Skam

By Robert Warholm

Det är sent 1800-tal och en ung kvinna hittas mördad i den lilla värmländska socknen Frykeboda. Hon har bragts om livet i sitt eget hem och det dröjer inte länge innan skvallret går varmt på kyrkbacken. Vem är den skyldige? Uppdraget att hitta den våldsbenägne gärningsmannen går till länsman Nathanael Efraimsson och fjärdingsman Alfred Karlsson. Och det råder inte direkt någon brist på hemligheter i Frykeboda - något de snart ska bli varse. Invånarna gör allt för att undvika att hamna i skvallerkedjans skottglugg och särskilt under sådana tragiska omständigheter. Kommer länsman lyckas hitta mördaren? "Skam" är en fiktiv roman som är baserad på det historiska Yngsjömordet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 12, 2020
• ISBN: 9788726552041

Book preview

författaren.

Hugg och skam får han, och hans vanära kan icke utplånas. (Ords. 6:33)

14 juli 1890

Hon ligger på golvet nedanför trappan. Ögonen är öppna, men oseende. Håret, som är uppsatt i en knut i nacken, är klibbigt av intorkat blod.

Erik Olsson stirrar på sin hustru som ligger där på golvet. Att hon är död råder det ingen tvekan om.

Han tillhör inte de klipskaste i socknen, men att något måste göras, det förstår han. Man kan inte ha en död kvinna liggande i hallen. Varken hustru eller annat kvinnfolk. Han går in i köket där hans mor håller på att koka kaffe. Är det någon som vet vad som ska göras är det mor.

– Mor, vad ska vi göra med Olga? Hon ligger i hallen och hon är död.

Kristina Persdotter går lugnt ut i hallen. Det är sällan hon skyndar på stegen. Hon betraktar sin döda sonhustru, som ligger på trägolvet i hallen. Blodet har trängt in i träet. Det kommer inte att bli lätt att göra rent.

– Hon har ramlat ner för trappan och slagit ihjäl sig, säger Kristina med ett tonfall som inte avslöjar några känslor. Du får kalla hit fjärsman, så han får se vad som har hänt. Det är lika bra att få hit honom direkt, så det inte blir en massa illvilligt prat på bygden. Men ta dig lite kaffe och klengås först, så du står dig.

Kristina går tillbaka in i köket och ställer fram koppar på bordet. Sedan hon hällt upp kaffet ställer hon fram bröd, smör och den bruna mesosten.

Erik lägger på smör och ost på den tjocka brödskivan och tar en rejäl tugga. Sedan häller han upp kaffe på fatet och blåser på den heta, brunsvarta drycken. Han tar en bit socker i munnen och sörplar försiktigt i sig lite kaffe. Med blicken följer han en fluga som surrar över köksbordet.

– Vad ska jag säga till fjärsman? frågar han.

– Säg bara att du hittade Olga nedanför trappan och att hon har slagit ihjäl sig. Så får han själv bestämma vad han ska göra.

Erik tar god tid på sig med kaffet. Det lockar inte att resa till fjärdingsmannen, framför allt inte i detta intrikata ärende. Erik tycker inte om onödigt ståhej, och hade nog helst av allt gått ut i skjulet och snickrat ihop en kista. Att tala med prästen och bjuda till begravning, det går inte att undvika, det förstår han ju. Men något annat är han inte intresserad av. Nu har dock mor sagt att han måste kontakta fjärdingsmannen och då får det bli så. Fast en slurk kaffe till kan han nog hinna med först.

Men till sist går det inte att skjuta upp längre, utan han går ut och spänner för valacken för vagnen. Det kommer säkert att ta en timme att resa till fjärdingsmannen Alfred Karlsson.

Det är en skön dag att resa på. Solen skiner, men det fläktar så värmen är uthärdlig. Överallt är folk ute och tar in det hö, som hängt på hässjorna. Erik tänker att det borde han också vara. Man måste ta till vara på sådana här dagar. Man vet inte om det kommer regn på det torra höet om man väntar. Det vore ett elände. Det är inte utan att det grämer honom att han är tvungen att göra en sådan här färd den här dagen.

Emellanåt passerar han ett gärde som ligger nära vägen och där människor arbetar. Då höjer han handen till hälsning och det arbetande folket gör likadant. Erik tänker att de nog undrar vad han är ute på för en färd när han borde ägna sig åt slåttern. Han är glad att han inte behöver förklara för någon. Tids nog kommer det nog att pratas.

Det finns nog inget värre än byskvallret. Elakt prat kan skada en människa mer än en kniv i magen. Om man dör så dör man. Då minns folk bara ens goda sidor. Allt annat förträngs oftast. Men de sår som skvallret orsakar är värre. Erik minns en historia om en man i socknen som hette Enok. Vid ett tillfälle råkade han ut för att tjuvar tog sig in hos honom och stal några saker. Enok blev upprörd och gick till fjärdingsmannen och berättade att han blivit bestulen. När han var i kyrkan söndagen därpå hade han berättat för alla som han träffade på kyrkbacken att han haft en tjuv på gården. Det var första gången någon i socknen hade råkat ut för en tjuv. Efter det kallades inte Enok för något annat än Tjuv-Enok. Den skammen fick han bära så länge han levde.

När Erik kommer fram till Alfred Karlssons gård på Åsen, ser han att fjärdingsmannen befinner sig ute på åkern. Även en fjärdingsman är i första hand en bonde. Erik stannar på gårdsplanen och kliver ned från vagnen.

Som alltid går han med lite tveksamma steg, men han styr ändå kosan åt det håll där han ser Alfred Karlsson. Denne får syn på honom och går honom till mötes.

– Men se Erik på Berga, det var då inte igår, säger Alfred Karlsson och sträcker fram en väldig näve.

Fjärdingsmannen har ett stort, grått skägg och stora buskiga ögonbryn, som ger honom ett respektingivande utseende.

– God dag fjärsman, säger Erik. Ursäkta att jag kommer och stör mitt i slåttern.

– Det är väl ingen fara med det. Jag är säker på att du har ett viktigt ärende, om du har tagit dig tid att lämna gården din idag. Har det hänt något?

Erik fingrar på byxlinningen. Fastän han är vuxen och räknas som man och har rösträtt, så blir han lite nervös när han står inför fjärdingsmannen. Det är något med präster, klockare, skollärare och fjärdingsmän som gör att en vanlig bondpojke känner sig liten.

– Jo, det gäller Olga, börjar han försiktigt. Alltså hustrun min.

Fjärdingsmannen säger ingenting, utan väntar på att Erik ska fortsätta.

– Jag hittade henne i hallen nedanför trappan. Hon var jämt som död. Hon har ramlat nerför trappan och slagit ihjäl sig. Mor sade att jag skulle säga till fjärsman.

Alfred på Åsen ser på Erik med medlidande i blicken. Han hade känt Olle på Berga, Eriks far. Det hade varit en rejäl karl, som gått i graven alldeles för tidigt. Erik har därför fått ta över gården tidigare än vad som var brukligt. Fjärdingsmannen har nog hört att Erik anses som lite enfaldig, men han vet att ta hand om djuren och att odla råg och potäter. Berga gård är liten, men de reder sig. En bra hustru hade han fått tag på i Olga, även om det var en fattig jänta. Men hon var van vid att arbeta. Det är då ett elände det som Erik nu kommer och berättar.

– Det var förfärliga nyheter du kommer med, säger han till Erik. Jag är den förste att beklaga. Men mor din har naturligtvis rätt. Jag ska givetvis komma och göra en inspektion på platsen. Det är inget att oroa sig för. Det hör till.

Fjärdingsmannen säger till en av sina drängar att spänna för hästen. Visserligen hade han helst velat göra klart arbetet ute på fälten, men han vet att man inte kunde ha ett lik liggande framme länge i den här värmen. Olga kommer snart att börja ruttna, och då kommer stanken att bli outhärdlig.

– Fjärsman kan åka med mig annars, säger Erik.

– Det var vänligt av dig, men då måste du ju skjutsa mig tillbaka också och därefter åka hem igen. Det blir nog lättare om vi kör med var sin vagn.

På resan mot Berga passerar de samma personer som var ute på fälten när Erik åkte till Åsen. Den här gången tittar de än mer på de resande, eftersom fjärdingsmannen är med. Nu blir det mycket prat, tänker Erik.

När de kommer fram till Berga kommer Kristina ut och möter dem. Hon niger för fjärdingsmannen.

– Se god dag Mor Kristina, säger Alfred på Åsen. Det var allt sorgliga händelser som för mig hit idag.

– Ja, det är allt ett elände, svarar hon. Att det skulle gå så för den goda, fina människan. Men det är ju så som man brukar säga. Människan spår men Gud rår.

– Ligger Olga kvar där ni hittade henne?

– Ja, jag tänkte det var bäst att inte göra något innan fjärsman kom hit.

Alfred på Åsen nickar gillande. Det är alltid bäst att han får se allt så som det är innan någon varit där och snyggat till det.

– Vi går väl in och tittar. Ni ska inte vara oroliga. Bara jag får se Olga och med egna ögon kan bli varse att hon har ramlat och slagit ihjäl sig, så är vi färdiga.

De går in i hallen och fjärdingsmannen sätter sig på huk vid den döda. Han tittar på såret på hennes bakhuvud. Blodet på hennes huvud och på golvet har torkat. Trasmattan på golvet har dock klarat sig. Sedan knäpper han upp spännet på Olgas blus. Han sitter där en bra stund utan att säga något, men till sist reser han sig upp och ser på Kristina och Erik.

– Det här ser konstigt ut, säger han. Det ser ut som om någon har slagit henne i bakhuvudet. Dessutom har hon märken på halsen som om hon har blivit strypt. Jag tror faktiskt att någon har tagit Olga Jansdotter av daga.

Kristina ser på fjärdingsmannen med uppspärrade ögon.

– Skulle någon ha tagit livet av Olga? Det kan jag väl aldrig tro. Hocken skulle ha kunnat göra något sådant?

– Det är just den fråga jag skulle vilja ha svar på. Det finns ju inte så många här i huset att välja på.

– Men käre fjärsman, inte tror han väl att jag eller pojken skulle ha något med Olgas död att göra? Jag är ju bara en enkel kvinna, och skulle väl aldrig bära hand på någon. Och Erik är ju så beskedlig, det vet ju alla i socknen.

De går in i köket och sätter sig vid bordet. Kristina fortsätter att tala.

– Även om Erik skulle ha haft det i sig att göra våld mot sin hustru, men det har han inte, så kan jag ändå gå i god för honom.

Hon vänder sig till sin son.

– Du gick ju ut efter morgongröten för att se till djuren, och jag ordnade i köket. Olga gick upp på övervåningen. Hon skulle visst lappa och laga lite kläder. Hon brukar göra det där uppe. Det gick väl en halvtimme innan du kom in igen och då hittade du henne och kom in till mig direkt och berättade. Var det inte så?

Erik nickar.

– Jo, så var det, svarar han sävligt.

Fjärdingsmannen låter blicken vandra mellan mor och son.

– Jaha, så Olga skulle ha slagit sig själv i huvudet och sedan strypt sig? Är det vad ni vill att jag ska tro?

Kristina fingrar på sitt förkläde och ser ner i golvet. Hon känner att fjärdingsmannen inte tror på henne. Aldrig tidigare har hon behövt svara på sådana här frågor, som vore hon en simpel brottsling. Men så ser hon upp igen och möter fjärdingsmannens blick.

– Det var en stryker här igår, säger hon. En tocken där kittelflickare. Han frågade om vi hade några kopparkärl som han kunde laga. Jag körde iväg honom. Kanske han kom tillbaka för att stjäla något och Olga kom på honom. Han har varit här förr. Jag tror han heter Fredrik. Han hade en röd skjorta på sig och han har ett ärr över vänster ögonbryn.

Alfred på Åsen stryker sig över det stora skägget och nickar långsamt.

– Så skulle det faktiskt kunna vara, säger han. Jag har hört att ett tattarfölje har slagit läger i en hage borta hos Elis i Lakmossen. Vi hade tänkt samla ihop ett antal karlar och köra iväg dem från socknen, men det har inte hunnits med. Alla är ju upptagna med slåttern. Men nu får jag nog sända bud efter länsman. En sådan här mordutredning får han ta ansvaret för.

Fjärdingsmannen reser sig.

– Du Erik får snickra ihop en kista att lägga Olga i. Sedan får du varsko prästen. I den här värmen kan liket inte få ligga för länge. Hon måste ner i vigd jord så snart som möjligt.

Erik nickar. Det känns bra att ha fått den uppgiften. Att tala med prästen är han väl inte så förtjust i, för det gör honom än mer nervös än att behöva tala med fjärdingsmannen. Men snickra, det kan han. Det kan han sätta igång med så snart Alfred på Åsen har gett sig av.

När fjärdingsmannen gått, går Erik ut i skjulet och börjar såga och hyvla till de brädor som han behöver. Det här är han duktig på, så ett par timmar senare är kistan klar. Svetten rinner från pannan, men han känner sig nöjd med resultatet. Han drar in kistan i jordkällaren och placerar den på ett par bockar som han har placerat där. När allt är klart går han in till sin mor.

– Nu är kistan färdig, säger han. Jag ställde den i jordkällaren så att liket kan stå svalt. Hjälper mor mig att bära ut henne?

De tar i var sin ända av den döda och bär ut henne på backen och sedan vidare in i jordkällaren. Erik tycker att hon redan har börjat lukta. Det känns bra att få lägga på locket.

– Vi kanske borde ha klätt henne i söndagsklänningen, säger han.

Kristina rycker på axlarna.

– Det spelar nog ingen som helst roll. Det kvittar nog maskarna lika hur hon är klädd.

Alfred på Åsen skickar bud till länsman för att berätta att ett mord har begåtts i socknen. Sedan far han runt till de närmaste gårdarna och samlar ihop karlar, som kan bege sig till tattarlägret.

Trots att alla är upptagna med sitt, är det ingen som säger nej. Att köra bort tattare har ingen något emot. Men om det dessutom gäller att få fatt på en av dessa kanaljer, som tydligen har tagit livet av en ärbar bondkvinna i socknen, då handlar det om en bjudande plikt.

Männen beväpnar sig med yxor och grepar. Säkert ett dussin redlige odalmän sitter i vagnarna på väg till Lakmossen. Det är redan afton när de kommer fram. På ängen, alldeles vid skogsbrynet, står några täckta vagnar och en bit bort betar några hästar. När resandefolket märker att de fått sällskap kommer några män fram och ställer sig framför vagnarna. Ingen av dem har något ärr över ögonbrynet. En svartmuskig karl med svart slokhatt ser ut att vara deras ledare, och till honom vänder sig fjärdingsmannen.

– Jag har fått höra att en kittelflickare i er hop var på Berga gård igår.

Mannen med slokhatten, som heter Karl Rolin, rycker på axlarna.

– Det kanske kan vara så. Vi besöker många gårdar och jag vet inte namnet på dem alla.

Alfred beskriver vilken gård det var, men den andre mannen rycker bara på axlarna igen.

– Jag har också fått höra att den som var där heter Fredrik. Vem av er är det?

På den frågan får han inget svar. De resande har sällan något större intresse av att svara på frågor från vare sig fjärdingsmän eller bönder.

– Han hade ett ärr över vänster ögonbryn, så jag tror inte att det är svårt för er att veta vem jag talar om.

Fortfarande får han inget svar. En av de resande tuggar tobak. Han skickar iväg en spottloska, som landar framför fötterna på fjärdingsmannen.

– Om jag inte får veta vem det är, får jag låta samla ihop er allesammans och ta er till Karlstad, så får länsman ta itu med er.

Då hoppar plötsligt en man ut ur en av vagnarna. Han har en röd skjorta på sig. Med några snabba kliv tar han sig in i skogen och försvinner. Fjärdingsmannen hinner se att han har ett ärr över ögonbrynet.

– Han är det! ropar han. Efter honom!

Bönderna springer in i skogen för att jaga den flyende, men Fredrik har hunnit få ett bra försprång. Dessutom är han van vid att springa. Det är många gånger som bönder har släppt sina hundar på honom. Sådant ger bra löpträning.

Han tvekar inte om varför fjärdingsmannen är ute efter honom och han har ingen lust att bli tillfångatagen. Därför springer han så fort han bara kan mellan trädstammarna. Han är glad att förföljarna inte har tagit med sig några hundar. Det ska inte vara något större problem att hålla sig undan.

Det finns ingen stig att följa och på sina håll står granarna tätt. Det gör det svårare för Fredrik att ta sig fram, men än svårare är det för dem som kommer efter, som inte har samma erfarenhet av att springa snabbt i en skog.

Männen i fjärdingsmannens uppbåd inser snart att deras byte har undkommit. De stannar upp och börjar gå tillbaka. Fjärdingsmannen tänker att han kanske kan pressa de andra tattarna att berätta vart Fredrik kan tänkas ha tagit vägen.

Men när de kommer tillbaka till ängen är vagnarna borta. De resande har passat på att samla ihop allt de har och bege sig av. Någon åstundan att hjälpa fjärdingsmannen att fånga in en av deras egna har de inte.

Alfred på Åsen förbannar sig själv för att han inte hade lämnat kvar någon som vakt, men det är för sent att göra något åt den saken nu. Förr eller senare kommer Fredrik att åka fast. Om en tattare ses smyga omkring någonstans, sprider sig ryktet om detta som en löpeld. I morgon är det söndag. Då ska han be prästen göra en pålysning om att alla ska hålla utkik efter Tattar-Fredrik.

1879

Olle Eriksson hostade. Det värkte i bröstet varje gång. Denna förbannade lungsoten! Han skulle behöva sova, men hostan höll honom vaken. Hustrun Kristina muttrade i sängen bredvid honom. Även hon fick nattsömnen störd av hans hostande.

Frisk skulle han aldrig bli, det förstod han allt. Ofta önskade han att han kunde få slippa ifrån alltihop. Få somna en natt och aldrig mer vakna upp. Inte förrän på den yttersta dagen, som prästen talade om. Tänk att få vila i ro på kyrkogården och inte behöva vakna förrän Herren Jesus Kristus kommer för att hämta de sina