Ingenting att se

By Robert Warholm

Carin har spenderat hela sitt liv i huset - ändå har hon aldrig sett övervåningen. Sedan barnsben har hon varit rullstolsbunden och när hon bad föräldrarna om hjälp uppför trappen hade de alltid samma svar. Där finns ingenting att se. Tiden går, Carin blir äldre, och samhället står i konstant förändring. Det är egentligen bara en sak som förblir densamma: den mystiska övervåningen står ännu orörd. Men när Carin en dag passerat 80-årsstrecket bestämmer hon sig för att hon måste få veta vad som finns däruppe. Hon kan inte fortsätta fantisera. Med nöd och näppe tar hon sig ur rullstolen och kravlar sig uppför trappen. Vad är det hon äntligen kommer få se? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 13, 2020
• ISBN: 9788726552034

Book preview

författaren.

1

EN UNDERBAR SOMMARDAG 1936. Så där som man minns att alla dagar var när man var barn. Precis så är den här dagen. Solen gassar från en klarblå himmel och trädgården är fylld av dofter och av surret från insekter. Det dova ljudet från en humla ackompanjeras av det något mer högfrekventa summandet från några flugor.

Kring äppelträdets rosa blommor fladdrar en citrongul fjäril. Ljudlöst flyger den omkring – enkel, men ändå vacker. Högt uppe i skyn hörs fågelkvitter. Är det möjligen en lärka?

Carin vet inte namnet på olika fåglar och hon bryr sig inte. Ännu inte fyllda fyra är namn på djur, fåglar och växter inte något som hon rådbråkar sin hjärna med. Hon är i den åldern då så mycket är så självklart. Hon omges av all den skönhet som Guds skapelse har att erbjuda i trädgården kring hennes föräldrars hus.

I ett hörn i trädgården finns ett jordgubbsland. Carin ser längtansfullt mot de röda, solmogna bären. Egentligen får hon inte plocka jordgubbar själv. Hennes mamma vill vara säker på att bären får växa till dess de är mogna.

Kan man förbjuda ett barn att plocka en jordgubbe? Vilken tyngd har väl ett sådant förbud när i andra vågskålen återfinns doften och smaken av de saftiga bären. Carin springer glatt iväg till jordgubbslandet. Hon är ensam i trädgården, så ingen kommer att se att hon tar ett par bär.

Hon väljer en stor, röd jordgubbe. Alltför stor för att rymmas i hennes lilla mun, så hon får nafsa bitar från den. Carin ler stort och hon gnolar. Det krävs så lite för att glädja ett barn, likväl som det inte behövs mycket för att få det att gråta. Just nu består lyckan av en mogen, saftig jordgubbe. När hon ätit upp den, tar hon ännu en och sedan en tredje. Ingen kommer att märka att hon tagit några jordgubbar.

Inte tänker hon på att hon spillt bärens röda saft på sin ljusgula klänning. Där syns tydligt spåren av de jordgubbar hon ätit. Men det är Carin helt omedveten om. Nu får hon syn på grannens katt, som spatserar inne i Carins trädgård. Den går i skuggan längs väggen på det stora röda hus som är Carins hem.

Huset är inte märkvärdigt. Ett tvåvåningshus, målat med Falu rödfärg och med vita knutar. Även förstukvisten är vitmålad. På bottenvåningen finns köket med en kammare innanför, ett finrum, föräldrarnas sovrum och Carins rum. En smal trappa leder upp till andra våningen, med dit går de aldrig.

Carin vill klappa katten. Dess svarta päls ser så mjuk ut. Om hon går försiktigt, kommer säkert katten att stå kvar och låta sig klappas, men det tänker inte flickan på. Hon rusar fram mot katten, som blir rädd och springer iväg. Den springer ut genom grinden och tvärs över gatan. Carin springer efter. Hon ska klappa katten.

Rätt ut på vägen springer hon. Det enda hon tänker på är katten. Hon ägnar ingen tanke åt att hennes föräldrar har förbjudit henne att gå ut på vägen. Föräldrarna förbjuder så många saker. Hon får inte plocka jordgubbar själv. Hon får inte ta kakor ur kakburken utan lov. Skulle förbudet mot att gå ut på vägen vara viktigare än förbudet att plocka några jordgubbar eller att ta kakor? Om mycket är förbjudet, hur ska man då veta att det ena förbudet kanske är viktigare än det andra?

Bilen som kommer på vägen hinner inte stanna. Bromsarna skriker, men bilen träffar ändå den lilla flickan, som slängs iväg och rullar ner i diket. Katten har sprungit sin väg. I ett dike ligger en liten flicka. Hon är medvetslös och hör inte mammans skrik. Hon hör inte att hennes pappa skriker ut sin förtvivlan när han ser sin lilla dotter ligga där i diket. Föräldrarna springer så snabbt, men vad hjälper det? Olyckan har redan skett. Bilisten, en äldre man, har klivit ur bilen. Han torkar sig i pannan med en snusnäsduk.

– Jag såg inte flickan! säger han. Jag såg henne inte! Hon sprang rakt ut och jag hade inte möjlighet att stanna. Jag såg henne inte!

Flickan blöder från ett sår i pannan. Blodet rinner ner på hennes klänning. Nu kommer ingen att se jordgubbsfläckarna. Ingen behöver få veta att hon plockade några jordgubbar, fastän hon inte fick.

Den chockade bilisten erbjuder sig att skjutsa Carin till sjukhuset. Försiktigt lyfter hennes pappa upp sin dotter och bär henne till bilen. Han och hustrun sätter sig i baksätet och Carin ligger över deras ben. Bilen far snabbt mot sjukhuset.

I trädgården fortsätter humlor och flugor att surra. En citrongul fjäril fladdrar kring äppelträdet. Högt däruppe drillar en lärka. Som om ingenting har hänt.

Pappan springer genom en lång sjukhuskorridor med sin lilla dotter och mamman försöker hålla jämna steg. En lång korridor med kala väggar. Lukten av eter ligger tung i ett hus som av många ses som dödens väntrum. Den som hamnar i vårdens klor kommer inte levande därifrån. Från sjukhuset bärs man ut med fötterna före. Föräldrarna har hört dessa saker många gånger. Men den här gången gäller det deras egen dotter. Deras lilla Carin. Nu måste här finnas någon som kan hjälpa.

En läkare tar hand om flickan och lägger henne på en brits. Han undersöker flickan. Kontrollerar hennes reflexer och hummar och muttrar för sig själv. Carins mamma vrider sina händer, men hon säger inte ett ord. Pappan står tyst bredvid. Här är de på främmande mark. Det här är doktorns territorium. Man yttrar sig inte, om man inte har blivit tilltalad av läkaren.

Carins mamma undrar om doktorn förstår hur viktigt detta barn är. De var barnlösa så länge, innan de fick sin efterlängtade flicka. De hade hunnit bli så gamla att de trodde att allt hopp var ute, men så fick de detta barn som en Herrens välsignelse. Herren ger och Herren tar. Ska nu detta barn tas ifrån dem?

Läkaren plåstrar om den lilla. En sjuksköterska tvättar bort blodet. Men flickan vaknar inte.

– Det ser inte så bra ut det här, säger läkaren till de båda föräldrarna. Hennes reflexer är svaga. Men vi ska inte ge upp. Hon får naturligtvis stanna kvar här. Vi får se tiden an.

Vi ska inte ge upp. Det är orden som flickans mamma hör och tar till sig. Vi ska inte ge upp. Nej, inte skulle hon ge upp och svika sin lilla flicka.

Varje dag besöker mamman sin dotter. Hon sitter bredvid sängen och talar med Carin som om hon vore vaken. Mannen arbetar, men ser ändå till att titta in en stund när arbetsdagen är slut.

När det gått två veckor, vaknar flickan plötsligt upp. Hon får syn på sin mamma och ler lyckligt. Mamman ropar efter doktorn, som kommer. Carin pratar på, precis som om ingenting har hänt. Allt är som vanligt igen. De kommer att få behålla sin lilla flicka.

– Jag känner inte mina fötter, säger Carin.

Hennes mamma hör det inte. Det är ord som inte betyder något. Inte just nu. Det enda som betyder något i detta ögonblick är att hennes Carin har vaknat upp.

Men doktorn hör flickans ord och säger åt henne att dra upp knäna. Men det kan hon inte. Han nyper henne i tårna, men det känner hon inte.

– Jag tror flickan har blivit förlamad, säger han till mamman. Det kan bli så ibland. Hon skadade nog ryggen. Men hon lever i alla fall. Fru Lundberg får vara glad för det.

Så snabbt kan livet förändras. Aldrig mer ska Carin springa efter någon katt och hon ska inte smyga omkring i trädgården för att försöka få tag på jordgubbar.

Ytterligare några veckor får hon ligga kvar på sjukhuset. Sedan får hon komma hem. Hennes pappa bär in henne i huset.

– Kan jag få några jordgubbar? frågar Carin.

Hennes mamma skakar på huvudet.

– Jordgubbssäsongen är slut för i år. Du får vänta till nästa år.

Då gråter Carin för första gången sedan olyckan hände.

2

CARINS PAPPA ÄR intresserad av idrott och lyssnar gärna på radioreferaten från de olympiska spelen i Berlin, där de svenska brottarna har stora framgångar. Fotbollslaget går det däremot sämre för. Sverige möter Japan. Carins pappa läser högt ur Nya Dagligt Allehanda: Slår vi inte dessa snedögda halvapor med åtminstone 10–0 är vi inte längre ett kulturfolk.

När matchen spelas sitter Carins pappa vid radioapparaten och lyssnar. Carin hade gärna velat se de snedögda halvaporna. Det låter spännande. Radiorösten berättar om matchen: Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon. Det låter så roligt att Carin skrattar så hon nästan kiknar. Men pappa skrattar inte. Han ser bara alltmer butter ut.

Carin har fått en rullstol, som hon åker omkring med inne i huset. Hennes pappa har tagit bort trösklarna, så att det ska bli lättare för henne att ta sig fram. Han har även byggt en ramp utanför huset så att hon kan ta sig ut i trädgården.

Det enda stället hon inte kan ta sig till är andra våningen. Just därför känns det så lockande att få komma dit. Hon frågar sin mamma om hon inte kan få hjälp att komma dit upp.

– Vad ska du dit att göra? Där finns ingenting att se.

Carin förstår inte varför hon inte får komma upp till övervåningen. Inte heller föräldrarna går dit. Inte så att Carin ser det i alla fall. De kanske går dit när Carin sover.

När hon har lagt sig den kvällen fantiserar hon om vad som kan finnas där uppe. Kanske är det snedögda halvapor. Hon ser framför sig hur halva apor dansar omkring däruppe. Några apor är vänsterhalvor och andra är högerhalvor. När de dansar två och två blir de hela, men deras ögon är fortfarande sneda. Carin önskar att hon kunde gå upp och vara med i de halva apornas dans.

Familjen lyssnar ofta på radions nyhetssändningar. Ibland blir pappan arg när han lyssnar på nyheterna. Som när han hör att finansminister Vilmar Ljungdahl vill höja kaffeskatten. Då morrar Oscar Lundberg att han vill ha bort den där satans bondeförbundsministären. Han vill ha Per-Albin Hansson som statsminister så det blir ordning på torpet.

Efter valet den hösten kommer Per-Albin tillbaka som statsminister, till Oscars stora förnöjelse. Visserligen ingår bondeförbundet i koalitionen, men Vilmar Ljungdahl kommer inte med i den nya regeringen.

Husets nedervåning och trädgården är i stort sett Carins hela värld och förblir så i flera år. Någon bil har inte familjen och det är givetvis inte aktuellt med några cykelturer. Ibland tar föräldrarna en promenad och hennes pappa skjuter rullstolen framför sig. Sådana utflykter är verkliga högtidsstunder för Carin. Även om de ofta går samma väg ser Carin sig ivrigt omkring och hon lyckas alltid hitta något nytt. Lite sly har växt upp som inte fanns där förra gången. En koltrast sitter i ett träd och håller serenad för sin käresta. På vägen kan hon få syn på en liten skalbagge. Sådana saker som ingen annan skulle lägga märke till blir för Carin ett helt äventyr.

Mest spännande av allt är när hon ser andra barn. De stirrar storögt på henne, där hon sitter i sin rullstol, men hon tittar lika nyfiket på dem. Ibland ser hon barn som leker med varandra, och hon skulle så gärna vilja vara med. Hon önskar att hon hade en lekkamrat.

På vintern krymper hennes värld avsevärt. Då kan hon inte vara ute i trädgården och det blir inga promenader. Det är för tungt att dra hennes rullstol genom snön. Istället sitter hon ofta och tittar ut genom fönstret och ser på snöflingor som dalar ner från himlen. Hon lyssnar också på radion. Hon älskar att lyssna på Grammofontimmen. Ja, det mesta som sänds på radio är spännande för Carin. Klockan tolv varje dag hör hon på klockspel med dagens dikt.

Ibland blir det långtråkigt att sitta där hemma. Hon längtar efter nya saker. Då går tankarna till övervåningen. Vad finns egentligen där uppe? Någon gång emellanåt går hennes mamma uppför trappan med kvast och sopskyffel. Carin undrar vad hon ska göra.

– Jag ska bara sopa lite. Det får inte gro igen.

– Men vad finns det där uppe. Jag vill se!

Då skakar mamma bara på huvudet.

– Lilla barn, där finns ingenting att se.

Carin har hört om häxorna, som i påsktiden far till Blåkulla på en kvast. Kanske att hennes mamma är en häxa. Hon kanske flyger ut genom fönstret där uppe och far iväg med andra häxor till hemliga möten.

Innerst inne tror inte Carin det. Hennes mamma är så snäll. Inte kan hon vara en häxa. Fast helt säker är inte Carin, när hon ligger i sängen och funderar. Mamma hade ju kvasten med sig när hon gick upp. Men hon är i så fall en snäll häxa, bestämmer sig Carin för innan hon somnar.

I december sägs det på radion att den engelske kungen har abdikerat. Carin förstår inte vad som menas, men hon förstår på sin mor att det är något allvarligt.

– Hur ska det gå för England? säger Emma Lundberg och tvinnar sina händer.

Carins pappa tycks dock ta det hela med upphöjt lugn.

– De klarar sig nog ska du se. Bror hans har ju blivit kung istället.

3

NÄR CARIN ÄR sju år får hon börja skolan. Det är spännande för vilken sjuåring som helst, men för Carin innebär det en mycket stor förändring i livet. Nu får hon lämna sitt hem varje dag för att kunna gå i skolan.

Hennes mamma följer med henne till skolan. De flesta barnen har mamma med sig den första skoldagen. Carin har fått en ny grön klänning, som hon ska ha i skolan. De andra barnen tittar på Carin och hennes rullstol. Men Carin bryr sig inte. Hon har fullt upp med att insupa de nya intrycken. Skolan är inhyst i ett stort, rött hus med två våningar. En trappa leder upp till dörren. Det finns ingen ramp där och Carin undrar hur hon ska komma in, men hon säger ingenting.

Många av de andra har börjat gå in, men Carin och hennes mamma står kvar. Då kommer en kvinna ut från skolan och sträcker fram handen och hälsar på Carins mamma. Hon presenterar sig som Ebba Rönnlund och berättar att hon kommer att vara Carins skolfröken. Sedan hälsar hon även på Carin och säger att hon hoppas att Carin ska trivas.

Ebba Rönnlund är liten och smal, med ljust hår som är uppsatt i nacken. Hennes ögon är pigga och hennes mun ler. Carin tycker att hon ser snäll ut.

Fröken Rönnlund säger att de har ordnat så att Carin ska kunna komma in i skolan. Det finns en dörr på baksidan och där har man ordnat med en ramp så att det ska gå att köra in Carins rullstol.

Men då blir Carins mamma arg, och det händer inte ofta.

– Min dotter ska inte behöva gå in köksingången, säger hon och spänner ögonen i lärarinnan. Det borde väl vara lika lätt att ordna en ramp på framsidan som på baksidan.

Fröken Rönnlund flackar lite med blicken och hon biter sig i läppen. Hon är inte van vid att föräldrar ställer krav på skolan och dess personal. Men hon ser att Emma Lundberg inte är att leka med när hon sätter den sidan till, så hon lovar att tala med vaktmästaren om det går att flytta rampen till framsidan.

Carins klassrum är på bottenvåningen. Hennes mamma hjälper henne över tröskeln med rullstolen och lärarinnan visar henne till en bänk längst fram, precis innanför dörren. Carin ser sig omkring i rummet. Längst fram står en kateder och bakom den finns en stor svart tavla. Ovanför den svarta tavlan finns alfabetets alla bokstäver. Carin känner igen bokstaven C, för hon vet att hennes eget namn börjar på C.

På en av väggarna finns en plansch med sommarmotiv. Den visar bönder som är ute på ett gärde och hässjar hö. Himlen är ljusblå och alla människorna på bilden ser så glada ut.

På en annan plansch ser hon en man som sitter omgiven av glada barn. Mannen har långt hår och skägg. Hans ögon är blå och hans blick ser så mild ut. Det ser ut som om det strömmar ljus från mannen med de snälla, milda ögonen. Carin hoppas att han är lärare på skolan och att hon får träffa honom.

Bänken har ett lock, och längst fram finns ett hål för bläckhornet. Carin längtar efter att få saker att lägga i bänken. Hon känner sig mer förväntansfull än på mycket länge. Att börja skolan känns lite som en pånyttfödelse. Dörren har varit stängd, men nu har ett fönster öppnats. Och det är ett stort fönster.

Lärarinnan sätter sig i stolen bakom katedern och inleder med ett upprop. De räknas upp i bokstavsordning och Carin Lundbergs namn är i mitten. Hon svarar ett blygt ja när hennes namn ropas upp. När Sven Österlund som siste man har blivit uppropad, hälsar fröken dem välkomna. Hon påminner föräldrarna om att skicka med sina barn en daglig matsäck.

Sedan får alla barn komma fram och hämta en blyertspenna och en kautschuk. Carin behöver dock inte gå fram, utan lärarinnan går ner till hennes bänk. Dessutom får alla barn två böcker var som de får lägga i sina bänkar. En läsebok och en psalmbok. Lärarinnan säger åt dem att vara rädda om böckerna. De kommer att få fler böcker efter hand.

Carin håller läseboken i sina händer. Hon känner dess tyngd och stryker försiktigt med ena handen över bokens pärmar. Med varsam hand lägger hon boken på bänken och öppnar pärmen. På en sida ser hon en stor rund ring och en orm. Boken är fylld av bokstäver, som Carin ännu inte kan uttyda. Carin har aldrig tidigare hållit i en bok, och det känns högtidligt på något vis. Det finns inte så många böcker hemma. Bibeln, psalmboken och motboken. När föräldrarna läser något hemma så brukar det vara dagstidningen. Dessutom prenumererar hennes mamma på Såningsmannen.

På nytt ser hon på raden av bokstäver över den svarta tavlan. Carin tycker att de är vackra, men ack så hemlighetsfulla. Just där, just då, bestämmer hon sig för att hon ska avtvinga dem deras hemligheter. Hon vill kunna läsa böcker. Hon vill kunna se in i världar som hittills varit dolda för henne.

Likt fjärilslarven, som lämnar sin kokong för att få veckla ut sina vingar vill Carin få flyga högt, högt, till en värld bortom hemmets nedervåning och den lilla trädgården. Alla kan ibland känna sig instängda, men det här är inte en sådan dag för Carin. Hon ler lyckligt, där hon sitter i sin bänk och lyssnar på fröken.

Varje dag är Carin lika förväntansfull när hennes mamma kör hennes rullstol till skolan. Och hon får komma in genom huvudingången, sedan vaktmästaren byggt en ny ramp där. Carin kan köra rullstolen själv, men eftersom det är några kilometer från hemmet till skolan, så hjälper mamman henne att komma till och från skolan. Under dagarna får hon dock klara sig själv.

Nedför rampen kan hon emellertid inte klara sig själv, vilket innebär att hon brukar få sitta inne på rasterna när de andra barnen är ute och leker. Hon skulle så gärna vilja vara ute med de andra barnen, men hon vågar inte be om hjälp. Istället övar hon att läsa i Småskolans ABC-bok.

Nu vet hon att ringen på bilden på ormen är bokstaven O. I skrivboken plitar hon meningar som Mor är rar och Far ror.

När hon kommer till skolan den 1 september är allt inte som vanligt. Lärarinnan ser allvarlig ut och säger att hon har något att berätta. Tidigt den morgonen har Tyskland anfallit Polen. Ännu vet man inte om kriget kommer att sprida sig till andra delar av Europa. Men hon säger att barnen inte ska vara oroliga. I deras by ska det säkert inte bli något krig. Så sätter hon sig vid orgeln och spelar och alla får sjunga Du gamla, Du fria.

Carin blir i alla fall orolig, och hon önskar att hon hade kunnat springa hem till sin mamma. Den skoldagen känns som en evighet.

På kvällen den dagen sitter hela familjen och lyssnar på nyheterna. Statsminister Per–Albin Hansson håller tal, och Carin och hennes föräldrar sitter alldeles tysta och hör hans ord:

Medborgare! Det förfärliga som vi i det sista hoppats att världen skulle förskonas ifrån har inträffat. Ett nytt stort krig har brutit ut. Vi ha att konstatera detta ohyggliga faktum och det tjänar bra litet till att försöka giva uttryck åt den sorg och fasa vi känna vid tanken på vad detta kan föra med sig av vånda och ve för en redan förut sargad och pinad mänsklighet. För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar.

Carin tycker att endräkteligen är ett roligt ord, även om hon inte förstår det. Hennes pappa förklarar att det betyder att man ska vara enig.

Två dagar senare kan de på radion höra att England och Frankrike har förklarat krig mot Tyskland. Europa har för andra gången på bara drygt två decennier satts i brand. Det är söndag och Carin ser att föräldrarna ser allvarliga ut när de lyssnar på nyheterna. Hon får en liten klump i magen.

– Kommer det att bli krig här också? frågar hon sin pappa.

Hennes far ser allvarligt på henne. Så säger han att han inte tror det, men att man inte kan veta säkert. Han räknar dock med att kung Gustaf och Per-Albin tillsammans ska kunna bevara freden.

Carin frågar om hennes pappa måste bli soldat om det blir krig. Då ler han och säger att han inte tror att kungen vill ha en gammal gubbe som han i sin armé. Carin tycker inte att hennes pappa är någon gubbe, men samtidigt är hon glad över allt som innebär att hennes pappa inte ska ge sig ut i något krig.

Den natten drömmer Carin att det kommer soldater nedför trappan. Hon förstår inte hur soldaterna har kunnat komma till övervåningen i deras hus. Soldaterna ser arga ut och skriker. De springer ut genom ytterdörren och hon hör hur de skjuter med sina gevär när de kommit ut. Carin vaknar med ett ryck och hon känner att hon svettas. Det är mörkt i hennes rum. Hon ligger tyst och lyssnar för att kunna höra om det kommer fler soldater. Men så inser hon att hon bara drömt. Hon blundar och snart sover hon igen.

I skolan är det lite svårt med alla trösklar, men hon brukar i alla fall få hjälp när hon behöver gå på toaletten. Annars tillbringar hon den största delen av skoldagen i sitt klassrum. Trots att skolhuset är stort, är den yta hon brukar vara på mindre än hemma. Men hon vet i alla fall vad som finns i övriga rum på nedervåningen. Det finns ett klassrum för småskolans andra klass och även ett klassrum för en av folkskoleklasserna.

Från övervåningen hörs ibland steg och skrapande ljud och hon undrar vad som kan finnas där. En dag frågar hon lärarinnan, och hon förväntar sig att få höra att där inte finns något att se. Men fröken berättar att det är klassrum för den andra folkskoleklassen.

Konstigare än så var det alltså inte. När hon väl fått veta, är hon inte längre angelägen om att få komma upp på skolans övervåning. Hur ett klassrum ser ut vet hon ju redan.

Eleverna brukar få gå fram till svarta tavlan ibland för att skriva något, men det kan inte Carin göra. Katedern står på ett podium, och det finns ingen möjlighet att komma fram med rullstolen. Men Carin bryr sig inte. Hon skriver i sina skrivböcker och lärarinnan kommer ner till hennes bänk och tittar.

På morgnarna inleds dagen alltid med morgonsamling. Då läser fröken något ur Bibeln och hon spelar en psalm på orgeln. Carin vet nu att mannen med de snälla ögonen som hon sett på planschen inte är någon lärare, utan Jesus. Hon älskar att höra fröken berätta om allt som Jesus gjorde.

Speciellt tycker hon om berättelsen om hur Jesus säger åt en lam man att resa sig upp och ta sin säng och gå. Men hon förstår inte det där med att Jesus först säger till den lame mannen att hans synder är förlåtna. Är det för att man är syndigare än andra som vissa människor inte kan gå? Carin blir lite ledsen när hon tänker på det. På en rast frågar hon lärarinnan om saken.

Men då säger lärarinnan att det visst inte är några synder som gjort att Carin eller någon annan sitter i rullstol. Och hon säger att Jesus älskar alla människor, oavsett om de kan gå eller inte.

Då blir Carin glad igen. Hon tittar på planschen och hon önskar så innerligt att Jesus kunde kliva ner från bilden och säga åt henne att ta sin rullstol och gå.

4

SNÖN KOMMER TIDIGT det här året. En söndag i slutet av november tittar Carin ut genom fönstret där hemma och ser hur stora flingor kommer ner från himlen. I början dalar snöflingorna sakta. De är så vackra och Carin studerar nyfiket flingorna som landar på fönstret, där de snabbt smälter bort. Snart ökar snöandet och ett vitt täcke breder ut sig över nejden. Efter bara ett par timmar syns ingenting av trädgårdens gräs och buskar. Allt är vitt.

För de flesta barn är snön en källa till glädje. De rusar ivrigt ut för att leka i snön, och har de tur är det kramsnö, så att de kan göra snöbollar och bygga en snögubbe eller kanske en snölykta.

Men för Carin är synen av all snö som lägger sig på marken inte något hon blir glad över. Visst är det vackert att se på, men hon vet sedan tidigare vintrar hur svårt det är att ta sig fram med hennes lilla rullstol.

I morgon är det måndag och då kommer vägen till skolan att vara täckt av snö. Hennes klasskamrater kommer att pulsa i den djupa snön för att komma dit. Alla kommer att skratta och vara glada och längta efter att få komma ut på rasten och leka. En tår rullar sakta nedför Carins kind.

Hennes föräldrar har inte sagt något. Mamman står vid spisen och lagar mat. Doften av stek och av kokt blomkål sprider sig i huset. En riktig söndagsmiddag, och Carin älskar den goda sås som hennes mamma brukar göra. Det klirrar när mamma dukar fram porslinet och glasen. Men ikväll är Carin inte hungrig och hon betvivlar att hon kommer att få i sig en enda bit. Hon ser sin spegelbild i fönstret. Det rinner vattendroppar på rutan och får hennes ansikte att se ut att vara helt täckt av tårar. Hon drar med handen över kinden. Det var bara ett par tårar.

Mamma ropar att maten är klar och Carin rullar in i köket till sin plats vid det stora björkbordet. Pappa läser bordsbönen: I Jesu namn till bords vi gå, välsigna, Gud, den mat vi få, och hägna med din milda hand i nåd vårt hem och fosterland. Amen.

Någon gång har Carin tänkt att det borde finnas en bordsbön för dem som inte kan gå också. Hon har hittat på en egen liten bön, som hon inte har berättat för någon: I Jesu namn till bords jag rullar, välsigna, Gud, båd’ saft och bullar. Men idag är hon inte på humör för sådana saker. Hon ser på tallriken, där hennes mamma har lagt upp två små kokta potäter, en skiva stek, kokt blomkål och den goda gräddsåsen. Allt ser jättefint ut, men Carin är inte hungrig.

– Du