Dotter av jord

By Ann-Catrin Mattsson and Viktoria Flodström

Irland 1649. Krigen rasar i Europa. När oroligheter sprider sig över landet beslutar Aileas far sig för att flytta med sin familj till Skottland. Där bor Magy, en kvinna bevandrad inom örternas läkekonst, som tidigt förstår att det är något speciellt med flickan. Snart blir Ailea intrasslad i något större än henne som kommer att påverka flera människors öden.

På andra sidan havet börjar Roderic sin militära utbildning på krigsskolan i Bologna. Där lär han känna den charmige mentorn Muccio, som gör sitt yttersta för att få fason på sin eldiga lärling. Pojken känner sig redo för strid, men är han beredd på den våldsamma verklighet som väntar där ute?

"Dotter av jord" är första delen i Ann-Catrin Mattssons serie Jordfödd, en svit historiska romaner som utspelar sig i 1600-talets Europa. Böckerna tar oss med på en fartfylld resa genom krig, kärlek och uråldriga mysterier. Detta är en nyinläsning av verkets första utgåva.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 8, 2022
• ISBN: 9789180004886

Book preview

Dotter av jord

Jordfödd I

Ann-Catrin Mattsson

Copyright ©: Ann Catrin Mattsson 2021

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-8000-488-6

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till Viona

Legenden

Vissa är fortfarande övertygade om att hon var en häxa. Andra i tron att hon var en ängel, nersänd från himlen av Gud själv. I vissa berättelser är hon en förrädare. Men jag som kände henne vet att Ailea inte var något av detta.

Jag hade hört legenderna, tagit del av profetiorna, långt innan jag för första gången betraktade den långa, ljushåriga flickan som anlände till Sällskapet. En gudinna, trots sina skakiga händer.

Sedan den dagen var vi oskiljaktiga. Systrar och bästa vänner. Trots att Ailea skulle komma att betraktas som nästintill en kunglighet, så högt över oss andra att det betydde döden att röra vid henne. Med träning lärde även jag mig att tala med den andra världen, även om jag aldrig kom att bli lika skicklig som hon. För Ailea var en del av den, så sammansmält med skog och jord att deras puls var en och densamma.

Än idag frågar folk om jag kände henne personligen. Jag kände dem alla, svarar jag. Och jag kände även honom, mannen Ailea älskade. Denna man med åska och eld i sina ådror och ett temperament lika otämjt och vilt som havet eller himlen själv. Roderic hade en förmåga att sätta eld på världen omkring sig utan att låta en endaste flamma röra vid henne.

Han rörde upp allt, men det var sådan han var. Sådana de var. Gudar som skapade kaos omkring sig. Tillsammans var de en naturkraft. En sommarstorm, en tornado av problem. Den allra vackraste av katastrofer. Kanske låter det otroligt, som en saga, men det är så jag och många andra minns dem.

Nu är de sedan länge begravda och deras aska har förenats i jorden. Jag kommer inte berätta historien som den var, utan som jag minns den och har fått den berättad för mig. Och dessa mysterier bör inte berättas för någon oinvigd.

För att en stjärna ska födas måste en sak hända. Kollaps. Allt ska raseras. Så även berättelsen om dem. För det vackraste kan endast födas ur smärta. Många århundraden kommer passera innan folket får ta del av berättelsen om henne. Ailea – dotter av jord.

Del 1

Ailea

IRLAND, APRIL 1649

Alla var döda.

Orden som lämnar läpparna är inte mer än en viskning i natten. Spåren av nattens drömmar klingar som tysta ekon i rummet. Små, vassa skärvor av blodiga kroppar, gråtande spädbarn och kvinnor med sönderfläkta klänningar skär i henne varje gång hon blundar.

Det fanns människor i kyrkan, fortsätter Ailea, men de röda männen dödade dem, till och med kvinnorna och barnen.

Trots värmen från de tjocka fårskinnspälsarna far en skälvning genom kroppen. För en halv sekund stannar mors smekningar upp. Hade männen på sig röda kläder, menar du?

Ailea nickar. De bar röda rockar. Jag tror soldaterna var engelsmän, mor.

Vad får dig att tro det?

Hon försöker komma ihåg. För henne hade det varit tydligt, även om hon inte kan formulera varför. Som ett oväder man känner i kroppen men inte kan se.

De kändes som engelsmän. De … de tyckte inte om oss.

Oss?

Ailea möter mors frågande blick. Oss katoliker. Männen dödade dem.

Hon trycker sig längre in i mors famn, söker tröst och trygghet från hennes värme. Lågan från vaxljuset speglar sig i moderns lockar, förstärker de röda tonerna vilket får håret att se rödare ut än det är. Genom hårstråna skymtar den spruckna träbänken där gårdagens kläder ligger hopvikta.

De sitter tysta en lång stund, tills mor lossar på sitt grepp och lutar henne en armlängds avstånd ifrån sig.

Du har inte besökt gammelmor Brigid? Fräknarna i mors ansikte flyttar på sig när hon rynkar pannan. Jag vet att hon brukar berätta alla möjliga hemska historier för er barn, den ena värre än den andra. Det är inte länge sedan du kom hemspringande storgråtande, för att hon berättat en historia om att det bodde en trollpacka i skogen som skar halsen av småflickor för att göra vin av deras blod.

Hon kommer alltför väl ihåg den historien och hur rädd hon varit. Gumman hade även varit noga med att påpeka att den onda trollpackan framför allt tycker om ljushåriga flickor, som Ailea, då deras blod helt enkelt smakar bättre.

Du vågade inte sova själv på flera veckor, säger mor.

Men jag lovar, jag har inte varit hemma hos henne!

Jag blir inte arg Ailea, du behöver inte vara rädd. Varken jag eller far kommer att bli förargade på dig.

Men det har jag inte! Jag har inte gått tillbaka dit efter att far grälade med henne.

Usch, vad arg han varit. Far hade gett gammelmor Brigid en sådan präktig utskällning att hans vanligtvis milda ansikte blossat högrött när han återvände.

Säger du att du inte har varit där så tror jag dig. Mor kysser hennes panna. Du hade bara en hemsk mardröm, mitt barn.

Tror du verkligen det?

Ailea söker efter hennes blick, vill hitta något i de blå ögon som bekräftar orden hon sagt, men mor tittar bort.

En ny ljuslåga bryter mörkret när fars gestalt framträder i dörröppningen. Han säger ingenting när han med rynkad panna betraktar sin hustru och dotter i sängen.

Men mor ser frågan han inte ställer. Hon hade ännu en dröm, säger hon.

Far andas ut i en tung suck. Han drar handen över den orakade hakan. Det här börjar bli ohållbart.

Ailea har endast sovit två nätter själv sedan hon fick det egna rummet. Far hade tyckt det var onödigt att göra om det avgränsade rummet till ett sovrum åt henne. Men hon hade tjatat och tjatat, sagt åt honom att hon var en stor flicka, snart sju år och stora flickor sover i sina egna sängar, det har Moira sagt. Och hon kan vara övertygande om hon vill.

Men nattens drömmar har jagat iväg all stolthet och djärvhet. Hon är rädd, livrädd, för att somna om och att drömmarna ska komma tillbaka. Kommer far tvinga henne att sova själv här inne? Rädslan vill inte släppa taget. Likt en fågel har den byggt ett näste i hennes hals, hur hon än sväljer och sväljer vägrar den flytta därifrån.

Far går fram och ställer sig intill dem vid sängkanten. Han stryker mor lätt över håret och lirkar Ailea ur hennes grepp, bort från mors värme. Halsen dras ihop, synen förvandlas till en stigande vall av tårar. En fördämning som hotar brista och svämma över. Men istället för att bädda ner henne i hennes egen säng, lutar far hennes huvud mot sitt bröst och bär henne mot föräldrarnas sovrum.

Se så. Kom här, flickan min, du får sova bredvid mig och mor i natt.

Väl i sovrummet lyfter han filtarna så hon kan krypa ner i deras säng. Linnekläderna bär fortfarande spår av deras varma kroppar. Hennes nakna fötter stryker längs mjuka fårplädar. Hon borrar in näsan i kudden, andas in doften av tobak och cederträ. En doft av far. Han sätter sig bredvid, stryker henne med fjäderlätta rörelser över pannan och nerför näsan, på samma sätt han alltid gjort.

Försök somna om, ma fille bien-aimée, jag är vaken tills du fallit i sömn.

Han säger orden mjukt och med den där franska brytningen hon älskar. Värmen sprider sig genom kroppen, tränger bort all fruktan och alla spår av nattens drömmar. Sakta krymper mardrömmen ihop till en skugga i mörkret.

Roderic

ITALIEN, APRIL 1649

Roderic!

Barnflickans gälla röst ekar över gårdsplanen. Hon står på alla fyra, med händerna mot den grusiga marken, blicken söker längs utrymmet under redskapsboden.

Han lutar ryggen mot stammen, medveten om att hon inte kan se honom därifrån. En doft av tjära hänger i luften. Han blundar, drar ett djupt andetag. Inte ett bekymmer i världen kan nå honom här, högt uppe i trädkronan. Långt ifrån alla hundratals tråkiga småuppgifter.

Roderic hade varit halvvägs upp i trädet när skriken vällde ur köket och barnflickan förstått vad som hänt, ett tillfälle som kommit när Maria åkt in till marknaden och barnflickan fastnat i ett samtal med granndrängen. Hon har inte arbetat mer än några veckor hos dem och en av hennes arbetsuppgifter, de få stunder han inte undervisas av sin engelska informator, är att hålla ögonen på honom. En uppgift hon misslyckas med ofta.

Barnflickan reser sig. Det enkla förklädet har prickar av blodstänk efter fågeln hon och en annan piga plockat tidigare på morgonen.

Roderic! Det är inte lustigt! Armarna fälls ut i en uppgiven gest. Se till att genast komma fram!

Det ilskna tonläget övergår i desperation. Samvetet snor sig som en lömsk orm i magen. Kanske gör han det onödigt svårt för den nya barnflickan.

Ett vagt dammoln reser sig i väst. Roderic lutar sig fram för att se bättre. Är det en häst och vagn som yr upp sand efter sig? Kusken är fortfarande för långt borta för att han ska vara säker, men efter ytterligare några minuter kan han se hästen tydligt. Detta är inte bra. Han hade varit säker på att hon skulle vara borta hela förmiddagen. En knapp minut senare går det inte att missa Marias gestalt, där hon likt en befälhavare i fält banar sin väg fram.

Pojken gör mig galen. Barnflickan torkar bort några tårar med hjälp av det smutsiga förklädet. Det går inte att kontrollera honom!

Nu överdrev hon väl ändå.

Har du inte kommit ner innan jag räknat till tio, ska jag banne mig hämta riset och ge dig en omgång du sent kommer att glömma!

Marias röst mullrar lika varnande som ett kommande oväder. Han funderar snabbt över sina alternativ, men de slutar alla i att han antingen får stryk eller ännu värre blir skickad till rummet utan någon mat. Han har sett den feta fågeln pigorna plockat, en kvällsmåltid han helst inte missar. Då tar han hellre riset.

Med en demonstrativ suck lägger han händerna runt stammen och klättrar ner så långt att han kan hoppa sista biten. Barnflickan söker efter den äldre kvinnans blick, som om hon inte vet vad som väntas av henne. Maria står bredbent med händerna på höfterna och mord i synen där hon granskar honom utan att blinka. Den gamla amman kan se skräckinjagande ut när hon vill. Hon har funnits i familjen längre än han kan minnas och många gånger varit handen som uppfostrat honom.

Roderic torkar händerna mot byxbenen. Jag trodde inte du skulle vara tillbaka på flera timmar.

Maria svarar genom att ta ett rejält tag i hans öra, varpå hon med bestämda steg släpar honom in i bostaden, med den yngre barnflickan snubblande i hälarna. Ammans oändliga degknådningar har gett henne armar som självaste Herkules och farligt hårda nypor. Satan, vad ont det gör! Maria drar så hårt att han är övertygad om att hon snart har ett avslitet öra i handen.

Släpp mig! protesterar han.

Jag har allt hört vad du har gjort! Köket är i kaos! Maria tar ett hårdare grepp runt örat. Släppa ut paddor, ödlor och Gud vet vad mer du samlat på dig! Finner du det lustigt? Nå!

Men det hade varit komiskt. Maria hade inte ens varit där och kan omöjligt ha en åsikt. Bilden av pigorna som skrikandes och knuffandes kravlar upp på arbetsbordet. Deg och skålar som far över rummet, när de med högt uppdragna kjolar försöker mota bort småkryp med kavlarna. Trots sitt snart avslitna öra, kan Roderic inte låta bli att le.

Må Gud har nåd med din förtappade själ, pojk!

Maria släpper greppet om örat och tar istället ett hårt tag om hans överarm. Hon knuffar honom över tröskeln, igenom korridoren tills de kommer fram till salen i lantgodsets mitt. Han stöter in i skänken och river närapå ner en av de dyrbara vaser som styvfadern James köpt under deras senaste resa till Venedig. Priset hade varit löjligt, men Roderic vet att inget pris är för högt när adeln vill skylta med sin förmögenhet.

Hans mor sitter rak i ryggen och med korslagda ben i en av rummets tygklädda soffor. Stygn efter stygn broderas på det ljusa linnetyget i knät. Urnan på bordet bakom plockar effektfullt upp den gröna färgen i hennes klänning. Han kan svära på att hon satt sig där avsiktligt, av just den anledningen. Mörka lockar har frigjorts ur håruppsättningen och studsar mjukt mot axlarna varje gång hon lyfter armen för ett nytt stygn.

Det tar en stund innan Roderic noterar sin lillebror som sitter på mattan och bläddrar i en bok, helt uppslukad och i sin egen värld, utan antydan till att vare sig ha sett eller hört dem.

Vad gäller det?

Modern tittar inte upp utan fortsätter sy stygn efter stygn i tyget. Barnflickan niger djupt, biter sig i underläppen och flackar med blicken mellan soffan och Maria intill henne.

Fö… förlåt, baronessa, vi vill inte besvära er, men det gäller er son.

Räta på ryggen och sluta med det där nervösa pillandet, vill han säga åt barnflickan, hans mor avskyr alla tendenser till svaghet. Nålen stannar upp.

Verkade det som om jag tilltalade dig?

Rösten forsar lika kall som bäckarna på vintern. Barnflickan rycker till som om baronessan slagit henne. Munnen gapar, som en fisks på torra land, i ett försök att finna de rätta orden. Modern avbryter innan hon hinner svara.

Du kan gå! Gör någon nytta, för Guds skull. Barnflickan niger ännu en gång. Med nerböjt huvud och krum rygg, lämnar hon rummet.

Han hatar, verkligen hatar, det bekymmerslösa sätt hon använder sin makt för att trycka ner andra. Maria, van att kunna hantera hans mor, står oberörd kvar.

Nå, säg mig, vad har min son gjort sig skyldig till den här gången?

Roderic fann det tydligen lustigt att släppa ut en hink med småkryp i köket när pigorna förberedde degen på morgonen.

Jaså, det gjorde han? De myntagröna stygnen börjar anta formen av verklighetstrogna blomblad. Nå, du kan överlåta det till mig. Ögonen tittar upp. Om det var allt, Maria, så kan du gå.

Roderic följer den gamla amman med blicken när hon går ut genom dörren.

Kom hit, beordrar modern.

Roderic möter hennes befallande blick med en lika orubblig trotsighet. Hans mor, Ileana Castro de Guevara, betraktas som en av Spaniens vackraste kvinnor, trots att hon är över trettio och inte kan anses ung längre. Hon har en förmåga att linda män kring sitt lillfinger, för att sedan använda dem till sin egen fördel.

Är du inte för gammal för att hålla på med sådana barnfasoner?

Hennes ogillande ton har som vanligt förmågan att väcka irritationen inom honom. Hon lägger huvudet på sned.

Ibland undrar jag om du fortfarande är ett litet småbarn, som inte vet bättre.

Jag är inget småbarn!

Sluta då bete dig som ett!

Elden rusar genom ådrorna och han är nära att återigen snäsa åt henne. Men han fattar sig, sväljer de opassande ord han har på tungan. Med hopbitna käkar går han istället fram till sin lillebror på golvet. Gabriels ena hand agerar stöd under hakan. Hans panna ligger i djupa veck när han låter pekfingret följa texten i boken. Redan som treåring hade Gabriel börjat läsa, nu vid sju års ålder läser han lika bra som Roderic själv.

Det skiljer knappt fyra år mellan dem. Han har alltid tyckt om sin lillebror. Om han ska vara ärlig tycker han även om sin syster, för det mesta. Men det är något speciellt med Gabriel. Han kan inte minnas att han sett sin lillebror arg eller verkligt upprörd över något. Gabriel är aldrig till besvär utan kan tålmodigt sitta i timmar och leka själv ifall han hittar något som intresserar honom. Alla säger att Roderic har ett humör från helvetet, medan broderns temperament är lika milt som en sommarvind. Kanske är det så. Gabriel är ju namnet på en av Guds egna änglar.

Pojken tittar upp med stora ögon och ett vagt leende i mungipan. Gjorde du verkligen det?

Roderic avfärdar frågan med en axelryckning, men kan inte låta bli att flina tillbaka. Han är övertygad om att Gabriel sett hinkarna med paddor och kryp som han gömt i deras garderob, men han vet att lillebrodern aldrig skulle skvallra på honom.

Modern lägger broderiet åt sidan. Roderic, kom hit. Jag behöver tala allvar med dig.

Då var det dags. Bara han inte skickas till rummet utan kvällsmat.

Gäller det straffet? För …

Det är inte det jag vill tala med dig om. Hon drar ett djupt andetag och fortsätter: Det är dags att vi tar tag i din framtid. Jag har sänt bud. Du kommer resa till Bologna och påbörja din militärutbildning. Det börjar bli olidligt att ha dig dragandes här hemma.

Bologna. En av Europas främsta krigsskolor ligger där. Han vet att morbrodern skickades dit som elvaåring. Alla som vill lära sig hantera en värja har önskan om att få tränas av en av mästarna på skolan. Men få har kontakter eller tillräckligt med pengar för det. Moderns klänning har blivit skrynklig trots allt stillasittande, han kan se irritationen i ansiktet när hon drar handen över tyget i ett försök att släta ut det.

Du behöver förberedas. Hon betraktar honom under svarta ögonfransar. Det är dags att du slutar leka och tar tag i det öde som givits dig. Din morbror har betalat dyrt för din utbildning. 

Roderic sträcker på ryggen. Ja, mor.

Alla lektioner, oändliga timmar på hästryggen, allt har förberett honom inför denna dag. Han ska få lära sig att kriga, göra det som alla säger att han är född till. Han är redo.

Roderic ler när han vänder sig om och lämnar rummet.

Ileana

ITALIEN, APRIL 1649

Ileana följer Roderic med blicken när han, rak i ryggen, lämnar rummet. Hennes förstfödda, fulländade son. Breda skuldror, ett mörkt hår som faller likt mjuka vågor runt ett ovanligt kraftfullt ansikte. Sonen är lik henne, har ärvt en del av hennes bästa drag. Samma raka näsa och sensuellt fylliga mun, samma gyllene hud, även om hans djupnat efter många timmar i solen.

Men det ryska blodet i honom gör hans utseende mer nordiskt, med faderns kraftiga haka och markerade kindben. Ögonen i samma ljusa grågröna färg som bladen på ett eukalyptusträd. Ögon som alltid glöder intensivt och som ofta flammar upp när han finner en orättvisa i något.

Han kommer bli fantastisk. Ryktbarhet och makt, det var det namn hon givit honom. Medvetet hade hon valt den gamla romanska stavningen istället för det klassiska Rodrigo, som är mer vanligt förekommande i Spanien, för att betona hans sällsynthet.

Hon plockar bort några gula trådar som fastnat på kjolen. Namn är viktiga och hans namn ska skrivas i stjärnorna.

***

Dörren är stängd, vilket inte är ovanligt. Ileana knackar en gång, trycker ner handtaget till makens dörr och kliver in. En tung doft av rök och opium slår emot henne. James ostyriga hår sticker upp som ljust silke bland kuddar och lager av tyg. Ögonen sveper längs de tunga sammetsdraperier som omger sängen, hennes make har lika dyr smak som hon själv. Det svaga ljuset lyckas avslöja ett tunt lager av damm som samlats i vecken.

Så vitt hon kan urskilja är han naken under filtarna. Bredvid sängen står en ung barbröstad man som gör sitt bästa för att få på sig sina byxor. Han är vacker. Inte överdrivet lång men med muskulösa ben och traktens klassiskt mörka utseende.

Älskling, du får leka med hur många pojkar du vill, men kan du snälla sköta dina affärer på natten och inte mitt på dagen? Ileana plockar upp en kudde från golvet och slår sig ner i sängen bredvid honom. Ett vagt leende leker i makens mungipa. Hon rynkar näsan. Och snälla du, se till att öppna fönstret, det stinker av brunst härinne.

James lägger sin spensliga hand över hennes. Även nu när han ler finns en skugga av vemod i de rökfärgade ögonen, men så har James också en poets melankoliska själ. Hon suckar. 

Den mörka ynglingens blick glider besvärat mellan henne och James när han sträcker sig efter skjortan som ligger gömd bland sängkläderna. Hon hoppas att de vältränade armarna stämmer väl överens med resten av hans fysiska delar.

Ileana plockar en vindruva från fatet vid sängbordet. Han är vacker. Hon flyttar blicken från maken, in i den unge mannens något skärrade ögon, medan hon suger på vindruvan som vilar mellan läpparna. Säg mig, gillar ni enbart män eller blir du styv med kvinnor också?

Ynglingens kinder blossar. Blicken flackar mellan henne och James. Öh … jag …

Ileana. James röst innehåller en mjuk varning. Låt honom vara.

Makens fjäderlätta bryn sänks en aning. Gå du, Pietro. Han vänder blicken mot mannen och viftar med handen. Jag behöver tala med min hustru i enrum.

Åh, han behöver inte gå för min skull. Han kan gärna ta av sig igen och göra oss sällskap.

Hon lutar sig framåt, smeker inbjudande längs sängkanten intill. Pietros blick far omedelbart ner i hennes urringning. Hon ler för sig själv. Se där ja, han är uppenbarligen inte helt opåverkad av kvinnor.

Ileana, var nu snäll.

Tonen i makens röst avslöjar att han ändå är road. Hon och James är varandras motpoler i det mesta. Maken ljus och lugn, poetisk och godhjärtad. När hon tänker efter har hon aldrig sett honom tappa humöret. Det är inte konstigt att folk utan tvivel godtar honom som Gabriels far, fastän de båda två vet att så inte är fallet. James håller fortfarande sin hand över hennes, hans tumme smeker lätt över den tunna huden vid handleden. Han är hennes klippa. Hennes förankring här på jorden. Försiktigt lyfter hon hans hand och för den mot sina läppar.

Jag har pratat med Roderic. Tiden är inne, han kommer åka och påbörja sin utbildning i Bologna.

James ögonbryn höjs. "Redan? Är han inte väl ung, han har väl inte ens fyllt elva?

Vissa skulle säga att jag har väntat för länge. Att den regelrätta utbildningen borde börjat redan vid sex års ålder.

Du låter som din bror.

Hon suckar avfärdande. Ni två har aldrig kommit överens.

James svarar inte. Han för handen till hakan medan blicken far ut över rummet. Även om James inte är Roderics far, vet hon att han bryr sig om pojken, tillräckligt för att vilja adoptera honom i samband med deras vigsel.

Det är en fin pojke. Makens blick är fortfarande vänd ut i rummet. Jag har aldrig tyckt om det militära, all krigföring och dess opålitliga politik.

Hon plockar en ny vindruva och stoppar den i munnen. Du har en för mild själ och stort hjärta för det, kära.

Till skillnad från ditt?

Till skillnad från mitt. Hon fnyser. Jag har inte tagit mig hit av ren godhet. Livet är ett strategiskt krig, James, och jag ska ta honom dit, högst upp, om jag så behöver gå över lik för att göra det.

Är du säker på att du gör det för hans skull? Han säger det milt utan att lägga någon värdering i orden.

Allt jag gör, gör jag för mina barns skull. För att de ska få makt och ett liv som de förtjänar.

Ileana drar upp benen i sängen, lutar huvudet mot makens axel och andas in hans doft, en varm doft av mysk och sandelträ. James tar hennes hand och flätar samman hennes fingrar med sina egna.

När åker han?

I övermorgon. Jag och Juan har redan ordnat med allt. Roderic kommer få en egen mentor de första åren.

James smeker med lätta fingrar över hennes blottade axel. En varm pust från hans andedräkt stryker hennes panna när han viskar: Då får det bli så, min älskade. 

Ailea

IRLAND, APRIL 1649

Jag vill att du håller dig i närheten av mig. När Aileas ögon söker sig förbi platsen han pekat på, greppar far milt tag om hennes haka. Lyssnar du? Jag kommer bli arg om du inte gör som jag säger.

Ja, far.

Jag har några skulder att gälda och jag behöver prata med mannen i tryckeriet. Du kan få gå omkring och titta om du vill, men jag vill inte att du går längre bort än till bageriet.

En bredaxlad man med rågblont kortklippt hår går förbi. Han slänger en blick mot dem och nickar kort mot far. Ailea känner igen honom. Oran har sagt att den mannen kan supa vem som helst under bordet och att inget kvinnfolk går säkert i hans närhet, vad drängen nu menar med det. Fars mun blir en hård linje, blicken skarp när han ser efter mannen.

Är det han, den mannen ni kallar för horkarl, far?

Fars ansikte är flera nyanser rödare när han vänder sig mot henne. Var har du hört det ordet?

Du och Oran kallade honom för det. Du sa … Hon tystnar, försöker minnas orden han sagt. Du sa att den mannen har en obotlig förmåga att sätta ungar till världen.

Far böjer sig över henne. Du får absolut inte använda det ordet, Ailea. Hör du? Det jag sa var inte menat för dina öron.

Nej, det vet hon, det är ju det som gör allt mer spännande. Hon nickar.

Bra. Han reser sig. Det tar inte lång tid. Jag är strax tillbaka.

Men tiden går lika långsamt som en kall februarimånad. Hon har redan handlat saften far bett om och gått fram och tillbaka över torget flera gånger. Marknaden är översvämmad av folk. Höga röster köpslår vilt vid kärror och bodar. Torkat fläskkött, krukor med honung och högar med kålrötter trängs på stora träskivor. Vinden för med sig en doft av nybakat bröd som blandas med lukten av ruttet fiskrens. Fiskhandlaren, en bastant karl med vita stänk i håret, står en bit bort och betjänar en ung kvinna i mörk kappa. Han torkar av händerna på det blodiga förklädet, räcker fisken till kvinnan som lägger den ovanpå löven i sin korg.

Var är Oran? Ailea söker med blicken efter drängen och finner honom stående vid kärran. De stora händerna lyfter omsorgsfullt av läderremmarna som surrats över märrens rygg. Även härifrån går det att se tomrummet på vänsterhanden där hans finger saknas. Drängen har berättat att han blev av med det i en olycka när han var barn. Första gången de sågs hade hon varit rädd för honom. Men Oran hade inte tagit illa vid sig. Han hade lett så att skrattrynkorna djupnat. När hon till sist vågat sig fram hade han låtit henne känna på stumpen. Drängen lyfter på mössan och drar handen längs den fuktiga pannan för att peta tillbaka några gulröda slingor.

Ailea stannar framför bagarens skylt. Nu får hon inte gå längre, hon borde vända om så far inte blir arg. Ett kraftigt hamrande får henne att vända blicken in i gränden. Bullret kommer från uthuset som står placerat en bit bort från de andra byggnaderna. Det är smedens verkstad. Hon vet det, för hon har varit där med far när han beställt skor till hästen. Nyfikenheten jagar bort fars förmaningar. Hon drar en osynlig linje med foten i marken, i kant med bagarens butik. Halva smedens verkstad ligger bakom strecket. Hon behöver inte överskrida fars gräns ifall hon går dit. Uppmuntrad av sina egna tankar styr hon stegen mot smedjan.

Hettan och de hamrande ljuden blir högre ju närmare uthuset hon kommer. Små svettdroppar tränger fram i pannan. Hur kan någon arbeta i den här hettan? Rummet har endast upptrampat jordgolv och saknar fönster. Det enda ljuset kommer från elden som brinner för fullt inne i ugnen.

Smeden står vid ett städ och hamrar vilt på ett vitglödgat föremål. En lång naturfärgad linneskjorta hänger löst över den kraftiga bröstkorgen. Ett förkläde i mörkt kraftigt skinn skyddar kroppen, liksom ett par lösa trasor som virats kring benen. Ögonen följer händernas våldsamma rörelser. Till slut tittar smeden upp. Ansiktet är strimmigt där svett brutit igenom lager av svart sot.

Vad gör ni för något? frågar hon.

Vad sa fröken? Smeden sätter handen bakom örat. Far har berättat att de höga ljuden i smedjan gör att smederna ofta hör dåligt. Vissa är helt döva.

Vad gör ni för något?

Smeden ger ifrån sig ett läte mitt emellan grymtning och harklande. Det är ett beställningsarbete. Fader Lucas har bett om en skulptur som smyckning till kyrkan. Jag hade hoppats få den färdig före söndagspredikan.

Den är väldigt vacker. Orden kommer uppriktigt. Hon står som hypnotiserad. Det är något magiskt och förbjudet över hur smeden böjer stålet efter sin vilja.Han betraktar henne kort, vänder ner blicken och sätter återigen igång med hantverket.

Är det ni som bor på kullen, bortom skogen och gamle Caomhánach gård?

Ailea nickar.

Smeden doppar järnet i vattenhornet intill sig. Din mor är den där rödhåriga, den de säger är galen.

Han lyfter ett buskigt ögonbryn som om han väntar på hennes reaktion. Orden träffar henne långt nere i magen. Smeden påminner om en demon där han står med eld omkring sig, men trots att han skrämmer henne skriker varje pulsslag att hon måste försvara mor.

Min mor är inte galen.

Det är inte vad folk säger. Rösten är lugn, nästan vänlig. De säger att hon alltid varit galen.

Ailea spänner blicken i honom. Din lortiga gris. Våga inte prata om mor på det sättet. Hon säger orden i huvudet men vågar aldrig uttala dem högt.

Mor är inte galen. Hon är den snällaste människa som finns.

Se så, du behöver inte bli arg på mig. Det är vad folk säger. Säger du att det inte är så, då tror jag dig.

Smeden ger henne ett leende, men Ailea vänder om och rusar ut från mannens verkstad.

Claude

IRLAND, APRIL 1649

Aileas ljusa hår fladdrar lätt i vinden. Claude lutar sig tillbaka i vagnen och betraktar dottern som springer emot honom. Hon är lång för sin ålder. Den grå klänningen, med vit spetskantad linnekrage, kommer snart att vara urväxt.

Han och Caitlín har förlorat många barn. Vissa i missfall, andra innan de hunnit uppleva sin ettårsdag. När Ailea föddes var det som om Gud hört deras bön och sänt dem en av sina änglar. Claude hade skämts, skämts för att han jämfört henne med de andra barnen. Han hade saknat och gråtit över dem alla, även de som dött i Caitlíns mage, men när Ailea kom hade det varit som att tända ett ljus i ett evigt mörker.

Dottern slår sig ner, lätt andfådd, bredvid honom på vagnen. Hennes kinder blossar. Han tar fram matpaketet, vecklar upp linneduken och ger henne en bit bröd och fläsk. Ailea tar emot maten utan ett ord, djupt försjunken i tankar, som om hon försöker lista ut en gåta hon inte har svaret på.

Fick du tag på någon saft till oss? frågar han.

Hon räcker honom en flaska med solvarm fläderblomssaft. Någonting har hänt. Lyckan i dotterns ögon, likaså den barnsliga iver hon haft tidigare på morgonen, är försvunnen. Axlarna hänger och blicken stirrar orubbligt ner i knät.

Hände något i byn? Var någon dum mot dig?

Dottern svarar honom inte. Långsamt bryter hon brödet i små bitar över förklädet.

Far … är mor galen?

Ögonen tittar fortfarande ner i knät, som om hon skäms över frågan. Claude drar handflatan över hakan.

Varför frågar du det?

Dottern skruvar på sig. Tvekar. Vill fortfarande inte möta hans blick.