Vågbrytarna

By Caroline Grimwalker

Linn Walter, juridikstudent och författare, har gjort sig känd som debattör i feministiska frågor. Sedan flera år tillbaka befinner sig hennes pappa, Carl Walter, på Säters rättspsykiatriska klinik, dömd för grov kvinnofridskränkning och mordförsök på Linns mamma. En dag nås hon av beskedet att Carl anses vara frisk och ska släppas fri.

Samtidigt flödar hoten och hatet mot Linn på nätet. När någon tar steget vidare och börjar närma sig henne i verkliga livet blir rädslan alltmer påtaglig. Är det bara ett vanligt nättroll eller är det hennes pappa som på något sätt är ute efter hämnd? Det var ju hon som ringde 112 den där kvällen för så många år sedan då mamma nästan dog.

”Vågbrytarna” är första delen i Caroline Grimwalkers serie med samma namn – en andlöst spännande trilogi med rejäl feministisk punch. Tre kvinnor binds samman i en oväntad vänskap av det faktum att de alla är offer för mäns våld. Vad händer när kvinnorna till sist får nog och gemensamt bestämmer sig för att ge tillbaka?

Caroline Grimwalker debuterade som författare 2008 med den hyllade självbiografiska romanen ”Champagneflickan” och har sedan dess gett ut en mängd böcker inom olika genrer. Hon har fått mycket uppmärksamhet för sina skräck- och fantasyberättelser och blivit utnämnd till Sveriges ”skräckdrottning”. Hon arbetar även som kursledare, skrivcoach, lektör och spökskrivare.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 14, 2021
• ISBN: 9789180001533

Book preview

Vågbrytarna

av

Caroline Grimwalker

Copyright © Caroline Grimwalker och Word Audio Publishing 2021

Omslag: Mia Fallby

ISBN: 978-91-8000-153-3

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

PROLOG

1994

SOS Alarm, vad har inträffat?

Statiskt brus.

Mari rättar till headsetet och blicken sveper över fyra skärmar som är igång samtidigt. Samtalet kommer från Höllviken. Säkert en tjusig villa med strandutsikt. Klockan är 21.50 och om tio minuter är arbetspasset över. Hon suckar.

SOS Alarm. Hallå? Vad har inträffat?

Fortfarande bara brus.

Fyrtio procent av alla samtal till 112 är busringningar, eller folk som inte orkar stå i kö på 1177. Många är bara uttryck för en bedövande ensamhet. Mari har redan tagit emot sju pizzabeställningar, tre vitsiga ordlekar och flera samtal från flåsare ikväll och nu har hon orden SOS går ur på tungan. Men det pirrar till i hårfästet. Hon måste försäkra sig om att det inte är på riktigt innan hon lägger på. Det är farligt att bli för blasé. För ett tag sedan var det just en pizzabeställning som visade sig vara ett förtäckt rop på hjälp.

Hon rätar på sig i stolen, knycker till mikrofonen så att den sitter närmare munnen och ska precis fråga om det är någon där, när hon hör det: ett kort, rosslande andetag.

Det finns ingen riktig resonans i det, inget djup och det tar henne några sekunder att förstå vad det är hon faktiskt hör. Ett litet, svagt ljud. Från någon som är liten.

Inälvorna drar ihop sig till en hård klump. Ett brännande magknip som alla som jobbar på 112 känner igen. Det här är inget bus.

Jag hör dig, säger hon och klickar sig fram på skärmen, beredd att koppla på polisens medlyssning och skicka ambulans. Är du skadad? Om du behöver hjälp så försök göra ett ljud.

In i det sista hoppas Mari att hon har hört fel. Hon spänner kroppen som om det skulle kunna hjälpa henne att höra bättre. Det skramlar till och låter som om luren i andra änden faller ner på golvet. Hon hör fler ljud. Tyg som skrapar mot mikrofonen, ett tjockt snörvlande som nästan inte släpper igenom någon luft och sedan, ett hest viskande:

Mamma.

Magknipet vecklar ut sig, rinner ner i låren och gör dem stumma. Trots all träning och erfarenhet måste Mari svälja två gånger för att få ordning på rösten.

Bra. Du är jätteduktig, hjärtat, säger hon och försöker låta trygg och varm trots att maktlösheten rusar runt som ett monster i kroppen. Jag heter Mari. Vad är det som har hänt med din mamma? Har hon skadat sig?

Barnet flämtar till när det hörs tre tunga dunsar någonstans i bakgrunden. Flämtningen är ett ljud av kvävd panik – undertryckt, som om ingen får höra – och en ny insikt landar i Maris mage. Det här handlar inte om en mamma som har fallit och slagit huvudet i köksön när hon försökte byta en glödlampa. Det här är mycket värre än så. Och precis när hon tänker tanken att det är pappan bekräftar barnet den, ord för ord.

Det är pappa.

Åh nej.

Har pappa skadat mamma?

Mer brus.

Sedan: Mmm, följt av ett hackigt andetag.

Mari väntar inte längre utan skickar ambulansen på prioritet 1 samtidigt som hon kopplar på polisens medlyssning. Flickan har ringt från en fast hemtelefon så hon behöver inte fråga var hon befinner sig. Mari harklar sig och lägger rösten så mjukt hon kan.

Hjälp är på väg och du är jätteduktig som har ringt in. Vi ska hjälpa både dig och din mamma. Är pappa där nu?

Säg nej, säg nej, säg nej.

Där nere. Rösten är tunn som askan efter ett bränt läskpapper.

Bra, och du är däruppe, på andra våningen?

Mmm.

Kan du se mamma?

Flickan kvider till, men håller tillbaka ljudet. Låter instängd. Nertryckt.

Vilket jävla as.

Ta ett djupt andetag, det går jättebra det här. Vad heter du, gumman?

Flickan drar in snor och sväljer. Linn Walter.

Hur gammal är du, Linn?

Å-åtta. Jag är rädd.

Du behöver inte vara rädd. Jag heter Mari och jag har skickat hjälp. De kommer snart. Försök svara, hjärtat. Kan du se mamma?

Tyg som dras över micken igen. Ett mjukt, viskande läte. Nej, jag vågar inte titta ut.

Har du gömt dig?

Mmm.

Bra. Vet du om mamma andas? Eller om hon blöder? Slår … Rösten bryts och Mari måste ta ny sats. Slår pappa henne nu?

Varje fråga känns som att dela ut ett knytnävsslag till den skräckslagna lilla tjejen, men hon måste försöka skapa sig en bild av både skador och hot. Om pappan är kvar i huset och fortfarande är våldsam eller inte.

Orden rinner plötsligt ur flickan:

De bråkade. De brukar göra det. Hon snyftar till. Pappa är inte snäll mot oss. Innan andades mamma, men … nu vet jag inte.

Är hon med pappa där nere?

En paus som får Mari att gräva in naglarna i sitt eget lår.

Linn?

Han puttade henne, säger flickan. Ner för trappan. Sen har mamma inte rört sig mer.

Del ett

2014

KAPITEL 1

LINN

Två jävla dagar kvar.

Löparskorna ger Linn en lätt fjädrande gång när hon smyger ut ur huset. Klockan är halv tolv på natten. Att sova är totalt omöjligt, hon måste få ur sig stressen. Den kryper omkring i kroppen, som fingrar som petar och kittlar precis under huden. Klockan tickar skoningslöst framåt. Först var det en vecka kvar. Sedan några dagar. Nu är det bara två. Klockan nio i övermorgon tar pappa sina första steg ut i friheten på tjugo år. Linn vill inte tänka på vart han kommer att styra dem.

Hon drar upp dragkedjan på huvtröjan. Om hon mot förmodan skulle möta någon så ser hon ut som vilken tjej som helst som är ute på en löprunda. Det har hänt ett par gånger att sena nattvandrare fått syn på henne där hon står alldeles stilla och iakttar, men det är bara att börja andas tungt och se ut som om hon stretchar lårmusklerna.

Och absolut inte göra någon stor sak av att hon står inne i någon annans trädgård.

Ser man ut som om det är självklart att man får vara på ett visst ställe så brukar folk inte tänka mer på den saken. Fast nu när en del har polisanmält fönstertittaren som härjar i området är det förstås bäst att vara lite extra försiktig. Gruset knastrar under skosulorna och hon andas in den svala nattluften. Vet att kicken är på väg.

Linn kan säga exakt när beroendet började. 

Hon var sju år gammal. Mitt i middagen tryckte pappa plötsligt upp mamma mot väggen i köket. Höll sin grova, håriga hand hårt över hennes sköra, vita hals så att hon knappt kunde få luft. Och något inom Linn bara brast. Hon kunde inte sitta kvar, gråta ner i spaghettin och titta på när han slog henne. Höra kvävningsljuden och paniken i mammas kippande efter luft.

Inte en enda gång till.

Linn minns att mammas blick följde henne när hon hasade ner från stolen och smög mot dörren.

Ta dig så långt ifrån det här som du bara kan, sa hennes ögon och lyste samtidigt av både skräck och sorg. Kanske sa de till och med: Kom inte tillbaka.

Linn drog på sig jackan och gummistövlarna med hotet och svordomarna han väste fram ringande i öronen och sedan sprang hon ut för att gömma sig.  Hämta hjälp kunde hon inte, för då skulle han döda dem. Man fick aldrig säga något till någon, det hade hon lärt sig för länge sedan. Men hon kunde i alla fall ta sig så långt bort att hon slapp höra de hemska ljuden.

Smaken av köttfärssås och ketchup hängde kvar i gommen när hon sprang med tårarna rinnande. När hon inte orkade mer, när lungorna kändes som om de brann, stannade hon flåsande. Precis utanför ett vitputsat hus med enorma panoramafönster. Det var tänt därinne och Linn kunde se en kvinna som bar ett fat med något rykande på. Kvinnan såg lugn och glad ut. Som om hon aldrig hade blivit upptryckt mot köksväggen mitt i middagen och fått stora blåmärken på halsen. Aldrig stått bredvid och med tunn röst bett någon sluta slå hennes barn.

Linn ville se mer av henne.

Beslutet var knappt något beslut alls. Det var ett behov som kändes så starkt i hela kroppen att hon inte tänkte två gånger på att hon gjorde något man inte fick.

Vid bordet hon såg därinne satt en lycklig familj. Linn kunde inte slita sig förrän middagen var över och hon upptäckte att hon hade gåshud på hela kroppen och hackade tänder.

Bråket därhemma borde vara över nu. Mamma stod förmodligen och diskade, med nya, svullna blåmärken på kroppen, och pappa hade väl satt sig framför teven med en öl. Det borde vara säkert att gå tillbaka.

Andra människors vardag blev snabbt Linns hemliga tillflyktsort. Hon började ta sig ut så ofta hon kunde. Betraktade. Drömde sig bort. Eller in. In i deras liv.

Nu är hon tjugoåtta och kan fortfarande inte låta bli. Hon vet att det hon håller på med är ett brott. Att det gör folk nervösa. Till och med rädda. Tar något ifrån dem som de inte har gått med på att lämna ifrån sig. Men dragningskraften är stark.

Linn har några stycken som hon följer varje gång hon ger sig ut, som ett facebookflöde, fast i verkligheten. Här är det heller ingen som kan välja bort sådant de inte vill att hon ska se. Det finns inga filter. Linn har stått stilla bland träden och sett ett ungt par som ägnade sig åt strypsex. Ett pensionärspar som grälade, där det slutade med att tanten kastade ett askfat och gubben gick och lade sig i ett gästrum. En medelålders man som runkade till småtjejer på sin laptop.

På sätt och vis är det skönt också, att se skiten. Det finns ett slags tröst i det – hon är inte ensam. Det finns smuts nästan överallt om man bara tittar tillräckligt länge.

Hon svänger av grusvägen samtidigt som en uggla sveper förbi tätt ovanför huvudet. Vingslagen låter majestätiska. Det finns ingen gatubelysning här ute i skogen, mer än på ett par lite större stråk. Inte mycket asfalt heller. Saxtorpsskogen är från början ett sommarstugeområde, där folk har börjat vinterbona, flytta in på heltid och bygga ut. Det är vackert. Varierat. Hon närmar sig ett pyttelitet, brunt hus. Ett av Linns stamställen, eller vad man nu ska kalla det.

Gräsmattan ser rufsig ut. Linn ser sig snabbt omkring innan hon tar ett kliv över ett lågt, brunt trästaket. Pulsen fladdrar. Ingen har sett henne. Hon smyger upp mot huset. Sist var det tänt i köket och i sovrummet. Det ser exakt likadant ut idag. När adrenalinet rinner till, sprider sig i kroppen och får magen att fnittra njuter hon av kicken.

Han har inte så mycket växtlighet i trädgården, den gamla gubben som bor här, så hon hukar lågt medan hon tar sig fram.

Händerna vilar mot det svala fönsterblecket vid vardagsrummet. Linn sneglar åt alla håll, men det är släckt och tomt därinne. En fet korsspindel lurar i hörnet av fönstret och en nattfjäril flyger farligt nära nätet som glittrar till i månskenet. Linn ryser, ser ljus falla ut i en kägla från köksdörren. Hon smyger tyst runt huset, noga med att inte trampa på några kvistar. Sist hon var här fick hon en kuslig känsla och nu förstärks den bara. Allt ser exakt likadant ut. I köket står en öppnad burk ärtsoppa på diskbänken. Den måste ha möglat vid det här laget. Det ligger en fläckig disktrasa på bordet. Gubben syns inte till och hon tänker tanken direkt:

Han ligger kvar i sängen.

Halsen har tjocknat och hon torrsväljer medan hon tar sig runt knuten, till baksidan av huset. Till sovrumsfönstret.

Andetagen bildar små, fuktiga cirklar på rutan när hon lutar sig så nära hon kan utan att röra vid den. Sneglar åt höger och ser ingången. Golvlampan som är tänd. Ljuset som faller på papperskorgen och sängen. Konturerna under den trådslitna filten.

Hon låter blicken vandra vidare uppåt. Vet redan innerst inne hur det är.

Gubben ligger i sängen. Precis som han gjorde för tre dagar sedan. Med filten över sig. Med armarna vid sidan av kroppen och munnen halvt öppen. Det vita håret står som en tunn dimma kring skallen. Han har inte rört sig alls.

Gubben är död.

Tre dagar. Linn tänker att det hade varit fint om det åtminstone suttit en liten hund vid sidan av sängen, rufsig och bjäbbig med fuktiga ögon. En liten sällskaplig ulltuss som trofast väntade på att husse skulle stiga upp. Eller om det stått en gammaldags telefonsvarare i hallen och blinkat rött med oavlyssnade meddelanden. Men här finns ingen hund och inga meddelanden. Bara en gammal man som har dött i sin egen säng utan att någon har en aning om det.

Hon ser sig omkring. Skogen är tyst och husen runtomkring som små öar av ljus. Det här är typiskt en sådan sak som grannarna på gatan kommer att prata om i flera år.

Han låg där, död, i flera dagar. Visst är det tragiskt? Hoppas att jag aldrig blir så ensam.

Bitterheten väller upp. För det är ju just det som är grejen i villaområden som det här. Ingen ser någon annan. På riktigt. Inte förrän det är försent.

Fan också.

Ska hon ringa någon? Men vad ska hon säga – vad har hon för förklaring? Hur kan hon veta att han ligger där? Linn står kvar i några minuter och betraktar kroppen. Den ser lugn ut. Som om han tycker att det är okej att ligga där. Men om ingen får veta så kommer det till slut att se helt annorlunda ut. När han börjar ruttna. Och det är väl först då, när grannarna känner lukten, som de hittar honom. Och de kommer att ha rätt när de säger det: Visst är det tragiskt.

Linn tvekar. Sedan bestämmer hon sig. Det här är inte hennes ansvar. Inte hennes fajt. Inte ens hennes folk. Det finns inga som är det, utom möjligtvis Anton och mamma.

Hon backar ut ur rabatten och sveper fötterna framför sig efter varje steg för att det inte ska finnas några fotavtryck i den mjuka blomjorden, tittar noga åt både höger och vänster innan hon tar sig till framsidan, springer tillbaka genom trädgården och hoppar över staketet igen, ut på grusvägen.

Hon lyssnar på knastret under sulorna, ett trivsamt ljud, och försöker skaka av sig de dystra tankarna på gubbens ensamhet. Kusligheten i att han liksom bara ligger där. Ruttnar. Har det blivit kallare, eller är det bara hon?

Hon går mot ett av de nyare husen. Ett kritvitt skrytbygge i två våningar. Enplanshus är bättre, men det här paret – de med strypsexet – har sitt vardagsrum på nedervåningen och brukar vara vakna sent. Antingen tänker de inte på att dra för, eller så gillar de tanken på att folk kan råka se dem. Flera gånger har hon sett dem i soffan framför teven, med en porrfilm på skärmen. De brukar kolla tillsammans och ha sex. Självklart kan Linn inte låta bli att titta.

Hon skjuter upp grinden så tyst hon kan och smyger uppför stenplattorna, mot ytterdörren. Sedan viker hon av över gräset och tar sig runt till andra sidan huset. Det finns ett trädäck här, men vis av erfarenhet går hon inte upp på det, eftersom det knakar. Istället går hon runt och ställer sig vid sidan av vardagsrumsfönstret.

De ligger sked i soffan och kollar på någon polisserie. Mannen innerst och kvinnan längst ut. Det ser ut som om han har somnat. Hon har huvudet på hans arm och blinkar slött. Det står en halvt urdrucken flaska rödvin på bordet och två glas. En liten skål med wasabinötter. När kvinnan sträcker sig efter en nöt vaknar han till och pussar henne på huvudet, innan han genast somnar om igen. Kvinnan stryker handen över hans underarm och mumlar något. Det ser fint ut. Om en av dem dog skulle den andra känna sig halv. Kanske resten av livet.

Linn undrar om gubben i det förra huset hade någon en gång i tiden, om det funnits någon som vilade huvudet mot hans arm på kvällen. Om han fick uppleva kärlek eller om hans tid i världen var en enda lång och ensam färd mot döden.

Vore det inte det värsta, ändå? tänker hon. Att aldrig hitta någon?

Sedan springer en kavalkad av bilder förbi i minnet. River och sliter i gamla sår. Nej. Det är självklart inte det värsta. Det värsta är att hitta någon. Att förälska sig. Att luta huvudet mot den där armen – och sedan upptäcka att den är farlig.

Fuck!

Hon tittar upp mot himlen för att inte ögonen ska svämma över och tvingar hjärtat att lugna ner sig.

Linn inser att det är hon själv som ordnar sitt liv, sätter upp ramarna, och att hon gör det på ett sätt som tveklöst leder mot att ruttna, död och ensam i en säng utan att någon enda jävel får reda på det. Mamma kommer att dö och brorsan kommer skaffa sig en söt fru och en handfull ungar och flytta någonstans där husen är billiga. Och hon kommer att sitta ensam i sin stuga i skogen och skriva arga texter om patriarkala strukturer. Blir det hennes öde? Är det först när hon börjar lukta som det kommer att märkas att hon inte finns längre?

Kvinnan i soffan drar filten tätare omkring sig och gnuggar kinden mot sin mans arm igen, drar in hans doft och mungiporna åker upp.

Linn kan försöka lura sig själv tills hon blir blå. Bita ihop så hårt att tänderna spricker. Det kan inte hjälpas. Trots att hon vet allt om hur farlig kärlek kan vara är det här ett faktum:

Hon vill ha det de har.

KAPITEL 2

MOA

Det första Moa ser när hon slår upp ögonen är en solstråle som har letat sig in vid sidan av rullgardinen som ett stort pekande finger och nu lyser Nall rakt i ansiktet. Nall har tumlat ur hennes famn och ser övergiven ut på det fula, hästmönstrade överkastet. Fast hon egentligen har blivit för stor för att bry sig om det luggslitna gosedjuret hon haft sedan hon föddes sträcker hon ut handen och flyttar honom. Det är flera år sedan hon sov med Nall varje natt. Men när hon lade sig igår kunde hon inte låta bli att plocka ner honom från hedersplatsen i bokhyllan och krama honom hårt i famnen. Planen var ju att hon aldrig skulle vakna igen.

Skit också. Jag lever.

Eller gör hon det? Solstrålen och Nall. Hennes eget rum. Tyst och stilla. Lyckades hon? Kom hon till himlen? Hon gnider handloven mot ögat och känner klumpar av sömn. Intorkade tårar. Sörja på kinden och i mungipan. Spyor?

Hjärnan kommer långsamt igång och minnesbilderna lägger sig trevande på rad: Hon satt på sängkanten och grät. Med en av mammas pillerburkar i handen, den med en varningstriangel. Det var därför hon valde den i myllret av medicinförpackningar i mammas badrumsskåp. Hon kände sig redan död och begravd. Orkade inte mer. Inte en sekund till. Hon minns hur tabletterna rasslade i handflatan innan hon slängde in dem i munnen.

Det fungerade inte. Jag valde fel piller.

När tårarna kommer förstår hon att hon definitivt inte är död. I himlen gråter man inte.

En intensiv törst river i svalget. Moa stönar till och det känns som om halsen står i lågor när hon försöker svälja. Hon behöver kissa. Jättemycket. Och det är då minnet kommer tillbaka. Filmen hon hittade i pappas dator. Kroppen drar instinktivt ihop sig i fosterställning.

Pappa och så en man till, som höll i kameran. Kvaliteten var grynig och filmen var mörk. Deras röster, som sa allt det hemska. Mannen bakom kameran:

Kom igen för fan, ta i lite. Det är bara en liten apjävel. De känner inte saker på samma sätt som vi gör.

Ett mörkt, ondskefullt skratt. Och så pojken. Urinpölen under hans tunna kropp. Den glasartade barnblicken som höll på att slockna. Full av smärta, men ändå uppgiven. Rakt in i kameran. Varför gör ni så här mot mig?

Ett skrik vill leta sig ut men Moa kväver det. Vänder huvudet in i kudden och gnyr. Hon trevar efter mobilen och hittar den bredvid sig på överkastet. Två procent batteri kvar. Öppnar kalenderappen. Det är söndag. Tabletterna tog inte hennes liv men hon har sovit i nästan två dagar. Rullgardinen är nerdragen och rummet lika kvavt och varmt som en bil som har stått parkerad i solen en hel dag. Hon ser att Nall har intorkat kräk på magen.

Jävla idiot, väser hon åt sig själv och slår till gosedjuret så att det ramlar ner på heltäckningsmattan.

Någonting inom Moa viskar att hon inte får dö, eftersom hon är den enda som vet. Den enda som kan ställa saker tillrätta. Att hon vore feg om hon bara lämnade allt. Hon vill skrika att det inte är rättvist. Hon är inte feg! Handen griper tag i överkastet, skrynklar det så att en av hästarna får ett groteskt utseende. De här stora, desperata, förlamande känslorna. Det var ju precis dem hon ville slippa.

Huvudet känns uppsvullet och ömtåligt. Som om det skulle spricka som en övermogen tomat om hon håller om det för hårt.

Det susar till innanför pannbenet. Ställa saker tillrätta? Vem försöker hon lura? Hon är bara en värdelös liten ursäkt till människa. En patetisk fjortis. Det får hon höra varje dag, och har han egentligen inte rätt? Hon kunde ju uppenbarligen inte ens ta livet av sig.

Ögonen börjar vänja sig vid att vara öppna igen och nu ser hon den lite större spyan på kudden. Kapslarna som har torkat in i tyget tillsammans med matrester och saft. Det var därför det inte fungerade. Hon somnade och sedan kräktes hon upp allt utan att vakna.

Moa drar tre djupa andetag och sätter sig upp. Blundar så hårt att hon ser röda och vita explosioner innanför ögonlocken. Hon kanske kan försvinna? Rymma och börja jobba i ett stall. Hon kan till och med sova på höloftet. Bara hon får mat och får ta hand om hästarna och … slipper bo här.

Men om hon gör det kommer han att komma undan. Kommer de att komma undan. Pappa har kommit undan med så mycket genom åren och hon och alla andra i hans närhet har betalat priset. Men hon lever och det innebär nog att hon måste göra något. Att inte säga något om det hon har hittat skulle verkligen göra henne till en värdelös liten ursäkt till människa. Det är en sak att slå sin fru och sitt barn. Att mobba som han gör och få alla runtomkring att känna sig små och rädda. Men det hon såg på filmen …

Magen drar ihop sig i en plötslig kramp. Eller om det är beslutsamhet. Hon måste berätta för någon. Solveig, gympaläraren, är snäll. Hon frågade Moa om blåmärkena en gång. Sa att det var okej att berätta om det är något som händer därhemma, även om de därhemma har sagt att man inte får det. Moa sa så klart ingenting. Men det kändes ändå bra.

Pappa anar nog att hon har varit i hans dator. Att hon vet. Hans blick har varit konstig på sistone. Det var därför hon tog mammas piller. Klarade inte av stämningen. Den bär med sig ett tyst hot: snart smäller det, ordentligt.

Det är ett under att kroppen som känns så uttorkad klarar av att producera fler tårar, men nu rinner de hejdlöst igen. Näsan är igentäppt och ansiktet känns svullet och ömtåligt. Men en liten gnista tänds någonstans i bakhuvudet och vandrar genom kroppen. Stärker henne där den drar fram.

Jag SKA berätta för Solveig.

Steg i korridoren utanför.

Moa hör på tyngden att det är han och det räcker för att det ska kännas som om hon genast krymper ihop till ingenting.

Låste hon dörren innan hon …?

Han stannar till precis utanför och Moa håller andan, samtidigt som det slår henne:

Har jag legat här i två hela dagar? Jävla skitskallar. Båda två.

Rädslan, en följeslagare hon haft genom hela sitt korta liv, försöker sig på sitt vanliga trick. Försöker förlama henne och ta all kraft. Det sticker i armarna som om muskler och senor skalas av och faller till marken. Ett torrt lock i halsen och hon kan inte svälja. Paralyserad.

Golvet knakar till. Pappa står precis utanför dörren. Moa slutar andas.

Snälla, säg att jag låste.

Han mumlar något, sedan fortsätter han. Stegen avlägsnar sig genom hallen och strax därefter hör hon honom gå ner för trappan. Locket i halsen släpper. Nu drar Moa in luft och hämtar kraft ur ilskan. Hon får inte reagera så här fler gånger. Det är förlamningen som är hennes värsta fiende. Rädslan. Hon måste släppa den, nu när hon har bestämt sig.

Hon undrar om han kommer att känna det på sig. Att hon har förändrats. Tänker att även om hon och mamma fortfarande hukar och slokar i hans närhet så kanske det kommer att synas på henne. För det känns faktiskt inte riktigt likadant inuti längre.

Moa stönar till när hon lyfter upp Nall från golvet igen och stirrar rakt in i de mörkbruna glasbitarna som ska föreställa ögon.

"Jag ska berätta för Solveig", viskar hon. Och något händer när hon uttalar orden högt. En ny kraft verkar ringla sig uppåt från gosedjuret, krafsar sig in under huden på handen med en kittling som inte alls är oangenäm, tvärtom. Växer upp genom armen och tar sig in i hjärtat. Hon inbillar sig nästan att Nall nickar åt henne.

Varenda nervände i kroppen sjunger. Makt. Hon har aldrig haft makt. Inte över honom. Men det kommer att förändras snart. Det här kan vara hennes och mammas biljett bort från monstret. Moa kanske har levt vidare av en enda anledning.

Nall, säger hon igen, lite stadigare den här gången. Nästan högtidligt. "Jag ska berätta."

KAPITEL 3

LINN

Så fort Linn har tänkt tanken är det som att kroppen tar över och själv styr. Vet precis