Rivalen

By Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker and Jonas Malmsjö

En kvinna hittas mördad vid sitt hem i Decembers tjusigare delar och John ställs inför ett till synes omöjligt uppdrag. Han behöver hjälp med att låsa upp Saras dator. Finns det information i den som kan ge ledtrådar till hennes försvinnande? Kim Cordell rotar i det förflutna och använder alla medel för att ta kontroll över de oförrätter hon utsatts för. Men hon är på gränsen till nervsammanbrott och nära att släppa helvetet lös

I den här serien är det ingen som håller igen, varken huvudkaraktärerna eller deras motståndare. Men en sak är säker – när du kommit till December blir det svårt att lämna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 27, 2023
• ISBN: 9789180006262

Book preview

Döden i December

Del 5

RIVALEN

Av

Grimwalker & Grimwalker

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker och Word Audio Publishing 2023

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-626-2

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

"Om December vore ett vapen

skulle det vara en slangbella med napalm."

Juliette Cortas

1

Maggan Frej hinner undra om hon har hamnat i helvetet när ännu ett slag snuddar huvudet, och om hon inte duckat hade hon med all sannolikhet dött. Det ringer i höger öra och svider i skalpen där något slagit upp en reva.

Hon kryper in under köksbordet, allt är suddigt och hon halkar till i blodet när hon kommer ut på andra sidan.

Är det mitt eller nån annans?

Hon vet inte, det enda hon vet är att hon har lagt ungarna och öppnat sin andra flaska fredagsvin. Hon var säker på att hon låst alla dörrar och fönster. Efter det hon varit med om är det inget som hon bara glömmer hur som helst. Plötsligt var ändå den maskerade mannen bakom henne. Hade hon inte sett spegelbilden av honom i teveskärmen …

Han kommer runt bordet och hon ställer sig upp. Det korta järnröret i hans hand. Rädslan när han kastar undan en av stolarna.

Maggan springer.

Barnen …

Han får inte komma åt det bästa hon har.

Maggan är säker på att hon kommer dö, men bara de överlever så är hon nöjd.

Något hårt slår in i ryggen. Det klingar när det åker ner i golvet. Han måste ha slängt järnröret efter henne. Hon stannar, tar upp det och ser honom inte.

Vad fan är det som händer?

Det måste vara han. Johan som hatar henne för att hon ville skiljas, men det var ju sex månader sedan. Har han väntat så här länge med att hämnas?

Det var en uppslitande skilsmässa. Vårdnadstvisten från helvetet. Sju anmälningar till soc från dem båda. Tjafs och stök tills rätten beslutade att hon fick hela vårdnaden själv. Och det var Johans våldsamhet som fällde avgörandet.

Hon snyftar och backar försiktigt. Håller hårt i järnröret. Vet inte var hon la mobilen och det är ingen idé att skrika. Ingen kan höra henne. Närmaste granne finns en kilometer bort och nu ångrar hon att hon flyttade hit. Eller … flydde är väl ett bättre ord. Hyrstugan var det enda hon kunde fixa, efter att Johan hade kört hennes ekonomi i botten. Som en idiot gick hon med på att ta alla de där lånen i sitt namn. Till och med efter att han hade börjat slå henne. Maggan märker att bakom paniken och rädslan gror en sedan länge rotslagen ilska. Hon griper om den med allt hon har. Skär tänder.

Han ska fan inte få göra det här.

När alla lampor i stugan slocknar samtidigt slutar hon andas. Elcentralen är i hallen vid trappan. Enda vägen upp till barnen.

Han leker med henne.

Ögonen vänjer sig sakta vid mörkret, men det är så vintersvart att hon får vara försiktig.

Ett ljud till höger om henne får hjärtat att hoppa bungyjump ner i magen.

Hon svingar järnröret men träffar inget annat än luft.

Låt det bara hända, väser han till höger om henne, mycket närmare än hon trodde att han var, och hon svingar igen.

Mer luft.

Sluta nu, Johan, snyftar hon och hatar den bönfallande tonen i sin egen röst. Hon får ett skratt tillbaka. Ett sorgset och väsande skratt som får håren på armarna att resa sig upp.

Hon backar tills hon tar i väggen. Trevar sig åt vänster tills hon kommer till dörren mot vardagsrummet. Vid öppna spisen finns det eldgafflar.

En oväntad smäll över munnen får Maggan att ramla bakåt och han vräker sig över henne. Hon tappar järnröret när han slår mot hennes ansikte. Hon försöker parera med händerna men då och då får han in ett slag. Smärtan har en gräns, hon vet det, där den blir så intensiv att kroppen stänger av och knappt känner den längre. Men just nu brinner vartenda slag mot hennes kött. Eller om det är mot själen.

Maggan är van att få stryk, men den här gången gör hon något hon aldrig gjort förut.

Hon slår tillbaka. River och försöker komma åt hans ögon.

Han tar tag i hennes händer. Doften av hans parfym och hennes andedräkt av vin. Lukten av hennes egen rädsla.

Hon får in ett slag över halsen och han rosslar till. Det är nu hon har chansen. Det är nu självförsvarsträningen kickar in och hon lyckas välta honom åt sidan.

Hon kryper några steg innan hon kommer upp på fötter, springer mot trappan och det enda hon lever för.

Barnen …

Matilda och Patrik som har slutat fråga var pappa är.

Stanna, hör hon bakom sig och får mer kraft. Allt i kroppen gör ont, men på något sätt hittar hon styrkan.

Hon behöver bara ta sig uppför trappan, in i barnens rum och ringa 112 från Patriks mobil. Stänga dörren och hålla emot tills polisen kommer.

När hon är halvvägs uppe sveps benen bort och hon landar med ansiktet före på ett av trappstegen. Hela världen leker karusell och hon dras nedför i ena benet.

Hon skriker inte. För att inte väcka barnen. Hur sjukt är inte det? Hon håller händerna framför ansiktet, känner ett eller två revben gå av när han drar ner henne.

Maggan försöker sparka honom med den andra foten och lyckas träffa hans axel, vrider runt sig själv så att ryggen får ta smällarna från trappan tills han släpat ner henne på det kalla, stenlagda hallgolvet. Kallraset från ytterdörren, som hon har bett hyresvärden fixa när han har tid, skärper till sinnena. Ger henne kraft att göra en sista ansträngning.

Hon ska precis sparka honom på knät när en eldgaffel tränger in i bröstet. Smärtan är olik allt hon någonsin känt förut. Så akut. Så djup. Så brännande. Så … slutgiltig. Hon förstår. Att hon kommer att dö.

Jag förlöser dig, viskar rösten. Han drar ut eldgaffeln bara för att hugga henne med den om och om igen. Blicken flackar runt. Hamnar på det runda fönstret i ytterdörren där hon vet att tunga flingor tyst faller förbi. Maggan flyr dit. Bort från smärtan. Tills hon försvinner in i det kompakta mörker där ingenting gör ont längre.

Barnen …, är det sista hon viskar innan hon dör.

2

John Wagner huttrar trots att han sitter inomhus och väntar. I elkrisens spår har kommunchefen Claire Olofsson beslutat att sänka innetemperaturen i alla kommunala lokaler i December med två grader. Helt sjukt med tanke på hur mycket el som hennes påhitt kring halloween, och förmodligen också snart kring jul, slukar. Han har behållit jackan på och blåser varm luft i händerna medan han ser sig omkring och känner sig malplacerad.

John har alltid varit den som är utanför.

Nyfikna och blyga blickar studerar honom. Han nickar och hälsar. Vinkar åt två fjortistjejer som tror att de är diskreta när de fotar honom med sina mobiler och sedan genast dyker ner i dem för att uppdatera sina sociala medier. Att de inte har frusit ihjäl är ett smärre under, med tanke på kläderna de har på sig. Alldeles för korta tröjor. Den ena tjejen har en knälång, pippigul kjol och vita sneakers. Inga strumpbyxor. John får frostskador i själen bara av att tänka på promenaden hem eller till skolbussen som hon måste ta när skoldagen är slut. Han skakar på huvudet. Tittar längtansfullt bort mot serveringskön, men kan varken se eller känna doften av kaffe. Vilket i och för sig inte är så konstigt.

En brun tegelbyggnad i tre våningar. Brunnsparkskolan är exakt likadan som alla andra deprimerande grundskolor John har sett, och det gör honom illa till mods att sitta här i matsalen medan kids mellan årskurs sju och nio tisslar och tasslar om hans närvaro.

Mellanstadiet huserar i en annan byggnad en bit bort, och förskolan och lågstadiet har en helt nybyggd skola på andra sidan vägen. Om det är lika kallt där så tycker John verkligen synd om småglina. Han gör sitt bästa för att inte bli irriterad av uppmärksamheten som högstadieungarna visar honom på avstånd.

John Wagner har under sin vistelse här i December inte direkt legat lågt, och efter allt som har hänt – gängskjutningar, gisslandrama, en våg av kvinnomord och en fucking torped som slaktade hela fem personer, bara för att nämna ett axplock ur buketten av ondska – så har media börjat svärma i stan som irriterande nattflyn. Inte helt oväntat har de också väckt liv i storyn om John Wagner. Stockholmspolisen som nu arbetar här i småstaden December, efter att hans fru och son försvann för fyra månader sedan.

Han har blivit en kändis, men allt han vill är att vara osynlig.

I kön till maten skränar ett gäng tonårspojkar med röster som slänger sig än hit än dit, mellan barndom och vuxenliv, och det får honom att le. Han minns exakt hur det var. Att skämmas för att rösten uppförde sig som sämst, alltid när man som minst ville det. Sedan mulnar han, när nästa tanke slår honom:

Mattias kanske aldrig får uppleva det.

Han kanske aldrig får fnissa åt sin sons målbrott, så som han föreställt sig att han skulle få.

Nej, så får jag inte tänka, bestämmer han. Sara och Mattias lever och jag ska hitta dem.

Det här besöket är ett led i den strävan, och just när han känner att tårarna är på väg att tränga fram, tillsammans med ett långsamt annalkande migränanfall, slås dörren till skolbespisningens kök upp och studierektorn – som John hade ett kort möte med för en stund sedan – kommer ut. Med sig har han en gammal tant med grönt hårnät, blå plasttossor, vit rock och gula gummihandskar. Hjärtat studsar till. John reser sig, och när studierektorn har lett den skinntorra lilla tanten hela vägen fram lägger han sig vinn om att le sitt allra varmaste leende medan han presenterar sig.

Ja, som jag sa. Anita här kanske kan hjälpa dig, säger studierektorn, ursäktar sig och försvinner iväg, och Anita, som är max en och femtio lång och ser halvmumifierad ut, plirar misstänksamt på John.

Du ser nästan ut som om du ska processa en brottsplats, skojar han och gör en gest mot mattantens kläder.

Ha! utbrister tanten med oväntat skrovlig röst medan hon med rynkad näsa drar av sig gummihandskarna och ser sig omkring bland ungdomarna. Hela det här stället är kriminellt. Ungjävlar. Sedan pekar hon mot dörren ut. "Ja, om jag nu ändå ska få en extra rast för att prata med dig så kan vi lika gärna ta den ute så att jag kan få lite frisk luft, säger hon menande och drar upp ett paket cigaretter ur fickan på den vita rocken. Slippa stanken av tonårspung, piffi allkrydda och gammal gympapåse."

Efter dig, svarar John med ett leende och en inbjudande gest.

Den här kvinnan var ju en historia för sig, tänker han.

Utanför dörren är luften knivskarp och nästintill brännande i sin kyla. Himlen är intensivt blå och John saknar molntäcket som låg över dalen förut. Han föreställer sig att det trots allt höll kvar en del värme. När den riktiga vintern kom till December gjorde den det med stormsteg. Det är inte mer än en vecka sedan den första snön föll kring halloween, men nu är det redan tio minusgrader på dagarna och ofta det dubbla på nätterna. John har upptäckt att det går att få istappar i ögonfransarna. En kunskap han gärna hade varit utan.

Tacka vet han gråbrunt Stockholmsslask.

Så, säger tanten efter att hon har tänt sin cigg och blåst ut ett gigantiskt moln. Det är så vindstilla att det långsamt, långsamt driver bort över skolgården. Du ville prata om en tidigare elev?

Min fru, säger han. Sara Barke. Hon och min son är försvunna sen fyra månader tillbaka. Hon är uppvuxen här i stan, gick på den här skolan, och studierektorn sa att du är den enda som jobbar kvar sen den tiden.

Och den tiden är alltså …?

Början av nittiotalet, svarar John. Hon började högstadiet hösten nittioett och gick ut försommaren nittiofyra.

Herregud, mumlar mattanten Anita med ciggen hängande i mungipan. Tusen år sen, alltså. Jag får se närmare på det där. Hon pekar på bilden i Johns hand och han lämnar över den. Hon håller den ifrån sig med rak arm.

Han ser exakt när det händer och pulsen tar ett kaninskutt. Stunden då Anita känner igen Saras namn. Det är en minimal vidgning av ögonen, ett kort, överraskat andetag och sedan en mörknande blick.

Jag hade redan jobbat på det här stället i tio år vid det laget. Går i pension nästa år, om Gud vill och hängslena håller, som man säger. Det är många elever som har kommit och gått under den tiden, ska du veta …

John hör det underförstådda men:et och får en lätt illamående känsla i magen. En upphetsning som han känner igen, och han säger: Men …?

Men hon här minns jag, svarar Anita och ger tillbaka bilden. Inte för att jag såg henne särskilt ofta. Anna-Maria såg jag däremot desto oftare.

Anna-Maria?

Gick i samma årskurs. En snäll tjej. Alldeles för mjuk.

Men … Sara? säger John och hostar till när Anita blåser ut ännu ett moln av rök som hänger kvar runt dem som en nikotinstinn dimma.

Sara, ja … Anita försvinner in i sin egen blick under en kort stund. Sedan snörvlar hon till. Du ska prata med … Vad fasen hette han nu igen? Hon kliar sig utanpå hårnätet, tar ett djupt bloss så nästan halva ciggen försvinner och knäpper med fingrarna framför sitt eget ansikte. Men hittar inte rätt. Så skiner