Febern

By Leffe Grimwalker, Caroline Grimwalker and Jonas Malmsjö

John Wagner dras in i ett våldsamt gisslandrama och det visar sig att Decembers mest prominenta familj, Ackermanns, har ett finger med i spelet. Kim Cordell är hetare än någonsin och John slits mellan attraktionen till henne och saknaden efter sin försvunna fru. Är Sara ens vid liv? Kanske har hennes våldsamme ex-pojkvän Kurt Strand svaret?

I den här serien är det ingen som håller igen, varken huvudkaraktärerna eller deras motståndare. Men en sak är säker – när du kommit till December blir det svårt att lämna.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 6, 2023
• ISBN: 9789180006200

Book preview

Döden i December

Del 2

FEBERN

Av

Grimwalker & Grimwalker

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker och Word Audio Publishing 2023

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-620-0

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

"Om December vore en seriemördare

skulle det vara en blandning mellan Dexter Morgan och John Wayne Gacy."

Kim Cordell

1

Antonio Alvarez hjärta leker cirkus när han klipper upp stängslet med bultsaxen. Han har inget att förlora längre och vet att han kommer dö på ett eller annat sätt.

Han vill bara dö på rätt sätt.

Antonio lägger sig platt i det höga gräset när vaktbilen sakta kommer körande över parkeringen. Det luktar jord och hundskit, gräset är blött efter nattens regn och kylan smyger sig in genom kläderna.

Han reser sig långsamt när bilen försvinner mot stålverket igen.

Jävla as, tänker han och fortsätter klippa i stängslet. Det här är den enda platsen som kamerorna inte täcker och han måste vara försiktig när han tar sig in. Om de ser honom är allt över.

Antonio trycker sig in genom öppningen och drar den tunga väskan med dunken efter sig. Ställer sig upp och hänger väskan på axeln så han stönar till. Två månader, sa läkaren. Det är allt han har kvar.

När han fick beskedet så föll hela världen som smutsigt regn. Han som ändå inte hade något kvar att leva för var redan död. Åk på en resa, gör något som du alltid velat, sa läkaren i Stockholm med en medlidande blick. Gör något som gör skillnad för andra, sa han.

Det är precis vad han ska göra. En sista resa och han tänker ta så många av de där skitstövlarna med sig som han bara kan.

Ackermann. Bara att tänka namnet ger honom en bitter smak i munnen.

Han läste någonstans att den farligaste människan är den som inte är rädd för att dö. Den som har förlorat allt hopp.

Antonio känner sig inte farlig, han har bara kärlek i kroppen. Kärlek som inte vet vart den ska ta vägen. Det är det enda som han har kvar, allt annat har de tagit ifrån honom.

Antonio springer hukande över parkeringen, tar sig från bil till bil och har svårt att andas. Låren och knäna känns som om de vill explodera och de tvåhundra meterna skulle lika gärna kunna vara ett maratonlopp.

En långtradare åker mullrande in och ställer sig en bit bort. Pyser ur sig en sista suck avgaser och tystnar. Förmodligen kommer chauffören att försöka få några timmars sömn före skiftet klockan sex.

Antonio ser på klockan som tickar långsammare än hans egen puls. Han blundar och försöker vila så gott det går. Andas stötvis samtidigt som kroppen vill göra sig till en liten boll. Den säger åt honom att lägga sig ner, att bara strunta i allt, för han är ute på ett omöjligt uppdrag.

Joder, svär han tyst för sig själv och reser sig upp. Börjar springa igen med AK4:an som slår mot ryggen.

När han kommer till ståldörren slår han in koden. Det tog två veckor att få reda på den, av en av arbetarna som blev full på Lyckoslanten.

Låset klickar till och han går in. Tittar efter kamerorna, rätar på sig och går som om han äger stället. Femtio meter till och han kommer få vila ett par timmar.

Antonio stannar och lyssnar. Bara maskinella ljud, ventilationen som dånar på samma sätt som det gör i hans egen kropp, någon sorts larm som piper från en av vattenmätarna, hans egen ansträngda andning. Han står stilla och hämtar andan och väntar på att pulsen går ner.

Jag får inte svimma nu.

Han torkar bort febersvetten och kniper ihop ögonen. Känner att han skulle ha varit död för en vecka sedan om han gett upp, men tankarna på Maria driver på honom och får honom att hålla fast vid livet som en unge vid sin snuttefilt.

Han behöver bara några timmar till, sedan kan allt få vara över.

Antonio börjar röra sig igen och väskan väger tungt på axeln. Han går igenom innehållet i minnet. Sätter ner väskan, öppnar den och trippelkollar igen.

Allt är där, allt han behöver för att välta hela December, men framför allt för att få svinen Ackermanns att gå ner på knä.

Han vet redan var han kan gömma sig tills dagpersonalen kommer. Tills han ska göra kaos med dem. Tills han äntligen ska visa hela världen vilka Ackermanns är.

Om han får chansen ska han utrota deras DNA.

2

Nej, inte nu igen.

Juliette Cortas blinkar ett par gånger och är osäker på om hon drömmer eller inte, men förstår snart mycket väl att hon har gjort det igen. Hon fryser och det är mörkt så hon får treva sig fram. Hon har bara trosorna på sig och huden är som bubbelplast. Knottrig och förmodligen skitig. För ett par dagar sedan vaknade hon upp lerig och blöt i skogen.

Det har börjat igen.

Knogarna på vänsterhanden bultar och hon känner på dem. De är såriga. Har hon slagits? Tänk om hon har misshandlat någon stackare?

Axeln slår i något och hon skriker till. Stannar och känner med händerna. Det är en vägg. Först nu smyger sig lukten av gammal öl in genom näsborrarna. Hon sätter sig på huk och känner ett klinkergolv som är kladdigt. Luktar på fingrarna och urinstanken får henne att slänga bak huvudet och hulka till.

Hon är på en toalett. Så mycket vet hon. Med tanke på öllukten gissar hon på Lyckoslanten.

Ditt jävla mähä, viskar hon och skakar på huvudet åt sig själv. Trevar sig framåt och stelnar till när hon ser en mörk skepnad två meter framför sig.

Hon slutar andas och tystnaden skriker i öronen.

Fuck, det är nån där.

Jag är polis, säger hon vant och skarpt men lika falskt som vatten.

Skepnaden svarar inte och hon ryser.

Vad vill du? undrar hon och tar ett steg fram.

Pulsen skenar och hon vill ha ett vapen. Håller upp nävarna och är beredd på att slåss för sitt liv.

Den mörka skepnaden tar också ett kliv framåt och Juliette laddar en rak höger.

Ett steg till och de kommer närmare varandra. Hennes hjärta ramlar nästan ur bröstet när personens ögon glittrar till. Juliette älskar skräckfilmer men vill inte vara med i en i verkligheten. Hon ryser så hårt att skinnet nästan gör ont.

Hon släpper ut all kraft i slaget, rakt in i ansiktet på den jäveln, och när hon träffar splittras den andra i tusen bitar.

What the fuck …?!

Hon inser att det är sig själv hon slagit. Att det var en spegel hon såg in i och krossade.

Men shit, säger hon och känner efter kranen. Vill både skratta och gråta samtidigt. Pulsen saktar ner och hon tvättar bort pisset och blodet. Stänger av kranen, lindar papper runt knogarna för att stoppa blodflödet och går mot dörren, som borde vara till höger om hon kommer ihåg rätt. Det var länge sedan hon var här. Hon slutade gå hit när hon haft för många one night stands på fyllan. Hela stället stinker skam.

Hon får upp dörren och ljuset gör att ögonen vill hoppa in i huvudet. Blinkar ett par gånger och nu vet hon helt säkert att hon är på Lyckoslanten, men har ingen aning om hur hon kom in.

När hon kommer till ytterdörren får hon veta det. Hon har tydligen slagit in fönstret i dörren. Varför gick inte larmet igång? Då kanske hon hade vaknat och kunnat ta sig härifrån.

Juliette gick ganska ofta i sömnen under flera år men sedan lugnade det ner sig. Trodde hon i alla fall. Förr kunde hon vakna hemma, smutsig och sårig och med saker som hon tydligen hade stulit. Hon har trott att den här delen av hennes liv är över. Men nu verkar det ju inte så. Förra veckan vaknade hon upp ute i sin bil en gång. Veckan före det kom hon till sans nere i Brunnsparken. Hon har bestämt sig för att prata med Kim Cordell om saken, men har hittills blivit avbruten varje gång som hon har försökt.

Jag är som en jävla skata, tänker hon och tittar ut genom dörren. Hon är nästan naken och har två kilometer hem. Klockan är snortidigt vilket är bra, men det är alltid någon idiot som är ute och går med hunden eller joggar.

Hon känner på fingret. Snurrar Ouraringen som är hennes enda vittne. När hon kommer hem ska hon logga in på mobilen och se vart hon gått och var hon varit.

Juliette går in i puben igen. Tar en bordsduk som får bli en sorglig ursäkt till klädesplagg. Drar den runt överkroppen och tar sig ut i natten.

Imorgon ska hon lägga sig med kläderna på. Hon borde ha tänkt på det tidigare. Förr, när det hände ofta, brukade hon binda fast en hand i sängstolpen, men för ett par år sedan slutade hon gå i sömnen. Efter att det där hände.

Men nu är det alltså tillbaka igen och hon måste börja om med säkerhetsrutinerna.

Parasomni.

Hennes egen lilla förbannelse och straffet för …

Fuck!

Juliette gömmer sig snabbt bakom en parkerad Volvo när hon hör ljudet från en bil som närmar sig. Sitter kvar på huk tills den åkt förbi. Skam som spottar på henne inifrån. I lyktans sken ser hon handen som är full med torkat blod från när hon slog in rutan. Knyter den ett par gånger men inget känns alltför trasigt. Pappret runt den andra handen har blivit mörkt av blod.

Bra där, Julle. Vilket jävla proffs du är, viskar hon och ställer sig upp. Ryser till när vinden får huden att knottras ännu mer.

Hon tar sig vidare i natten mot sitt hem, och är inte säker på om hon vill veta var hon varit. Förhoppningsvis har hon inte skadat någon igen.

3

John? säger Jimmy förvånat när han kliver in på den kylslagna polisstationen i December. Klockan är halv sex på morgonen och han har stinkbomben Bulten i släptåg. Har det hänt nåt?

Har det inte hänt nåt? tänker John och lägger ner fotot av Sara och Mattias som han har suttit och stirrat på som i trans den senaste halvtimmen.

Det var omöjligt att sova. Igår träffade ungefär allt bajs i hela Sverige först en gigantisk fläkt och sedan den sovande industristaden December, och på något obegripligt vis befann sig John i mitten av alltihop. Sju döda i en gängskjutning. Och så Noa som kom hit och bara föste undan dem från fallen.

Ja, du vet … Jag kunde inte sova så det var lika bra att komma hit och fortsätta jobba, svarar John och rynkar på näsan när schäferhunden Bulten vaggar förbi med sin sedvanliga gammelhundsstank i släptåg.

Jimmy stannar till vid Johns skrivbord och suckar djupt med händerna nedkörda i byxfickorna. Han har en buskig, mörkgrå mustasch och när han funderar tuggar han på den. Jag vet vad du menar. Buset tar aldrig semester, så hur kan vi?

John nickar och håller tillbaka orden som vill ut, om att Jimmy nog hade gjort mer nytta om han faktiskt tog sig ut på gatorna en gång emellanåt, och inte häckade på stationen dagarna i ända i väntan på pensionen. Men han säger inget. Förutom Valle och Mona så är Jimmy den enda här som inte behandlar John som om han hade gjort bäst i att dra hem till Stockholm med PTSD-svansen mellan benen.

Valle, som har jobbat nattskiftet, står borta vid receptionen och packar sin väska. Höjer handen till hälsning mot Jimmy och backar ett steg när Bulten går förbi. Så hänger han väskan över axeln och kommer bort till Johns skrivbord, han också.

Jaha, säger han. Det har varit en kusligt lugn natt.

Kusligt? svarar Jimmy. Förr var det alltid lugnt på nätterna i den här stan. Folk jobbade sig urtrötta, drack ett par pilsner och gick hem. Ingen hade tid att hålla på med trams. Det är nu på sistone som allt har spårat ur, med kriminella gäng som skjuter ihjäl varandra och kokar knark i gamla skolbyggnader. Han gör en uppgiven gest. Fan vet vad som hände med min fina lilla håla. Så vaggar han efter sin hund för att sätta igång dagens första kanna kaffe.

Valle gör en gest att han också ska gå, när John höjer hakan. Du, förresten, Valle.

Valle stannar upp. Ja?

Det där du sa när vi pratade, att det inte finns några … Han gör en rullande handgest i luften framför sig. "Ja, du vet