Mörkerseende

By Martin Ekman

Sommarsemestern blev inte så lång som Mårten Steen och hans Rikard hade hoppats på. Ett par månader efter skottlossningen, med efterföljande sjukhusvistelse och sjukskrivning, blir Mårten plötsligt inkallad för att utreda ett mystiskt försvinnande. En präst tros ha blivit kidnappad, men frågorna kring fallet är betydligt fler än svaren. Varför har ingen hört av sig med krav på lösensumma? Mårten har svårt att sätta fingret på hur han egentligen känner inför sin comeback på polisstationen. Han har förstås saknat Anna-Lena, men är han verkligen redo att kasta sig in i en ny utredning? Och vem är egentligen den nye chefen som plötsligt ersatt Wallström? I takt med att Mårten återigen blir varm i kläderna så visar sig kidnappningsfallet bli mycket större, och betydligt mer personligt, än han någonsin kunnat ana..."Mörkerseende" är den andra delen i serien om polisen Mårten Steen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726801217

Book preview

www.sagaegmont.com

Prolog

4 juli 2004

Utsvulten. Utmattad.

Blodet från hakkorset på överarmen har fortfarande inte slutat rinna, men det är inte längre något han bryr sig om.

Alla tankar handlar om att komma därifrån.

Den tunga dörren slits upp och solljuset slår in. Bländar honom, trots att det aldrig träffar direkt mot hans igensvullna ögon. Det är en av de få gånger någon form av ljus når in i det annars nattsvarta rummet. Några sekunder senare slår dörren igen och lämnar honom än en gång i mörkret som nu, om möjligt, känns ännu svartare. Han vill bort.

Bort från mannen som håller honom här. Överleva.

Få se sina barn igen. Komma hem.

Varje gång järndörren öppnas med ett distinkt gnisslande och en smal springa av sommarsol slår in över betonggolvet tänds ett litet hopp om att det är hans befriare som kliver in och väcker honom ur mardrömmen han befinner sig i. Alltid lika besviken kan han, genom de

smala gliporna i sina varfyllda ögon, konstatera den välbekanta siluetten intill dörröppningen. En förlamande rädsla sprider sig i honom. Kanske är det de sista rossliga andetagen i sitt liv han nu drar, tänker han, sluter sina ögon och ber till sin gud om kraft att hålla sig vid liv och inte mista det lilla hopp han ändå har kvar.

Känseln i benen hade försvunnit redan efter några dagar och han misstänkte att, även om han skulle få chansen att ta sig därifrån, skulle hans ben inte bära honom mer än på sin höjd några meter. Stolen är egentligen inte obekväm men repen skaver över låren och efter att ha suttit upprätt så länge hade blodflödet avtagit så pass att benen så småningom domnat bort.

En natt, eller om det var mitt på dagen, hade han med flit vält omkull stolen han satt på och hamnat liggande på sidan och även om han slog i huvudet och kunde känna hur blodet rann ner för ena tinningen, hade han somnat på några sekunder och sovit i säkert två timmar. Det var nästan värt de blåmärken och det spruckna ögonbryn som straffet blev. Att sova sittande går om han är tvungen till det. Särskilt eftersom han är ordentligt fastspänd och kan låta kroppen vila i repen. Det som tar mest stryk är nacken, som är tvungen att få stöd åt något håll. Att vila hakan mot bröstet fungerar och det går att luta huvudet bakåt en kort period. Det senare är inte lika bekvämt och den gapande munnen gör att han torkar ut fullständigt i halsen, men det är ändå en nödvändig omväxling när nacken tröttnat på ett annat läge.

Första gången han fick ett behov av att gå på toaletten hade han tvekat länge. Till slut var smärtan så stor att han inget annat kunde göra än att utföra sina behov på stolen där han satt. Stanken var förstås fruktansvärd, men han vande sig snabbt och eftersom han inte gavs

någon mat och bara fick vatten någon gång om dagen, slutade så småningom behoven komma, åtminstone det ena, men att kissa på sig var inga problem. Först blev det förstås varmt och sen isande kallt av de våta byxorna, men efter några timmar hade de torkat och han återfick värmen något.

Mannen som kommer till honom ett par gånger varje dag är alltid uppjagad och nervös, precis som om han vore förföljd och i sista stund tagit sin tillflykt in i det mörka rummet, som förmodligen var ett skyddsrum. Han hade gett honom vatten som han fick dricka ur ett slags sugrör. Sin frustration hade han sedan alltid agerat ut mot sin fastspända fånge. Sparkar, slag och glåpord hade snabbt ändrat hans sinnesstämning och lugnat honom. Någonstans mitt i skräcken och hopplösheten, med smaken av sitt eget blod i munnen, tycker han faktiskt ändå synd om mannen. Han ber tyst till Gud om att förlåta honom för hans grymma gärningar. Tänker på allt som mannen måste ha gått igenom för att bli det monster han nu hade blivit. Allt hat och alla besvikelser han måste bära inom sig och som han nu låter flöda över sin fånge.

Eller är det inte alls så? Kanske är det bara en psykopat vars största glädje i livet är att i hemlighet tortera och förnedra sina medmänniskor. Någon som tror han står över alla andra och där lagar och vad som anses vara rätt och fel inte för en sekund skulle stå i vägen för honom. Kanske bara ren och skär ondska. Den senare tanken gör ibland mannen i stolen fylld av raseri. Ilskan är förstås helt berättigad, men tar mycket av den energi som han så väl behöver till annat. När han så småningom inser det, lugnar han sig och istället börjar tårarna strömma ner för hans bleka kinder. Smaken av de salta tårarna är

fantastisk och han försöker styra dem till munnen genom att luta och skaka på huvudet. Ibland skrattar han åt sig själv och åt sin situation. Fastspänd i ett rum han inte har en aning var det ligger, nerskiten, sönderslagen och utmattad och den största glädjen han har i livet är de få sekunder av hopp han känner då dörren till rummet han sitter i slås upp och smaken av sina egna tårar. Skratten övergår alltid i gråt när han inser att detta mycket väl kan vara slutet på hans liv och att han kanske aldrig skulle få se sina barn igen.

När han är ensam i rummet pratar han högt med sin gud och det ger honom en viss tröst. Han ber för sitt liv och för sin familj, som han gissar måste lida lika mycket som honom.

Han kan nu höra hasande steg inne i rummet och mannen som klivit in muttrar för sig själv samtidigt som han fingrar på en ficklampa som blinkar till då och då. Plötsligt blir han rasande och skriker för full hals och går med ficklampan riktad mot den skräckslagna mannen i stolen. Den fastbundna mannen skymtar en träpåk och börjar jämra sig när den kommer närmare honom.

Snälla, döda mig inte! får han fram med en hes, nästan ohörbar röst.

Jag tänker inte döda dig. Inte nu. Inte än, säger mannen med sammanbitna tänder och med träpåken på ena axeln.

Vad vill du mig? Vad har jag gjort? frågar mannen i stolen.

Du vet mycket väl vad du har gjort och vad du är för något. Din gud har du ingen hjälp av här inne. Honom har du ändå svikit och han lyssnar inte längre på dig.

Mannen gräver i sin jackficka och tar fram ett märke, som han trycker

fast på bröstet på mannen i stolen. Han lyser kort med ficklampan på märket, en rosa triangel, och mumlar något ohörbart om Auschwits och skrattar. Han lyfter sedan träpåken och måttar ett slag mot mannen i stolen. Första slaget träffar över ena axeln och smärtan är omedelbar och nästan outhärdlig. Det andra slaget riktas mot huvudet och träffar ena sidan, över käken. Mannen, och stolen han sitter i, faller åt sidan och redan halvvägs mot golvet kan han känna blodsmaken och känslan av krossade tänder i munnen. När huvudet handlöst slår i stengolvet blixtrar det till igen och han domnar bort och försvinner.

Han är medvetslös.

Kapitel 2

Trots att han upplevt det många gånger förut och faktiskt fyra gånger tidigare samma förmiddag, var känslan lika hisnande. På väg upp var det som alltid spännande och förväntansfullt, men precis på toppen, med utsikt över stora delar av huvudstaden och marken långt där nere, ångrade han sig ett par sekunder. Varför utsatte man sig för sådant här? tänkte han. Börjar jag bli gammal? När det sen bar iväg skrek han för full hals och höll krampaktigt i handtagen framför sig. Efter de otroligt korta sjuttifem sekunderna bromsade ekipaget in med ett kraftigt ryck och det roliga, om man nu kunde kalla det så, var slut. Mårten hade aldrig riktigt gillat berg- och dalbanor men eftersom Rikard var näst intill besatt av dem, blev det många fler turer än om Mårten själv hade fått bestämma. Femkampen var mer i hans smak och när de klivit ur berg- och dalbanan insisterade Mårten på att de skulle ta en öl och sen fortsätta med de sista två grenarna. Rikard tog hans hand, kramade den och log som för att säga att det var en bra idé och de gick mot Tyrols bakficka. Precis när kyparen ställde ner två till brädden fyllda underarmsstora ölglas ringde Mårtens mobiltelefon. Han tog upp den och tittade på displayen. Dolt nummer. Fan, tänkte han. Det brukade oftast betyda att samtalet kom från någon inom polismyndigheten och även om hans semester snart var slut hade han ingen lust att avbryta den i förtid. Mårten lyssnade på rösten i andra änden och blev mer och mer säker på att det var som han befarat. Han tittade med en bister min på Rikard som log förstående tillbaka och sippade på sin öl.

Jag måste tillbaka till Örebro i morgon förmiddag, sa Mårten när han avslutat samtalet. Han tog upp sin öl och drack fyra-fem snabba klunkar.

Vad är det som har hänt? sa Rikard nyfiket.

En försvunnen man. Verkar som människorov.

Vadå verkar som? Hur vet man det?

Han anmäldes tydligen försvunnen för ungefär en vecka sedan och sen har media gått ut med signalement på mannen och något vittne lär ha sett honom tillsammans med någon samma dag som han försvann. Mårten tog ytterligare några klunkar av ölen som smakade fantastisk efter den uttorkande berg- och dalbanan.

Har man kommit fram till någon anledning till kidnappningen, om det nu är det som hänt? fortsatte Rikard som till Mårtens förvåning och glädje verkade uppriktigt intresserad.

Ingenting. Snarare tvärt om.

Tvärt om?

Man kan tydligen inte hitta något alls som skulle kunna vara en vettig anledning. Inga krav på lösen eller ens någon kontakt överhuvudtaget.

Men varför ringa in dig nu? Det är ju inte ens säkert det är något brott begånget. Att han setts med någon betyder väl inte nödvändigtvis att han är bortrövad, sa Rikard, tydligt besviken på att bli av med Mårten i förtid.

"Jag tror att man på myndigheten är lite trött på att hitta folk som anmäls försvunna stympade och perforerade. Skulle det ligga brott bakom och man inte gjort ett skit skulle det vara en riktig skandal förstås, så man vill nog inte chansa. Dessutom hade vittnet tydligen sett

honom på en plats där han inte alls skulle vara enligt vad han själv hade sagt och mannen han var med då har inte hört av sig, vilket kan tyckas ganska anmärkningsvärt."

Ingen som hade något otalt med honom?

Det vet jag inte. Så långt hann vi inte, men jag har svårt att tänka mig det med tanke på hans yrke. Men jag kanske bara är fördomsfull och det kanske inte alls har med saken att göra.

Vad jobbar han med? Rikard ställde ner sin öl på bordet och tittade spänt på Mårten som, samtidigt som han undrade om Rikard var så intresserad som han verkade, drack några klunkar ur sitt ölglas för att dra ut på spänningen något. Han ställde ner det nu nästan tomma glaset på bordet och tittade tillbaka på Rikard.

Han är präst.

Kapitel 3

24 december 1981

Pojken väcktes av att handtaget till rummet trycktes ner, dörren öppnades sakta och gnisslade, som den alltid brukade göra. Långt senare i hans liv skulle liknande ljud fortfarande komma att väcka starka känslor av djupt obehag och ilska hos honom. Det var kolsvart i rummet men han förstod ändå vem det var som nästan ljudlöst smög in och stängde dörren efter sig. Han visste precis vad som skulle hända och egentligen ville han skrika så högt han bara kunde. Samtidigt insåg han att om han gjorde det, skulle det bara bli ännu värre en annan gång, eller kanske redan idag, så han lät bli. Stegen kom närmare sängen där han låg i fosterställning och låtsades sova djupt. Så satte sig någon på sängkanten och viskade något till honom. Han låtsades inte höra utan fortsatte andas djupt som om inget i världen kunde väcka honom. Han hörde hur någon viskade igen, denna gång något högre och sedan kände han hur en hand strök honom över täcket som skyddade hans rygg. Snart skulle han inte kunna låtsas mer. Snart skulle han vara tvungen att kastas in i verkligheten. Han kramade krampaktigt nallen han höll i ena handen under täcket. Han kunde känna den välbekanta lukten av alkohol och cigaretter från mannen som satt sig på hans säng. När mannen sedan lutade sig ner framför hans ansikte blev stanken så påtaglig att han var tvungen att hålla andan för att inte få kväljningar. Han hoppades att mannen skulle ge upp om han inte visade att han var vaken och han snodde med slutna ögon runt i

sängen och vände ryggen mot mannen. Nu slapp han andedräkten och kanske, om han hade tur, resten också.

Julafton hade varit en förhållandevis bra dag. Mycket kanske tack vare att alla kusiner med deras familjer varit där sedan tidigt på morgonen. Dagen hade förmodligen sett ut som den gjort för de flesta barn i det fina området där han bodde. Lekar och stoj, Kalle och hans vänner, massor av julmat, en tomte som ingen kunde gissa vem det egentligen var och en hel hög med julklappar. Till ytan en helt perfekt dag i en lycklig familjs liv. Vad ingen visste var att bakom fasaden av jullycka och välstånd dolde sig en mörk hemlighet som bara två personer i huset kände till. Eftersom det dracks en hel del alkohol under eftermiddagen och kvällen var pojken mer än säker på att just den där mörka hemligheten på nytt skulle göra sig påmind så fort släkt och vänner gått hem till sitt.

Han kände nu hur täcket drogs av och blottade hans rygg. Det blev kallt och han skruvade på sig för att få tag i och dra över täcket igen. Han fick inte tag i det och mannen började istället stryka honom över hans bara rygg. Mannen viskade igen och den här gången var det så pass högt att pojken inte längre kunde låtsas att inte höra. Han vände upp huvudet och tittade på mannen som log åt honom. Pojken kände föraktet koka men visste att hade allt att förlora på att brusa upp och streta emot. Mannen tog tag i pojkens hand och förde den till sitt skrev samtidigt som han mumlade att det skulle gå fort om pojken var duktig. Pojken blundade och försökte tänka på annat men blev avbruten av mannen som böjde sig framåt och med stinkande andedräkt försökte kyssa honom. Pojken vände snabbt bort huvudet och det gjorde

mannen arg och han mumlade något igen, denna gång genom sammanbitna tänder. Pojken vände tillbaka huvudet och lät mannen röra honom med sina nariga läppar. Mannen höll ett stenhårt grepp om pojkens hand och styrde hastigheten på rörelserna i sitt skrev. Handleden smärtade men pojken bet ihop och hoppades att det hela skulle gå snabbt. Efter en barmhärtigt kort stund kände han hur mannen öppnade sin mun och började stöna i hans öra. Han kände hur hans hand i mannens skrev blev blöt men mannen var snabb att torka av den och släppte sedan taget om pojken som nu hade röda märken runt handleden. Pojken skyndade att vända sig med ryggen åt mannen igen och drog täcket över sig. Han hörde mannen mumla något igen men han varken hörde vad han sa eller var intresserad av vad det var han ville ha sagt. En hand strök över hans hår och han rös till av obehag och hoppades bara att han skulle bli lämnad ifred. Han kände hur mannen reste sig upp ur sängen och han lyssnade och var så tyst han kunde. Dörren gick upp och handtaget gnisslade igen. Pojken fortsatte att lyssna och stirra in i den mörka väggen ytterligare i en halv minut innan han vågade vända sig om för att försäkra sig om att han var ensam i rummet. Han slappnade av i kroppen som varit spänd som en fjäder och kände hur tröttheten sköljde över honom igen. Han slängde en blick på den digitala klockradion som var en julklapp från hans moster. Det var snart midnatt och julafton 1981 var till ända. En ganska bra dag ändå, tänkte pojken som gladdes åt att det ändå gått så pass snabbt med mannen. Han knäppte sina händer och bad till Gud att se efter honom och skydda honom. Han avslutade innan han bett färdigt, dels på grund av att han var så trött men framför allt därför att han bett precis samma bön så många gånger att det skulle vara

omöjligt att räkna och ändå dök mannen upp i hans sovrum om kvällarna. Det var som om Gud inte lyssnade på honom. Inte ville hjälpa honom.

Istället svor pojken att en dag, kanske många år från nu, skulle han få sin rätt prövad. Han skulle få ge igen. Han skulle få sin hämnd.

Han kände sig för ett ögonblick stärkt av sina planer på vendetta men de raserades snabbt och byttes ut mot en bottenlös hopplöshet, utan att pojken visste varför.

Han somnade, som alltid efter mannens besök, gråtandes med ansiktet inborrat i kudden och täcket uppdraget över huvudet.

I sömnen var han fri från all ondska.

Kapitel 4

Lyckligtvis fungerade luftkonditioneringen i Seaten, något som ibland krånglade på den ändå ganska nya bilen. Resan hade annars förmodligen blivit olidligt i den gassande solen. Rikard fick köra eftersom Mårten gissade att det skulle ringa flitigt i hans mobil på väg mot Örebro. När de passerat Köping och telefonen fortfarande var tyst blev Mårten fundersam och var tvungen att ta upp mobilen för att se att den inte stod på ljudlös eller rent av var avslagen. Den var som den skulle och han fingrade otåligt på den och undrade om han skulle ringa själv. Han la ifrån sig telefonen och drog ner solskyddet eftersom en uppförsbacke gjorde att solen slog in rätt i ögonen på honom. Han tittade i spegeln på solskyddets insida. Såren i ansiktet hade visserligen läkt bra och allt som återstod av hagelsvärmen som träffat honom några veckor tidigare var ett antal små räfflade ärr som var ljusare än resten av den solbrända huden eftersom pigmenten i ärren var förstörda.

Fan, jag ser ut som en fläckig…., började Mårten men kom inte på någon bra liknelse.

Människa? fyllde Rikard i och strök med ena handen över Mårtens kind utan att släppa blicken från den täta söndagstrafiken.

Jag ser för jävlig ut, fortsatte Mårten självömkande. Hans fåfänga hade alltid funnits där men hade nog blivit starkare med tiden. Ju äldre han blev desto yngre ville han se ut och de vita prickarna i ansiktet hjälpte inte det minsta. I början hade han inbillat sig att det såg lite häftigt ut, särskilt eftersom de faktiskt härstammade från en skottskada, men ju mer och bättre såren läkte desto mer såg de istället

ut som ärr från en period av riktigt svår acne. Mårten slog upp solskyddet med en smäll och suckade ljudligt.

Du är i alla fall min fläckiga…, började Rikard.

…hyena! Det var vad jag letade efter. En jävla hyena! avbröt Mårten och kunde inte låta bli att le åt sitt smärre utbrott. Rikard märkte leendet i Mårtens mungipa och släppte ut det skratt han, för att inte såra sin partner, hållit inne. Mårten stämde också in och kände sig stärkt av det förlösande skrattet och den kärlek som Rikard så fördomslöst visade honom.

Smidig, söt och hårig, vad är det för fel med det? fortsatte Rikard i hyenaspåret.

…och frossar i självdöda djur, la Mårten till.

Och det skulle vara jag då? sa Rikard och slängde en förnärmad men skämtsam blick åt Mårtens håll.

Kom, mitt lilla kadaver! sa Mårten och lutade sig över Rikard och gav honom en kyss som bara träffade hans tänder eftersom han börjat skratta åt Mårtens smått bisarra uttryck. Rufus, Rikards hund, satte sig i protest upp i baksätet och gläfste till. Han hade förmodligen hoppat till framsätet och hindrat snusket om det inte vore för säkerhetsbältet han var fastspänd i. Han gillade visserligen Mårten men någon måtta fick det väl ändå vara.

När de passerade Arboga kunde Mårten inte vänta längre utan plockade upp sin mobiltelefon och ringde Tore Wallström. Vem skulle ha bättre koll på verksamheten än chefen för länskriminalen, tänkte han medan han väntade på svar. Efter sex-sju signaler gick en röst in och berättade att anknytningen inte svarade.

Jaså, verkligen, muttrade Mårten, ganska förvånad att Wallström inte fanns på plats. Han kopplade ner och knappade in numret till sin kollega Anna-Lena istället. Hon hade, som biträdande rotelchef för grova brott, tagit över då Mårten varit sjukskriven och haft semester. Mårten hade väl egentligen tyckt att hon var kompetent nog att ta hand om ärendet själv men eftersom det ändå var han som var chef för enheten och dessutom bara hade några dagar kvar av semestern så kanske det var bäst att dyka upp i alla fall.

Hallberg, svarade en förvånansvärt pigg röst.

Hej, hur går det? sa Mårten utan att presentera sig.

Mårten! Vad kul att höra dig igen, sa Anna-Lena utan att svara på Mårtens fråga.

Detsamma. Har du saknat mig?

"Om jag har!" sa Anna-Lena på ett sätt som fick Mårten att