Unga berättare 2016

By Regionbibliotek Östergötland

”Young Writers” is an annual short story competition for writers in the age between 16 and 30, living in the county Östergötland in Sweden.
Ten winners is announced among the incoming stories by a jury. One of the winners will be awarded a scholarship for a course in writing. A vote on the website www.ungaberattare.se will decide who the scholar will be.
In this book we present the 10 winner short stories in the competition 2016.
The scholarship in writing 2016 was awarded to Meriem Jamil.

Unga berättare är en årlig novelltävling för skribenter mellan 16 och 30 år, bosatta i Östergötland eller i Tranås. I boken presenteras de 10 vinnarbidragen från 2016 års tävling.
Innehåll: Bjuda hem / av Anna Nygren -- Och här vill jag stanna / av Carl Adam Tillberg -- Om min mamma / av Hajdi Moche -- Mjölby / av Kalle Bergstedt -- Krigsoffer / av Louise Almqvist -- Hennes drömmars hus / av Louise Johnsson -- Det är ju jag, mormor / av Maja Svensson -- Tonårshjärtat / av Meriem Jamil -- The Doom of Milleria / av Rikard Lundberg -- Vanlig / av Saga Lindholm.

• Language: Svenska
• Publisher: Regionbibliotek Östergötland
• Release date: Mar 28, 2017
• ISBN: 9789188151056

Book preview

Unga berättare 2016

By: Regionbibliotek Östergötland

Publisher by Regionbibliotek Östergötland at Smashwords

Copyright: Regionbibliotek Östergötland, 2017

Publisher: Regionbibliotek Östergötland,2017

Editor: Marie Eriksson

Cover picture: Errol Tanriverdi

ISBN: 978-91-88151-05-6

Innehållsförteckning

Förord

Bjuda hem av Anna Nygren

Och här vill jag stanna av Carl Adam Tillberg

Om min mamma av Hajdi Moche

Mjölby av Kalle Bergstedt

Krigsoffer av Louise Almqvist

Hennes drömmars hus av Louise Johnsson

Det är ju jag, mormor av Maja Svensson

Tonårshjärtat av Meriem Jamil

The Doom of Milleria av Rikard Lundberg

Vanlig av Saga Lindholm

Förord

Unga berättare är en årlig novelltävling för skribenter mellan 16 och 30 år, bosatta i Östergötland eller i Tranås. Tävlingen organiseras av Region Östergötland och Regionbibliotek Östergötland.

En jury väljer ut 10 vinnare bland de inskickade bidragen. En av vinnarna har möjlighet att få ett stipendium för en skrivarhelg. Stipendiaten röstas fram på webbplatsen. www.ungaberattare.se.

I den här boken presenteras de tio vinnarbidragen från 2016 års tävling.

Meriem Jamil fick flest röster 2016.

Ansvarig för

Unga berättare

Helena Agnemar

Regionbibliotek Östergötland

Telefon: [phone]

Mobil: 072-5311433

mailto:[e-mail]

****

Bjuda hem av Anna Nygren

Och när Sonja höll marsvinet i famnen utgick hela tiden och platsen från detta: att hon höll marsvinet i famnen, pälsen mot huden, hennes önskan att det skulle älska henne, tyst och gränslöst mycket.

Den ljusa pälsen på djuret – i den dunkla och mysiga belysningen smälte den, särskilt om hon kisade lite, samman med färgen på tröjan. Den var ljusrosa på gränsen till vit, den var den tröjan som hennes mamma köpt samtidigt som den svarta, och som hennes bror råkat klippa i redan innan hon provat den. Hon hade gråtit. Han hade bara hållit saxen, som mamman just klippt bort prislappen med, på bordet och tryckt ihop handtagen och så hade tröjan bara legat där. Inget stort hål, ett litet, snabbt ihopsytt. När man rörde det före detta hålet, i en smekning över tyget eller om man bara ville känna, var det inte mer än som en liten knöl på huden, som ett myggbett. Det blev alldeles simmigt i huvudet, hon ville gråta av tanken, hur detta alltid blev: hennes bror som utan en tanke, gjorde hål i henne, och hon som inte klarade av laga sig, inte klarade att härdas, hon vars hela vara flöt ut genom detta hål, hon som egentligen inte ens klarade av att ha en mun, för det bara rann ur henne, ett ständigt läckage ur alla dessa hål. Man kunde inte ens bli arg på honom, han menade ju inget, han var ju inte heller gammal, han bara gör ju.

Hon tryckte försiktigt näsan mot pälsen, tårarna rinner längs dom fettiga hårstråna. Hon måste ha det, måste ha henne. Detta lilla flickdjur, så liten, så, hon måste äga henne, hon måste äga, som en ägodel, som en del av henne. Hon skulle ge henne ett nytt namn, som skulle inte längre behöva kallas Gordon (hur kunde någon ha gjort detta mot henne?). Sonja behövde detta ägande, hon behövde det för sin överlevnad, hon hade inga kompetenser, nej, hon som själv var en del av det som ägdes, hon som själv var ägd – vad visste hon om ägande? Å, allt. Dom var två flickdjur i ett hus, dom skulle leva i symbiotisk ömsesidighet, dom skulle älska. Hon tittade mot sin mamma för att kommunicera detta.

Men mamman stod bortvänd. Hon tittade på ljuskällorna. Placeringen i förhållande till ögonens höjd, utspriddheten i rummet. Jo, detta hade dom nog lyckats med (brukade Maud läsa Lantliv, Gods & Gårdar, Allt i Hemmet, Hus & Hem, Sköna Hem, varifrån kom faktan, varifrån kom hemkänslan, vad var hemligheten, var dom lika eller olika, vad var deras ideal?) men annars var nog deras ändå bättre, var det inte det, var det inte finare hemma? Det var något med möblerna här som kändes billigt fastän hon visste att dom var dyra. Detta var ett rum där man kunde tillåta sig att tänka jo, nog finns här kapital, men smak saknas, det var i konversationer här, när Maud berättade om det italienska kaklet – direktimporterat! – och om alla dessa omständigheter och turer, om hantverkarna och hur påfrestande det är att behöva leva, när det ena badrummet är ur bruk, pausat innan det i all sin glans kan återkomma, det var då som man kunde tillåta sig att hata. Dom förtjänade inte detta! Varifrån kom pengarna? Generationer av jordbruk i egen regi, kontra hennes lantarbetande, runtflyttande familjeband. Varför skulle hon straffas? Hur länge skulle dom behöva ha det såhär, var inte detta nya tider, hade inte dom nya tiderna inträffat för länge sen och suddat ut detta, mildrat hatet.

» Lena? Vitt eller rött? «

Hon var ändå tacksam över att något fanns kvar, över att få känna detta, hatet, hon njöt av att veta att detta var hennes rätt, den rätt som berövats henne. Och hon njöt av att veta att hon gjorde ändå bättre. Hennes kuddar var ändå mera spänstiga, inte alls så hopsjunkna, hennes linjer så mycket mer behagliga, hennes gardiner, samtidigt mjukare och porösare och chickare. Hennes rum så mycket mindre fumliga, för detta var verkligen inte snyggt, möblerna hade ingen plats, dom var bara satta där, dom såg ut att vantrivas något fruktansvärt. Hon tyckte synd om dom.

» Lena? «

» Ursäkta? «

Maud räcker fram det vita vinet. Hon vet att Lena dricker vitt till allt. Allt, allt, allt. Hon vet inte att uppskatta det mörkt röda – hon säger att det är för fulvinet på universitetet, för bohemiskt, för mycket dåligt rödvin. Men det är bara för att ha något att säga, säga att hon kommer från en tid av intelligens, att kunskapen vilar på hennes axlar, att hon varit i akademiska kretsar ja, men tagit sig ur och låtit rödtjutet rinna av. Maud tar en klunk. Hon gillar rött. Hon gillar rött som Göran tar ur källaren, hon gillar rött på vernissager, hällt ur boxar, hon gillar rött innan bio med Marika. Att inte gilla det är bara en nyck, men Lena, klamrar sig så vid dessa nycker. Hon saknar annan mening. Hon saknar grund, hon är bara sina handlingar. Och själv?

Att stå på övervåningen, och luta sig mot räcket, just här öppet upp i nock, öppet ända ner. Så släpper räckets fästen, inte direkt under hennes tyngd (?) och hon faller, hon faller genom sin luft, hela filmen om henne snabbt förbi, landar i vinklar på klinkersen, mörkt, rött, rinner det ut