Hem till kaos

By Eva Dahlbeck

David och Katrin träffas för första gången av en slump. Det är sen kväll och de båda drar sig för att gå hem. David känner sig inlåst, intvingad i ett liv han inte själv valt och med en kvinna han inte älskar. Katrin är en ung ensamstående mamma som drömmer om att få bo i ett stort, vitt hus och längtar efter tiden då hennes son ska vara gammal nog att ta hand om sig själv. Dagdrömmar och oväntade möten till trots tvingas de till slut att återvända hem och möta verkligheten. Men inom dem har något vaknat och snart inleder de en hemlig affär som bara ytterligare spär på det kaos som deras liv består av. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726753783

Book preview

författaren.

I

Så fult det är

omkring mig. Ett så fult liv jag lever. Inte grått. Ett grått liv kan vara vackert. Nej brunt. Mitt liv är brunt, det har en matt, kompakt, smutsigt brun färg, som panelen på de här väggarna. Inte glittrande guldbrun som whiskyn i glaset… guldbrun… det var ett par ögon, en hy, en doft, något slags tröja, skimrande… guldbrunt… doftande som en persikolund… ja, visst, brunt kan också vara vackert, allt kan vara vackert om det är på rätt sätt. Det var så far ville ha det. Han ville ha allt på rätt sätt. Han ville ha allting vackert. Men hon, persiköflickan, hon var ju också vacker. Och ändå…

Det gör detsamma. Vissa tankar, vissa bilder återkommer ständigt i min hjärna som någon slags refräng i en slagdänga, ofta lika meningslösa. Ofta tänker jag mest på det jag vet minst om. Som om de vises sten låg förborgad just där. Far och persikoflickan. Någon sorts sten finns det väl att hitta där, kanske till och med en ädelsten, men måste den för den skull ha med vishet att göra? Är det sköna alltid det visa? Far borde ha anförtrott mig det, innan… Så hade jag kanske inte suttit här nu. Med smutsbruna väggar omkring mig. Och brun luft att andas, bruna tankar, brunt hjärta, bruna syner, med framtiden som ett brunt töcken…

Den vackra whiskyn är slut. Var är den lilla bleka? En till ska jag ha. Sen ska jag gå ut i den bruna natten. Och sen — ingen aning. Sen är en brun vägg. En timma framåt i tiden står alltid en brun vägg som man skall igenom, på ett eller annat sätt. Och när man kommer dit har väggen flyttat sig en timme till. Det ger sig. Det ger sig. Var är den lilla bleka?

Det är märkvärdigt vad man kan vänja sig vid brunt. Rött kan göra en utled, blått får man aldrig tag i, grönt ger ett outhärdligt oändlighetsperspektiv, gult är på en gång fordrande och menlöst, grått är bedrövelse, svart är natt och vitt — vitt är huset jag bodde i och blommorna på häcken omkring tomten.

Men brunt är uthärdligt. Brunt säger ingenting, är stumt och medgörligt, lovar ingenting, sviker inte, dämpar, avgränsar, skonar. Det är fult, men det ger vila, anstånd. Det är tillflykt eller utgångsläge, vilket man vill. Om man skulle råka vilja någonting någon gång. Var håller den lilla bleka hus?

Den lilla bleka sitter och stirrar i fjärran bakom en pelare. Hon drömmer blåa drömmar om rött, om ett vitt hus med vita blommor och grönt gräs och en solgul kolt till sin lilla gosses gula hår. Hennes tankar har alla färger mellan de bruna väggarna, hon är så ung, hon vill inte se den långa gråa gången med den svarta porten vid slutet. För doktorn har ju sagt att hon kan leva hur länge som helst, om hon är rädd om sig. Hon måste försörja sin lilla pojke förstås. Men för det mesta är arbetet här inte så förfärligt tungt, det kommer så lite gäster. Ibland är det någon sån där kongress eller annat möte i stan och då kommer det fullt med karlar hit, och fruntimmer också ibland, men då är man ju flera om serveringen, så det går bra i alla fall. Annat vore det om man jobbade på Strandpaviljongen, där är det full fart nästan varenda kväll. Det skulle vara bättre förtjänst förstås, men är man sjuk så… Man måste ju orka med därhemma också.

Allt det där har den lilla bleka egentligen slutat att tänka på, hon bara snuddar vid det ibland, vid sina villkor, vid sina begränsade möjligheter. Allt är som det måste vara, lite trångt, lite trist, lite färglöst. Arbete, vila, drömmar, arbete, vila och drömmar, utan början och utan slut, i en evig cirkelgång.

En gång lyste hennes ögon av ett bländande hopp, men en morgon hade han lämnat hotellet, och i sinom tid kom hennes lilla pojke. Då slocknade morgonrodnaden i hennes hjärta och det blev till en grå sten, till en gammal, gammal sten, till de vises sten. En sten så varm som en evighetskamin i hennes bröst. Allt hennes liv blev hennes barn och hennes drömmar. Hennes ögon ser bara skenbart den bruna panelen, i själva verket ser de igenom den, rätt in i grannfruns kök till en liten tvååring som leker på det lindrigt rena golvet. Hon följer hans små händer med blicken, och den speglar ingen glädje, bara vaksamhet, bara ömhet, bara smärta. Och bakom hennes ögon, inuti hennes huvud, lyser ett vitt vitt hus i solen och grönt mjukt gräs att leka i ovan den hotande svarta jorden.

»Fröken!»

Den lilla bleka vaknar. Ska han ha mer? Han brukar inte ta mer än tre. Han vill väl bara betala. Hon reser sig frånvarande och går tvärs över matsalen mot karlen med det gråa, fårade gossansiktet. På långt håll kan man tro att det är en helt ung karl. Riktigt snygg till och med. Men hon vet bättre. På nära håll kan han vara hur gammal som helst. Tunnhårig och sliten. Undrar hur gammal han är egentligen? Femtio? Eller mer? Men kroppen är ju så ung. Åtminstone så här med kläder på. Kraftiga axlar fast böjd i ryggen men smal och fin, nästan mager. Han sitter där och stirrar i bordet som vanligt. Stackare, han har det nog inte så roligt. Ensam jämt. Varenda kväll sen två månader tillbaka. Alla har väl sitt…

»Får jag en till likadan.»

»Jaha.»

»Och så notan.»

»Jaha.»

Och när hon är på väg att gå:

»Det är väl onsdag i dag, fröken?»

»Ja.»

Så är hon på väg över golvet igen. Ser genom panelen. Två små händer och ett smutsigt köksgolv. En vision i vitt och sol.

Han skjuter upp hotellporten och går ut, stannar en stund på översta trappsteget, medan porten glider igen bakom honom. Vad gör man en ljum sommarnatt i ett stumt brunt liv? Man tar en sakta promenad medan man letar efter ett uppslag, som aldrig kommer. Det blir en vana det också. Är det vanan som är som ett rep som håller en fast, som binder en vid ett liv som man egentligen inte vill leva? Som man inte behöver leva. Som en ensam, ödslig gammal uv, när man har ett hem och en familj. En hustru som man älskar. Nåja, hustru… det är hon ju inte längre förstås, men det gör ingen skillnad.

Sätt dig på tåget och åk hem, David Hedman, tag hand om din familj, skaffa dig ett fast arbete igen och bär dig över huvud taget klokt åt. Vad är det för uträkning med att gå här och loda utan mål och mening och aldrig veta vad som skall hända i nästa ögonblick? Eller rättare sagt veta att ingenting skall hända. Du bar dig huvudlöst och oförlåtligt åt när du gav dig iväg hemifrån, det är en sak. Men att framhärda, det är rena dumheten. Vad har du att förlora? Är det här ett liv som du behöver sakna? Alltid på drift i ett brunt töcken, dåliga böcker att översätta, tidvis några privatelever, slöa eller dumma, som måste läsa upp ett underbetyg, ett flyttande från den ena landsortshålan till den andra, det ena hotellet brunare än det andra. Vad är det för ett liv? Du kan inte med bästa vilja i världen påstå att du trivs med det. Och när du vet vad du har, bara du ids sträcka ut handen. Du älskar Paula. Åk hem! Åk hem!

Han har kommit ner till floden. Står på bron och ser på det bruna vattnet som trögt flyter fram under hans fötter. Han är lite lagom bedövad av whiskyn, känner sig plötsligt sentimental.

Jag gråter bruna tårar — och brun är all min håg — Den vännen som jag älskar —den kan jag aldrig få. Nej, rimmet blev visst inte riktigt, men det är vackert ändå.

Han börjar gnola tyst på den lilla vemodiga folkvisan. En liten stund mår han tämligen gott. Vad man blir van vid att låta sinnesstämningarna avlösa varann utan att behöva behärska sig. Man blir bortskämd. Han gnolar vidare, vemodigt.

Hans röst är inte oäven, och i kväll har den en alldeles speciell mjukhet, som han inte lagt märke till förut. Han tar en ny visa och prövar den nya mjukheten, den djupa timbren, lite djärvare. Man borde ha utbildat sin röst, man borde ha använt den, när man nu har råkat få ett så bra material. Rösten ja, det hade kanske varit någonting. Det också. Vad vet man? Så många möjligheter man hade. Och vad blev det av alltsammans?

Han slutar tvärt att gnola, rösten har plötsligt brutit sig, gråten vill fram, och han måste svälja och kämpa en stund. Det är whiskyn. Men han har inte lust att gråta i kväll. Han har lust att ta sig någonting för. Men vad? Det finns gunås inte så mycket att välja på. Strandpaviljongen ligger närmast till hands. Onsdag i kväll. Dans. Han är inget danslejon, men man brukar kunna få sällskap ändå, om klientelet inte är alltför ungdomligt. Det finns så många ensamma kvinnor, så många överblivna. Så många villiga med det eviga kvinnohoppet darrande längst inne i pupillen.

Var det därför Paula älskat honom från början? Hon var ingen ungdom när de träffades. Vacker förstås, spännande, men ingen liten vit blomma. Det var hon som tog initiativet, det var hon som ordnade med allting. Han var ju fortfarande så nedbruten efter föräldrarnas död.

Nåja, det gjorde detsamma, de kom ju i alla fall att älska varann till slut. Djupt, på allvar.

Såna klyschor. Han har börjat tänka så ytligt, så schematiskt. Orkar inte annat längre. De enkla allmänna begreppen är till slut de enda man har att räkna med. Man älskar eller man älskar inte. Hur, hur mycket, varför, till nytta eller till skada, det gör detsamma. Man kommer inte undan därför att man vet det. Jag älskar Paula. Därför kan jag aldrig skaffa mig någon annan. Annat än tillfälligt. Och det sitter långt inne det också. Ibland vill inte det heller lyckas. Ofta förresten. Oftast.

Vad kan man göra åt det?

Resa hem.

Jag ska. Jag ska göra det en dag. Det har jag ju redan bestämt. Men jag måste känna först att jag har kraft till det. Känna att jag klarar det. Att jag inte behöver göra Paula besviken. Se henne gå där med samma ögon som mor en gång.

»Ser du sådana ögon hon har?»

Far satt i sin stora korgfåtölj i trädgården, och mor sysslade med blomrabatterna.

»Ser du sådana ögon hon har? Hon äter blommorna.»

»Hon är ju alldeles tokig i sina blommor.»

»Ja. Just det.»

Jag måste titta till på far. Han hade något lite underligt i tonfallet.

»Du är väl inte svartsjuk på blommorna, far?»

»Nej, varför tror du det?»

»Du låter lite konstig.»

»Du inbillar dig. Jag ville bara att du skulle se på hennes ögon. Om du också kunde se det. Konstigare var det inte. Ska vi ta ett parti schack?»

Nej, de ögonen vill jag inte se hos Paula. Jag måste vänta med att resa hem tills jag känner att jag klarar det.

Han har hunnit till parken bakom Strandpaviljongen. Har ingen brådska att gå in. Sjunker ner på en bänk. Hemvant. Lika hemvan på alla bänkar. I alla parker. Lika hemlös och därför lika hemvan.

Men jag har ju ett hem. Ett riktigt. Eller har jag inte?

»Jag tycker att du skulle söka en läkare, älskling. Jag tror inte att du är riktigt frisk.»

»Det är inget fel på mig. Men jag har gått halvsovande genom livet, ända tills nu. Nu har jag vaknat.»

»Halvsovande — vad menar du med det?»

»Allting har bara hänt, utanför mig. Allt har ordnats och tillrättalagts, allt har bara kommit till mig, utan att jag har bett om det, jag har liksom bara varit en bifigur i ett stort maskineri. Och det krävs av mig att jag helt enkelt skall fungera i det maskineriet, fast jag knappast vet hur jag kommit in i det. Och nu när jag har börjat få synhåll på mig själv, så märker jag att jag lika gärna kunde höra hemma i vilket annat maskineri som helst. Det är inte mitt sammanhang. Jag har inte valt det. Det är inte mitt liv.»

»Men om vi älskar varann…»

»Det är en del av maskineriet.»

Hade han verkligen sagt det? Hade han vågat vara så brutal? Nej, det hade han inte vågat, han hade bara tänkt det.

Inte just då kanske, då var allting ännu så diffust och oartikulerat, men senare, under en period av hänsynslös uppriktighet mot sig själv och sina egna känslor.

Jag kan mycket väl ha haft rätt. Kärleken kan vara en del av maskineriet, men det förändrar ingenting. Den fungerar hur som helst, oemotståndligt. Den kan inte hoppa av, som vi själva. Den tjänstgör på den plats den fått sig tilldelad. Nöjd eller missnöjd, den fungerar. Som ett litet envist, outslitligt kugghjul.

Vem skulle inte vilja fungera. Men har man en gång hoppat ur, så är man lite felsliten. Kanske man inte kan hålla sig kvar på sin plats. Kanske man har blivit obrukbar.

Han sträcker på sig, lutar sig bakåt mot ryggstödet. Ånej, så illa är det väl kanske inte, men man måste känna sig för ordentligt, innan man hoppar tillbaka igen. Han sträcker på benen, vilar armarna utefter ryggstödet.

En skön kväll. Spridda toner från danslokalen, ett och annat par som promenerar på gångarna. En lätt, ljum bris letar sig in under kavajen och rör vid bröstet och axlarna. Han vill ha sällskap och han vill inte. En lugn, sval, fåordig kvinna i så fall. Den ljumma, friska fläkten förkroppsligad. Inte någon het, svulten med outtröttlig kropp och tiggarögon.

Tiggarögon. Inte för att han plågas av dem i allmänhet. Han undviker alltid att se kvinnornas ögon. Precis som han alltid undviker att se livet i ögonen. För att slippa se Kravet, som står i alla ögon. Ibland öppet och fordrande, ibland halvt dolt bakom blygsamhetens sänkta ögonlock, ibland bara framskymtande bakom resignationens slöja.

Men Kravet står där alltid. Livet kräver. Varje yttring av liv uppställer ett krav. Man kan inte uppfylla dem alla, eftersom de motsäger varann. Det gäller att välja. Och att välja rätt.

Att välja rätt. Därför vill han inte se kraven. Inte ännu. Det är för tidigt. Och det är för sent. Han har redan ett krav vilande över sig, han har ett krav som han ständigt bär med sig någonstans i det undermedvetna. Han behöver inte erkänna det öppet, det finns ingen yttre form för det, han har hederligt gjort upp sina villkor och utverkat sin frihet, sitt oberoende. Ingen och intet har några formella krav på honom. Men ett oefterrättligt krav har hängt sig kvar och släpper honom inte. Han är inte fri att välja, förrän det kravet släpper honom. Eller också måste han till slut välja att uppfylla det kravet. Den dag han känner att det är rätt. Den dag han känner att han är stark nog att öppet erkänna kravet och satsa sig själv för att uppfylla det.

Nej, det finns inga tiggarögon som kan nå honom. Men ibland kan det kvälja honom bara att veta att de finns där. Att de ansätter honom med sitt absurda hopp. Mer och mer känner han sig ur stånd att utnyttja det nödläge som håller deras vädjan vid liv. Deras vädjan, deras bön, deras hopp, deras förklädda krav. Inga attityder, inga situationer lurar honom längre. Han känner igen livets Krav bakom alla slags förklädnader. Och att stålsätta sig mot dem för att vinna en tillfällig undanflykt från ensamhet och tomhet, för att medvetet skapa fram en illusion av innehåll och gemenskap — det blir allt svårare. Hans undermedvetna blir allt stingsligare och omedgörligare. Åt något håll är han väl på väg, trots allt, i sitt bruna töcken.

En liten späd figur kommer gående genom parken. En liten figur i ljus trenchcoat med skärpet hårt åtdraget, en stor, sliten handväska tyngande i ena handen och en kasse med matpaket i den andra. Hon går målmedvetet med frånvarande ögon den vanda vägen. Stryker tätt förbi honom utan att se honom.

»Fröken.»

Hon hejdar sig något och kastar en snabb blick bakåt, beredd att fortsätta om det skulle visa sig vara ett av de vanliga bondförsöken. Men hon tycker sig tydligen ha känt igen rösten.

»Godafton. Jaså, det är slut på jobbet för i kväll?»

»Ja.»

»Och nu bär det hem till familjen?»

»Jag har bara en liten pojke.»

»Men han ligger väl och sover?»

»Ja.»

»Har ni inte lust att sitta en stund? Det är en sån fin kväll.

Så ska jag hjälpa er hem med kassen sen.»

»Jag vet inte…»

»Jag är faktiskt alldeles ofarlig. Märks inte det?»

»Det är inte alltid det syns på karlar vad de går för.»

Men hon går de få stegen tillbaka.

»Har ni dåliga erfarenheter?»

Hon sätter ifrån sig väskan och kassen på bänken och sjunker själv ned bredvid. Sitter ett ögonblick tyst och tittar på det lilla springvattnet utan att se det.

»Tja, det kanske man kan säga.»

Det blir tyst ett tag igen. Han betraktar henne från sidan. Hon verkar aldrig riktigt närvarande utan att för den skull göra intryck av drömmerska. Bara som inkopplad på ett evigt friläge. Avskuren från den yttre tillvaron utan hemort i den inre.

»Vad tänker ni på?»

»Ingenting särskilt.»

»Har ni lust att dansa?»

»Nej. Jag dansar aldrig.»

»Är ni inte road av det?»

»Jo, för all del. Men det frestar på hjärtat.»

Kort paus.

»På så vis. Men då är väl inte det yrket ni har så lämpligt för er?»

»Det är inte så farligt. Det är ett så lugnt ställe. Och det är det enda jag kan.

Hon talar så svalt, så indifferent, att övergivenheten lägger sig i en stor, tyst ring omkring henne. Hennes tomma blick in i springvattnet, hennes tomma lilla röst ger honom en impuls att lägga sin hand över hennes lilla vita, att värma henne, att väcka henne. Hon andas inte Krav, ty hon andas inte liv. Men antingen skulle hon missförstå och dra sig undan honom, eller också skulle han bli tvungen att väcka hennes krav. Han kväver sin impuls.

»Vad heter ni?»

»Katrin.»

»Jag heter David. David Hedman.»

»Jaha.»

Han vet inte riktigt vad han skall våga säga utan att vara ogrannlaga. Det är just det slags sällskap han behöver i kväll, och den bristande kontakten känns som en utmaning, samtidigt som medlidandet hela tiden är på väg att lura honom till riskabla initiativ. Han känner att situationen är ömtålig