Kärlek störst av allt, smärtsammast

By Åsa Jinder

"När en människa som inte får svika sviker; då kan vem som helst svika. Och då blir världen farlig. Rebecka lärde sig att aldrig någonsin behöva någon. Och världen blev farlig."Rebecka är ensam över jul och nyår. Hon tänker på sitt liv; på när hennes mamma lämnade familjen och sedan tog livet av sig; på när hon slutade älska Gabriel och valde att skilja sig. Hon tänker på sin son och hur mycket skuld hon känner inför honom. Det gör ont, men Rebecka försöker att hålla gråten under kontroll.Kärlek störst av allt, smärtsammast är en vacker berättelse om mödrar och döttrar, kärlek och hjärtesorg, skuld och besvikelse. Den skildrar på ett finstämt och fängslande vis en människas uppväxt och kamp mot ensamheten.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788728323502

Book preview

Åsa Jinder

Kärlek störst av allt, smärtsammast

SAGA Egmont

Kärlek störst av allt, smärtsammast

Copyright © 1996, 2022 Åsa Jinder och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728323502

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

"Ge mig ro att vila

i din trösterika kärlek

ge mig mod att ge och mod att få.

Ge mig tid att lära

tid att inse vad jag känner

utan skuld och fruktan

utan att jag måste gå."

B adrummet var det rum som fascinerade mig mest då jag bestämde mig för att köpa våningen. Badkaret är stort och målat i en svag, mycket svag lila nyans som exakt matchar kaklet på väggarna. Ett fönster i taket gör det möjligt att på natten betrakta stjärnorna eller att på vintern fånga fallande snöflingor i munnen, och det var nog det som fick mig att bestämma mig. Jag tyckte att det kunde vara ett vackert sätt att bedriva de sömnlösa nätterna på, så jag slog till. Och sedan satt jag här. Väntandes på vintern för första gången i mitt liv.

Jag tillbringar mycket tid i mitt badrum. Badar ofta och länge. Tänker. Försöker låta bli att tänka. Känner. Försöker att befria mig ifrån mina olustkänslor, skilja dem åt för att kunna begripa dem, men ingen av känslorna är ren ifrån de andra, alla är ihopblandade och obegripliga och det skrämmer mig att jag är en varelse med så mycket undanträngd smärta inom mig… men jag talar inte gärna om den. Ensamheten. Som kunde jag undgå den om jag inte talar om den. Bara själva tanken på att jag är ensam får mig direkt svettig av skam. Jag fruktar, och har alltid fruktat den labyrintiska byggnad av förvirrande, bedövande och skamfyllda irrgångar vilken ensamheten är. Den gör mig ont, men jag gråter inte.

Jag är rädd för att den smutsiga illaluktande smärtan som döljer sig innanför ögonvitorna skall tränga ut och förgifta världen.

Något försvann

före

något som aldrig kom.

Så exakt

på gränsen

till det oavslutade.

Ett stadium

tömt på avsikt.

Ont gör det

ont.

Det var ett märkligt ljus den dagen. Skymningen färgade himlen röd, vilket gjorde ljuset grått med genomslag av rosa. Rebecka var nio år och hösten var så där för underligt död och på samma gång levande som bara höstar kan vara. Hon drog sina små fötter igenom massorna av blodröda, starkt orangefärgade och gula blad, vilka bildade en tjock matta på trottoaren. Då och då sprätte hon till med fötterna för att löven skulle verka levande. Rebecka hade slutat skolan för dagen och gick nu hemåt, förbi alla de små vita radhusen i den långa backen, ned mot det allra sista, just där ängen tog vid. En orolig rörelse verkade omsorgsfullt i varenda kvadratmillimeter av hennes lilla kropp, och i hennes huvud ekade ord alldeles för förbjudna för att sägas.

– VILL INTE GÅ HEM!

Men Rebecka fortsatte ändå, som dragen av en osynlig kraft. Då och då skälvde hon till som av förtvivlan, men utan att stanna. Väl framme vid huset sjöng orden åter till i huvudet på henne, för att i nästa ögonblick falla och landa i magen med obönhörlig kraft.

– VILL INTE GÅ HEM!

Sakta gick Rebecka den lilla grusgången fram till dörren. Motvilligt öppnade hon den och klev in i hallen, och utan att ta av sig ytterkläderna fortsatte hon in i köket. Känslan i magen bekräftades av faderns sätt att se på henne. På något märkligt sätt visste hon att en katastrof var nära, och för en sekund höll hon på att tappa fattningen, men i samma ögonblick förstod Rebecka att smärtan skulle förgöra henne om hon gav vika, så hon stängde omedelbart av känslorna, och bara såg på fadern som sade:

– Din mamma har lämnat oss. Det är bara du och jag nu, Rebecka.

Obarmhärtigt och med våldsam kraft slog orden emot henne, luften var laddad och för ett ögonblick kände Rebecka inte igen en enda sak i sin närhet. Tingen var främmande, fadern, stunden var en främling i henne och hon konstaterade att just det ögonblicket skulle vara för evigt. I ett desperat försök att befria sig ifrån denna förtvivlan sprang hon upp på övervåningen, in i föräldrarnas sovrum för att brutalt slita upp moderns garderobsdörr. Garderoben gapade tomt. Kvar var bara doften. Doften av modern. Rebecka höll krampaktigt i handtaget, som vore hon rädd att någon skulle slita det ur händerna på henne. Hon stirrade och försäkrade sig gång efter gång. Den var tom. Katastrofen var ett faktum. Modern var borta.

En förundran växte inom henne, men hur hon än ansträngde sig så kunde hon inte komma på vad fel hon gjort. Bara en sak lärde hon sig.

När en människa som inte får svika sviker, då kan vem som helst svika. Och då blir världen farlig. Rebecka lärde sig att aldrig någonsin behöva någon. Och världen blev farlig.

J ag har en psalmbok i badrummet. Den ligger djupblå på badkarskanten. Bland citrongula och limegröna tvålar, halvtomma schampoflaskor och eteriska oljor ligger den, djupblå med vågiga sidor, vågiga, eftersom den råkat glida ner i vattnet åtskilliga gånger.

Jag läser mycket hellre psalmboken än bibeln, bibeln ter sig som en paradox för mig. Mitt i all befriande skönhet ger den mig skuldkänslor över att jag inte lyckats bli den gudomliga förlängningen av allt Herren skapat till min glädje. Jag skäms över mig själv, skäms över hela mänskligheten. Den tydliga och påträngande ondskan. Likgiltigheten. Föraktet och förföljelsen, brutaliteten, kylan och egoismen som styr världen. Ondskans ansikte är den isolerade människans ansikte. Vi är alla så ensamma, och behöver alla drabbas av omsorg och kärlek, beröras av varandras goda vilja och njuta av glädje. Vi behöver alla någon att dela våra sorger med, någon att bli förlåten av och söka tröst hos. Men kärleken styr inte världen. Raseriet och brutaliteten som står som motpol till livsviljan och den extatiska glädjen i livets rotsystem breder ohämmat ut sig. Vad hände? Övergav vi Gud, verkligen? Eller övergav han oss? Jag kan inte hantera skulden riktigt, utan vänder mig till psalmerna som en vilsen själ vänder sig mot ljuset för att låta sin mörka gestalt belysas.

Jag vill verkligen tro på en allsmäktig Gud, men all ondska gör att jag tvivlar. Och jag vet så väl att tro är byggt på tvivel, att ett vidrört hjärta flämtar till då och då, som av upphetsning, som av förtvivlan. Jag vet att Gud finns i mig, att endast jag kan göra honom uppenbar, men jag längtar honom ändå. Jag vill att han skall bära mig synligt, benåda mig handfast, älska mig i natten, låta suckarna upphöra att existera, vara i mig, försvinna och tränga in åter, uppenbart, smeka mig till kvinna och människa. Jag vill inte känna skuld, jag vill inte känna vanmakt, och jag vet att jag flyr något slags ansvar. Förlåt mig Gud, jag vill bara vara ditt barn, jag vill bli förlåten, jag vill ha dig som en far, en älskare av nåd, en befriare.

Jag tror också på någon slags socialdemokrati, på solidaritet, ett ord som syre då luften tagit slut. Demokrati. Ett kärleksmöte mellan makt och människa, en livsbejakande längtan bort från enkelspårighet och ytlig förtröstan på auktoriteter. Rosen. Jag tror på rosen. Rosen har törnen. Visst. Rosen är ju inte Gud. Rosen är bara en ros. Men den skänker livsmod och tro.

Kärleken?

Jag minns tydligt fjärilarna i magen. Vågorna av förväntan som sköljde genom kroppen. Stoltheten över min älskade. Lojaliteten som var oändligt självklar och vacker. Tilliten. Vinterdagarna i fjällen, den heta chokladen och de iskalla kyssarna. Sommarkvällarna i skärgården, då vi förtöjt segelbåten, ätit och lagt Andro. Då vi älskade på klipporna under stjärnorna. Jag minns rött vin i ruffen efter nattliga simturer, doften av lycka i en sovsäck. Jag minns en längtan, en strävan, en enorm vilja.

Ändå försvann allt. Ändå kunde allt försvinna. Plötsligt var tomheten all. Någonting dog inom mig som aldrig kommit till liv igen. Jag förstod ingenting. Människor omkring mig förklarade att kärlek faktiskt kan dö, men det var inte kärleken som dog.

Det var jag.

H erregud vad fel har jag gjort? Ensam över jul och nyår. Det är straffet. Straffet för att jag slutade älska Gabriel. Eller för att jag plötsligt inte längre kunde minnas hur man gör när man älskar. Jag minns fortfarande inte, och jag vet fortfarande inte varför. Men jag minns tydligt hur kära vi var, Gabriel och jag. Vi gifte oss, vi levde samman, fick Andro och skilde oss. Som vore det någon tidstypisk mall över vårt 90-talssamhälle, men det är ingen mall, för det finns i realiteten inga mallar. I realiteten finns det bara stackars små människor med onda sår, djupa avgrunder och oerhörda