Den nionde timmen

By Kristina Hjertén von Gedda

Det var länge sedan Tomas sade upp kontakten med sin far. Efter åratal av bråk, kyla och turbulens hade han slutligen gett sig av. Lämnat relationen och minnena av den bakom sig. Trots det befinner han sig nu i den kyliga sjukhussalen och försöker hålla igång en konversation med sin döende far. Ett desperat försök att hyckla värme och intresse efter år av tystnad med en enveten fråga surrande i huvudet. Var hade det egentligen gått fel? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726896831

Book preview

Prolog

Fadem dog tidigt en vintermorgon. Tre veckor senare var begravningen.

En snål och blek marssol låg över kyrkogården och kastade långa blå skuggor in bland träden. Snön knarrade under de bägge brödernas fötter; den kändes hård och kompakt fast på sydslänten hade solen börjat töa upp det spröda, smutsiga snötäcket. En begynnande vår kunde anas.

Per och Tomas gick långsamt med händerna på ryggen upp mot krematoriet. Utanför porten stod kyrkans tjänare beredd att förrätta jordfästningen av deras far.

Man växlade fasta manliga handslag under dämpade hälsningar. Prästen ordnade sin vida kaftan och Tomas och Per efter sig. Man trampade igång uppför den branta trappan.

Porten öppnades och sorgmarschen strömmade ut, vibrerande, mäktig och tung. Den kastade sig över Tomas med ett strupgrepp; bastonerna fortplantade sig i kroppen och han kände en häftig smärta som av faderns närhet. Han sneglade på Per, han såg blek och irriterad ut. Men om Tomas frågat honom om han kände faderns andedräkt i nacken skulle han sett frågande och oförstående ut.

I sitt testamente hade fadern meddelat att han önskade kyrklig begravning och en plats i familjegraven bredvid hustrun.

– Familjeöverhuvudet kommer hem, som Tomas hade anmärkt medan Per sett ogillande ut.

Och kyrklig begravning skulle det vara nödvändigt? Ingen av dem var troende, det skulle vara en falsk eftergift och bedrägeri. Per hade suckat en gång till och undrat varför Tomas alltid skulle bråka och vara en så hopplöst osmidig formalist när det var så enkelt? Fadern måste i jorden, det var väl inte så märkvärdigt på vad sätt? Tomas hade gett med sig.

Bakom Pers rygg tyckte han sig se fadern. Till och med nu hade han makt att bestämma över deras görande.

Fyra höga ljus brann vid kistan. Lågorna tycktes nästan osynliga, genomskinliga i solljuset som bröts i fönsterglaset. Vid kistans fotända låg en ensam krans. Den symboliserade efter sedvänja de anhörigas sorg. Stor krans, stor sorg, liten eller ingen krans alls, liten eller ingen sorg alls? En enda krans såg inte mycket ut, men Tomas hade bitit av med att det inte alls behövde se ut, det skulle bara vara.

Till höger i bänken satt prästen, bara några år äldre än han själv. De hade setts som hastigast för en vecka sedan. Han hade verkat osäker och orutinerad och ställt några frågor om fadern för griftetalet. Tomas hade skruvat på sig och svarat undvikande.

– …så har vi idag här samlats för att ta farväl av en älskad far. Liksom vår Herre städse sörjde för sin Son minns vi nu hur med outtröttlig kärlek vår avlidne sörjde för våra här närvarande efterlevande söner. Ja, jag vill påstå att denna jordiska kärlek var väl så innerlig som vår himmelske Härskares…

I

Han andades till och öppnade dörren. En svag sötaktig lukt uppblandad med desinfektionsmedel slog emot honom. Rummet var litet, de kala sjukhusgröna väggarna hotade falla ner över sängen i dess mitt och de institutionsrandiga gardinerna i det enda fönstret underströk tristessen.

Intrycket av fysiskt förfall, resignation och hopplöshet gjorde Tomas svimfärdig. Han hyste en stark motvilja, ja, skräck för sjukhus. Här kläddes man raskt och effektivt av sin identitet i väntan på döden. Han var inte rädd för att dö, tvärtom. Han var väl förtrogen med tanken, men han skulle dö på sina egna villkor, aldrig hjälplös och prisgiven i en sjukhussäng.

En meningslös och tom protest. Blev det honom förunnat att dö med full kontroll över sig själv och omgivningen, en värdig död, skulle han ändå inte ha det ringaste inflytande över hanteringen av sin döda kropp.

Det stod eftervärlden fritt att stjälpa ner honom i en massgrav eller bygga ett mausoleum till hans ära, han skulle vara helt försvarslös. Det var en motbjudande tanke att behöva erkänna att där gick den slutgiltiga gränsen.

Man hade ringt efter honom, fadern hade blivit sämre och han borde komma omedelbart. Sköterskan hade haft en lätt anklagande ton i rösten, Tomas hade inte varit någon flitig besökare. Var det för mycket begärt att han kom till dödsbädden?

Fadern halvlåg med en mängd kuddar bakom ryggen. Han andades stötigt och ansträngt. De mycket ljusa ögonen stirrade tomma och oseende ut i rummet. Han gjorde ingen min av att känna igen eller ens se Tomas.

Han kastade en skygg blick mot sängen. Sedan ett dygn hade fadern varit mestadels medvetslös och omöjlig att nå. Det kändes oanständigt, som ett intrång i integriteten att se, nej, glo på någon, som var så utlämnad.

Han vägde obeslutsamt på klackarna, visste inte vad han skulle ta sig till. En besöksstol stod vid fotändan. Han hängde rocken över ryggen och satte sig tveksamt ytterst på kanten som beredd till flykt. Åtminstone tolv timmars väntan låg framför honom. Fast det skulle kanske gå fortare. Lunginflammation hade tillstött, utgången var given. Det gällde bara hur länge som sagt.

Fadern låg orörlig kvar i samma ställning. Det var bara ena handen som for oroligt över täcket, bröstet hävdes ryckvis och droppet sjönk i flaskan. Han hade förändrats här på sjukhuset. Den en gång så stora kroppen hade krympt och såg samtidigt utslätad, nästan förbarnsligad ut. Men blicken var omöjlig att fånga.

Tomas prövade rösten, harklade sig och lutade sig något fram.

– Hur mår pappa?

Så omåttligt meningslöst, så löjlig han kände sig! Hålla igång en konversation med en far han slutade tala med för många år sedan och nu hyckla värme och intresse för!

Vem slutade tala förresten? Kanske han själv, ursinnig över att inte få någon kontakt, tvingad att lyssna till faderns mödosamma försök att hålla tanketråden och ständigt spåra ur. Det var kanske det kusligaste. Att se en hjärnas vindlingar slagga igen, när impulserna tryter, när lamporna upphör att blinka. Att bevittna faderns gradvisa förfall och hjälplösa kontaktförsök var som att se ett EKG där den ryckiga linjen slutligen planas ut och skärmen flimrar vit och död.

Tomas hade inte som Per eller modern kunnat låtsas ett intresse eller öppet nonchalera honom och försjunka i tidningar eller böcker med ett halvt öga på faderns osäkra och stapplande väg genom huset. Som att inte räkna med honom. När slutade de räkna med honom? När slutade de tala till honom och bara om honom? När började de se honom som en besvärlig, slarvig inackordering, som var mest i vägen?

Per, som tycktes så blond, så känslig, hade ett sätt att vika undan, gå undan när fadern var på sitt göra-upphumör. Så det blev Tomas, som i sista stund räddade fadern från att störta utför trappan i villan, när han med rullande ögon och vilt svängande armar hotat med att göra dem alla arvlösa och utan hem.

En kväll som många andra. Men det var Tomas, hans förstfödde, som den kvällen räddade honom från att bryta nacken. Per tyckte aktionen var idiotisk.

– Du som har stuckit hemifrån kan ju kosta på dig att komma hit nångång och vara ädel. Bodde du här jämt skulle du nog tänka annorlunda!

Tomas såg tveksamt på den tunna ådriga handen.

– Ibland har han ont, då vill han hålla i någon, känna något levande, hade sköterskan förklarat.

För många var det svårt att dö. Hade hans far dödsångest? Han såg på handen igen. Han kunde inte minnas när de överhuvud tagit varandra i hand. Andra kroppskontakter hade han skytt. Rädslan att känna annan hud, uppleva beröring, tappa distans. Tomas hade inte varit barnet som klängt i knät, kysst godnatt och tiggt kramar. Han hade från början markerat ett hövligt avstånd till föräldrarna, han blev onåbar.

Tomas första insikt blev att trygghet var något obestämt, odefinierbart och framför allt obeständigt. Trygghet var snarare ensamheten än gemenskapen. Ensamheten var pålitlig och statisk, han bestämde själv formerna och innehållet. Det var tryggt.

Gemenskap kunde vara värme, liv, generositet, kärleksfulla röster, tillit. Men plötsligt blåste kastvindar upp, på någon sekund var atmosfären helt förändrad, hetsiga fientliga röster höjdes, tillvaron gungade. Hans gemenskaps trygghet var beroende av i första hand hans föräldrar. Han var praktiskt taget helt utlämnad åt dem. De ensamma avgjorde hans liv genom att med några ord kasta ut honom på bråddjupt vatten att klara sig själv.

Varje gång fadern gick och smällde i dörren under förbannelser och löften att aldrig komma tillbaks och modern snyftade i sovrummet, smög Tomas upp till sitt rum och bad hett till Gud att få ha kvar sina föräldrar. Gud uppfattade han som ett slags magisk kraft med vidsträckta befogenheter, som han med förtroende vände sig till och oftast blev han bönhörd.

Modern torkade sina tårar, gjorde middagsmat, fadern kom tillbaks och allt var som vanligt. Det var något Tomas inte kunde begripa. Hans föräldrar – modern med torr och pressad röst, fadern med yviga gester och tordönsstämma – anklagade varandra för gemenhet, snålhet, oförskämdhet, kärlekslöshet och önskade i samma andetag hemmets snara upplösning.

Tre timmar senare åt alla lugnt middag och samtalade stillsamt om de vanliga trivialiteterna. Som om ingenting hade hänt! Ingenting hade således hänt?

Hans far hade rusat ursinnig ut genom dörren med löften om att aldrig komma tillbaks, något som fick Tomas att skaka av skräck och få munnen full av kväljningar; hans mor barrikaderade sig i köket och markerade sitt ogillande med ett öronbedövande slammer. Hur kunde hon laga mat efter ett sådant dråpslag? Som om ingenting hade hänt? Visste hon att mannen skulle komma tillbaks och att allt var tomma hotelser? Visste hon att han ljög, använde vuxna någon hemlig kod, som barn inte hade tillgång till?

Han kunde se på dem i smyg vid middagsbordet.

Fadern i sin gamla rökrock, den han alltid bytte till när han kom från posten, hans omständliga sätt att vika upp servetten, slå upp ölet i sitt glas, harklingarna, tuggningarna, småpratet.

Modern småsprang mellan köket och matrummet irriterad i sin kluvna inställning till sin roll som husmor. Att laga mat var otacksamt och tråkigt. Berömde man den, suckade hon det var då väl det, vilket ingen egentligen begrep vad hon menade med.

Tomas tiggde henne med blicken att sitta ner, ta upp sin servett, le, pusta ut.

Det var vardag, trygga, invanda beteenden. Så ville han ha det, så skulle det alltid vara. Men hur mycket han än försökte besvärja makterna, hur han än spjärnade emot, anade han att allt kunde förändras och då skulle han vara helt maktlös.

Gemenskap med vuxna var något opålitligt. Det var något han själv inte kunde kontrollera formerna för, han var prisgiven och utlämnad åt dem. De bestämde över honom och hans trygghet. När han fick vara ifred, när dörrarna var tysta och stängda, när föräldrarna höll