Bortom allt rimligt tvivel

By Kristina Hjertén von Gedda

Kerstin Koorti är en känd brottmålsadvokat med en lång och gedigen karriär bakom sig. I den här boken har författaren Kristina Hjertén von Gedda valt ut några av hennes mest kända fall och fokuserat på de åtalades berättelser, däribland Thomas Quick och de båda läkarna åtalade för mordet på Catrine da Costa. Hjertén von Gedda tittar närmare på rättegångar där åklagaren har litat för mycket på sakkunniga och svaga vittnen. Och gemensam nämnare för de fyra rättsfallen är att de är komplicerade, att utgången är långt ifrån given och att de tar upp det vid tidpunkten brännande aktuella ämnet: åklagarens objektivitetsplikt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726896855

Book preview

Cover: Bortom allt rimligt tvivel by Kristina Hjertén von Gedda

Kristina Hjertén von Gedda

Bortom allt rimligt tvivel

SAGA Egmont

Bortom allt rimligt tvivel

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2005, 2021 Kristina Hjertén von Gedda och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726896855

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Bortom allt rimligt tvivel

www.sagaegmont.com

Förord

Vad finns att tillägga om Catrine da Costa, Marita Pentinmäki, Johan Asplund och Södertäljeflickan?

Alla ärendena fick mycket press när de båda läkarna Thomas A och Teo H ¹ , Max Kartaschev, Thomas Quick och Nikolas Deli ställdes inför rätta åtalade för mord och/eller incest på 1980- och 90-talet.

Kerstin Koorti, känd brottmålsadvokat, var deras juridiska ombud. När hon och jag för drygt tre år sedan skissade på en bok om några av hennes många fall valde vi ut just dessa därför att de var komplicerade, utgången hade varit långt ifrån given och tog upp brännande aktuella ärenden: incest och åklagarens objektivitetsplikt. Jag ville också lyfta fram advokatens sätt att arbeta, åklagarens roll och de åtalades egna berättelser.

Max Kartaschev anklagades för att ha mördat och styckat sin sambo, Marita Pentinmäki, i deras gemensamma bostad i Nacka industriområde. Åklagaren hade en mycket tung bevisning, Kartaschev hade redan ett digert brottsregister, inga vittnen kunde tala till hans försvar, tvärtom fick polisen ett tips om mordet från en av Kartaschevs affärsvänner. När loppet i princip var kört hittade Kerstin Koorti det beviset som räddade hennes klient.

Sommaren 1984 dör Catrine da Costa och hennes styckade kvarlevor hittas och obduceras under juli och augusti vid Solna rättsläkarstation. Det blev upptakten till ett långt och dramatiskt rättsfall. Fyra år senare ställdes två läkare inför rätta anklagade för att ha mördat och styckat henne. Efter ett antal turer i rättsmaskineriet friades de för mord men fälldes för styckningen trots att brottet var preskriberat. 2001 vände sig den ene läkarens far till Kerstin Koorti för att få hennes hjälp att begära resning i Regeringsrätten. De fick avslag på ansökan. Hösten 2003 gjorde läkarna ett nytt försök genom sitt ombud professor Anders Agell. Han menade att den bevisning som fällt läkarna var utan grund därför skulle de få resning, upprättelse och återfå sina legitimationer. Även den ansökan fick avslag.

Tidigt 1990-tal rasade incestdebatten som värst. Södertäljeflickan kunde berätta att såväl fadern som modern hade sexuellt förgripit sig på henne under hela hennes barndom och också deltagit i mördandet av barn, som sedan grävts ner i Södertäljetrakten. Kerstin Koorti försvarade modern och lyckades få henne fri. Fadern hade en annan försvarare och dömdes till fem års fängelse.

Barnpsykologer, vittnespsykologer och terapeuter spelar en viktig roll i både da Costas, Thomas Quicks och Södertäljeflickans ärenden. Quicks terapeut Birgitta Ståhle har, menar man, i de långa och många samtal hon haft med Quick, förmått honom att med uppmuntrande tillrop berätta rena skrönor med förödande konsekvenser. Barnets berättelse i da Costaärendet skulle främst vara en produkt av moderns fantasier, Södertäljeflickan skulle ha blivit ett offer för välmenande grannars engagemang, som steg för steg i likhet med Birgitta Ståhle lurat henne att fabricera orgier i sex och blod.

Marita Pentinmäkis och Catrine da Costas kvarlevor hamnade alla på rättsläkaren Jovan Rajs bord. Hans utlåtanden vägde tunga i båda rättegångarna.

Rajs har också en annan roll i da Costa-ärendet. Som handledare och nära kollega till den mordmisstänkte läkaren Teo H hamnade Rajs i en svår knipa. Han var ju jävig fast kom ändå att bli polisens främsta kanal till den förmodade brottsplatsen – rättsläkarstationen i Solna. Under arbetet med Rajs biografi hade jag långa och inträngande samtal med honom om hans förhållande till Teo H. Därför har det varit extra intressant att få ta del av den andra partens berättelse.

Mäktiga män anses i ett genusperspektiv manifestera sin styrka och makt genom att skända och krossa maktlösa kvinnor, enligt ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige. Man avsåg med de mäktiga männen de båda läkarna Thomas A och Teo H.

ROKS har genom sin förra ordförande Ireen von Wachenfeldt motarbetat varje försök att ge de bägge läkarna upprättelse. Visserligen friades de från brottsmisstanken mord, men fälldes för brott mot griftefriden, ett domslut som åren igenom har ifrågasatts. Alla överklaganden har stupat på att läkarnas ombud inte kunnat visa upp tillräckligt övertygande ny bevisning. Sedan några månader analyserar Marie Allen, forskare på DNA-profiler vid institutionen för genetik och patologi vid Uppsala universitet, bevis som kan tjäna som indicium i den process vilken sedan kan följa, nämligen att fria läkarna och finna den rätta gärningsmannen. Detta har aktualiserat da Costa-fallet på ett mycket intressant sätt.

Den norska professorn i sociologi Eva Lundgren har haft stort inflytande på de svenska kvinnoorganisationerna och medverkat till uppbyggandet av ROKS. I sin forskning har Lundgren låtit intervjua barn som berättat om det sexuella våld de utsatts för. Såväl Ireen von Wachenfeldt som Eva Lundgren har under våren 2005 varit föremål för medias kritiska granskning. von Wachenfeldt avgick som ordförande efter att mycket oförsiktigt ha luftat sina åsikter om män, Lundgrens forskning ska nu granskas avseende autenticiteten i hennes källmaterial. Resultatet av den granskningen kan få den största betydelse för några av de incestärenden som är under utredning men inte fått samma publicitet som exempelvis Södertäljeflickan.

Rättsväsendets frekventa hjälpgummor under 1980- och 90-talet, sakkunniga barnpsykologer och terapeuter, hade framträdande roller både i Södertäljemålet, da Costa-ärendet och Thomas Quicks många åtal i svenska domstolar.

Mantrat barn ljuger aldrig har nu tonats ner och nyanserats. Det har nämligen dessvärre visat sig att barn visst kan ljuga eller har en egen karta som inte alltid stämmer med verkligheten. Bristen på kvalificerade vittnespsykologer och barnpsykologer gör att domstolarna har dömt oskyldiga medan skyldiga kanske går fria.

Kraven på domstolarnas kompetens ökar hela tiden, många rättsfall är tekniskt mycket komplicerade och de åtalade är många gånger ordentligt pålästa och kan sitt ärende. Och ändå kan utfallet bli så förödande för några av dem. De mer förhärdade vet också att det kan löna sig att tiga sig igenom såväl förundersökningen som rättegången. Utgången har in i det sista varit osäker, åklagarens promenadseger förbyts plötsligt till nederlag. Ett annat problem är att domstolarnas utslag och folkets vilja ibland går i otakt. Därför är just de här fyra fallen värda att skriva om på nytt.

Genom media känner många redan till ärendena men de kräver ändå att få sin presentation. Dock har jag inga anspråk på att ge någon uttömmande bild av alla de komplicerade turerna i fallen, sådana presentationer finns för övrigt redan.

För mig har de åtalades egna historier varit det nya och intressanta materialet och avsikten har varit att lyfta fram och återberätta just detta. Jag har valt att inte värdera, censurera eller granska sanningshalten. Den ende som inte velat bli intervjuad är Max Kartaschev, därför är hans kapitel illustrerat med desto fler förhör med honom. På det viset kommer han ändå till tals. Samtliga menar sig vara oskyldiga utom Thomas Quick, som är ett särfall av flera skäl. Skuldfrågan är egentligen sekundär, bevisen har varit tunga och övertygande men efterhand smulats sönder. Det visar sig att åklagaren har litat för mycket på sakkunniga – som inte varit så professionella – eller lyssnat på svaga vittnen, inte skött förundersökningen eller undanhållit bevismaterial, dvs. inte följt objektivitetsplikten.

Jag har använt fingerade namn på de inblandade, som har anförvanter att ta hänsyn till. Den utredning Solnapolisen initierade 1999 rörande da Costa-fallet och som jag tagit del av omfattas av sekretesslagen. Jag har därför avidentifierat de personer och deras adressuppgifter som finns upptagna i materialet.

Jag tackar samtidigt alla som generöst låtit sig intervjuas, utan dessa samtal skulle boken inte blivit av. Thomas Quick/Sture Bergwall har konsekvent avvisat media sedan han tog timeout 2002 och läkaren Teo H Obducenten, har likaså hållit sig borta från alla journalister sedan 1988. Jag vill därför särskilt tacka dem för att de ändå velat samtala med mig. Kerstin Koorti har vänligt bidragit med allt basmaterial. Idéer och uppslag har jag bollat med såväl henne som Jan Olsson, förutvarande chef för tekniska roteln på Stockholmspolisen, Bertil Salin, kriminalkommissarie vid Västerortspolisen, Per Lindeberg, författare, Max Scharnberg, professor, Astrid Holgerson, docent, Dan Larsson, journalist, med flera.

Kristina Hjertén von Gedda

Stockholm juni 2005

Jag börjar bli allt mer tveksam om objektivitetsplikten, som urholkas alltmer.

Jag påstår att det är oerhört allvarligt. Oskyldiga skickas i fängelse, det är inte längre en slump, eller att man råkar göra ett misstag, utan man undanhåller aktivt avgörande information.

Kerstin Koorti i intervju november 2003

1

Djävulens advokat

Våren 2004 ställdes Marc Dutroux inför rätta i den lilla belgiska staden Charleroi anklagad för att sexuellt ha förgripit sig på ett antal småflickor under 1990-talet. Dessa hade rövats bort på sin väg till skolan och hållits inspärrade i hans källare tills de svalt ihjäl. Två överlevde och kunde vittna i rättegången. Deras vittnesmål blev oerhört laddade då de på nytt skulle möta sin plågoande.

Pedofilhärvan rörde upp starka känslor i hela Europa, ingen kunde försvara eller förklara detta oerhörda brott. Det visade sig också vara svårt att hitta en försvarsadvokat till Dutroux. Ingen i grannskapet vare sig ville eller vågade ta sig an uppdraget. För även om lagen säger att varje tilltalad har rätt till ett försvar kan en advokat inte tvingas åta sig jobbet.

I Belgien har man advokattvång, dvs. bara en advokat får sköta försvaret i en rättegång. Sverige har märkligt nog inte det systemet. Dutroux fick till slut en statligt betald försvarsadvokat, en sådan kan inte tacka nej till ett uppdrag.

Marc Dutroux var uppenbart skyldig till det brott han anklagades för, han var så att säga dömd redan innan han kom in i rättssalen – annars är den åtalade oskyldig tills han i domstol överbevisas om motsatsen.

Vi har haft ett antal uppmärksammade fall i Sverige med åtalade vars allvarliga brott – incest och likstyckning – nogsamt presenterats i press och också dömts långt innan domaren sagt sitt. Att försvara likskändare är omoraliskt utropade en docent i processrätt.

Men det håller Sven-Erik Alhem, överåklagare i Malmö, inte med om:

"Uppgiften är glasklar, en advokat måste ta sig an vilket brott som helst eller vilken person som helst och företräda dennes intressen utan någon etisk värdering. Vad man tycker inombords kan ingen lägga sig i, men det professionella arbetet med att företräda sin klients intressen måste vara exakt detsamma oavsett vad brottet består i. Man umgås ju inte med de människor man inte tycker motsvarar ens krav på etik och moral, det är ju självklart. Man gör ju värderingar. Om du är advokat och åtar dig ett uppdrag så måste du rimligen fullt ut försvara den personen och iaktta den personens intressen.

Du kan tacka nej om du har för dålig kompetens och inte klarar av uppgiften. Men aldrig av moraliska skäl, det är uteslutet för mig. Men som åklagare slipper man sådana ställningstaganden."

Erik Östberg, före detta överåklagare vid krigstribunalen i Haag, menar att ingen advokat får tacka nej till ett uppdrag med motiveringen att man inte skulle kunna försvara en likskändare, förutom att man aldrig far uttrycka sig på det viset. En klok advokat säger att han försvarar sin klient då denne har lagstadgad rätt till ett försvar men kan samtidigt säga att han inte försvarar klientens gärning. Det är ett problem för Advokatsamfundet, som utfärdar etiska regler.

Vad säger god advokatsed? Normerna för god advokatsed finns inte reglerade i lagboken utan har tagits fram inom Advokatsamfundet och fungerar vägledande. Men advokaten förväntas följa dem. Svenska advokater har ingen skyldighet att åta sig ärenden de inte vill ha.

§12 Advokat är inte skyldig att ta emot uppdrag som erbjuds honom. Vill advokat inte åtaga sig erbjudet uppdrag är han skyldig att ofördröjligen meddela uppdragsgivaren detta. Han är inte skyldig att angiva skäl för avböjandet.

Det finns alltså ingen moralisk skyldighet att åta sig kontroversiella ärenden, men samtidigt har ingen åtalad stått utan försvar vid någon svensk domstol.

Djävulens advokat har man slarvigt kallat de advokater som ändå ställt upp för likskändare, pedofiler, inceståtalade och andra brottslingar med låg status.

Ursprungligen kommer uttrycket från katolska kyrkan. Kyrkans utsände skulle undersöka om det tilltänkta helgonet var så fromt som kyrkan krävde. Man måste alltså rapportera också om sådant som talade till helgonets in spe nackdel.

Sedan har en betydelseglidning skett, djävulens advokat uppfattas som den som försvarar det onda, det vill säga klientens brottsliga gärning.

Mijailo Mijailovic, en ung man av serbisk härkomst, mördar hösten 2003 den svenska utrikesministern Anna Lindh, en högt älskad och respekterad politiker. Efter några veckor av turbulens lyckades polisen binda honom till mordet och advokaten Peter Althin utsågs till hans försvarare. Förundersökningen och rättegången genomfördes korrekt. Trots den överväldigande bevisbördan och den åtalades senkomna erkännande lyckades försvaret få domstolen att ändra ett långvarigt, kanske livstids, fängelsestraff till rättspsykiatrisk vård.

Om offret är en utrikesminister, barn eller en prostituerad har ingen betydelse avseende brottsrubriceringen. Mord är mord. Det finns graderingar i tillvägagångssättet, men ett offer är inte mer eller mindre värt än något annat. Straffet blir inte högre för att offret är en hög politiker än för någon på samhällets botten. Inga fackeltåg i solidaritet för en kvinnlig utrikesminister för att kräva Mijailovics huvud anordnades heller och ingen har heller föraktfullt benämnt Peter Althin djävulens advokat. Sannolikt tvekade han inte att åta sig försvaret. Althin gjorde det han skulle, han slogs för sin klient, han gjorde det bästa av en hopplös situation och han vann, han fick i alla fall en delseger. Hans klient dömdes till rättspsykiatrisk vård innan domen överklagades och Althin fick sparken.

Den åtalade har rätt att tiga sig igenom hela rättegången och den rätten tog sig Mijailovic. Åklagaren menade att han uppsåtligen mördade Anna Lindh och många har frågat sig vad han hade för motiv. Vi vet att han uttryckt sig hatiskt om Anna Lindh som han såg som en av dem som försvarade bombningen av Belgrad våren 1999.

Många har undrat varför den frågan aldrig togs upp av domstolen?

Var det ett politiskt mord?

Nu är det oftast försvaret som brukar anföra motiv, som då kan uppfattas som förmildrande orsak till dådet, enligt Erik Östberg. Domstolen kräver annars inget motiv, man konstaterar bara att gärningen utförts, inte varför. Jag finner det uteslutet att Mijailovic skulle få annat än livstids fängelse oavsett hans motiv.

De demokratiska spelreglerna har sitt pris. Det fick Erik Östberg känna på under de långa, sega förhandlingarna med Slobodan Milosevic, som envist teg sig igenom åklagarens sakframställan, vägrade erkänna något försvar och till slut höll sitt eget anförande, hånfullt häcklande tribunalen, avvisade alla bevis och prövade domstolens tålamod till den yttersta gränsen. Att han skulle kunna frikännas annat än på någon enstaka punkt anser Östberg vara uteslutet men domstolen ska pröva saken objektivt, justice shall be done.

Vid varje session kom serbernas traumatiska nederlag på Kosovo polje, Trastfältet, år 1389 upp, något som man menade spelade en helt avgörande roll för serbernas fortsatta kamp och som domstolen måste få kunskap om för att kunna göra ett rättvisande domslut. Men nu skulle vi tala om det här kriget, menade Östberg. Objection! vrålade serberna.

Överåklagare Sven-Erik Alhem menar att objektivitetsplikten är den mest grundläggande i rättsväsendet och som ofta har ifrågasatts av advokater, rättslärda och massmedia. Och ibland på för lösa boliner. Det finns ett absolut objektivitetskrav under förundersökningsstadiet som sedan övergår till processtadiet. Om man som åklagare väljer att väcka åtal och åberopar kravet som stöd för sitt åtal och det under processen talar i oförmånlig riktning såvitt avser åtalet, då kan åklagaren inte säga tack herr ordförande inga fler frågor. Vilket en advokat skulle göra. För advokaten har bara till uppgift att tillvarata sin huvudmans intressen. Åklagarens inriktning måste vara att nå fram till ett materiellt riktigt slut. Oavsett hur åtalet är inriktat.

Jag måste fullfölja mina frågor även om åtalet ogillas eller går i någon annan riktning än styrkandet. Och det medför som jag ser det att man har ett ohjektivitetskrav på sig, om lite mindre starkt än under förundersökningsstadiet.

Åklagaren är som förundersökningsledare alltså skyldig att ta fram allt material även det som kan vara fördelaktigt för den misstänkte. Det kan därför vara frestande att undanhålla friande material för att få ökad tyngd för ett åtal?

Jo, men det är en absolut tjänsteplikt att man för in allt material i ett förundersökningsprotokoll och den frestelsen faller då på sin egen orimlighet om du eftersträvar ett materiellt riktigt slut. Av uppgifter som talar i olika riktningar måste du väga alla mot varandra. Även om du tror att du kan emotse en fällande dom mot bakgrund av det material du har, så är du skyldig att också ta med det som kan vara till förmån för den åtalade så att man kan få en fullständig bild av det inträffade enligt åklagarens bedömning.

Kvinnliga advokater, som försvarar fäder anklagade för incest, anses vara förrädare av den kvinnliga kampen. Kerstin Koorti är en sådan måltavla eftersom hon har åtagit sig sådana kontroversiella ärenden. Från att ha varit en stillsam familjeadvokat kom hon rakt in i tunga brottmål, som för henne var intressantare och mer utmanande.

Koorti har i sin advokatroll funnit att hon inte alltid har fått samma material som åklagaren haft tillgång till:

"Om du har en mycket omfattande utredning så är du som åklagare skyldig att ändå sovra bland detta stora material och ta med det som är relevant inför den slutliga förundersökningsprodukten och det medför att du kan göra en felaktig bedömning som medför att något hamnar i slasken. Numera är det kutym att advokaterna i de större sammanhangen vill se allt material och det är ju bra att det har blivit så. Det finns en poäng i detta tycker jag, nämligen att det är först då både advokat och åklagare sett igenom allt material, som man säkert kan avgöra att inte något har lämnats vid sidan om som borde ha varit med.

Om du har ett mycket okomplicerat brott och vissa utredningsåtgärder ligger vid sidan om, exempelvis en dörrknackning i en fastighet där en våldtäkt inträffat och dörrknackningen ingenting ger. Då behöver man inte belasta förundersökningsprotokollet med att ta in dessa protokoll. Man gör bara en sammanfattning – det gav ingenting. Sedan kan en utsaga bedömas av åklagaren som betydelselös för utredningen, medan däremot en advokat kan säga att den är av betydelse. Och då är det viktigt att advokaten får en chans att ta ställning."

Polisen gör ju en första rensning på åklagarens ansvar men kan åklagaren gå igenom allt som kommer in?

Jag kan inte garantera att man läser igenom allt, i alla fall är åklagaren ansvarig för den del som redovisas och som är relevant för bedömningen. Det vore ett tjänstefel från åklagarens sida om man resonerade som att det förhöret talar inte för ett åtal så det tar vi bort. Det är direkt åtalbart. Däremot kan det finnas utrymme för en felbedömning, åklagaren tror materialet kan vara irrelevant medan det är relevant.

Nu finns det bättre och sämre åklagare liksom advokater. Några är kända för att hålla sig till reglerna, andra inte?

Även om det finns hög kompetens hos åklagare och många advokater, tycker jag principen ska vara att en kontroll ska ske oavsett vilken åklagare som är ansvarig och åklagaren kan aldrig förlita sig på att advokaten gör ett fullgott jobb heller, utan måste själv svara för att det görs så objektivt som möjligt. Man kan inte förlita sig på gamla meriter. Man ska vara ifrågasättande inom rättsväsendet. Och det i allt, i förhör, i analysarbete, aldrig ta något för givet, svar som verkar invändningsfritt kan ju innehålla något som är tveksamt.

Sven-Erik Alhem menar att man måste först utgå från att endast Vår herre kan avgöra vad som är sant eller falskt. Du har inga vittnen, då kan du inte säga vad som är falskt eller ej, inte ens om flickan eller kvinnan säger sig ha lämnat oriktiga uppgifter så är det något belägg för att det faktiskt kan vara så. Medvetenheten om att bevisbördan ligger på åklagarens axlar och måste ligga där och att Europakommissionen nu är inkopplad enligt svensk lag ökar komplexiteten. Den misstänkte kan tiga sig igenom hela brottsutredningen och rättegången och det påverkar självfallet, i alla fall dem som har tillräcklig stadga att stå emot att bli förhörda. För många är det en lättnad att få berätta hur det har gått till, man känner ett slags frihet från ansvar. En nära anhörig, ofta en styvpappa, har förgripit sig sexuellt på dottern, han orkar inte ljuga längre men i de flesta fall är så pass förhärdade personer medvetna om att man kan förhålla sig passiv och neka och att det är åklagaren som fullt ut måste bevisa varje moment i en gärning.

Vem är människa att bedöma vad som faktiskt hänt i ett våldtäkts- eller incestärende?

Du har rätt i att det är en svårare uppgift för åklagaren idag att få fram bevisningen från den synpunkten att den misstänkte skulle bidra särskilt mycket. Å andra sidan har vi ju teknikutvecklingen, DNA-tekniken, brottsplatsundersökningen och andra tekniska möjligheter som är bättre idag. Även förhörstekniken har blivit bättre, men vissa brottsområden är utomordentligt svåra både i förundersökningshänseende, processhänseende och i debattsammanhang. Utgångspunkten i varje rättsfall måste vara att vi vet inte vad som faktiskt har timat, utan vi måste bygga vår bedömning på vad andra säger eller teknikfynd säger eller läkare säger. Psykoterapeuters inverkan är mycket marginell och HD konstaterar att det är egentligen domstolsbedömningen av värderingen av utsagorna och bevisningen som är av betydelse. Terapeuter och vittnespsykologer har idag mindre betydelse.

Thomas Quick erkände för sin terapeut år 1993 att han dödat och styckat Johan Asplund och dömdes också för detta dåd 2001 trots avsaknad av teknisk bevisning, vittnen, och främst – en kropp. Johans föräldrar var övertygade om att man hittat fel person och vände sig till Kerstin Koorti för att överklaga domen. Men om den tilltalade erkänner gärningen kan domen inte överklagas av målsägande. Quick uppfattas av många som en falsk erkännare men trots detta lyckades åklagare Christer van der Kwast efter många års arbete få honom fälld för mord i ett antal rättegångar.

"Åklagarens uppgift är ju att kritiskt värdera alla uppgifter, betonar Sven-Erik Alhem. Om du har lånat mig pengar och vill ha tillbaka pengarna men inte får det, då kan du gå till domstol och starta en process om du har fullgod bevisning. Om jag då kommer till domstolen och medger betalningsskyldighet är processen slut och det blir en dom för betalning. I ett brottmål är erkännandet inte lika med att dom meddelas utan man ska pröva erkännandet. Om jag är åtalad för att ha tagit ett par skor och jag erkänner inför domstol också i förundersökningen fast det är helt fel, hur stor är då risken att jag fälls till ansvar? Mycket stor för det är ett så litet