Chiffret

By Isabella Maldonado

När Nina Guerrera var 16 år kidnappades hon av en ökänd seriemördare som kallas Chiffrören. Nina lyckades fly i sista sekund, och Chiffrören försvann spårlöst. Elva år senare arbetar hon för FBI och är en av landets främsta agenter.Under ett uppdrag blir Nina påhoppad av en grupp män och attacken filmas och blir viral. Chiffrören är en av de tusentals som ser videon. Hennes gamla kidnappare känner igen Nina direkt och är nu fast besluten att avsluta det han påbörjat. Genom att begå ett brutalt mord och lämna mystiska ledtrådar efter sig lockar han Nina till sig, och hans lekar har bara börjat.Tillsammans med FBI:s främsta gärningsmannaprofilerare, Dr. Jeffrey Wade, börjar Nina jakten efter Chiffrören. En jakt där Nina inte bara jagar, utan också jagas ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788728477724

Book preview

Isabella Maldonado

Chiffret

Översättning av Kerstin Magnusson

SAGA Egmont

Chiffret

Översatt av Kerstin Magnusson

Originaltitel: The Cipher

Originalspråk: engelska

This is a work of fiction. Names, characters, organizations, places, events, and incidents are either products of the author’s imagination or are used fictitiously. Any resemblance to actual persons, living or dead, or actual events is purely coincidental.

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2020, 2023 Isabella Maldonado och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728477724

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Mike,

mitt hjärtas andra hälft.

Jag älskar dig.

Kapitel 1

Tio år sedan

Domstolen för Fairfax Ungdoms- och familjerätt i Virginiadistriktet

Nina Esperanza tittade upp på mannen som höll hennes öde i sina händer. Domaren Albert McIntyre skummade igenom de överlämnade akterna i tystnad. Hon tvingade sin fot att sluta skaka och försökte att se så trevlig ut som möjligt. Akterna hade lämnats in, vittnesbörden hade givits – endast domslutet återstod.

Domaren slutade läsa och granskade henne innan han öppnade munnen.

– Jag är beredd att godkänna er begäran till domstolen, men innan jag gör det vill jag vara säker på att du är helt medveten om konsekvenserna av detta. Beslutet kommer att vara oåterkalleligt och i med detta övertar du härefter hela ansvaret för alla dina handlingar och alla avtal du ingår i framtiden.

Ninas förmyndare, Cal Withers, stack in ett finger i sin skjortkrage.

– Hon godkänner villkoren.

Withers var utsedd att företräda Nina eftersom hon vid endast sjutton års ålder inte själv fick göra någon begäran till domstolen. Hans silvergrå hår, rynkiga ansikte och lugna effektivitet vittnade om hans gedigna erfarenhet. Hans ansikte var kargt av oro och vittnade om många års kamp mot ett oförutsägbart ungdomsrättsystem som antingen kunde skipa rättvisa eller missbruka sin makt, alltefter omständigheterna.

Domaren slängde en blick åt Withers håll innan han riktade sig åter till flickan vars liv han oåterkalleligen skulle förändra.

– Jag förstår varför du gjort en myndighetsansökan till domstolen, särskilt med tanke på din nuvarande situation.

De få personer som hade fått delta i den slutna utfrågningen vred sig i sina säten men Nina vägrade att sjunka i stolen. Efter allt som hade hänt hade hon lovat sig själv att ta sig ur systemet. Om han inte dömde till hennes fördel skulle hon rymma igen och denna gång skulle hon inte dyka upp förrän hon fyllt arton.

– Du har visat att du kan försörja dig själv, sade domare McIntyre. Men vad har du för framtidsplaner? Har du några mål i livet?

Withers tog ordet innan hon hann svara.

– Papperna vi redovisat visar att hon redan blivit antagen till George Mason-universitet. Hon har även fått ett stipendium och fått skolavgiften betald. Hon har ett deltidsjobb och kommer att bo på studenthemmet på Campus där hon…

Domaren höll upp en åldersfläckad hand.

– Jag skulle vilja att den unga damen svarade själv.

Withers hade försökt bryta in för att skona henne. Han och socialarbetaren hade rådgivit henne innan utfrågningen, att om domaren frågade om hennes karriärplaner skulle hon hålla ett rörande tal om hur hon ville bli sjuksköterska, dagisfröken eller gå med i Fredskåren. Tekniskt sett vore det inte att fara med osanning – hon hade tänkt över dessa alternativ. I kanske en halv sekund. Sanningen var att hon redan visste vad hon ville göra med resten av sitt liv, men skulle domaren godta det?

Withers snuddade vid hennes fot under bordet. Hon visste vad han ville att hon skulle säga, men hon hade aldrig kunna göra något bara för att någon annan ville det. Förmodligen var det av den anledningen som hon fått flytta från det ena fosterhemmet till det andra.

Slutligen rätade hon på sig och beslutade att säga sanningen.

– Jag kommer att läsa straff och juridik på George Mason-universitetet. Efter examen har jag för avsikt att börja jobba som polis, arbeta mig upp till kriminalpolis och tillbringa resten av mitt liv med att sätta monster som utnyttjar barn och ungdomar bakom lås och bom.

Withers gned sitt ansikte. Socialarbetaren skakade på huvudet.

Nina ignorerade deras reaktioner och fokuserade på domaren.

– Är det tillräckligt långt in i framtiden?

Domare McIntyre spände blicken i henne.

– Kommer du att fortsätta gå i terapi?

– Ja, det kommer jag.

– Omständigheterna i ditt liv har gjort dig ovanligt självständig, sade domare McIntyre. Men du måste låta andra få hjälpa dig när det behövs. Kom ihåg det.

Rättssalen tystnade. Allas ögon riktades mot domaren och väntade.

Hennes sargade nerver pressades till gränsen. Hade hon just lyckats få honom att tvivla på att hon kan hantera det som hade hänt henne? Hon höll andan.

Efter en evighet bröt hans mörka röst tystnaden.

– Jag kommer att godkänna er begäran.

Nina suckade av lättnad.

– Nu till den återstående frågan. Leendet dog på hennes läppar när domaren fortsatte med en allvarlig ton. Er begäran om namnändring. Han höll upp ett attesterat dokument. Du vill ändra ditt namn från Nina Esperanza till Nina Guerrera. I begäran beskriver du att du vill välja ditt eget namn i stället för att fortsätta använda det som tilldelats dig. Du skulle lika gärna kunna ändra detta när du fyller arton nästa år, varför vill du göra det redan nu?

Withers öppnade munnen.

– Ers nåd, min klient fick sitt nuvarande juridiska namn av en socialarbetare när det blev klart att en adoption skulle vara… han kastade en ursäktande blick åt hennes håll …osannolik.

Hon tittade ner på sina knäppta händer. När hon var liten tillhörde hon inte skaran av flickor med spänstiga blonda lockar och ljusblå ögon och hon hade varken porslinsvit hy eller rosiga kinder. Socialarbetarna beskrev henne aldrig som söt eller blyg. Istället hade de brottstycken av konversationer hon hört innehållit epiteten envis och viljestark. Hon kanske inte helt hade förstått dess innebörd när det begav sig men hon visste att dessa termer – tillsammans med hennes mörka hår, bruna ögon och bronsfärgade hud – särskilde henne från de andra flickorna – flickorna som blev adopterade.

Withers skyndade sig att avbryta den besvärliga tystnaden.

– Hon har inte själv valt sitt namn och anser att det är ett lämpligt tillfälle att ta ett nytt namn som reflekterar hennes nya fokus i livet i samband med hennes frigörelse från förmyndarskapet från Virginiadistriktet.

Domaren höjde ett buskigt grått ögonbryn mot henne.

– Ditt nya fokus i livet?

Hon lyfte huvudet och mötte hans blick.

– Talar ni spanska?

– Nej, det gör jag inte.

Hon tog ett djupt andetag. Fullständig ärlighet var hennes enda chans.

– Jag uppsökte min första socialarbetare från sjutton år sedan, när jag först kom in i systemet.

Domarens fick ett mörkt ansiktsuttryck.

– Jag är medveten om… omständigheterna.

Omständigheterna. En opersonlig neutral term som användes i ett försök att skydda hennes känslor. Domaren ville troligen visa hänsyn och vara varsam mot henne, men det gick inte att på något sätt skyla över det som hänt henne.

Hon hade lämnats för att dö i en container när hon var bara en månad gammal.

Nina svalde hårt och fortsatte.

– Hon heter Myrna Gonzales. Hon berättade att jag ursprungligen kallades Baby Jane Doe. Hon ville att jag skulle ha ett namn som var mer passande med tanke på mitt ursprung, så hon kallade mig Nina, den engelska versionen av niña, flicka på spanska. Hon önskade att även jag skulle få ett lyckligt slut och bli adopterad av en kärleksfull familj. Så hon gav mig namnet Esperanza, vilket betyder hopp.

Klumpen i halsen växte vilket gjorde det svårt att avsluta hennes tal.

– Jag fick inte det där lyckliga slutet.

– Nej, sade domare McIntyre. Det fick du inte.

Hon uppskattade att han inte klappade henne på huvudet.

– Men varför Guerrera? undrade han.

– På spanska betyder guerrero krigare eller kämpe, och guerrera – med ett a på slutet – gör det till femininum.

Domaren smälte det hon sagt under några ögonblick innan hans ögon återspeglade att han förstått:

– Krigarkvinna.

Hon nickade till svar.

– Jag har gett upp hoppet, sade hon lågmält och lyfte på hakan. Från och med nu ska jag kriga.

Kapitel 2

Nutid

Parken i Lake Accotink i Springfield, Virginia

Ryan Schaeffer försökte stilla sin upphetsning och hålla huvudet kallt; många och nogsamma förberedelser hade föregått den här stunden. Den sena eftermiddagssolen strilade ner genom det tjocka täcket av träd och fläckade löpspåret nedanför. En varm höstbris ruskade om häcken och den svaga doften av azalea gav lite andrum från den fräna doften av svett som klängde sig fast vid hans bästa kompis.

Zippo lyfte sitt huvud ovan buskaget för att se var löperskan befann sig.

– Nu kommer hon. Han höjde kikaren till ögonen och riktade den mot den slingrande leden vid Lake Accotinks strand. Hon har ett neonblått linne.

– Få se. Ryan slet fältkikaren från Zippos grepp och gav ifrån sig en sträng snuskiga ord. Åh, ja. Hans puls höjdes medan han rattade in skärpan. Hon är en heting.

Löperskans kortklippta mörka hår var sexigt fuktigt av svett, liksom spandexen som slickade hennes vältränade kropp. Han följde de stadiga löpstegens takt som tog henne allt närmare platsen de gömt sig på. Hans blod blev hett av upphetsning.

– Och hon är liten, sade Zippo. Hon kan inte väga mer än 50 kilo. Hur mycket tror du hon klarar att kämpa emot? Han armbågade Ryan i revbenen med en benig armbåge. Inga problem för dig, mannen.

Som sistaårsstudent på gymnasiet i East Springfield var Ryan redan större än sin far. Fyra års träning inom amerikansk fotboll hade lärt honom hur man tacklar en löpare. Zippo hade rätt: han skulle övermanna henne utan att ens bli svettig. De brukade komma till parken varje dag efter fotbollsträningen och jaga. Idag hade de äntligen hittat det perfekta… vad hade Zippo kallat henne?

Bytet. De var jägarna och hon var bytet.

Han sneglade på Zippo.

– Du kommer inte fega ur nu va?

Zippo tog tag om sitt skrev.

– Mannen, jag är laddad och redo.

Ryan nickade.

– Filmar du det här?

Zippo höll upp kontantkortstelefonen han hade köpt förra veckan.

– Jajamensan.

Ryan skulle få första tjing medan Zippo livestreamade allt. Han hade intygat att polisen inte skulle kunna spåra det till dem. Ryan hade skaffat dem varsin skidmask så att de snabbt skulle kunna byta plats när han väl var klar med henne.

Ryan gjorde tummen upp. Detta skulle bli episkt. Han sneglade i kikaren igen. Hon är i position om runt trettio sekunder. Gör dig redo.

De drog skidmaskerna över huvudena. Zippo kröp ihop och stack upp sin telefon genom ett hål i buskaget.

Ryan intog en hukande försvarsställning vid den tätaste delen av lövverket. Hon skulle inte hinna få syn på honom förrän det var för sent. Han skådade henne medan hon kom allt närmare. De hade valt en plats på slutet av löpspåret för att hon skulle vara så trött som möjligt efter löpturen, men det spelade egentligen ingen roll, hon var ju så liten. På nära håll såg hennes bruna ögon enorma ut i hennes lilla ansikte. Han skulle få hennes ögon att bli ännu större. Hans kropp vibrerade av förväntan medan han väntade fokuserat.

I samma ögonblick som hon sprang förbi kastade han sig över henne och använde axeln för att ramma henne med hela sin vikt.

Hon flög handlöst framåt och landade med ansiktet nedåt på gräsmattan intill spåret. Han hade slagit luften ur henne, men om några sekunder skulle hon hunnit samla kraft nog att skrika.

Det skulle inte få ske.

Hon skulle just vända sig om när han kastade sig på henne med hela sin vikt. Han hörde hur luften med ett stön gick ur hennes lungor och han köpte sig ytterligare några sekunders tystnad.

Rätt som det var började hon slå tillbaka. En av hennes handflator sköt uppåt mot hans näsa. Han tjöt och fäktade bort hennes hand. Medan han försökte fatta tag i hennes armar körde hon ett knä i hans skrev. Han bet ihop käkarna och lyckades hålla sig från att vika sig dubbel.

Han insåg snabbt att om han inte återfick kontrollen omgående skulle den här vrickade bruden ge honom stryk. Medan han klämde fast hennes ben med sina lår sträckte han sig efter hennes handleder. De var så slanka att han lätt kunde hålla fast dem ena handen. Han grep tag om ena handleden och fumlade efter den andra och just då kände han en intensiv smärta i det mjuka köttet nedanför örsnibben.

Han drog tillbaka huvudet, reste sig upp lite, och såg något svart i hennes fria hand. Hade hon knivhuggit honom? Men det kom inget blod. Samtidigt som han höll fast en av hennes handleder drog han sin andra arm bakåt för att ge henne en snyting när smärtan återigen strålade igenom varenda liten nerv ovanför hans axlar – hon fortsatte att gräva in den där svarta saken i honom.

All tankeverksamhet upphörde i kölvattnet av den mest plågsamma smärta han någonsin känt och han kände sig lamslagen av den överväldigande smärtan.

Var i helvete höll Zippo hus? Den lilla delen av hans hjärna som fortfarande kunde tänka förstod att han behövde få hjälp med att klara av denna brud som var mindre än halva han. Vad hade han satt sig i för skit? Han kastade ett öga mot vänster och såg Zippos grå T-shirt fladdra bakom honom medan han flydde. Han skulle mörda den lilla vesslan så fort han fick en chans. Smärtan i nerverna lättade något och han insåg att kvinnan under honom sade något till honom. Hennes enorma bruna ögon hade smalnat av till streck.

– Vad heter du? Den intensiva smärtan hade minskat hans tankeförmåga till dess absoluta primära nivå, hans synapser var helt upptagna med det mycket akut smärtande området.

– Det gör ont.

– Gör det? Hon tryckte hårdare och han började se suddigt.

Vad tråkigt för dig. Du kanske skulle fundera på en sak: Överfall inte kvinnor i parken.

Han kunde endast uppbåda en svag protest.

– Jag gjorde inte det… det var bara ett spratt… Inget allvarligt menat.

– Håll käften. Hennes läpp krökte sig. Du är gripen.

Insikten böljade över honom medan hennes ord sände hans en gång så ljusa framtid in i mörkret. För mindre än fem minuter sedan hade han varit på väg till universitetet med ett heltäckande fotbollsstipendium. Nu skulle han istället få spela basket på en fängelsegård.

Hans vattniga ögon mötte hennes stadiga blick:

– S-snut?

– Specialagent Nina Guerrera. FBI.

Kapitel 3

Nästa dag

FBI:s fältkontor i Washington, DC

Nina satt på kanten på en hård vinylstol i väntrummet utanför rotelchefen Tom Ingersolls kontor. Hennes närmaste platschef, Alex Conner, var också på plats.

Conner hade lämnat ett meddelande till receptionen att hon skulle infinna sig på rotelchefens kontor så snart hon kom in på morgonen. Inte en enda gång under de två år på fältkontoret i Washington, under hennes första uppdrag som FBI-agent, hade hon blivit inkallad till Ingersoll. Hon var säker på att det hade något att göra med joggingturen efter jobbet igår. Hon spelade upp händelserna i sitt huvud för hundrade gången utan att räkna ut vad, om något, hon kunde ha gjort fel.

Hon rörde försiktigt vid sin sida och ryckte till. Hade förövaren knäckt ett av hennes revben när han hoppade på henne? Alla hennes muskler gjorde ont av att hela hans enorma kroppshydda hade landat på hennes lilla stomme. Lokalpolisen hade påkallat ambulans, men hon hade viftat bort ambulanspersonalen som istället kontrollerade att hennes angripare inte hade fått några bestående skador. Hon hade vägrat åka med till sjukhuset, och tillbringade resten av kvällen med att lämna ett uttalande till sina tidigare poliskollegor i Fairfax County. Nu undrade hon om det inte hade varit klokare att följa med på en röntgen istället.

Conner avbröt hennes funderingar med att öppna dörren.

– Varsågod och kom in.

Hon ställde sig upp och klev in på kontoret med en självsäker fasad. Väl inne hälsade hon på Ingersoll med en hövlig nickning innan hon gled ner i en av de två stolarna framför skrivbordet.

– Jag blev orolig för dig när jag fick höra om det som hände i parken igår, började Ingersoll. Jag är glad att du verkar vara okej.

– Jag mår bra, chefen. Tack så mycket.

Conner satte sig bredvid henne.

– Enligt polisrapporten använde du en taktisk penna på din angripare.

Agenter fick bära vapen utanför tjänsten och uppmuntrades att göra det, men att jogga var en utmaning. Hon kunde inte gärna springa genom parken med en pistol i handen utan att någon ringde polisen, och det fanns inget sätt att bära den på i spandex-byxorna. Med tanke på de begränsade möjligheterna var ett litet redskap som hon kunde gömma i handen det bästa alternativet.

Hon tog fram den taktiska pennan från innerfickan och höll fram den.

– Jag har alltid med mig någon typ av självförsvarsvapen när jag springer.

Conner tog verktyget som hon höll fram och vred om cylindern för att förlänga skrivspetsen.

– Jag håller med om att en ensam… person i en kraftigt trädbevuxen park bör vidta rimliga försiktighetsåtgärder.

Hon var säker på att Conner hade velat säga ensam kvinna men lyckats stoppa sig själv.

Ingersoll tog pennan från Conners utsträckta hand och granskade den.

– Det här är ingen standardutformning.

– Jag brukade bära den som patrullerande polis innan jag kom till byrån. Jag använde hårdmetallspetsen på bakänden för att krossa fönstret på en brinnande bil en gång. Lyckades få ut föraren i tid. Hon ryckte på axlarna. Ett händigt litet verktyg.

Det svarta aluminiumhöljet, som såg ut som en tjock kulspetspenna, såg helt ofarligt ut. Men i händerna på en utbildad person var det ett effektivt redskap.

– Polisanmälan anger att du använde mandibular-vinkeltekniken, sade Ingersoll och lämnade tillbaka redskapet.

Manövern gjorde att motståndaren fogade sig utan onödigt våld. Hon hade tryckt pennans spets på en specifik punkt under käklinjen, nära örats bas, vilket gör att en outhärdlig smärta sprider sig som en elektrisk ström längs den underlägsna alveolära nerven. Efter att hon gjort det gav hon honom endast korta och enkla kommandon. Hans hjärna, som då var överbelastad av stimuli från smärtreceptorer, hade inte kunnat ta in komplexa instruktioner. När han lydde henne hade hon använt ett polisgrepp för att hålla fast honom medan en förbipasserande ringde polisen. Hennes mobil hade krossats under angreppet.

Ingersoll bytte fokus i konversationen genom att ta fram en mapp på sitt skrivbord.

– Detta är en kopia av Fairfax County-polisens incidentrapport, sade han och öppnade mappen. Har du följt nyhetsrapporteringen på TV eller på webben?

Hon tittade från Ingersoll till Conner och tillbaka igen.

– Min mobiltelefon gick i kras och jag kollade inte på morgonnyheterna i dag. Vad är det som hänt?

Ingersoll tittade ner på papperna i handen.

– Ryan Schaeffer jobbade inte ensam.

– Den lokala polisen informerade mig om att han hade en medbrottsling, svarade hon. De letade upp honom efter att Schaeffer tjallat på honom.

Ingersoll bläddrade till en annan sida i mappen.

– Är du medveten om att medbrottslingen livesände hela händelsen innan han sprang iväg?

Hon kände hur hon tappade hakan.

– Nej.

Ingersoll gav henne ett snett leende som inte nådde ända upp till ögonen.

– Du trendar, som min dotter skulle säga.

Hon hade ungefär samma känsla som när man går in på teatern efter första akten och försökte förstå handlingen.

– Vänta, vad är det du säger?

Conner tog ordet.

– Någon har redigerat videon och lagt till ljudspåret från Wonder Woman. Han skakade lätt på huvudet. Det var då den blev viral.

– Har du inte sett den? Ingersoll såg förvånad ut.

– Du beordrade in mig direkt hit på morgonen. Hon spred händerna uppgivet. Jag har inte hunnit skaffa ny mobil eller logga in på min dator.

– Killen som lade till ljudspåret startade en tävling för att se vem som kunde identifiera kvinnan i videon, sade Ingersoll. Det tog ända till i morse, men någon lyckades till slut gissa rätt. PR-avdelningen har fått förfrågningar från reportrar som vill ha en kommentar från direktören.

Hennes tankar rusade. Direktören för FBI, en man som ansvarar för över trettioåtta tusen federala anställda, jagades för ett uttalande om henne.

– Herregud.

Ingersoll fortsatte.

– Men det är inte därför vi bad er komma hit.

Hon stirrade på honom och kunde omöjligen förstå att det fanns mer som hade hänt.

– En mördare lämnade ett meddelande på en brottsplats i en gränd bakom M Street i går kväll. Vi har anledning att tro att det är riktat till dig.

En rysning gick igenom hennes kropp.

– Vilken typ av brottsplats?

Ingersoll svarade henne med en upphöjd hand. Jag skulle vilja verifiera några saker först. Han rynkade ögonbrynen. Bytte du efternamn från Esperanza till Guerrera för tio år sedan?

Karusellen i hennes huvud tog en ny riktning.

– Det var en del av min myndighetsprocess. Jag var sjutton.

Ingersoll och Conner utbytte blickar. Tydligen hade hon just bekräftat något. Otåligt såg hon från den ena mannen till den andra med ett frustrerat ansiktsuttryck.

– Jag förstår om det här är privat för dig, sade Ingersoll. Men det har en avgörande betydelse för vad som komma skall.

– Ungdomsdomstolsprotokollen är sekretessbelagda, lade Conner till. Vi håller på att begära ut dokumenten, men vi skulle vilja att du först berättar för oss vad som hände. Gjorde du en myndighetbegäran efter att du rymt från ditt fosterhem?

– Ja, det gjorde jag. Hon slickade sina torra läppar.

– Var det efter att du blivit… bortförd? Ingersoll undvek hennes blick, vilket betydde att han visste. Hon knöt händerna i knät. De visste båda vad som hade hänt henne.

– Jag var sexton. Hon höll sitt gensvar neutralt, utan känslor, medan hon berättade om den värsta händelsen i hennes liv. Jag hade rymt från ett grupphem och bodde på gatan. En bil körde förbi mitt i natten. Han stannade och… rövade bort mig. Band fast mig i en skåpbil. Hon berättade inte vad som hände därefter.

Detaljerna om de timmar hon tillbringat med sin förövare hängde outtalat i luften.

– Jag lyckades fly tidigt morgonen efter. Hon avslutade historien abrupt och riktade sig sedan mot Ingersoll.

Vad har det här för betydelse nu?

– En sextonårig flicka mördades i går kväll i Georgetown, svarade han med en dov ton. Hon hade rymt från sitt fosterhem. Hon hittades dumpad i en container. De sista orden hördes knappt.

Conner fortsatte.

– Metropolitanpolisen har hand om fallet. Deras rättstekniker hittade en plastpåse med en lapp i hennes mun.

Hon såg brottsplatsen framför sig och den sedan länge begravda smärtan bubblade upp till ytan igen. Ett ungt liv utsläckt… Ett monster som jagade sina offer på gatorna…

Ingersoll tog fram ett pappersark från en mapp. Mördaren hade skrivit sitt meddelande på ett helt vanligt pappersark. Han skakade sina glasögon öppna, satte dem på näsan och harklade sig medan han såg ner på papperet.

Hennes hjärta dunkade medan hon lyssnade till mördarens budskap.

"Efter åratal av sökande trodde jag att jag aldrig skulle få Hoppet tillbaka igen. Men idag förändrades allt. Hon kallar sig för Krigare nu. Men för mig kommer hon alltid att vara… Den som kom undan."

Ingersoll såg upp och mötte äntligen hennes ögon.

– Det kommer tre radbrytningar och sedan lägger han till två ord i versaler. Hon väntade andaktigt på att Ingersoll skulle läsa slutet av meddelandet.

– TILLS NU.

Kapitel 4

Nina tog tyst emot papperet som Ingersoll räckte fram. Det darrade lätt medan hon läste det budskap som hon visste var riktat till henne.

Med ens slungades hon tillbaka till det mörka, kvävande utrymmet i skåpbilen, där hon låg med silvertejp över munnen som kvävde hennes skrik.

Hon insåg att hennes chefer granskade henne och hon lossade sina spända käkar, på samma sätt som hon hade lossat dem från tejpen, och frågade den mest angelägna frågan av dem alla:

– Fick de fast honom i går kväll?

– Ingen har gripits, sade Conner. Vi har ingen misstänkt heller.

Det var det här hon hade fruktat i alla dessa år. Hon hade försökt intala sig själv att monstret hade försvunnit, men nu kunde hon inte lura sig själv längre. Han hade ringlat sig ut ur hennes mardrömmar och in i hennes vakna liv.

Hon vände sig mot Ingersoll, fortfarande omskakad.

– Hur förstod du att lappen handlade om mig? Det står inte mitt namn, inte på ett uppenbart sätt åtminstone.

– Beteendeanalysenhet 3 kom fram till att det var riktat till dig.

Hon smälte informationen under tystnad. Beteendeanalysenheten inhyste FBI:s mest berömda gärningsmannaprofilerare, även kallad Mind hunters. Inom den enheten var Beteendeanalysenhet 3 särskilt inriktat på brott mot barn och unga.

– En av specialagenterna där kände till… ditt fall, sade Ingersoll, som verkade välja sina ord noggrant.

– Hur kunde de göra kopplingen? frågade hon och försökte tänka ut vem det kunnat vara.

– Det var via ett olöst bortförande för elva år sedan.

Året innan hennes frigörelseprocess

Han gned sin nacke och sneglade undvikande.

– Det var Jeff Wade.

Hon blundade medan hon försökte stänga ute bilderna som flimrade framför hennes ögon. Specialagent dr Jeffrey Wade, ett namn hon hade hoppats på att aldrig få höra igen.

– Jag trodde han hade lämnat Beteendeanalysenheten för gott?

Wade hade blivit omplacerad till utbildningsakademin efter att han hade profilerat en gärningsman så pass illa att en flicka mördades – åtminstone var det som stod i stämningen som Chandra Browns familj hade gjort. Chandra hade anmält att en man förföljde henne. Polisen bollade fallet till FBI eftersom omständigheterna liknade ett olöst fall från några månader tidigare i en intilliggande jurisdiktion, ett mord som Wade jobbade på, vilket var ett av flera seriemord på tonårsflickor. Wade hade kikat på Chandras anmälan, men beslutat att förföljelsen inte hängde ihop med hans utredning och bollade tillbaka det till lokalpolisen. Ett dygn senare hittades Chandra död och hennes död kunde senare kopplas till seriemördaren som Wade hade arbetat med.

Eftersom Wade hade ett rykte som FBI:s främsta profilerare blev det ett hårt slag för byrån. Chandras familj hade ett flertal gånger varit med på TV med advokaten i släptåg – och lagt skulden på rättsväsendet. Wade hade fått ta tjänstledigt, lämna över sina pågående undersökningar till en kollega och begärde en förflyttning när han väl var åter i tjänst. Enligt ryktet hade den mytomspunna dr Wade slutligen sviktat under tyngden av att ha jagat pedofiler i två decennier. Men tydligen stämde inte ryktet eftersom han nu var tillbaka.

– Hans förflyttning till utbildningsakademin varade i bara sex månader, sade Conner.

Ingersoll fortsatte tala om det aktuella fallet efter en kort paus, som om han också tänkte på och mindes hur förödmjukande det var för Wade att vara föremål för en sån offentlig skandal.

– Hur som helst, på grund av den bisarra formuleringen på lappen matade Metropolitanpolisens mordrotel in informationen i databasen för att se om någon byrå hade haft något liknande mordfall. Det var så Wade fick reda på detta mordfall igår.

– Precis som alla andra på byrån hade han sett den virala videon, så du fanns i närminnet, tillade Conner.

Naturligtvis var det Wade som lagt bitarna på plats. Att säga att han kände till hennes bakgrund var en underdrift. Han hade nästan förhindrat henne från att bli agent på grund av allt han visste om henne.

Så vitt hon visste hade ingen annan någonsin genomgått en så pass grundlig granskning som hon hade fått göra under sin anställningsprocess. Efter att Ninas lögndetektortest hade visat på att hon farit med osanning gällande en fråga om hennes förflutna hade verkställande assisterande byråchefen Shawna Jackson ringt upp dr Wade för att göra en bedömning. Byråchefen var en av en handfull människor som rapporterade direkt till FBI-direktören. Någon på en sådan hög nivå brukade sällan bli inblandad i en ansökningsprocess, men Shawna hade själv något att förlora eftersom det var