Självförsvar

By Jonathan Kellerman

Doktor Alex Delaware tar egentligen inte emot några nya patienter, men den unga Lucy Lowell är ett undantag. Efter att ha suttit i juryn vid den uppmärksammade rättegången mot en seriemördare har hon drabbats av en återkommande mardröm: ett ensamt barn som mitt i natten, ute i skogen, bevittnar ett fruktansvärt brott. Är det kanske minnen från hennes egen barndom som sakta börjar komma upp till ytan? Minnen av ett tidigare mord …

En rafflande psykologisk spänningsroman där dåtid och nutid vävs samman på ett ödesmättat sätt.

Jonathan Kellerman har välförtjänt kallats ”mästaren av psykologiska thrillers” och jämförts med storheter som Harlan Coben och David Baldacci. Hans böcker om radarparet Alex Delaware och Milo Sturgis har legat etta på topplistor runt om i världen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 15, 2020
• ISBN: 9789178295265

Jonathan Kellerman

Jonathan Kellerman is the #1 New York Times bestselling author of more than thirty bestselling crime novels, including the Alex Delaware series, The Butcher’s Theater, Billy Straight, The Conspiracy Club, Twisted, and True Detectives. With his wife, bestselling novelist Faye Kellerman, he coauthored Double Homicide and Capital Crimes. He is also the author of two children’s books and numerous nonfiction works, including Savage Spawn: Reflections on Violent Children and With Strings Attached: The Art and Beauty of Vintage Guitars. He has won the Goldwyn, Edgar, and Anthony awards and has been nominated for a Shamus Award. 

Book preview

musik

1

HON LOG SOM VANLIGT.

Från fåtöljen hade hon fin utsikt över havet. Den här morgonen var det lätt krusat och blågrönt och förgyllt av den uppgående solen. En triangel av pelikaner flög rekognoscerande ovanför. Jag tvivlade på att hon märkte något av det.

Hon flyttade på sig lite, försökte göra det bekvämt för sig.

God morgon, Lucy.

God morgon, doktor Delaware.

Handväskan stod intill hennes fötter, en jättestor makraméväska med läderremmar. Hon var klädd i en ljusblå bomullströja och en veckad rosa kjol. Håret var ljust gulbrunt, slätkammat och räckte henne till axlarna. Hennes smala ansikte var lätt fräknigt, med markerade kindknotor och fina drag med ett par stora bruna ögon som framför allt drog blickarna till sig. Hon verkade yngre än tjugofem.

Jaha, sa hon alltjämt leende och ryckte på axlarna.

Jaha ja. Leendet dog bort. I dag vill jag tala om honom.

Okej. Hon satte handen för munnen och tog sedan bort den. Om det han gjorde.

Jag nickade.

Nej, sa hon. Jag menar inte sådant som vi redan pratat om. Utan sådant som jag inte berättat för er.

Närmare detaljer.

Hon knep ihop läpparna. Ena handen låg i knäet och hon började trumma med fingrarna. Ni kan aldrig ana.

Jag har läst rättegångsprotokollet, Lucy.

Hela?

Alla detaljer från brottsplatsen. Inspektör Sturgis vittnesmål. Privata vittnesmål också.

Å… då antar jag att ni vet. Hon kastade en blick ut mot havet. Jag trodde att jag hade kommit över det, men helt plötsligt kan jag inte få det ur tankarna.

Drömmarna?

"Nej, det här är vakentankar. Bilder som dyker upp i huvudet.

När jag sitter vid skrivbordet, tittar på TV, ja när som helst."

Minnesbilder från rättegången?

Det värsta från rättegången – de där fotoförstoringarna. Eller också ser jag folks ansiktsuttryck framför mig. Carrie Fieldings föräldrar. Anna Lopez man. Hon tittade bort. "Hans ansikte. Det känns som om jag upplevde alltsammans om igen."

Det var faktiskt inte så länge sedan, Lucy.

Är inte två månader länge?

Inte med tanke på vad du gått igenom.

Kanske det, sa hon. "Hela tiden som jag satt där i det där jurybåset kändes det som om jag levde på en soptipp för giftsopor. Ju äckligare vittnesmålet blev, desto mera njöt han. Hans eviga stirrande – de där dumma djävulsteckningarna han hade på händerna. Som om han riktigt ville visa oss hur hemsk han var. Och utmanade oss att straffa honom."

Hon log syrligt. Vi antog utmaningen, eller hur? Det var väl en ära att få placera honom bakom lås och bom, förmodar jag. Så varför känner jag mig inte hedrad?

Slutresultatet var kanske hedervärt, men vägen dit…

Hon skakade på huvudet, som om jag inte hade fattat galoppen. "Han tömde tarmen på dem! I dem! Efter att han – hålen som han gjorde i dem!" Hon fick tårar i ögonen.

Varför? sa hon.

Jag skulle inte ens kunna börja förklara hurdan en sådan som han är, Lucy.

Hon satt tyst en lång stund. "Allting var bara en enda stor lek för honom. På vissa sätt var han precis som ett förvuxet barn, eller hur? Som förvandlade folk till dockor, så att han kunde leka med dem… En del barn leker så, eller hur?"

Inga normala barn.

Tror ni han blev sexuellt utnyttjad som han påstod?

Det finns det inga bevis för.

Nej, sa hon, men ändå. Hur kunde någon… kan han verkligen ha befunnit sig i någon sorts förändrat sinnestillstånd, ha drabbats av personlighetsklyvning som den där psykiatern påstod?

Det finns inga bevis för det heller, Lucy.

"Jag vet det, men vad tror ni?"

Jag tror att han bara låtsades vara knäpp vid rättegången för att bli förklarad för sinnessjuk.

Så ni tror att han var fullt tillräknelig?

"Jag vet inte om fullt tillräknelig är rätta ordet, men han var definitivt inte psykotisk eller led av några okontrollerbara drifter. Han valde att göra det han gjorde. Han tyckte om att göra folk illa."

Hon rörde vid sin tårvåta kind. Så ni tror inte han var knäpp.

Inte så att han behövde mediciner eller opereras eller ens psykoterapi. Jag räckte henne en pappersnäsduk.

Så dödsstraff är det enda rätta.

Det enda rätta är att hålla honom borta från resten av oss.

Ja, det lyckades vi ju ordna. Distriktsåklagaren sa att om någon gjort sig förtjänt av att hamna i gaskammaren, så var det han. Hon gav till ett ilsket skratt.

Bekymrar det dig? sa jag.

Nej… kanske. Jag vet inte. För även om han hamnar i gaskammaren, så kommer ju inte jag att stå och se på hur han kvävs. Han förtjänar det, men… Det känns så hemskt bara att veta att det ska ske den och den dagen vid den tiden… men skulle jag ha handlat annorlunda? Vad hade jag för alternativ? Att ge honom en chans att komma ut och göra om de där sakerna igen?

Även rätta val kan vara plågsamma.

Tror ni på dödsstraff?

Jag tänkte efter en stund och valde mina ord noga. I normala fall undvek jag att uttrycka några åsikter i samband med terapi, men den här gången skulle det vara ett misstag att försöka slingra sig. Jag tycker precis som du, Lucy. Tanken på att medvetet ta livet av någon känns beklämmande, och jag skulle nog ha svårt att själv slå på strömbrytaren. Men jag kan tänka mig fall där det kanske vore den bästa lösningen.

Så vad gör det oss till, doktor Delaware? Hycklare?

Nej, sa jag. Det gör oss mänskliga.

Jag ville inte att han skulle gasas ihjäl först. De andra försökte hela tiden övertala mig att ändra mig.

Var det jobbigt för dig?

Nej, de var inte elaka eller så. Utan bara envisa. Upprepade sina skäl och stirrade på mig, som om jag var någon dum unge som hade svårt för att fatta.

Som du sa, vad hade du väl för annat alternativ?

Ni har rätt.

Du befinner dig i en konfliktsituation därför att du är en person med moral, sa jag. Det är kanske därför som bilderna har börjat komma tillbaka.

Hon såg förvirrad ut. Vad menar ni?

"Kanske behöver du i det här läget minnas exakt vad Shwandt gjorde."

Övertyga mig själv om att jag handlade rätt?

Ja.

Detta verkade lugna henne, men hon grät lite till. Näsduken som hon höll i handen var alldeles hopknycklad, och jag räckte henne en ny.

Det handlade om sex i grund och botten, eller hur? sa hon och lät plötsligt ilsken. Han blev upphetsad av att se andra lida. Allt det där pratet från försvarets sida om impulser som inte gick att hejda var bara båg – de där stackars, stackars kvinnorna, det han gjorde med dem – Gud, varför förstör jag dagen med att börja prata om det här?

Hon såg på sitt armbandsur. Det är bäst jag går.

Klockan på spiselhyllan visade att det var en kvart kvar.

Vi har tid kvar.

Jag vet, men skulle ni ha något emot om jag gick lite tidigare? Det har samlats så mycket på mitt skrivbord. Det är en – Hon grimaserade och tittade bort.

Är vad då, Lucy?

En jäkla röra, tänkte jag säga.

Hon skrattade. Allt det här har påverkat mig så väldigt, doktor Delaware.

Jag sträckte mig fram och tog henne i axeln. Låt det ta sin tid.

"Ni har säkert rätt… Jag skulle önska att dygnet hade trettiofyra timmar."

Är det mycket som släpar efter nu sedan du suttit i juryn?

Nej, det jobbade jag ikapp redan första veckan. Men själva arbetsbördan känns tyngre. De vräker bara saker över mig hela tiden, som om de ville straffa mig.

Varför skulle de straffa dig?

För att jag tagit ledigt i tre månader. Firman var formellt skyldig att låta mig ta ledigt, men de var inte glada åt det. När jag talade om för chefen att jag skulle ställa upp, sa han åt mig att dra mig ur. Men det gjorde jag inte. Jag tyckte det var viktigt. Jag visste inte vilken rättegång jag skulle få sitta med vid.

Skulle du ha försökt att få slippa, om du hade vetat?

Hon tänkte efter. Jag vet inte… Hur som helst har jag fått åtta nya storbolags konton att ta hand om. Så mycket brukade jag bara ha att göra när det var deklarationstider annars.

Hon ryckte på axlarna och reste sig upp. Bakom henne började pelikanerna dyka i formation.

När vi kom fram till dörren sa hon: Har ni träffat inspektör Sturgis nyligen?

För ett par dagar sedan.

Hur går det för honom?

Bara bra.

Vilken trevlig kille. Hur klarar han av att jobba med sådant här hela tiden?

Alla fall är inte som Shwandts.

Gudskelov för det. Kjolen satt som den skulle, men hon drog i den och slätade till det tunna tyget över sina smala höfter.

Är du säker på att du vill gå tidigare, Lucy? Vi har ju kommit in på ganska störande saker.

Jag vet, men det gör inget. Det känns bättre nu när jag talat om det.

Vi lämnade huset och gick över gångbron fram till porten. Jag vred om regeln och vi steg ut på Pacific Coast Highway. Så här långt norr om Malibu var det tunnsått med trafik längs kusten – några få pendlare från Ventura och firmalastbilar som kom skramlande ner från Oxnard. Men de fordon som passerade körde för fort och förde ett väldigt väsen, så jag kunde knappt höra henne när hon tackade mig igen.

Jag såg på hur hon klev in i sin lilla blå Colt. Hon startade motorn och så vred hon snabbt på ratten och susade iväg.

Jag återvände in och skrev ner vad vi talat om.

Det var fjärde gången vi hade träffats. Återigen hade vi kommit in på Shwandts brott, rättegången och offren, men inte nämnt något om drömmarna, som var anledningen till att hon först sökt sig till mig.

Jag hade tagit upp dem första gången, men då hade hon snabbt bytt samtalsämne och jag hade låtit saken bero. Så drömmarna hade kanske upphört när hon fått prata av sig lite av skräcken.

Jag satte på kaffe, gick ut på altanen och såg på pelikanerna, medan jag tänkte på hur det måste ha varit för henne att sitta där i jurybåset i tre månader.

Nittio dagar på en giftsoptipp. Bara för att hon inte åt kött.

Hon är helvegetarian, hade Milo berättat över ett glas whisky. "Har en Rädda valarna-dekal sittande på bilen och skänker pengar till Greenpeace. Det är självklart att försvarssidan var stormförtjust i henne."

Medlidande med alla levande varelser, sa jag.

Han grymtade. Försvaret trodde att hon skulle vara för mesig för att kunna skicka den där skithögen till gaskammaren.

Han gav till ett otrevligt skratt, drack sin Chivas och drog handen över ansiktet som om han tvättade sig utan vatten. Men där gick de på en nit. Inte för att det nu är troligt att han kommer att få smaka på cyaniden snart, så mycket papper som hans advokater spottar fram.

Han var ganska berusad men ändå klar i knoppen. Klockan var ett på natten och vi satt i en halvtom cocktailbar i en halvtom höghusbyggnad i city, bara ett par kvarter från domstolen där Jobe Rowland Shwandt hade hållit hov i ett kvarts år, sneglat lömskt, fnittrat, petat sig i näsan, klämt ut pormaskar och skramlat med sina kedjor.

Pressen gjorde nyheter av minsta rörelse hos honom och Shwandt njöt i fulla drag av uppmärksamheten, älskade den nästan lika mycket som smärtan han förorsakat. Rättegången var en smaskig efterrätt för honom efter en tio månader lång bankett av blod.

Ju mera motbjudande vittnesmålet blev, desto mera hånlog han. När dödsdomen meddelades, knyckte han på underlivet och försökte blotta sig för offrens familjer.

Ingen fisk, sa Milo och ställde ifrån sig glaset på bardisken. "Inga ägg eller mjölkprodukter heller. Bara frukt och grönsaker. Vad kallas det för, vegan?"

Jag nickade.

Bartendern var japan liksom de flesta gästerna. Barmaten bestod av mixer med sojasmak, gurka och ris i tång och pyttesmå skäraktiga torkade räkor. Samtalsnivån var låg och belevad, och trots att Milo talade tyst, så lät det högt.

Massor av välgörenhetsfantaster är fulla av skit, men hos henne får man en känsla av att det är äkta. Låter vänlig på rösten, och söt är hon också, men gör ingen stor grej av det. Jag kände en sådan tjej på high school. Hon blev nunna.

Verkar Lucy nunneaktig?

Hur ska jag kunna veta det?

Du är en ganska bra människokännare.

Tycker du det? Tja, jag känner inte till något om hennes kärleksliv. Vet faktiskt inte mycket om henne över huvud taget, annat än att hon haft mardrömmar.

Är hon ensamstående?

Det påstod hon vid förhöret då hon skulle väljas in i juryn.

Har hon någon pojkvän?

Någon sådan nämnde hon aldrig. Hur så?

Jag undrar bara om hon har något socialt nätverk.

Hon sa att hennes mamma var död och att hon inte träffar sin pappa. När det gäller sällskapslivet verkar hon vara något av en enstöring. Försvarssidan älskade förmodligen det också.

Varför strök inte åklagaren henne då?

Jag frågade George Birdwell om det. Han sa att de hade strukit så många de kunnat redan och att hon verkade okej. Att hon hade en inre styrka som skulle få henne att handla rätt.

Tycker du också det?

Ja, det gör jag. Hon är rejäl på något vis. Du vet det där gamla skämtet om att en konservativ är en liberal som blivit rånad? Hon verkar vara en sådan som fått gå igenom en hel del.

Vad försörjer hon sig på?

Hon jobbar vid en av de där stora revisionsbyråerna i Century City.

Som revisor?

Bokhållare.

Nämnde hon några andra problem än drömmarna?

Nix. Och att drömmarna alls kom på tal beror bara på att jag sa åt henne att hon såg trött ut, och då sa hon att hon inte sov så bra. Så jag gick ut och åt med henne och då berättade hon att hon brukade ha dem. Sedan bytte hon snabbt samtalsämne, så jag antog att det var något personligt och försökte inte driva på henne. Nästa gång hon ringde lät hon fortfarande alldeles slut, så då föreslog jag att hon skulle gå till dig. Hon sa att hon skulle tänka på saken, sedan sa hon okej, det skulle hon göra.

Han tog upp en cigarr ur fickan, höll upp den i ljuset och stoppade ner den igen.

Har någon av de andra jurymedlemmarna haft några problem? sa jag.

Hon är den enda jag haft någon kontakt med.

Hur kom det sig att hon fastnade för dig över huvud taget?

"Jag studerade juryn så som jag alltid gör, och vi råkade få ögonkontakt med varandra. Jag hade lagt märke till henne förut, eftersom hon alltid verkade jobba så jättekårt. Sedan när jag skulle vittna, såg jag att hon stirrade på mig. Efter det fortsatte vi att hålla ögonkontakt. När rättegången var över, fördes juryn ut bakvägen och då stod jag där också. Hon vinkade åt mig. Och stirrade så där stint på mig igen. Det verkade som om hon ville något, så jag gav henne mitt kort. Tre veckor senare ringer hon till stationen."

Han tryckte ena handflatan mot bardisken och studerade sina knogar. Nu har jag gjort min goda gärning det här året. Jag vet inte hur mycket hon har råd –

Jag tror inte bokhållare har så mycket att röra sig med, sa jag. Men det fixar sig säkert.

Han tog sig om dubbelhakan med de tjocka små fingrarna. I den isblå barbelysningen såg hans koppärriga ansikte ut som en gipsavgjutning och det svarta håret hängde ner i pannan och kastade en hattbrättesliknande skugga.

Nå, sa han. Hur har ni det där nere vid stranden?

Vill du följa med och ta ett dopp?

Han grymtade. Om du någonsin sett mig i badbyxor skulle du aldrig föreslå något sådant. Hur går det med huset?

"Det går långsamt. Mycket långsamt."

Fler problem?

Alla hantverkare tycks ha gett sig den på att förstöra det som de tidigare gjort. Den här veckan murade murarna över någon elledning och rörmokarna skadade golvet.

Synd att det inte fungerade med Binkle.

Han var nog ganska duktig, men svår att få tag i. Vi behövde något mer än en extraknäckare.

Han är ingen vidare polis heller, sa han. Men andra killar som han gjort byggjobb åt sa att det han gjorde blev bra.

Så långt han nu hann, blev det bra. När Robin tagit över blir det ännu bättre.

Hur klarar hon det?

Nu när jobbarna tar henne på allvar, tycker hon det är riktigt roligt. De har äntligen lärt sig att de inte kan lura henne – hon klättrar upp på byggnadsställningen, tar ifrån dem verktygen och visar dem hur de ska göra.

Han log. När tror du det blir klart?

Det dröjer säkert ett halvår minst. Tills dess får vi lov att hanka oss fram i Malibu.

Ack ja. Hur mår hunden då?

Han tycker inte om vattnet, men han har blivit rätt förtjust i sand. Äter den till och med.

Tjusigt. Du kanske kan lära honom att skita tegel, så blir inte murarräkningen så hög.

Du har då alltid varit praktisk av dig, Milo.

2

DET HADE VARIT ETT RIKTIGT NOMADÅR.

För tretton månader sedan, precis innan Jobe Shwandt hade börjat klättra in genom sovrumsfönster och slita folk i stycken, hade en hämndlysten psykopat bränt ner mitt hus och förvandlat tio års minnen till aska. När Robin och jag slutligen orkade tänka positivt, började vi planera att bygga upp alltsammans igen och leta efter något ställe att hyra.

Det vi fann låg vid en strand i bortre västra änden av Malibu. Gamla lantliga Malibu, uppe intill Ventura, ljusår ifrån grannlåten längre ner. Konjunkturnedgången gjorde att det gick att ha råd med något sådant.

Om jag hade varit smartare eller mera motiverad, kanske jag skulle ha köpt stället. Under min hyperaktiva ungdom, när jag jobbade heltid vid Western Pediatrics Medicinska Center och tog emot privatpatienter på kvällarna, hade jag tjänat så mycket att jag kunnat investera i fastigheter i Malibu, köpt och sålt ett par hyreshus och gjort så stora vinster att jag kunnat skaffa en aktieportfölj som jag sedan kunnat ha som buffert under kärvare tider. Men jag hade aldrig bott vid stranden utan tyckt att det låg för avlägset och för avskilt från det pulserande storstadslivet.

Nu välkomnade jag isoleringen – bara Robin, Spike och jag, och patienter som var villiga att åka så långt.

Jag hade inte sysslat med långtidsterapi på åratal utan begränsat mig till rättsmedicinska konsultationer. För det mesta handlade det om utvärderingar och att ta hand om barn som fått känslomässiga och kroppsliga men efter olyckor och brott och att försöka reda ut otäcka vårdnadstvister. Bara någon gång emellanåt dök det upp något annorlunda som Lucy Lowell.

Huset var litet: en hundra kvadratmeters grå trälåda i sanden med ett högt trästaket ut mot landsvägen och ett dubbelgarage där Robin, sedan hon beslutat att hyra ut sin studio i Venice, hade installerat sin verkstad. Mellan huset och porten fanns en nedsänkt trädgård med suckulenter och en gammal träbalja som inte hade använts på åratal. En gångbro var uppspänd över grönskan.

En bakre grind vette mot tio skeva trappsteg som ledde ner till stranden, ett klippigt sandrev som låg undangömt i en bortglömd vik. Solnedgångarna var bländande vackra och ibland kom sjölejon och delfiner förbi och lekte bara någon meter från stranden. Jag hade försökt simma där, men bara en gång. Vattnet var iskallt, och det fanns fullt av stenar på bottnen.

Ett lugnt och trevligt ställe, om man bortsåg från ett och annat jetplan som kom dånande ner från Edwards flygvapenbas. Det påstods att det bott en berömd skådespelerska med två tonåriga älskare här en gång innan hon kommit sig upp och byggt ett riktigt slott på Broad Beach. Och det var ett känt faktum att en odödlig jazzmusiker en vinter hade silat heroin om nätterna i en fallfärdig stuga i östra änden av stranden, där han spelat trumpet i takt med tidvattenvågornas rytm medan knarket spred sig i hans ådror.

Nu fanns det inga kändisar här. Nästan alla husen var enplansvillor som ägdes av weekendbesökare som inte orkade fara ut och koppla av, och till och med på helgdagar när det var proppfullt med folk i centrala Malibu hade vi stranden för oss själva, med drivved och så gott om sand att Spike slickade sig om munnen.

Han är en fransk bulldogg, ett djur med mycket underligt utseende. Tolv och ett halvt kilo svartspräckliga muskler inpackade i en kropp stor som en kabinväska, med fladdermusöron och skrynkligt ansikte med en profil så platt att man kunde använda den som skrivunderlägg. Mer groda än varg, men modig som ett lejon.

En bostonterrier som använt anabola steroider är bästa sättet att beskriva honom, men till temperamentet är han helt och hållet bulldogg – lugn, lojal och kärleksfull. Och envis.

Han hade kommit inklivande i mitt liv, nästan kollapsat av värme och törst, efter att han rymt sedan hans matte dött. Ett husdjur var det sista jag längtat efter just då, men han hade snörvlat sig till en plats i våra hjärtan.

Han hade tränats som valp att undvika vatten och han avskydde havet, så han höll sig på avstånd från bränningarna och blev rasande då det var högvatten. Ibland dök det upp någon bortsprungen retriever eller setter och då lekte han med dem, tills han blev alldeles andfådd och dreglade. Men hans nya aptit på kiseldioxid kompenserade gott och väl dessa förödmjukelser, liksom lusten att skälla på strandfåglar i halvkvävt gurglande ton, så att han lät som en gammal gubbe som höll på att tappa andan.

För det mesta höll han sig hos Robin, åkte med henne i pickupen och följde med henne ut på jobb. Den här morgonen hade de åkt klockan sex, så det var alldeles dödstyst i huset. Jag sköt upp en glasdörr och släppte in lite havsljud. Kaffet var klart. Jag tog ut det på altanen och funderade lite mer över Lucy.

Efter det att hon fått mitt nummer av Milo, hade det tagit tio dagar innan hon ringt. Det var inget ovanligt. Att vända sig till en psykolog är ett stort steg för de flesta, till och med i Kalifornien. Lite blygt bad hon att få träffa mig halv åtta på förmiddagen, så att hon skulle hinna till Century City före nio. Till hennes överraskning gick jag med på det.

Hon kom fem minuter för sent och bad leende om ursäkt. Och fortsatte att le lite plågat nästan hela tiden som hon var hos mig.

Hon var skärpt och talför och full av fakta – om advokatens käbblande, domarens tillgjordhet, sammansättningen av offrens familjer, Shwandts vulgariteter och jämret i pressen. När det var dags för henne att gå verkade hon besviken.

Då jag öppnade porten och släppte in henne andra gången, hade hon en ung man med sig. Närmare trettio, lång, smal med hög panna, glesnande blont hår, samma bleka hy och bruna ögon som Lucy och ett ännu mer plågat leende än hon.

Hon presenterade honom som sin bror Peter och han sa: Trevligt att råkas med låg, sömnig röst. Vi skakade hand. Hans var knotig och kall men ändå mjuk.

Stig på om ni vill eller ta en promenad på stranden.

Nej tack, jag stannar i bilen. Han öppnade dörren på passagerarsidan och såg på Lucy. Hon tittade på honom när han satte sig. Det var varmt den dagen men han var klädd i vit skjorta med en tjock brun tröja över, ett par gamla jeans och gymnastikskor.

I porten vände sig Lucy om och såg på honom igen. Han satt nersjunken i framsätet och studerade något som han hade i knäet.

De närmaste fyrtiofem minuterna log hon inte lika mycket längre. Den här gången koncentrerade hon sig på Shwandt och försökte tänka ut vad som kunde ha fått honom att sjunka så djupt.

Hennes frågor var retoriska; hon ville inte ha några svar. När hon började se nedslagen ut, bytte hon samtalsämne och började prata om Milo i stället, och detta muntrade upp henne.

Tredje gången kom hon ensam och talade nästan bara om Milo hela tiden. Hon såg honom som Mästerdetektiven och fakta i målet sa inte emot detta.

Shwandt hade valt sina offer från hela Los Angeles-området. När det stod klart att brotten hade samband med varandra hade en specialstyrka med poliser från Devonshire-distriktet ner till sheriffkontoret i Lynwood bildats. Men det var Milos utredning av mordet på Carrie Fielding som löste allt det andra.

Fielding-fallet hade fått paniken att breda ut sig över hela staden. En söt tioårig flicka som hade rövats bort ur sängkammaren när hon sov, förts iväg någonstans, där hon blivit våldtagen, strypt, lemlästad och förnedrad, varefter hennes kvarlevor hade slängts på mittremsan av San Vicente Boulevard och upptäckts av några joggare i gryningen.

Som vanligt hade mördaren inte lämnat några spår efter sig på brottsplatsen. Utom möjligen en sak: en bit av ett fingeravtryck på Carries sängstolpe.

Avtrycket stämde inte överens med den lilla flickans föräldrars eller hennes barnsköterskas och inte heller liknade det något i FBI:s register. Polisstyrkan kunde inte tänka sig att mördaren var någon novis på området, så de letade igenom alla lokala arkiv och koncentrerade sig på nyligen arresterade brottslingar vars data ännu inte hade hunnit föras in. Utan att hitta något.

Sedan återvände Milo till Fieldings hus och upptäckte lite torvmull i smutsen nedanför Carries fönster. Bara några korn, det var knappt det syntes, men marken nedanför fönstret var stenlagd.

Han tvivlade visserligen på att han gjort någon viktig upptäckt men frågade ändå Carries föräldrar om det. De sa att inget nytt hade planterats i deras trädgård sedan sommaren, och deras trädgårdsmästare bekräftade detta.

På gatan utanför hade det dock förekommit omfattande planteringar – av magnolior som en arbetsstyrka från stadens parkförvaltning satt dit i stället för några mjöldaggsangripna gamla träd – en sällsynt uppvisning av kommunalt övermod som berodde på att en av Fieldings grannar var politiker. Exakt samma sorts torvmull hade använts runt de nya träden.

Milo lät ta trädgårdsarbetarnas fingeravtryck. En av dessa, en nyanställd vid namn Rowland Joseph Sand, dök aldrig upp, och Milo for till hans lägenhet i Venice för att ta reda på varför. Varken mannen själv eller hans fordon, en fem år gammal Mazda-skåpbil, syntes till någonstans.

Hyresvärden sa att Sand hade betalt hyran för två månader till men att han packat några väskor och kört därifrån dagen innan. Milo fick tillstånd att söka igenom lägenheten och fann då att den var renskrubbad som en kirurgs instrumentbricka och stank av rengöringsmedel. Efter ytterligare en stunds letande hittade han en frånkopplad varmvattenberedare, under vilken kanten på en nästan osynlig golvlucka dolde sig.

En gammal källare, sa hyresvärden. Ingen hade använt den på åratal. Milo flyttade undan varmvattenberedaren och klättrade ner.

Rätt ner i helvetet, Alex.

Tygstycken och köttbitar i formalin. Nålar och blad och bägare och flaskor.

I ena hörnet av källaren stod säckar med mosstorv, vitmossa, torvmull och mänsklig avföring. En hylla med krukor, i vilka det planterats saker som aldrig skulle komma att växa.

En bakgrundskoll visade att Sand hade uppgett falskt namn då han anställdes vid parkförvaltningen. Ytterligare efterforskningar gav vid handen att han i själva verket hette Jobe Rowland Shwandt, att han varit inspärrad vid flera fängelser och sinnessjukhus och blivit dömd för bilstöld, exhibitionism, ofredande av barn och dråp. Han hade suttit i fängelse i nästan hela sitt liv men hade aldrig avtjänat mer än tre år åt gången. Parkförvaltningen hade gett honom en motorsåg.

Han greps en vecka senare alldeles utanför Tempe i Arizona av en motorvägspolis som fick syn på honom då han försökte byta däck på den svarta skåpbilen. I handskfacket låg en mumifierad människohand – från ett barn, dock inte Carrie; den kunde aldrig identifieras.

Fingeravtrycket på sängstolpen visade sig vara ett villospår, det tillhörde Fieldings jungfru, som varit i Mexiko den veckan då Carrie blev mördad, så att man inte kunnat jämföra hennes avtryck med det man hittat.

Jag satt tyst medan Lucy pladdrade på och mindes allt som Milo berättat när vi träffats sent om kvällarna över en drink, då han gått igenom det här.

Ibland hade jag huvudet fullt av otäcka bilder.

Carrie Fieldings skolfoto från femte klass.

Shwandts drogpåverkade ögon, slokmustasch och försäljarleende, den flottiga svarta flätan som han snodde mellan sina långa vita fingrar.

Hur mycket tillfrisknande kunde Lucy egentligen hoppas på?

Om jag vetat lite mer om hennes bakgrund skulle jag kanske ha kunnat svara på det.

Men hittills hade hon hållit den dörren stängd.

Jag gjorde lite skrivbordsjobb, åkte till Trancas och handlade mat, och precis när jag hunnit innanför dörren vid tvåtiden ringde Robin och talade om att hon skulle komma hem igen om ett par timmar.

Hur ser det ut på bygget?

Inget vidare. Vi måste nog skaffa ett nytt avloppsrör.

Det är ju av metall. Hur kunde elden bränna hål på det?

Det var faktiskt av lera, Alex. Och det har inte brunnit upp. Någon har tydligen förstört det med någon form av tung utrustning.

"Någon?"

Ingen har tagit på sig skulden. Det kan ha varit en traktor, en schaktmaskin eller någon av lastbilarna, kanske till och med en spetshacka.

Jag tog ett djupt andetag. Påminde mig hur jag hade hjälpt tusentals patienter att slappna av.

Hur mycket?

Vet inte. Vi måste få ut någon hit från kommunen som pratar med rörmokarna – jag är ledsen, älskling, det här är förhoppningsvis den sista större skadan. Hur har du haft det i dag då?

Bara bra. Du själv då?

Låt oss säga att jag lär mig något nytt varje dag.

Tack för att du tar hand om all skiten, gumman.

Hon skrattade. Man måste ju ha en hobby.

Hur mår Spike?

Han har varit jättesnäll. En av taktäckarna hade en pitbulltik bunden i lastbilen, och Spike och hon kom jättebra överens.

Det kallar jag inte för att vara snäll. Det är ju rena självbevarelsedriften.

Hon är faktiskt riktigt söt. Spike charmade henne – det slutade med att hon slickade honom.

Ännu en erövring för Grodprinsen, sa jag. Vill du att jag ska laga middag?

Kan vi inte gå ut och äta i stället?

Säg tid och plats du.

Vad sägs om Beauvilla vid åttatiden?

Då säger vi det.

Jag älskar dig, Alex.

Jag älskar dig med.

Strandhuset hade kabel-TV, vilket betydde fånerier på sextio kanaler i stället för sju. Jag hittade något som skulle föreställa en nyhetssändning på en av de lokala stationerna och genomled fem minuters struntprat mellan programledarna. Sedan sa den manlige av de bägge: Och nu återvänder vi till den där demonstrationen nere i city.

Domstolsbyggnadens kalkstensfasad dök upp i TV-rutan, sedan fångade kameran in en grupp högljudda demonstranter som viftade med plakat.

Folk som protesterade mot dödsstraffet och bar på förtryckta plakat. Och bakom dem en annan hop.

Ungefär tjugo unga svartklädda kvinnor som viftade med slarvigt textade skyltar.

Under rättegången hade de varit vitsminkade i ansiktet och burit djävulsdyrkarsmycken.

De ropade något också och alla röster blandade sig med varandra i ett förfärligt oväsen.

Kameran zoomade in de förtryckta plakaten:

LÅS GASKAMMAREN, GUVERNÖREN! DET ÄR FEL ATT DÖDA MÄNNISKOR!

AVSKAFFA DÖDSSTRAFFET!

BIBELN SÄGER: DU SKALL INTE DÖDA!

Och så en av de handtextade skyltarna: pentagram och dödskallar och bokstäver i frakturstil, så att de knappt gick att tyda:

SLÄPP JOB FRI! JOB ÄR GUD!

Demonstranterna kom fram till domstolsbyggnaden. Kravallutrustade poliser i hjälmar spärrade vägen för dem.

Protestskrik och spydigheter haglade.

En annan grupp på andra sidan gatan. Byggnadsarbetare som pekade och hånskrattade.

En av de svartklädda kvinnorna skrek åt dem. Det morrades och höttes med nävarna på båda sidor av gatan. Plötsligt rusade en av byggnadsarbetarna fram med knutna nävar. Hans kamrater följde efter, och innan polisen hann ingripa hade jobbarna kastat sig rakt in i hopen, hårt och effektivt likt en tacklande ishockeyspelare.

Ett virrvarr av armar, ben och huvuden och plakat som flög åt alla håll.

Polisen gav sig in mitt i alltsammans med viftande batonger.

Tillbaka till nyhetsstudion.Det där var en direktsändning nerifrån city, sa den kvinnliga programledaren till sin manlige kollega, där det tydligen förekommit någon sorts störningar i samband med en demonstration till förmån för Jobe Shwandt, mannen som mördat minst… och nu tycks vi har återfått kontakten… nej, det har vi inte. Så fort vi fått kontakt igen, ska vi genast återvända till den här demonstrationen.

Det verkar som om känslorna fortfarande svallar rätt bra där, Trish, sa hennes kollega.

Ja, det har du rätt i, Chuck. Inte alls underligt, eftersom det är en seriemördare det handlar om och något så – hm, kontroversiellt som dödsstraffet.

Chuck nickade allvarligt. Bläddrade lite bland sina papper och kastade en blick på telepromptern. Ja… vi ska ha ett inslag lite senare om situationen beträffande dödsstraffet från vår juridiske reporter Barry Bernstein och några intervjuer med dödsdömda fångar och deras familjer. Under tiden tittar vi på vädret.

Jag slog av apparaten.

Dödsstraffsmotståndarna var nog så lätta att förstå: det var en ren värderingsfråga. Men de unga svartklädda kvinnorna var bara upp över öronen fascinerade av Shwandt, det var allt.

De hade börjat som främlingar, stått i kö utanför dörren till rättssalen och suttit tysta under rättegångens första dagar och surmulet hört på.

Sedan blev det litet snaskigare, och snart var de sex. Och så tolv.

En morgontidning publicerade en intervju med en av dem, ett före detta tonårsfnask som funnit frälsning genom djävulsdyrkan. Kändistidningar och TV-kanaler med näsa för säljande sensationer hakade på och det gjorde att ett dussin till anslöt sig till gruppen. Snart började de stå samlade före och efter varje rättegångsdag, en uniformerad kader i svarta jeans och T-shirts med vitmålade ansikten och järnsmycken.

När Shwandt kom in i rättssalen svimmade de eller flinade. När offrens familjer, poliser eller åklagare steg upp i vittnesbåset, rynkade de allesammans hotfullt pannan, vilket föranledde distriktsåklagaren att protestera och domaren att ge dem en varning.

Så småningom hamnade några av dem i fängelse för domstolsförakt: de visade brösten för Shwandt; skrek Skitsnack! då en coroner vittnade; gjorde en obscen gest åt Carrie Fieldings mor då hon hejdlöst snyftande lämnade vittnesbåset.

Medan de satt inne gav de intervjuer fulla av sorgliga händelser ur sina liv – alla påstod sig ha blivit sexuellt utnyttjade; de flesta hade bott på gatan och blivit prostituerade redan som barn.

De hade låg självaktning, sa terapeuter i pratprogram på TV. Men det var som att försöka förklara Hitler i termer av artistisk frustration.

Eftersom de inte släpptes in i rättssalen under de sista veckorna av rättegången, samlades de på trappan utanför i stället och skrek efter rättvisa. Den dagen då domen meddelades, lovade de att befria Shwandt till varje pris och se till att uppnå personlig rättvisa.

Milo hade sett dem på nära håll, och jag frågade honom om han trodde att de skulle kunna sätta hotet i verket.

Det tvivlar jag på. De är mediahoror. När folk slutar ringa från TV, kommer de att krypa tillbaka ner i sina hålor. Men du som är hjärnskrynklare, vad tror du?

"Du har antagligen rätt.

"Personen som smugit sig på mig hade varnat mig först. Andra offer hade dött utan förvarning.

Ibland tänkte jag på de andra och tackade Gud att Robin och jag hade haft sådan tur.

Ibland tänkte jag på den kvällen när huset hade brunnit upp och upptäckte att jag knutit händerna så hårt att det gjorde ont.

Kanske var jag inte den rätte terapeuten för Lucy.

Å andra sidan kanske jag var i högsta grad kvalificerad.

3

ROBIN OCH SPIKE KOM HEM KVART ÖVER FYRA. Robins gröna sweatshirt var full av smutsfläckar. Det gröna skar sig mot hennes kastanjebruna hår.

Hon kysste mig och jag stack händerna under tröjan.

Jag är smutsig, sa hon.

Jag älskar lortiga kvinnor.

Hon skrattade, kysste mig hårdare och sköt mig sedan ifrån sig och gick och badade.

Spike hade funnit sig i våra ömhetsbetygelser, men nu såg han besvärad ut. Ett besök vid vattenskålen piggade upp honom. Jag gav honom hans favoritmiddag, torrfoder och köttfärslimpa, och tog sedan med honom på promenad ner till stranden och såg på hur han glufsade i sig sand. Det var lågvatten, så han höll sig på stigen större delen av tiden, stannade bara och lyfte på benet ibland vid ställen där andra hundar gjort en liten hög.

Robin låg kvar och läste i badet och jag filade lite på en rapport till en domare om en vårdnadstvist som jag inte hade några större förhoppningar om skulle sluta lyckligt. Jag hoppades bara att mina rekommendationer skulle bespara tre barn åtminstone lite lidande.

Halv åtta ringde jag telefonvakten; sedan lämnade vi Spike med ett tuggben och en rap-musikfestival på MTV och tog min gamla Seville årsmodell -79 och körde förbi Pepperdine University och piren i Malibu till Beauvilla.

Det är en fransk restaurang en bit inåt land, ganska gammal med Los Angeles-mått mätt, det vill säga byggd efter Reagans tid. Man kan se en skymt av vattnet på andra sidan parkeringsplatsen, de serverar fin provensalsk mat, betjäningen är bra och de har en kedjerökande pianist som brukar spela signaturmelodier till tvåloperor och lyckas förvandla en Steinwayflygel till en Hammondorgel.

Vi åt under tystnad och lyssnade på ett konstigt potpurri: Begin the Beguine, någonting av Sjostakovitj, en massa Carpenter-melodier och ett par sånger ur Oklahoma. När vi drack kaffe, kom hovmästaren fram och sa: Doktor Delaware? Samtal till er, sir.

Jag tog samtalet innanför bardisken.

God dag, doktor Delaware, det är Sarah vid telefonvakten. Jag vet inte om jag gör rätt nu, men ni fick ett samtal för några minuter sedan från en patient vid namn Lucy Lowell. Hon sa att det inte var något viktigt, men hon lät ganska upprörd. Som om hon försökte låta bli att gråta.

Lämnade hon något meddelande?

Nej. Jag sa att ni inte var hemma, men att jag kunde få tag i er om det var bråttom. Hon sa att det inte var viktigt, hon skulle ringa er i morgon. Jag skulle inte ha stört er, men hon lät faktiskt riktigt nervös. Jag tar alltid det säkra före det osäkra när det gäller psykologpatienter.

Det uppskattar jag, Sarah. Lämnade hon något nummer?

Hon läste upp ett nummer som jag genast kände igen som Lucys hemnummer i Woodland Hills.

När jag ringde möttes jag av Peters sömniga röst. Vi kan inte svara just nu, men det går bra att lämna ett meddelande.

Då jag började tala avbröt Lucy mig: "Jag sa att de inte behövde störa