En fantast vid namn Brown

By Alice Staffan Beckman

"Ni skulle ha sett honom när han stod där i trappuppgången med portföljen på magen, jag tyckte att han var så söt, och han såg så tafatt ut och det tog evigheter innan han fick sagt vad han ville, och fast jag inte var ett dugg intresserad av hans försäkringar kunde jag inte låta bli att släppa in honom."Skenet kan bedra. Brown, mannen som beskrivs, är en lurendrejare efterlyst för försäkringsbedrägerier. Sökandet efter Brown driver boken framåt och han är en fascinerande skuggfigur. Motiven som i ena stunden framstår som förståeliga visar sig i andra stunden vara dunkla. Någonstans under alla frågetecken kan man skönja ett alternativt levnadssätt, som kanske kan leda till förståelse för enigmat som herr Brown utgör.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726541724

Book preview

författaren.

Första Kapitlet

Fru Milikovs utandningar ger upphov till ett visslande ljud, intervallerna är korta vilket kanske beror på att hon är andfådd men det kan också vara hennes naturliga andningstakt, det är möjligt att den tunga svällande kroppen tvingar lungorna att arbeta snabbt.

Hon halvligger i ena hörnet av den blommiga soffan omsluten av en ljust brun klänning som i varje detalj har anpassat sig efter hennes former, hon fingrar på sina blåröda naglar, och för att hon ska kunna se fingertopparna måste hon hålla händerna en bit från kroppen så att de inte skyms av barmen.

Inte hade jag väntat mig att jag skulle bli utsatt för förhör, jag måste säga att jag tycker att det är fruktansvärt spännande och jag är så glad att ni kom just till mig för inte kan ni väl söka upp alla de flera hundra som han har lurat, men det kanske ni måste om ni ska få tag i honom.

När hon talar skjuter hon fram huvudet utan att röra kroppen i övrigt och de mjuka fettvalkarna under hakan spänns ut och blir ett enda tungt veck, hennes röst är mild och ljus i klangen.

Kanske var hon en skönhet som ung, med regelbundet ansikte, en nätt liten uppnäsa och små vita mjuka öron, men nu har underhudsfettet flutit ut och fyllt i alla vinklar och skapat nya former och skuggor.

När jag läste om det i tidningen förstod jag genast att det måste vara han och jag blev allt väldigt besviken och jag sa till mig själv att tänkt att just han som var så spännande skulle vara en bedragare, och jag läste det om och om igen och jag blev så ledsen, inte för min skull menar jag utan för hans för vad spelar några kronor hit eller dit för roll, men han var verkligen en riktig karl, det märkte man från första stund.

Fru Milikov drar tillbaka huvudet, och det är en rent horisontell rörelse, hakan sjunker ner i sina veck.

Hon ser på sina naglar, polerar den vänstra tumnageln med högra tummen.

Och hon skjuter fram huvudet.

Men han var litet underlig det tänkte jag på redan när han var här, och en sak som förvånade mig var att han hette Braun, jag tyckte hela tiden att han såg ut som om han hette Brown med engelsk stavning, och när han skrev det med au på försäkringspappret trodde jag först att han hade skrivit fel.

Hon ler och flyttar huvudet bakåt, lägger det litet på sned så att det blir en tjock valk under högra örat, och de korta visslande eller pipande ljuden genom hennes halvöppna mun drunknar för några sekunder i ett fnissande som brusar fram genom de stora runda näsborrarna.

Ni skulle ha sett honom när han stod i trappuppgången med portföljen på magen, jag tyckte han var så söt, och han såg så tafatt ut och det tog evigheter innan han fick sagt vad han ville, och fast jag inte var ett dugg intresserad av hans försäkringar kunde jag inte låta bli att släppa in honom, och hans underläpp putade ut på samma sätt som hos en liten pojke som ska till att falla i gråt, det var när jag sa att vi hade så mycket försäkringar att vi nog inte behövde mer, och han fick komma in och han fick också kaffe och nybakade bullar så det måste ha varit en fredag det med för jag bakar alltid på fredagsförmiddagarna.

Hon ler fortfarande, det är ett litet runt hål mellan de klarröda fylliga läpparna genom vilket utandningsljuden tränger fram.

Hon låter händerna sjunka ner under de stora brösten och de blir liggande på den spända magen där korsettens ribbmönster skymtar under det bruna klänningstyget, de korta runda fingrarna är utspretade, tycks hållas isär av sin egen rundhet, och det blänker i de breda blåröda naglarna.

Tänk att han bara hade hittat på det där med skilsmässoförsäkringar, att han bara kunde, jag tycker det var rysligt listigt, och som han pratade om dem sen, han kunde minsann prata och inte misstänkte jag någonting i alla fall och det gjorde tydligen inga andra heller eftersom han lyckades lura så många, och jag som inte alls ville ha någon försäkring och allting.

Hennes huvud förblir framskjutet, och det stora vecket under hakan kan ge associationer till en padda, när hon talar gungar vecket en aning.

Men det var något obehagligt med honom också det är sant, fast jag vet inte riktigt vad det var som var obehagligt, kanske var det det att han verkade litet farlig och man visste inte vad han kunde ta sig för och han var nog stark, inte bara i kroppen menar jag utan i själen också, hans ögon såg på en så att man fick en känsla av att man var någon sorts försöksdjur som han gjorde experiment med, och han studerade varje reaktion, varje rörelse jag gjorde, och han var hela tiden allvarlig och ögonen var så intensiva att jag inte kunde göra mig fri från dem och det var som om bara vi två hade existerat, jag kände det verkligen som att han ville mig någonting, och det gällde just mig och jag var någon som betydde något. Fru Milikov lägger vänstra handen på soffkarmen och drar sig liksom upp i sittande ställning, under barmen uppstår det ett par parallella valkar.

Händerna ligger livlösa och något kupade på låren, hon ser ner mot sina breda lilafläckiga knän och de utstående läpparna öppnas i ett leende, det kommer ett fnissande blåsljud genom näsborrarna.

Och han sa nånting som jag tyckte var så vackert sagt fast det kanske också var litet besynnerligt, men jag tyckte mycket om det, han sa att han var avundsjuk på mig för att jag var kvinna för han hade alltid velat vara kvinna, och han sa att han skulle ha velat vara just sån som jag, han skulle ha velat ge halva sitt liv för att få uppleva hur det känns att ha en sån kropp som jag och han trodde att det skulle vara en stor njutning, och han sa att det underbara med en kvinnas kropp är att den fortsätter att förändras under hela hennes liv, den förfaller inte bara, den förvandlas, och därför skulle han ha velat vara den lilla flicka som jag var en gång för att få vara med om hela utvecklingen av kvinnokroppen, den successiva omvandlingen av alla kroppsdelar, förskjutningen av proportionerna, den ständiga känslan av att man har en kropp, och han sa att om han var jag skulle han känna det som om kroppen var någon som han umgicks med och som han kunde ägna sig åt och han skulle veta att det var hans kropp och inte en kropp vilken som helst, som det nu var var hans kropp honom likgiltig, han märkte den aldrig, och jag tyckte att det var en sån underbar sak att säga även om det var konstigt, det är en sån konstig sak att säga att han ville vara kvinna för att få uppleva förskjutningen i proportionerna.

Hon sitter tyst en stund och ser ner mot sina knän, så böjer hon sig litet framåt och försöker dra ner klänningsfållen över knäskålarna, men hon får den bara halvvägs och när hon sedan lutar sig bakåt mot soffhörnet glider den upp igen, och under det bruna tyget skymtar hennes vita lår.

Hon sitter och ser på sina naglar, med högra tummen polerar hon den vänstra tumnageln.

Jag undrar om han sa så till andra kvinnor också?

Hon sopar bort något dammkorn från barmen, från det spända tyget mellan brösten, och tyget är så hårt uttänjt att handen kan röra vid det utan att det buktar inåt, i varje fall syns det inte att det ger vika.

"Jag måste säga att på ett sätt tycker jag om att han inte bara var en vanlig försäkringsagent för han var ingen vanlig människa, och kanske tycker jag egentligen mera om att han var en svindlare och det passar mera med hur han var, men nog är det synd att han ska hamna i fängelse, fast jag förstår att det är nödvändigt men för mig skulle han gärna få gå fri, jag menar inte alls att jag inte vill hjälpa er för jag inser vad som är min plikt mot samhället, men för min rent personliga del menar jag kunde han gärna få slippa att hamna i fängelse, och jag får trösta mig med att det i alla fall finns en chans att ni inte hittar honom och inte förstår jag på vad sätt