Habers sista dagar

By Alice Staffan Beckman

Stefan Haber vandrar runt det nyss återuppbyggda Beirut med fasaden av en turist. Men han är på uppdrag av organisation med revolutionär agenda. Han är den före detta tryckeriägaren och kapitalist, långt från den revolutionära ideologi han nu företräder. Haber har levt ett liv av åtaganden och, även om han känner inne i sig att han behöver fullfölja sina plikter, längtar han efter ett enklare liv.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 20, 2021
• ISBN: 9788726541762

Book preview

författaren.

1

Haber hade utfört första momentet av sitt uppdrag och satt i Shuneh, stinkande av svett och damm, hopvikt och hopklibbad på en låg träpall i skuggan av ett utskjutande tak flätat av vass, och väntade på en buss. Hettan gjorde att han i alla fall fick vara i fred för flugorna; de hade samlats på bordet och satt orörliga tätt intill varandra och såg ut som en svart, virkad begravningsduk. Kavajen och hatten hade han lagt i knät. Hans bröst och mage spände ut nättröjan och den missfärgade vita skjortan, och svetten fick nätmönstret att klistra sej mot skjortans genomskinliga linne. Mitt på magen, över naveln, hängde kameran, en Yashica. Från hans hårlösa huvud rann svettdropparna kittlande ner i fåran bakom öronen och utför nackens valkar, i ansiktet rann de längs näsroten och sipprade genom mustaschen till läpparna. Astman pep lite i bröstet, hans andhämtning var kort och flämtande, men det berodde antagligen lika mycket på sittställningen som pressade mage och inälvor upp mot bröstkorgen. Vid en husknut stod ett gäng pojkar och skrattade åt honom, beredda att försvinna in i gränden så snart han gjorde en rörelse. Men han rörde sej inte, annat än för att släcka och tända cigarretter. Han var inte ens säker på att han skulle orka resa sej från pallen på egen hand. Pojkarna skulle han ha kunnat älska. Nu satt han med blicken mot Jerichos gröna oas på andra sidan floden och försökte fånga några guppande, sjunkande tankar, men det var som om hans tunga, hopklämda kropp, hans hud, hans fett, hans lukter hetsade upp honom och långa stunder hindrade hans medvetande att syssla med nåt annat än pallen som skar in i skinkorna, kalsongerna som stramade i stjärten, magen som pressades mot låren, de kletiga skavsåren i ljumskarna, svetten som strilade ner mellan hans kvinnobröst, armarna som tycktes ha lämnat honom och låg på kavajen i knät som två tunga, ljumma, nyslaktade kaniner. Han önskade att Margit kunde se honom nu, han såg henne framför sej i hennes nystickade mohairulliga ljusblå kofta med pärlemorknapparna; hon skulle se honom, känna hans lukter, sticka in ett finger i springan i skjortan och genom nättröjans fuktiga maskor och smaka på hans svett.

Där låg Jericho. Där var koftan knäppt ända upp till halsen med den översta knappen glimmande som ett smycke, där följde koftan hennes nedsjunkna bröst, hennes runda mage. Där låg Jericho. Där, utanför honom själv, ligger Jericho. Där, på andra sidan floden, ligger Jerichos gröna oas kringränd av bruna kullar, vit sand och gula tistlar. Oåtkomligt ligger Jericho där som en bukett saftig grönska. Oåtkomligt inte för att floden rann emellan. Inte för att det på andra sidan flodbädden fanns dubbla rader av antigerillastängsel. Inte för att hettan och fukten fick den gröna oasen att flyta och gunga så att man inte kunde vara säker på dess exakta läge. Nej, oåtkomligt därför att han, Haber, var instängd i sej själv, därför att cirkeln hade slutit sej, därför att all den medvetna strävan efter delaktighet hade ändat där den började: i den fixerade, dunkande, klibbande, allt omslutande kroppsligheten.

I Istanbul hade han suttit på det lilla skitiga hotellrummet, endast iförd sin virkade gula väst och de vita långkalsongerna, och skrivit till Margit: Det lilla födelsemärket, mouchen, på ditt högra bröst! När du ligger på rygg och jag kupar mina händer och för samman dina bröst så att de reser sej som de sandgula ökentemplen i Dasht-e Kavir… där har du inte varit, men nu vet du. För mej är de tempel, för invånarna i öknen är de kanske brunnar eller tegelugnar. Där såg jag också de vita spenarna hos dräktiga getter. Djuren trippade men spenarna gungade tungt. Åren som har gjort din kropp ännu vackrare; det finns ögonblick när jag tror att ingenting är så viktigt för mej som din hud. Jag kan fortfarande minnas glädjen då mina fingrar första gången grep om dina armar, eller då mina läppar sänkte sej ner i den lilla grunda gropen vid ditt nyckelben. Mjukheten i din hud som var sådan som jag hade drömt den sen jag för så länge sen såg getspenarna och ökentemplen — och för varje år som går är det som om denna mjukhet i sin upplösning blir alltmer lockande; glädjen den ger mej blir allt djupare, allt vildare, alltmer bestämmande för mitt liv. Jag har viskat det i dina hårslingor: jag älskar ditt långsamma döende. Livet som vänder. Kanske får jag se getter igen om jag fortsätter med tåg genom Turkiet.

Henne, hon med den ljusblå koftan och den blänkande pärlemorknappen vid halsen, hade han mött efter sju år av flykt undan sej själv, efter att ha supit och rökt sej till en uppsvälld kropp med gallbesvär, njurbesvär, impotens, åderbråck och astma, henne med getspenarna hade han mött och hon älskade just denna deformerade, vanställda, döende kropp, hon kunde gå in i honom och bli han precis som han blev hon — han som i hemlighet tog sej till hennes jobb och stod och var hon medan hon demonstrerade parfymer, nagellack eller tvålar, han som stod där med håret uppsatt i en tjock valk, med rosa knappar i de mjuka, vita öronen, med en luddig vit jumper under den gula arbetsrocken, med banden från hennes behå stramande över axlarna och runt ryggen.

Där låg Jericho. Där ligger Jericho. Där hade han varit i sin ungdom, suttit där i en trädgård bland mimosa, akacior och dadelpalmer. Han kom till och med ihåg namnet på mannen som han hade pratat med, Mounif Razzaz. Doktor Mounif Razzaz, ledande medlem i Baath-partiet. De hade setts en gång till, tio år senare, i Amman, och då hade det förefallit som om dr Razzaz hade krympt. I alla fall hade han förlorat sin villa i Jericho. Då, för snart trettio år sen, hade han just överlevt en period i ökenfängelset Al-Jafr. Kanske var han död nu. I Habers minne hade Jericho från den gången lämnat kvar en bild ungefär så stor som ett vykort: han själv och dr Razzaz sittande vid ett vitt bord i trädgården. Om han hade haft ett album skulle han ha klistrat in bilden där och när någon frågade vad den föreställde skulle han svara att det var i utkanten av Palma de Mallorca och att han satt och pratade med en spansk hallick. Enda felet med bilden var att den Haber som satt och pratade med dr Razzaz inte var den tjugoåttaårige, spinkige, oskuldsfulle världsfrälsaren Alexander Haber utan den femtiosjuårige, upplöste, illaluktande turisten Stefan Haber som satt där i södra Shuneh och väntade på bussen.

Och ändå — han var inte längre någon världsfrälsare och ändå var det för att han var på uppdrag som han överhuvudtaget befann sej i den här delen av världen! Oavsett allt han hade supit bort, oavsett att han i detta ögonblick var instängd i sin kropp och bara längtade efter att få vara Margit; oavsett allting så ställde han upp, så förutsatte han också mitt i sin mest inåtvända kroppslighet att verkligheten i grund och botten var åtkomlig, och agerade därefter. Han gjorde sin plikt — sen hade ingen annan än han själv och möjligen Margit att göra med att han första morgonen på hotellet i Istanbul vaknade och upptäckte att han inte längre bara var utklädd till patetisk, utanförstående turist; att han genom det kroppsliga hade slukats av sin roll och blivit den femtiosjuårige tryckeriägaren och turisten Stefan Haber, som hade valt sin vita hatt, sin beigea kostym, sina vita långkalsonger och undertröjor, sin gula, virkade väst med guldknapparna därför att det var sån han var, sån han ville vara, det var sån han upplevde sej attraktiv — tryckeriägaren Stefan Haber, frånskild med två vuxna barn, nykterist, pedant, medlem av Lions Club (där han hade en platonsk, men i hemlighet egenartad köttslig förälskelse i en annan klubbmedlem, Margit Elinor Sundlöf), och med två aktuella fritidsintressen: arkeologi och mogna, fylliga kvinnor; ifråga om båda sina intressen var dock hr Haber åskådare och inte utövare. De fyra första timmarna som hr Haber i Istanbul hade han tillbringat i det amerikanska Hotel Sheratons café där han helt ägnade sej åt vuxna kvinnor i åtsmitande dräkter, jumprar och västar — och inte minst åt dessa kvinnors ögon, för vilka han exponerade sin beigea kostym och västen kring sin runda mage.

Hr Haber visste för övrigt en hel del om Jericho! Han hade visserligen inte varit där, och visste exempelvis inte att det låg ett förtorkat flyktingläger intill, men han visste att en engelsk arkeolog som hette Kathleen Nånting hade grävt sej igenom stad efter stad tills hon kom ner niotusen år! Den äldsta staden hade befästningar som var jämförbara med medeltida korsriddarborgar och, sa hr Haber, där fanns stora vattenreservoarer som vittnade om ett jordbruk med avancerade bevattningssystem. I den näst äldsta staden, ungefär åttatusen år gammal, fanns hus med rödpolerade golv och målade väggar och, förklarade hr Haber, förekomsten av turkos, obsidian och kaurissnäckor visade att man hade haft avlägsna handelsförbindelser.

Men drömmen för hr Haber var att få besöka Chatal Hüyük i Turkiet, en arkeologisk fyndplats där de niotusenåriga helgedomarna var fyllda med svällande kvinnogestalter; där skulle hans båda intressen kunna sammansmälta till ett. Han kunde inte bestämma sej för vad som lät mest lockande: altare prydda med kransar av kvinnobröst eller en skulptur av en blottad kvinna som födde en oxe. Haber hade för sin del suttit en kväll i början av 1960-talet i det intilliggande Chumra och spelat bräde med arkeologen James Mellaart och tyvärr hade han inget minne av hur skulpturerna såg ut.

Men om hr Haber varken hade varit i Jericho eller Chatal Hüyük hade han nu i alla fall varit i Karameh och fotograferat martyrernas gravar från 1968. Och ruinerna av elektricitetsverket, där får gick och betade bland de vita stenblocken och de rostiga metalldelarna. Det var inga niotusen år men det var i alla fall det närmaste ett krig tryckeriägare Stefan Haber hade varit.

Och så hade han skrämt slag på fru A., hustrun till den man som Haber hade i uppdrag att söka upp. Varför hon blev så rädd visste han inte, när hon öppnade dörren gav hon bara till ett vrål och försvann. Kanske brukade det inte förekomma turister i beige kostym och vit hatt i Karameh. Hr Haber hade däremot fått igen några sekunder senare, då ett grinande, hjälplöst gurglande ansikte dök upp inne i halvmörkret; det visade sej senare vara en partimedlem som israelerna hade torterat tills han hade förlorat förståndet.

Till slut kom A., och Haber och han blev stående, stirrande på varandra. De var lika feta, lika svettblanka i ansiktet; skillnaden var färgen på mustascherna och att medan Haber stod där i sin turistdress med Yashican på magen och rimligtvis måsre ha sett ut som om han hade hamnat fullkomligt i fel landskap, så stod A. där i en solkig, kletande blåvitrandig pyjamas och såg ut som om han just hade stigit upp från dödsbädden; han var vit i ansiktet, hans ögon var nästan ihopklistrade av gult var, han stönade oavbrutet genom sin vidöppna mun, och med ena handens fingrar stod han oförblommerat och grävde sej i skrevet. I denna position, sen Haber hade hämtat sej något, bytte de lösenord, och A. fortsatte att stirra och riva sej i skrevet som om han inte hade hört på vad han själv hade sagt. Hustrun och mannen med det grinande ansiktet dök upp bredvid honom, alla tre stirrade.

Hustrun hade plötsligt rusat fram till Haber, knäppt sina händer på kristet vis, och med tårarna strömmande från ögonen hade hon frågat, bönfallande:

— Doctor? American? Doctor? Baby ill. Very ill. You doctor? American? British? France? Doctor? Hakim?

A. hade vaknat till och slitit hustrun åt sidan med ett utbrott av skällsord; när han hade kastat in henne i lägenheten bjöd han Haber att stiga på. De satt just med sina affärer då hustrun infann sej med ett nio-tiomånaders barn på armen, höll upp barnet tätt inpå Habers ansikte, snyftade och skrek: Baby sick! You doctor?! American?! British?! Hakim?! A. sparkade till henne, körde ut henne ur rummet och skrek åt henne att hon skulle göra i ordning mat för de hade en kär gäst. På alla sätt hade Haber försökt framhäva att han inget skulle ha, men när han till slut sa att han hade bråttom vände sej A. mot honom med ett flin och sa att nästa buss till Shuneh gick om fyra timmar. Han var fast. I ett hus som stank av diarré och medicin, med miljoner flugor som kröp omkring runt ögonen, på läpparna, i näsborrarna, med en man som hela tiden skrek