Allhelgonabrand

By Nils Parling

I skarven mellan oktober och november visar sig Bergslagens finnmarker från sin allra dystraste sida. Blötsnön har redan förbittrat trakten och alla undrar vilket djävulskap Allhelgonahelgen ska medföra. Men det är inte bara vädret som är deprimerande, det är som att årstiden tvingar fram hela bygdens inre demoner. Därför är det oroande att se Skyttbergs-Gottfrid, skitig efter arbetet och klädd i stybbfläckade vadmalsbyxor, smyga längs småstigarna för att inte bli sedd med sitt gevär med avsågad pipa...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726940442

Book preview

I

1

Där kom en ensam vandrareman längs den steniga kärrvägen upp mot Skyttbergets by.

En tämligen välnärd karl i fyrtioårsåldern eller något över, till utseendet ganska avvikande från skogsbygdernas arbetsmärkta och av hårdtider präglade inbyggare, även vad klädseln beträffade.

Hans ansikte var inte härjat av väder och fattigdoms grämelse, utan tvärtom ganska slätt över det tvärklippta skägget, munnen bred med ett drag av självbelåtenhet, näsan rak med avlånga borrar och ögonen under lätt buskiga, svarta vingar grå och med ett uttryck som hos en, den där bemödat sig och vant sig att tänka över livets situationer och foga sitt uppträdande därefter, till bästa för jaget.

För övrigt var han iklädd en svart rock, en knälång, som väl hade sett bättre dagar men som ändå inte tog sig illa ut på hans okrökta gestalt, svarta läderstövlar under de en aning korta byxbenen, som rörde sig som ett par levande svarta skorstensrör vid de lätt makliga stegen.

Under vänstra armen bar han en platt och kantstött skinnväska i rem över axeln. Högra handen greppade handtaget på en mörkknottrig fiollåda, som gungade lite av och till i takt med stegrytmen. Figuren som helhet kröntes av en bredbrättad hatt, som skuggade pannan men lämnade frihet åt håret att falla långt och svart ner över rockens krage.

Det var sin självvalda ämbetsdräkt han bar, med de tillbehör han ansett för yrkesutövandet lämpligt. Fiolen han rimligt trakterade och väskan med Bibeln och andliga sånger i eget urval från skilda religiösa sekters repertoarer, som han efter eget skön låtit för en ringa penning trycka upp under titel av För själars välfärd. Väskan rymde också ett byte underkläder och en vit skjorta, med tillhörande bred, svart halsduk för ämbetets utövande.

Autodidakt vad det valda livskallet angick, utan anslutning till någon av de sekteristiska rörelser som i den tiden gjorde sina väckelseframstötar i försök att övertyga allmogen om att hårdtidens armod och arbetslöshet bara var en prövning och rätt väg till himlars belöning för anspråkslösheten, gick han sin egen väg utan andra apostlar som störande följe.

Han gick under namnet Emanuel Strid, rätt passande, vad han själv ansåg. Fast han hade givetvis ingenting emot att man uteslöt namnet och vid tilltal titulerade honom pastorn eller änmer vördsamt herr pastorn; det var ju också närmast vad han kunde fordra av vanligt enkelt folk.

Sina bakomlagda levnadsår hade pastor Emanuel Strid numera inte ofta som obehagligt påhäng i sinnet. Han var ju inte heller från de här bygderna och fjärrheten från barndomshem och tidigare decennier trängde sig inte på med vare sig nostalgi eller fruktan längre. Född av fattiga, men av sekterism anfäktade föräldrar på ett litet torp i mest skogsmörka Småland, hade han under barnaoch uppväxtåren näranog i alla lägen haft teser om föräldralydnad, syndastraff, maningar till gudsfruktan och synnerligast idogt arbete kring öronen. Till slut tröttnat på tjatet om håglöshet för torpslitet och helt sonika lämnat far och mor och tvenne menlösa systrar att sköta sig bäst de kunde, överlämnande sin förstfödslorätt år vem som helst av systrarna som överhuvudtaget kunde tänkas skaffa sig en karl som ville ta vid arvet; de steniga åkrarna och de förfallna gårdshusen, de kokräk och hönskorpar som det ynkliga torpet i skogen förmådde föda. Utan minsta krav bara stuckit iväg ut på en lång och tämligen äventyrlig vandring för sökande efter en självständig livsstil.

Att hans idoge fader haft rätt ifråga om hans håglöshet för tyngre arbete hade han efterhand själv tvingats tillstå.

Kroppsligen tämligen välutvecklad saknade han väl inte direkt nödiga krafter för arbete, men under sitt flackande i sydligare delar av landet hade han alltid sökt vad som stod att hitta av lättare tillfällighetssysslor, vilket visserligen inte heller det var särskilt lätt eftersom tiderna var svåra och de arbeten som ibland kunde erbjudas synnerligen dåligt avlönade. Men han var med sin egen kropp och behövde inte så mycket för sitt uppehälle.

Och han stannade aldrig länge på samma plats och tog aldrig fast anställning, även om möjlighet därtill fanns. Så snart han fått lite pengar på fickan drog han vidare, i lättjefullt sökande och utan större ambitioner. Hans levnad blev brokig som skinnet på en äktskånsk ko, där han vandrade från ort till ort. Vandringstiderna var som vita fläckar i livets fäll, jobben som inte ville skona hans rygg och händer som svarta och själsligen föga uppskattade.

En kort period följde han ett sällskap tattare upp efter kusten mot Dalsland. Han var svart i håret och lätt väderbiten av vandringarna och tolererades i flocken, och det var i det sällskapet han lärde sig att livnära sig utan att kröka rygg till arbete och tillochmed utan vederlag hade turen att komma över en gammal fiol, som han efterhand lärde sig traktera.

Tyvärr var hans ungdomssaft påträngsen, och det blev rätt som det var för honom att snabbt fly undan knivhot och kollektivt raseri, sedan en fjortonårs tattartös inför följets nestor tvingats erkänna att det barn hon väntade inte var avlat av någon man ur det ursprungliga, klanmedvetna följet.

En tid efter den hastiga flykten hade han lyckats prata sig till ett lindrigt handräckningsarbete hos en snickare i norra Västergötland. Vid det laget hade han än en gång förglömt de teser om återhållsamhet och tukt som han fått sig indoktrinerade i barndomshemmet. En sökning som barnafar på nytt tvingade honom åter snabbt ut på vandringsleden. Ditintills en friboren man ville han alltjämt på alla sätt vara oberoende. Till Örebro bar hans kosa. Han fick fatt på en billig lya och löfte om arbete vid en mindre skofabrik. Sistnämnda föreföll honom inte speciellt tilltalande, men han slapp ifrån detta påhugg innan han ens hann inställa sig.

Skotten i fjärran Sarajevo utlöste stora våldet i Europa. Då var han ännu i de åren att han löpte risk att bli uppmärksammad av militära myndigheter och återmanad till det småländska regemente där han påtvingats sextio dagars vedervärdig värnplikt, för att möjligen därifrån kallas till uppdrag att hjälpa till att värna fosterlandet mot eventuella överfall.

Någon önskan att utsätta sig för denna form av tilltänkta faror hyste han alls icke. Och eftersom han så länge han kunde minnas hyst aversioner mot arbete och tvång, så drevs han nu, av farhågor för vådan av att bli tvingad därtill, att försöka på något sätt fria sig från det överhängande hotet för gott.

Hur det skulle gå till förmådde han snart grunna ut. Det fanns dock avkrokar i världen norröver, där han under anonymitet och i en viss yrkesskepnad skulle kunna försticka sig, när det nu föreföll att vara av behovet påkallat.

Han rakade sålunda av sig den snygga mustasch han förut ansat väl och tillät skägg att frodas på hakan. Ännu med några besparingar i behåll lyckades han i en pant- och lumphandel komma över en lämplig mundering, inklusive väska och nödvändig litteratur att sedermera på sitt eget sätt förvalta och omvandla till något för ärendet användbart. Fiolen hade han alltjämt kvar och en från barndomen rimligt tillfredsställande sångröst. Och slänga käft hade han under sitt kringflackande flitigt övat samman med folk och typer av alla de slagen. Att definitivt vräka Karl Evert Johansson från Småland och finna ett mera passande namn generade honom inte och beredde inte alls någon svårighet. Ett stridsnamn för framtiden.

Så var han då näranog som klippt och skuren för sitt nya livskall. Från topp till tå skulle han vara såväl andligen som till exteriören utrustad, bara svartskägget fick växa ut och håret tilläts nå lämplig längd.

Väl inne i sina planeringar att sopa igen alla spår efter sin kortvariga vistelse i skostaden, tog han järnvägsstationen fatt och löste för sina sista slantar biljett till Gävle. Det var ingen tillfällighet att han sedan efter uppehåll i Malmberga inte fanns med bland passagerarna, när Bergslags-Svarten segade sig iväg med sin vagnsrad för fortsatt färd norröver.

Och det blev alltså från denna plats han omedelbart startade sin vandring i enlighet med den kallelse som skulle förlösa honom från allt tvång och tillåta honom att framgent leva i frihet och förskonad från avskyvärd kroppslig möda.

Redan första kvällen fick han efter halvannan mils vandring logi hos ett åldrande par i Norrhyttan, där han fann det lätt att nämna sitt yrke Herrens kall och likaledes sitt nya namn, Emanuel Strid. Såväl det ena som det andra föll sig bra och tycktes inge respekt i armodets boning. Allt var gott och väl, och när han morgonen efter fortsatte sin vandring, var såväl han själv som hans fattiga värdfolk nöjda.

Så drog han sig i en vid båge allt längre västeröver, för att ringa in sin nya uppgifts framtida revir. Och veckor och månader gick och skägget växte och tvärklipptes och håret tilläts bli passande axellångt men inte mera.

En sentida, ensamvandrande Ansgar, på sin apostlagärning genom de tynande brukssamhällena och de alltjämt levande byarna i västerbergslagens finnmarker.

Ingenting av det längesedan farna irriterade predikanten Emanuel Strids sinne just nu, när han med fiollåda och väska tog sig fram längs den backiga och slingrande kärrvägen genom skogen mot Skyttbergets by.

Han hade startat vid tiotiden från Tresjö Bruk, där han kvällen innan mera i förbifarten hållit ett bönemöte i en brygghuskammare. Ett föga välbesökt möte, eftersom det lilla vildnästet till samhälle endast hyste ett fåtal av religionen infekterade mötestrogna, men väl en hel del element som plägade inträffa mera i hädisk anda och störa honom i hans utövande av kallet, såväl äldre som yngre, som bråkade på bakre bänkarna, eller hundpojkar som stimmade i förstun. Inte något givande möte, ekonomiskt sett. Även om förståeligt i arbetslöshetens och krisens tid, så kunde kollekten sägas vara i minsta laget, en del tillochmed släppt på spe i hans slokhatt, som ett hån mot den vältalighet och sångbegåvning han genom år och träget kringvandrande tränat upp.

Sistnämnda hade han lyckats vända till besk ironi mot givarna, när han högt inför alla räknat upp vad hatten innehållit, med ögonen svala riktade mot raden av yngre fnissare, som knuffade på varandra, där de satt närmast dörren på bakre bänken: – Två kronor och arton öre, ett par omaka byxknappar och en metkrok! Väl inte så mycket, men om givet av gott hjärta ändå gudi behagligt som gåva, halleluja! Låt oss prisa givarna och framför allt Herren med en sång till hans ära, innan vi med glädje och gott samvete går envar till sina nattliga läger!

De fåtaliga trogna på främsta bänken hade böjt sina huvuden som i skam inför häcklandet av förkunnaren, medan andra, med sinne för humor, flabbat bak kupade nävar åt hans ironiska mothugg för knappars och metkrokars skull.

Nåväl, sådana småttigheter var vanda och störde inte hans sinne nu. Han var inte utan pengar. Det var han förresten aldrig. Och han hade ju som vanligt fått logi och förtäring hos gamle, f.d. malmslagaren Norrman och dennes hushållerska Augusta, två av de fem som alltid troget bevistade hans bönemöten i Tresjö Bruk.

Fast med maten hade det ju blivit lite si och så. Rostbrun sill och kokta kålrötter till kvällsvard, gav väl ändå en smula bukfylla för bönemötet och sömnen efter. Och potatisgrynsvällingen och en brödbit med amerikanskt fläskflott på, slank ju ner som frukost före vandringen upp mot bergen. Hushållerskan såväl som gamle Norrman hade bett om ursäkt för tidens allmänna njugghet mot bruksinnevånarna, man hade ju nättupp det nödtorftigaste för att hålla sig vid liv, som läget var. För egen del hade han som vanligt betalat förtäring och logi med en sång till fiolen och välsignelsens fromma ord till avsked plus ett löfte att bedja för parets välgång.

För det var ju så: I denna de svåra inskränkningarnas, i denna halvsvältens tid efter kriget, hade kosthållen på de på sparlåga ännu levande brukssamhällena här västut sedan åratal varit och undan för undan blivit snöpta till det yttersta, och vanliga ogudaktiga luffare betungade än mera ytterligt fattigfolks kojor och baracker.

För egen del hade Emanuel Strid numera insett, att de små brukssamhällena knappast var rätta platserna att välja för mera än en möteskväll i taget och sedan försvinna från armodet. Han hade under en följd av år lagt upp sina vandringsleder över byarna på bergen runtom bruken, där han dock kunde påräkna tillgång till animalier och vegetabilier i större utsträckning än hos samhällsbebyggarna i dalgångarna. Om Vargö Bolags skogsarrendatorer och småtorpare som alltid tillförne kunde sägas leva som löss under nagel i slit och armod under bolagsspiran, så hade de dock sina småjordbruk att fösa värsta nöden ifrån sig på. De hade sina kor, sina får och höns, grisar de flesta av dem, och många av dem bakade bröd av egen råg, så i stort sett var för dem ingen fara för svältspöket, inte ens när nöden i större eller smärre samhällen som nu i tider av svår arbetslöshet landet utöver, var bokstavligt talat skriande.

Visst fanns det väl ensligtorp med stora barnaskaror där kosten var knaper och ungarna undernärda. Men i stort sett redde sig bergsfolket på vad de själva producerade. Och för en kringvandrande Herrens apostel fanns nästan i varje by något hushåll som var berett att hålla lokal för ett bönemöte och kost och logi några dygn för en driven predikare av Ordet.

Under många års vandring med fiol och väska hade Emanuel Strid lagt sina predikoturer sålunda, att han kunde kalla till bönemöte i några av de mest tillgodosedda och betydande byarna i västra Bergslagens finnmarker, med lämpliga, utprickade fristäder här och där. Han behövde bara skriva en tid i förväg, ty det kunde ju ta någon dag innan brev gick fram till adressaten, speciellt där inga lantbrevbäringslinjer fanns utan eventuella försändelser hämtades sporadiskt av byborna själva, när någon av dem hade ärende till post och handelsbod i närmast liggande samhälle.

Skyttbergets by låg cirka en mil från Tresjö Bruk, som hade poststation i bolagets brukshandel. Eftersom poulationen där inte hörde till de större eller hade ordnad postgång, hade han avsänt ett brev redan för fjorton dagar sedan och fastställt sin ankomst till en fristad av omnämnt slag. Han visste av svarsbrev som nått honom på angiven adress att han var väntad fredag före Allhelgonadag. Visste också att han skulle bli i tillfälle att skona benen från vandring, en vecka eller så, när han väl kom fram till brevets mottagerska, som hälsat honom systerligt välkommen och meddelat att hon var allena på sin gård, medan fostersonen hennes ännu en tid förväntades ligga milvakt vid bolagets ett kolningsskifte, slav under sista träkolshyttan som alltjämt var i bruk i Rinkarfors socken söderpå.

En Herrens kringvandrande apostel räknade sålunda med att inte ha några svåra dagar framför sig. Samla en del mötestrogna från byn och möjligen från andra boställen i omgivningens skogar. Hålla ett par inte alltför utdragna andaktsstunder. Äta och vila för resten. Kanske någon promenad till en gård här eller där för att uppbygga troende i anden, om väderleken blev lämplig. Var ju inte ens nödvändigt om karlfolken var hemmavid hela tiden. Alltid blev det väl här och där en kopp kaffe. En pratstund om själars behov med kvinnfolken. Välsignelsens stunder i Allhelgonatid, från den som fått talets gåva tillräckligt för att lirka en lyssnande till stämning.

Han, pastor Emanuel Strid, kände sig själv. Och efter snart nio års kringströvande i Herrens och egen tjänst var han bliven psykolog tillräckligt för att även känna själars och kroppars känsloyttringar hos befolkningen i bergsbygden, inom den fångstlinje han rutat in åt sig.

Han smålog för sig själv vid en tanke, där han traskade över krönet av en backknippa, varifrån han i fjärran kunde se en del av den by där han ärnade söka sin fristad, nu inför helgen som så många gånger tillförne. Det var inte långt kvar till målet nu. Han hade för väl ut en halvtimme sedan passerat smalspåret som ringlade från Fredsbergs Bruk fjärran i väster mot Husken, där tåget knöt an förbindelsen med bredspåret Göteborg-Gävle. Likaså den krokiga landsvägen och de smala stigarna till småtorpen Rastmossen och Lisselbo, där han inte hade mycket att hämta, eftersom åborna på nämnda uttorp visserligen var väl så rika på småttfolk men inte på livets nödtorft.

Till Svedbyn österpå, med sina åtta gårdar, ämnade han sig väl också så småningom, men först efter det att han samlat folket i Skyttberg till ett par andaktsstunder och tillåtit sig en angenäm vila efter Allhelgonahelgen. Det skulle måhända söka sig någon mötesdeltagare också från Svedhöjden längs genstigen till Skyttberg, även från Lisselbo och Rastmossen, om inte direkt för själaspis skull, så här i senhöstens trist mörka tid, när sommarens logdanser inte inkräktade på en predikares möjligheter att förkunna läran.

Skogsfolket av bastardiserade finnättlingar var mera undantagsvis behäftade med några religiösa åkommor. Brännvin dracks på många ställen, inköpt från Falun eller hemtillverkat av dessa som ansåg den nytillkomna systemförordningen snål eller inte ville offra slantar på laggiltig vara. Byafejder förekom emellanåt när ungdom tänts av sprit och mankön konkurrerade om kvinnogunst vid logdanser eller så kallade kafferep i någon gård ute i periferien från bruket räknat.

Han, Emanuel Strid, visste väl det, men hade ändå förmått samla en smärre hjord av troende, spridd utmed vandringslinjen. Och mot otrognas sedvänjor hade han ingen lust att gå till strids, även om han för formens skull emellanåt slängde varningar i sina predikningar. För egen del sa han inte heller nej till ett glas starkdricka om det bjöds, men hans kall tvingade till måtta. Det fick aldrig komma till ryktesspridande om pastor Emanuel Strid som drinkare i drinkares skara.

Han stannade till lite, när han kommit över själva backkrönet. Satte ner fiollådan och vände sig sidleds för ett nödvändigt ärende. Grävde i svartrockens glipa och stod sedan och småstånkade och lät strålen trolla fram en miniatyrbäck mellan stenarna i vägens kärrhjulsspår. Såg där norrut genom väggläntan i den omgivande storskogen två av byns fem gårdar. Låga mangårdshus och uthus i väderhärjat falurött och grått på tunen ovan höstgula, plundrade åkrar och jordbruna potatisland. Visste ju deras beteckningar, Myrens närmast och lite högre upp i sluttningen Mittens. Var sedan långt tillbaka bekant med åborna, med Anders Valbergs och Karl Erssons. Förstnämnda familj hängivna troende, i varje fall föräldrarna om också inte alla av de sex ungarna mellan två och femton år, som äldsta flickan väl nu måste vara. De skulle väl som vanligt komma hela raddan för att höra honom lägga ut texten. Hustru Valberg skulle kanske fälla en tår och hänga med i bönerna om nåden som han inte brukade snåla med, sedan han meddelat bjudande förmaningar om avhållsamhet från syndens vägar och livets frestelser.

Karl Erssons skulle självfallet också komma. Men i den familjen var det väl bara kvinnan som ibland tagen tycktes begrunda hans vältaliga utläggningar och sjöng med i sångerna, medan hennes make satt där oanfäktad eller som ibland ironiskt smalläppad, och deras enda hemmavarande son i slyngelåren förstulet tummade och sprätte papperstussar mot Valgrens äldsta flicka, i skydd av faderns senigt kraftiga gestalt.

Det där sista störde inte nämnvärt pastor Emanuel Strid. Han plägade pliktskyldigast skicka ögonblixtar mot slyngeln ifråga, men invärtes var han inte vredgad, ty han hade ju själv varit ung en gång och oprövat livsnyfiken sökt väcka jämngamla jäntors intresse i smyg och på möjligt tänkbara sätt.

Han suckade lättat och knäppte lätt nigande in, medan blicken kanade upp över skogen bakom de båda synliga gårdarna, mot berget, som höjde sig granskogsklätt och med kal och rundkullig hjässa mot hösthimlens gråa täcke. Från soldagar mindes han Skyttberget mäktigt och skönt, från vintrar som ett påtagligt värn och skydd mot arg nordan för byn vid bergets fot, med dess tvenne skogsgröna utlöpare mot söder mellan gårdarna.

Nedtill mellan åsarnas granridåer stupade berget tvärbrant i skrovliga veck av granit, med enstaka fästen för tviniga granar här och var i skrevorna. Så här, under höstgråa skyar tedde det sig mera dystert, närmast som hotfullt, omgivet på sidorna av granskogsmörk klädnad mot hjässan överst, lik en svagt knölig flintskalle.

Dödgrått och jordmörkt och gravkulle, kom en tanke farande genom predikantens skalle och fick honom att rynka pannan åt så befängt fantasifoster, så oförmodat och ovälkommet en visserligen grå och sval men lugn senhöstdag och när en angenäm och vilsam helg och ytterligare några dagar av lugn och ro väntade vid vägens ände och dagsvandringens slutgiltiga mål.

Han föste genast slikt avigfoster ifrån sig för andra, mera sinneslockande tankar kring berget. Han kände ju byns alla vägar och stigar. Och därborta, under skrovelstupet, löpte en slingerstig mellan byns minsta gård och den fristad på vandringsleden som han ämnade söka sig till. Han såg inte Bäcktorpet för skogen vid sidan av vägen, liksom han inte heller såg skymten av Kvarnbo längre söderut mot Skyttjärn eller vandringsmålet längst nordvästut i byn.

Men han visste ju vem som bodde vid den stigens ände, och det anades honom till föga gudliga ilar i själen att han förmodligen skulle få besök också från det hållet till sina bönestunder i helgen. Han hade ju förövrigt hela morgondagen på sig till andliga förberedelser och kanske blev det honom då givet att gå byarunt för att sondera stämningen och då även till det lilla torpet vid bäcken nedanför Skyttbergets österlutor. Fast allt berodde ju på om bud redan gått om tid och plats sedan han skrev brevet om sitt tilltänkta besök.

Tanken på sistnämnda möjlighet födde en lätt grimas över Emanuel Strids tvärklippta skägg. Men i nästa ögonblick sa han sig själv, när han böjde sig ner efter fiollådan, att vara hur som helst med brevmottagerskans motvilja mot mera vidlyftiga utflykter som just till det lilla Bäcktorp, så hade han inte direkt ont om tid, och fästigar slingrade skogsdolda mellan åsarna och gårdarna. Knappast kunde det väl heller sägas klandervärt om han inte lämnade någon bybo obesökt.

Och var det inte enligt Boken Herrens mening att en hans trogne budbärare sökte sig även till de ringares boningar? Jesus själv hade ju visat vägen vad det beträffade, utan dubier om man fick hålla sig till evangelierna. Trasfolk, publikaner och tvivelaktiga kvinnor mestdels timmermanspojkens umgänge, förutom förstås de apostlar han ständigt fick dras med som följeslagare och lärjungar. Så att… Och man fick försöka se till… Och tillsvidare söka dämpa de där ilningarna i själ och kropp som inställde sig vid tanken på stigen under Skyttbergets tvära stup…

Pling-plong, tonade det sprött ur fiollådan, när Emanuel Strid makade näven i bättre grepp kring handtaget och satte sig i rörelse utför backen och bron över den lilla bäcken som ringlade längs kärrdrågen från myren väster om leden. Det var bara cirka tre kilometer till målet nu och han