Bakterieborgen

By Nils Parling

Jan har nyss vaknat upp i sin sjukhussäng efter en omfattande knäoperation. En svidande smärta i högra knäet börjar göra sig gällande. Han känner sig klen, öm och åldern har medfört en sargad kropp: ryggkotorna knastrar som glaskross när han rör sig och det sticker i ländryggen. Salen är fylld av människor med sina alldeles egna hälsovådliga draman. Det enda de har gemensamt är var de befinner sig och att det gör ont i deras kroppar. "Bakteriebogen" är en skönlitterär skildring av upplevelser inom den svenska sjukvården. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940312

Book preview

Del 1

Kapitel 1

Varseblivandet krälar trögt fram ur intigheten.

Här ligger han platt på rygg i en säng och över är ett vitt tak med dämpade lysrör som likväl sticker i trött blinkande ögon.

Det är svart att samla tankarna men småningom klarnar det till något för stunden positivt:

Äntligen!

Efter ett trögt begrundande av en kedja av skeenden som fört så långt som hit, går det att sammanställa detta begrepp.

Huvudgärden är en smula upphöjd. Över fotändans stålbåge går det att iaktta att här är såvisst flera i salen. Vid motsatta väggen är ytterligare två sängar belagda av andra individer av samma kön.

Närmast det höga dubbelfönstret sitter en lätt åldrande man med tunga drag och väderbitet ansikte framåtlutad, i försök att med grova nävar åstadkomma ett acceptabelt förband över det svagt böjda vänstra knäet. Med ett bistert grin avlåter han irriterade grymtanden, där han kämpar för att rimligt hyfsat fullborda vad han avser. Detta under svavlade yttranden av otålighet:

– Förbannat! I förrgår såg det ju någorlunda ut, men nu vet väl fan! Ska dom måst till att böka igen? Jävla elände…

Knappast positivt att höra, för en som blivit utsatt för samma besvär och behandling. Den första förnöjelsen mattas en smula, det blir svart att tänka sig fullgott resultat. En svidande smärta i högra knäet börjar också göra sig gällande. En näve stryker över ögonen för bättre synskärpa. Tämligen valet på grund av en ärftlig belastning, klassificerad som Morbus Charoot Marie Thoods Sjukdom som slagit till för åratal sedan och deformerat båda händerna men lyckligtvis lämnat tummar och pekfingrar rimligt tjänstaktiga.

Det knastrar som en glaskross i nackkotorna för en vridning på skallen och sticken i de trasiga kotorna besvärar som vanligt. En gammal skada med påbröd av ett par förskjutna ländryggkotor. Behandlad med ultraljud och diverse andra elektriska apparater men utan effekt, av kiropraktiker, kvacksalvare och akupunktörer, men utan förbättring av plågorna.

I sängen närmast dörren finner ögonen något som mest liknar en brungul jättelarv, ihopkrökt under överkastet, utan synligt huvud men med en slapp näve hängande över sängkanten.

Från någonstans till vänster hörs en röst med främmande men likväl bekant brytning. Det går att höja nacken en aning och se. Där ligger en relativt ung man med huvudet i knäppta händer, i huvudsak påklädd. Måhända färdigbehandlad, tillfrisknad och i väntan på hemfärd?

– Ni vaken, herm? Jag såg ni komma in. Ni sovit länge.

Ofrivilligt går vänstra handen upp, ögonen finner det blekare bandet ovan handloven. Klockan? Plånboken? Gångkläderna och övrigt?

Hans röst kommer åter:

– Inte orolig. Klocka är fyra. Herrn har nog sin i bordlåda. Ingen stjäla här.

– Tack för upplysningen, går väl att säga. Fast du behöver inte herra mej. Mitt namn är Bergman, Jan Edvard. Och du, som ligger påklädd och inte nerbäddad? Finländare, vad jag tror mej höra.

– Mansikka… Perti Mansikka… Och jag herra bara för att du äldre, lite gammal, nå vi alla bli… kanske… Jag opererad länge. Men inte bra. Flyttas iallafall. Ny man i min säng.

Mansikka, går det att fundera över slikt namn? Om man själv haft med finländare att göra. Att spörja och få gehör, förklaring?

– Hemma i Finland inte konstigt, tycks finnen ha fattat utan att förefalla stött. Mansikka likasamma jordgubbe. Vi alla bli… kanske så bäst, flinar han lite på det sista antydandet. Du, jag, alla. Om inte drunkna, komma bort i vatten…

Han har rätt. Inte konstigt. Här i vårt land förekommer ju massor av namn hämtade från växtriket. Alm, Gran, Björk, Rot etc. etc. Om också inte någon Jordgubbe förekommer i minnet. Inte värt att fundera på det. Istället slänga fram en smått förvånad fråga kanske:

– Så du ska inte hem då, som jag trodde. Flytta, säjer du. Vart?

Mera av samtal med Jordgubben blir inte av, för nu glappar dörren upp och in tågar en tropp vitrockar, lasarettspersonal. Fem individer, bara en av dem kvinna, ansiktet bekant när övriga bara varit gröna masker före injektionen av curaregift och pang i bygget som det heter. De flockas kring sängen. Närmast en man med markerade drag under lätt gråsprängt hår. Han presenterar sig svalt opersonligt:

– Kuhler. Chefskirurg. Jag opererade er. Nu är ni så god och håller er stilla. Vi kan talas vid ändå. Vi ville bara kontrollera ert tillstånd, om ni vaknat, ja. Hur är det? Bra hoppas jag…

Skallen yrslar ännu en smula. Frågan framkallar några otaktiska ord till svar, som situationen är:

– Inte så kul här, herr chefskirurg…

Ägnat att låta förstå att patienten inte är värre tagen än att det går att klämma fram en liten vits, men självfallet dumt och att skylla på en ovana att dribbla med ord.

Chefskirurg Kuhler förefaller inte trakterad. En hastig rundblick mot följeslagarna och de blågrå ögonen kalla i patientens, som vill skygga men liksom inte förmår. Hans röst är små isbitar från smala läppar, när han med en knappt märkbar axelryckning yttrar:

– Så-å! Nå, Bergman! Hur somhelst med ert psykiska tillstånd, så kan jag nämna att vi arbetat med er i treochenhalv timme. Hur är det, lider ni av blödarsjuka?

– Hur så? kan den undra, som vet sig ha läkekött som en räv och på egen hand klarat väl ett dussin blessyrer under en ungdom som skogsarbetare.

– Vi fick ge er en massa blod! Det ville aldrig sluta flöda. Nå, vi klarade det. Så jag har det nöjet att meddela att operationen lyckades. Och ni mår relativt bra, väl? Orkar försöka skämta till och med. Om också, nå ja…

Frågan måste ju besvaras på något vis. Och på nytt är den där eviga lusten att vränga med ord framme och formulerar orden tvärtemot ett gammalt skämt som fötts någon gång av folktalet:

– Operationen lyckades men patienten lever, herr chefskirurg.

Chefskirurg Kuhlers läppar blir ett streck under vidgade näsborrar.

– Nå, Bergman, kommer det efter några döda sekunder. Vi klarade er alltså. Raljera är emellertid knappast lämpligt i er situation. Nu är ni så god och följer upp våra rutiner. Behöver ni speciell assistans når ni med vänstra handen den röda knappen till höger på patientbordet. Och förövrigt kan ni vara glad för att ni fått tid för operation. Många ligger på och…, ja så kom ni i tur, så jag får påpeka att…

Han talar till en patient, som i lätta yrslor erfar en lätt irritation över att så där bli tilltalad i kommandoton och inte kan låta bli att avbryta den kylslagna auktoriteten:

– Tur, ja… Efter treochetthalvt år på akutremiss för yrkets skull. Med förtur, som det skrevs. Klart att man får vara innerligen tacksam att inte bli helt och hållet bortglömd.

Chefskirurg Kuhlers ögonbryn dras upp en aning ignorant, men någon kommentar finner han inte värdigt att offra på offret i sjukbädden. Han gör bara en helomvändning och hasplar ur sig några korta order till övriga i gruppen:

– Nå, arbetet kallar. Ingen rast och ingen ro och ingen tidspillan i onödan för en opportunisk skämtares skull. Du Klingberg, pekar han ut en närstående vitrock. Du assisterar vid ingreppet givetvis. Du, Bengtsson, nå du vet ju din roll. Och du, Larsson, vänder han sig till den yngste i flocken, en mörkhårig och smärt karl med vänliga ögon. Du får väl ta på din lott att titta till vår humoristiska men uppenbart föga tålmodiga patient här och föra hans journal en tid framöver, hoppas det inte behöver bli för länge, som han fått vänta och ondgöra sig över det. Påkalla mej om något påfordras! Syster Elisabet! Syster känner ju till rutinerna här och vet sin plikt. Uppfattat? Nå, vi går!

Så blir det inte mera. Flocken sätter sig i rörelse mot dörren. Jordgubben som ligger påklädd helt nära intill ropar efter skaran:

– Länge jag vänta nu? Doktor sa jag flyttas…

En avvisande handviftning från tätmannen vid dörren, Kuhler:

– Mansikka behagar vänta. Sängen ska vara ledig för nästa patient ungefär klockan sex. Färdpersonal kommer. Taxi.

– Perkele, muttrar finnen, när klungan försvunnit. Vänta, inte veta…

Från sängen med den grovvuxne karlen hörs en rostig röst. Adressen kan bara gälla en. Inte finnen. Inte den guldbruna larven invid dörren:

– Jag undrar om du inte gjort bort dej nu, gosse. Jag hörde ju. Vår obersturmbanfyrer är totalt renons för humor och gillar inte argumenterande som ditt. Om han kommit mens jag strulade med mitt jävla förband skulle jag fått på skallen ordentligt. För egen del vet jag inte, det är på väg åt helvete med mitt knä. Nå, vi må väl bekanta oss. Jag heter Johansson, Ernst Georg tillochmed, som Tåbens pampasluffare. Fast du kan kalla mej Georg, det gillar jag bäst.

– Kalla mej Jan då! Du Georg.

– Duger, brummar den nyfunne kamraten. Fan vad det värker i benhelvetet! Få se hur det går…

Det blir inte mera av samtal just då. Trött efter stunden av iakttagelser och det irriterande läkarbesöket dvalnar patienten i säng nummer tre bort. Benet svider och värker ännu genom som ndvalan, som överrumplar honom…

Jan Edvard Bergman, införpassad till länslasarettet, opererad efter år av väntan med ett demolerat knä, väcks åter ur som ndvalan av en lätt hand på bröstet och ser disögt upp i ett vänligt ansikte, ungt och rödkindat friskt.

– Vaken? Här kommer middag, klockan är fem. Jag heter Monika. Ni är nyopererad, så jag får väl…

Hon böjer sig över med en näve i huvudgärdens stålbåge.

– Det hör till att jag måste handskas varligt med nya patienter, ja, övriga också givetvis, andas hon friskhet över Jans ansikte, när hon varsamt bygger upp honom i halvsittande. Hur känns det?

– Går väl an, förmår sig Jan till ett som ntrött svar. Och med ett ögonkast åt vänster, där Jordgubbsängen är tom och sängkläderna utbytta mot oskrynklade.

– Finnen som låg där? nickar Jan en fråga, när Monika sätter ner brickan på sängbordets utdragbara skiva, svängd in över hans täckelse över benen.

– Avskriven till förflyttning och möjligen rehabilitering, vad jag fått veta. Till nya kliniken norrpå slätten. Särskilt bra mådde han väl inte, men här får ingen stanna längre än absolut nödvändigt. Men nu ska vi äta, var så god!

Jan är glad över att hon inte spörjer om han klarar besticken eller måste ha hjälp. Hans tummar och pekfingrar har övats upp en del genom åren, så han reder sig något så när. Han ser efter henne, där hon med svajande stuss avlägsnar sig efter ett framkastat:

– Jag hämtar brickan sen. Nu måste jag…

Han tar itu med måltiden. Mellan tuggor och mjölkslickat kan han förstå hennes måste. Han kan se henne, där hon med hjälp av ett annat biträde lyckats få liv i den brungula jättelarv han sett i sängen närmast dörren och tvättstället på den kanten. Hans öron nås av jämmer och veklagan från en långhårig figur som krumryggad sitter upp i sin säng och låter verkligt illa:

– Aj… Oaj… Å-å-å. Tänker ni ta livet av mej?

– Ahnej, står visst inte för livet, hör han Monikas kamrat försöka tysta jammern. Sluta gnälla och gaffla in!

Hoň tycks få brickan i läge för den hopkurade jämmerjönsen. Följer det andra biträdet ut i korridoren. Den svart plågade glömmer visst eventuella pinor och börjar skyffla i sig utan att tillsynes ha speciellt svart för sig.

Jan stryker den i förstone plågade ur tankarna. Ögonen glider över till Ernst Georg Johanssons säng. Den kraftiga karlen är i full färd med att äta men blänger då och då mot den yngre långhåriges rygg och mumlar något ohörbart med munnen full, vad det förefaller knappast positivt eller vänsinnat.

Portionen Jan fått är rikligt tilltagen. Han petar i sig så gott som fingerklorna medger, men orkar inte med allt utan måste efter att ha tömt mjölkglaset lämna en del kvar på tallriken och försiktigt luta sig bakåt mot det uppresta stödets kudde. I mättnaden efter måltiden kommer den sedan sexåriga folkskolans avslutning gamla vanan smygande. Fan vad man är röksugen plötsligt. Men vad göra åt det? Absolut stilla, kan Jan höra att obersturmbanfyrer, som Georg kallat kirurgchefen, auktoritärt befallt. Och röka här går självfallet inte an, även om han skulle ha cigaretter med i bordslådan kanske eller i gångklädernas fickor i skåpet bortom den tomma Jordgubbsängen. Kanske bäst passa på och försöka lägga bort lasten, självdör en mången gång tillförne stundtals besvärande tanke. Så när han nu är tvingad till absolut stillhet enligt order. En får pinas, som brorsan säjer. Det är väl bara så, går det an att tänka om den livsdetaljen, den olaten rättare sagt.

Han behöver inte sitta uppstöttad så länge, då de båda biträdena strax kommer för att hämta brickorna. Benet värker en smula under bandaget kring knäet, men inte så farligt, svider självklart i operationssåret, hur det nu kan se ut, men inte direkt hindrande av tankegången. Han kan håga uppvaknandet efter operationen och erfara lätt oro över att han låtit förleda sig till ordvrängande. Han kastar en blick över till Georg vid motsatta väggen och inom sig hör han den kamratens ord sedan chefskirurg Kuhler och övrig avtågat: Där gjorde du visst bort dej ordentligt, gosse, eller hur det nu var… Upp flyga ordens fåglar, men tanken bidar still. Försöka skämta i sängbundet tillstånd kan bära sur frukt, som Georg antytt.

Georg, ja. Georg, som nu i likhet med Jan själv, åter hjälpts till läge av biträdena och ligger där med de grova nävarna knutna på bröstets överkast och småsvär morrande för sitt onda knä mot takpappen.

Kapitel 2

Kvällsutfodringen kommer klockan åtta, som sista skaffning, kaffe och bredda smörgåsar med skinkskivor och ostdito. Jan, som slumrat till en stund, har efter återvaknandet haft en rimligt lågmäld dialog med Georg i säng nummer två från dörren räknat. Han har fått veta att knäoperationen han svär över är som hans egen en gammal arbetsskada, för vilken han efter åratal av väntan slutligen fått kallelse till operation. Jan kan mycket väl förstå Georgs svavlade beskrivning av resultatet. Ingreppet är enligt Georg infekterat till värk och pina från vaden ända upp mot låret. Så är det då inte underligt att han ondgör sig över sin situation och har kunnat fälla en utsago som klassificerat chefskirurgen i Georgs tanke: Den där jävla bordskärar’n ska inte få ge sej på mej igen! Måtte väl finnas något preparat som kan stoppa det förbannade onda, så han slipper. Georg är uppenbart inte god på chefskirurgen, vad Jan kan tänka. Men så har han lugnat ner sig lite, och det har kommit till mera sansat samtal olyckskamrater emellan plus att lära känna för ett eller annat och komma gott överens så här på kvällskvisten.

Den förut uppenbarligen i eget tycke illa behandlade i sängen närmast dörren hade inte varit synlig, när kvällsutfodringen ägt rum. Sedan hade ett par skinnklädda och dekalprydda hämtat honom i rullstol. På en rostig fråga från Georg kom bara svaret att patienten ifråga väl måste ringa hem om hur han har det. För helvete, som han måste avsluta med.

För egen del får Jan en välmatad yngre varelse till sängen med bricka och tilldelning, medan Georg för sin del blir tillgodosedd av en äldre och en smula kortvuxen kvinna. Jans servitris är idel vänlighet och omtanke. Så tillvida att hon med lätt beklagande ögon ser de gravt deformerade fingrarna och hjälper till med sockerkubens besvärliga och svårbemästrade pappersomslag. Så kommer då en fråga, mången gång hörd. Medkänslan i hennes unga röst är uppenbar, när hon släpper ner ett par sockerbitar i kaffekoppen:

– Har det varit mycke värk? Reumatism?

På det går att svara och se henne lätt förvånad:

– Inte ett förbannat dugg, ursäkta uttrycket!

Då blir hon gladögd på nytt och vill mena att det var konstigt men väl det i alla fall.

– Jag heter Anna, säger hon, och upplysningsvis: Vårdbiträde här sen ett år tillbaka. En får ju se och stå ut med en hel del här. Mycket elände, ja. Men man vänjer sej.

– Jan, presenterar sig en småleende patient. Jan Edvard Bergman. Välj vad du vill!

Hennes ögon ler också och hon nickar.

– Jan. Tack! Janne, nej. Ni är ju, förlåt inte så ung, ursäkta. Hela tycker jag mej ha hört eller kanske sett, minns inte, verkar iallafall bekant. Men nu måste jag… Hämtar brickan, sen gungar hon mjukt åstad. När hon inte längre skymmer blickfånget finner ögonen Georg sittande i sängen med ansiktet sidvänt. Jan följer upp riktningen av hans blickar. Den unge långhårige, som skjutsats ut av ett par skinnklädda, den förut plågat jämrande, är infraktad igen. Nu står han upprätt framför spegeln över tvättstället, när Anna gungar förbi. Skinnpajsarna med dekaler syns inte till.

Georg vänder sitt ansikte mot säng nummer tre. Hans röst är nättupp hörbar, mera en rostig viskning:

– Ser du, Jan? Vad jag tror jag ser…

Ett pekande grovt finger mot ryggen på långhårig ung man i sjukhusskjorta. Denne tycks vara i färd med att ta nattvarden, om också i tämligen ovanlig form. Oblaten är något han skakar i kupad näve ur en liten påse, som han sedan skrynklar samman och slänger i soppåsen. Med ett huvudkast får han i sig vad han haft i näven, kastar det i gapet. Vinet är vatten han sköljer efter med ur en plastmugg från hållaren på väggen. Han rister på skallen så manen flaxar. Rätar rygg och blir rentav som förvandlad. Skådar omgivningen, nu närmast som von oben, blankögd och säker. Avstår från kvällsbrickan han fått in och häver sig raklång i sängen så bottenfjädrarna knirrar. Ögonlocken blinkar inte, ögonen är riktade mot något fjärran ovan taket.

– Fjärde dygnet för mej här, upplyser Georg alltjämt lågmält. Och samma procedur. Just när dagsskiftet blir avlöst. Vänta nu bara, ska du se, och höra, ja…

– Va fan kraxar du efter, gubbkråka, höjs den så plötsligt förvandlades röst.

– Jag tycker du ska hålla käften, valp, kommer ett fränt genmäle. Du gnäller och piper som en svansnupen hund annars, så snart nån petar på dej eller vill få dej på skitburken och så där. Släng i dej vad du fått på brickan och tig sen!

Den åthutade förefaller inte att ta åt sig. Höjer bara en näve och ritar med pekfingret underliga krumelurer i luften, under dovt mummel och dårflabb. Vrider sig omsider och skickar ut näven mot sängbordet. Sätter sig upp, när brådskande fötter hörs i korridoren och dörren släpper in ett ungt biträde med vidöppet spörjande ögon.

– Hur är det fatt? Har du inget ätit, pekar flickan på orörd bricka. Ska jag ta ut den?

– Hörrudu du, yttrar den långhårige överlägset. Jag äter när jag vill. Inte på order. Jag vill bara ha in telefonen. Stick efter den, seså!

– Men du var ju ute och ringde för en stund sen, med dom andra två…

– Nu! klipper den unge mannen auktoritärt av. Jag kan inte gå, det vet du. Men vi har ju den portabla. Rulla in den! Kvicka på!

Fickan ser smått chockad ut, men vänder iväg.

Jan för sin del sköljer ner sista smörgåstuggan. Georg, som just sätter ner sin tömda mugg, rynkar pannan. Hans grova röst är hotfull:

– Lymmel! Nu minsann kaxe! Om du hade min värk. Men du bara filmar. Och så rättnu kör du ut jäntkraken och sen blir det väl som i går kväll och kvällen förut. Så en inte får en blund i ögonen. Hör du kanske till dom där änglakräken, som knorrar kring på stan och gör sej stöddiga på fan vet vad? Vore jag kurant skulle jag kunna ta dom över nackarna och platta till trynena på dom.

Georg slår samman sina valkade nävar, en bekräftande gest.

Ett hädiskt skratt blir svaret på hans utbrott. Några nedklassande ord i åldersklyftans tecken:

– Skulle du! Låt balsamera dej och lägg av, schaktmaskinsfarfar! Jag har rätt att använda mej av patienttelefon. Nå, där har vi ju…

Han avbryter sig när dörren släpper in Monika. Efter en blick på den orörda brickan sätter hon kurs på säng nummer tre, där Jan har sin varelse. En tumme bakåt över axeln.

– Han därborta gastar