Bränd - En resa genom eld

By Axel Schylström

Axel Schylströms självbiografiska "BRÄND" är en handbok i motivation och mental styrka. Som nittonåring brännskadades Axel med tredje gradens brännskador över 70% av kroppskostymen. Ofrivilligt fick han spendera över ett års tid av intensiv fysisk och psykisk rehabilitering för att överleva. Trots ärren, handikappen och den ständiga motvinden kunde ingenting stå i vägen för Axels dröm om att bli artist, och idag är han en av Sveriges mest folkkära pop-hopp.

I "BRÄND" bjuder Axel med oss på en minst sagt gripande resa. Vi får följa med från de blodiga lakanen i sjuksängen, nära-döden-upplevelserna och kampen mot att acceptera de nya ärren - till Idol, Melodifestivalen och livet med ärr i rampljuset. Vi är närvarande genom hela resan - i smärtan, ångesten och järnviljan. Axel undgår inte att inspirera med sin ständiga framåtanda och sina egenskapade motivationsmetoder - ingen lämnas oberörd eller omotiverad.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 14, 2018
• ISBN: 9789178291496

Book preview

BRÄND.

En smäll,

sedan mörker

Oskyldiga skratt, två unga mäns barnslighet i natten.

Jag uppfattar ett intensivt ljud, precis som en effekt i en actionfilm. Ett kort, strömpackat och grumligt läte blir det sista jag hör innan mörker och en livlös tystnad infinner sig. Någonstans i en oändlig, isolerad rymd kan jag känna mina egna långsamma andetag. Var är jag? Hela världen är svart, tyst och okomplicerat lugn. Jag är ensam i ett stort ingenting. Om det inte vore för min tydliga puls skulle jag vara säker på att jag är död – trots att jag inte vet varför. Någonting säger mig att detta är en domedag – ett abrupt slut på allting jag någonsin gjort. Mannen med lie är på väg för att hämta mig, men det oroar mig faktiskt inte alls. Jag känner mig mer avslappnad än någonsin.

Det drömliknande domedagsmörkret blir gradvis till verklighet och jag upptäcker till min egen förvåning att jag faktiskt är vaken. Försiktigt öppnar jag mina ögon och möts av en ny typ av mörker – natthimlens gränslösa mörker. Himlen är svart utan stjärnor men skyms av en silhuett som uppenbarar sig framför mig. Det är en man med ett suddigt ansikte. Jag förvånas över att han varken bär luva eller lie.

Vem är han? Nattens tystnad får mig att tro att det bara är jag och den okände mannen i hela världen, existerande i en egen liten bubbla. Konstigt nog trivs jag här. En trygghetskänsla omfamnar mig där jag vilar från omvärlden innanför bubblans väggar. Men höljet spräcks när mannen oväntat tilltalar mig.

– Vet du vad du heter? frågar han lugnt.

– Jag heter Axel, svarar jag och anstränger mig för att låta sansad.

– Kommer du ihåg hur gammal du är? fortsätter han.

– Nitton, svarar jag bestämt.

Han fortsätter att ställa grundläggande frågor som från ett formulär, och jag kastar tillbaka de självklara svaren. Varför vill han veta allt det här? Tror han att jag är dum i huvudet? Trygghetskänslan avtar och mitt tålamod börjar tryta. Plötsligt känner jag en molande värk i ryggen. Jag ligger i en onaturlig position och det behöver åtgärdas snarast. Min rygg känns böjd som en falukorv.

– Ursäkta, men jag ligger väldigt obekvämt, kan jag få ställa mig upp nu? avbryter jag mitt i frågeformuläret.

– Absolut inte, vi måste kolla om du har några inre skador. Du har fått väldigt stark ström genom kroppen, svarar han.

Jag tittar frågande på honom, vilket tvingar honom att utveckla svaret. Han förklarar lugnt att jag har fått ström genom kroppen efter att ha klättrat upp på ett tågtak. Tåget har stått parkerat för natten vid Norrköpings centralstation och av någon anledning har jag och min vän tagit oss in på spårområdet. Utan att jag vidrört elledningen ovanför tåget har ett överslag skett, och en ljusbåge innehållande ström av en ofantlig styrka har genomborrat min kropp. Mina kläder har fattat eld och jag har omedelbart blivit medvetslös. Min livlösa, brinnande kropp har fallit från tågets tak och ner på rälsen – ett fall högt nog för att döda en människa.

Jag vrider försiktigt på huvudet för att avläsa omgivningen. Jag ligger mitt på en tågräls bland ogräs och stenar, tätt intill fronten på ett av de rödvita pendeltåg som dagligen susar förbi några hundra meter från mitt barndomshem.

Mannen avslutar sin utläggning och jag försöker utan framgång att suga åt mig informationen. På något sätt låter det han sagt bekant, men det känns ändå inte som det är på riktigt. Trots att jag har fått chockerande information om vad jag råkat ut för känner jag varken oro eller nervositet, förmodligen på grund av att jag för tillfället inte känner någon smärta. Min kropp ger inte min hjärna information om att mitt liv faktiskt är i fara. Så jag gör som jag blivit tillsagd och ligger lydigt kvar i min obekväma position på marken – fri från smärta. Jag börjar däremot bli allt mer otålig. Den här kvällen har inte blivit rolig alls, vilket slöseri! Nu har vi bara en dag kvar av vår studentvecka. Fan.

Tankarna avbryts plötsligt när jag hör en god vän ropa mitt namn. Hans röstläge matchar inte mitt lugna sinnestillstånd, utan låter snarare fullkomligt panikartat. Han verkar livrädd och skriker mitt namn upprepade gånger. Jag noterar att det måste vara människor i hans närhet, då jag hör lågmälda röster på samma avstånd som hans skrik kommer ifrån. Jag laddar lungorna för att ropa något tillbaka när jag plötsligt inser hur dimmigt mitt tillstånd är. Jag har stora svårigheter att styra över såväl kropp som tankar. Jag märker också att det är en hel del människor även i min närhet. Det är i huvudsak brandmän och sjukvårdare som har flockats runt mig. Mitt rop kommer av sig och svaret till vännen försvinner, det blir bara någon slags obetydlig andning som omöjligt kan höras bort till honom. En av sjukvårdarna tolkar dock mitt kommunikationsförsök på rätt sätt och ropar i mitt ställe: – Han lever!

Sjukvårdarnas röster och nattens surrande ljud tonas ut och allt blir mörkt igen. Skönt. Jag njuter av stillheten och känner hur jag är på väg att lämna min egen kropp – men plötsligt blir jag störd på nytt. En kvinnoröst tränger igenom min bubbla och jag återvänder till verkligheten. Det är irriterande att omigen bli knuffad ur mitt avslappnade mörkertillstånd, men denna gång känner jag mig inte lika omringad. Jag hör dimmigt hur kvinnan förklarar att vi är på väg till universitetssjukhuset i Linköping för att behandla mig på dess högklassiga brännskadeavdelning. Hon förklarar också att jag har allvarliga brännskador men att jag inte ska oroa mig, de ska ta hand om mig och allt ska komma att ordna sig.

Jag kan höra att jag befinner mig i ett fordon. Min hjärna lyckas långsamt klura ut att det handlar om en ambulans. Kvinnans röst och motorljudet från ambulansen avtar och jag försvinner på nytt in i ett lugnt och mörkt tillstånd. Allt är återigen så skönt …

Ett intensivt pip, pip, pip rycker mig loss från mörkret och tillbaka till nuet. Min kropp hoppar till av det plötsliga uppvaknandet och jag tvingas till några snabba, harklande andetag. Mina ögon går av någon anledning inte att öppna och jag får nöja mig med intryck från mitt hörsel- och luktsinne. Monitorer piper, stressade doktorer spottar fram medicinska termer; lukten av piller, sprutor och gummihandskar når mig. Alla intryck gör mig ordentligt stressad och för första gången den här natten kryper stora orosmoln fram inom mig. Jag vill återgå till mitt lugna mörker, men min kropp tillåter mig inte att bestämma. Min tids- och verklighetsuppfattning är helt bortblåst av att jag slungas fram och tillbaka mellan ett bekvämt mörkertillstånd och en obekväm verklighet. Den känslomässiga torktumlare jag flyger omkring i är omåttligt förvirrande och min hjärna vädjar efter klarhet.

De stressiga intrycken lättar äntligen något och jag urskiljer en mjuk röst som informerar mig om att min mamma och pappa har anlänt. Jag blir otroligt lättad. Mina sinnen talar om för mig att jag befinner mig i ett rum som är avskilt. Här är kontrasterna mellan verklighet och dröm inte så stora. Den oro som bitit sig fast kan raderas för stunden. De två personer som känner mig bäst och som vet hur jag ska hantera livets krissituationer har kommit. Nu är jag trygg och omhändertagen. Föräldrar är som superhjältar – de kommer till undsättning när man som mest behöver dem, och aldrig tidigare har jag behövt dem mer än i denna stund.

– Tack för att ni kommit, stammar jag fram med en tacksamhet de aldrig tidigare sett mig uttrycka – trots alla måltider, skol- och fotbollsträningstransporter och övrig service de ständigt erbjudit. Det känns som att min tacksamhet omfattar allting de någonsin gjort för mig, och allting de i framtiden ska komma att göra. Därför är jag inte stolt över hur snabbt vår stund övergår från tacksam till vardagsirriterad.

Morsan och farsan är givetvis helt förtvivlade av oro. De har kört de knappa fyra milen mellan Norrköping och Linköping mitt i natten efter att via telefon fått reda på att deras yngste son är allvarligt brännskadad. Trots mina stängda ögon kan jag snabbt avläsa min mors förtvivlan. Mamma gråter hjälplöst när hon och pappa gör entré i mitt rum på akuten. Det dröjer inte länge förrän oroliga mammaklyschor haglar i rummet.

– Men lilla gubben! snyftar hon. Det följs av bland annat lilla älskling! och hjärtat. Mellan dessa smeknamn dyker frågan Hur mår du? upp ett tiotal gånger.

Jag känner hur en våg av värme sköljer genom kroppen. Illa kvickt blir jag mer yr än jag någonsin varit. Världen blir om möjligt ännu mer uppochnedvänd, men på ett härligt sätt. Mina obrukbara ögon kan inte hjälpa mig till balans, min kropp tillåts istället sväva fritt. Nu är det dags att försvinna ett tag. Skönt. Nästa gång jag somnar kanske jag inte vaknar igen, det vet jag, men det känns faktiskt helt okej. Jag vill ta farväl av verkligheten en gång för alla. Det enda som envist håller mig kvar är min mammas snörvliga frågor om hur jag mår. Jag upplever att hon stör mitt avslappnade tillstånd och blir genast irriterad. Vardagligt tonårsirriterad.

Under hela min tonårstid har jag gått i skolan, tränat fotboll och kommit hem först på kvällen. Det har varit min veckovardag genom alla år. Vid hemkomsten om kvällarna var jag oftast trött både fysiskt och psykiskt och ville bara vara för mig själv en stund. Det fick jag aldrig. Varje dag möttes jag av mamma Schylström i absolut toppform. Skorna hade nätt och jämnt hunnit åka av i hallen innan det dagliga förhöret inleddes.

– Hur gick det på provet? Hur gick det på träningen? Vad har du ätit idag? Är du hungrig? Har du några läxor? Varför har du inte gjort dem än?

Det krävdes mycket tålamod för att undvika att be henne sluta tjata. Många gånger gick det bra, andra gånger mindre bra. På akuten i Linköping går det mindre bra. De smärtstillande mediciner som kontinuerligt pumpas in i mina ådror letar sig in i hjärnan och förvränger min verklighet fullständigt. Allt jag önskar är att befinna mig i mitt avslappnade tillstånd, jag bryr mig inte om något annat i hela världen. Jag vill somna in.

– Mamma! Hur tror du att jag mår? Jag har ju för fan blivit överkörd av ett tåg! sluddrar jag fram med mina sista krafter.

På något vis vet jag att det jag just sagt inte stämmer. Överkörd av ett tåg?

Men när jag öppnar munnen är det slumpen som avgör vilka ord som letar sig ut. Hjärnan fungerar inte alls. Målet med att kämpa fram några sista, sluddriga ord är bara att få tyst på min tjatande mamma och därmed få ro – och det funkar. Allt sorl dör ut och mammas gråtande övergår i något slags förvånad tystnad. Det känns till och med som om hela sjukhuset går in i pausläge på grund av min oväntade kommentar. Jag tycker mig se att kirurgerna två våningar ovanför stannar upp mitt i en livsviktig tumöroperation, lägger sina huvuden på sned och frågar: Vad fan sa han nu?.

Givetvis är det inte så. Min hjärna har byggt upp en värld utan samma logik och klarhet som verkligheten, en drömvärld som sakta har tagit över den gnutta verklighet jag fortfarande har grepp om och förpassat mig helt och hållet till ett komatillstånd.

Det är nu min resa börjar.

En gammal bekant

– del 1

En välklädd och rakryggad man öppnade bildörren åt mig och jag steg till folkets stora jubel ut ur bilen, upp på podiet och fram till mannen med mikrofonen. Det kändes onaturligt att bli servad på detta vis – öppna en bildörr kunde jag göra själv, och jag hade absolut kunnat gå de knappa trehundra meterna mellan hotellet och festlokalen också. Men det var bara att tacka och ta emot.

– Vad tycker du om Linköping? frågade konferenciern leende och räckte över mikrofonen till mig.

– Linköping är bäst! vrålade jag och sträckte armarna i vädret.

De hundratals Melodifestivalenfans som samlats vid konserthuset gav ifrån sig ett integrerat, långdraget och öronbedövande jubel. Jag log stort, rättade till Tigerkavajen och fortsatte vinkande ner för den röda matta som låg utrullad framför entrén. Kvällen till ära vankades välkomstfest inför Melodifestivalens Andra chansentävling som skulle gå av stapeln under lördagen. Det var en tradition att alla arrangerande städer bjöd in till stor välkomstfest redan under torsdagen. Melodifestivalen tenderar att ständigt suga åt sig ett omfattande intresse från media, och alla turnéstäder såg därför sin chans att briljera med bland annat påkostade, pampiga kickoff-fester för såväl produktion som låtskrivare och artister.

Till höger och vänster om den skrikigt röda mattan fanns tydligt markerade grindstängsel som var bemannade av flera ordningsvakter. Händer med skrivblock och pennor viftade in över stängslet och jag hörde mitt namn skrikas från alla håll och kanter. Det var ett tumult jag sällan skådat. Graden av uppståndelse runt mig fick mig att känna mig som en medlem i The Beatles på 1960-talet. Jag nickade vänligt åt alla jag lyckades möta med blicken och begav mig mot den ena sidan av stängslet för att hälsa på åtminstone en bråkdel av de fans som anslutit. Jag skrev min skakiga autograf på några mobilskal, kepsar och armar, tog Snapchatbilder med tonåringar och försökte slänga käft med de som ropade från andra sidan. De allra flesta fans var i tonåren eller yngre, och alla röster som skrek blev därför till en ljus, gäll sörja. Det stod visserligen föräldrar och vuxna lite här och var, men de var mer tysta och tillbakadragna än de yngre fansen.

Jag noterade snart en mörk, manlig röst som stack ut från mängden. Den kallade envist