Den långa vägen hem

By Nils Parling

Även för individer mentalt rustade i pansarmantlar kan livet ibland bli svidande och tungt att släpa på. Elov Gran kunde inte sägas höra till den kategorin. Han var spontanist, ett offer för ögonblickets ingivelser, och just nu fann han förhållandena vidriga ... Den långa vägen hem är en novellsamling av författaren Nils Parling.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726940466

Book preview

Mors stol och fars gryta

Det var ju så: Man fick erkänna att det var en smula kalt i vardagsrummet så där i förstone. Joel hade inte velat ansöka om bosättningslån med vidhängande räntebesvär utan hävdat att kontantaffärer var det enda riktiga och att man kunde komplettera efterhand som man fick råd därtill.

Så att när han efter kaffet på säng sista söndagen i maj ledde henne ditin från sovrummet, vart hon faktiskt riktigt glad för den morsdagspresent han avtäckt innan han väckte henne med brickan och rosen. Det var en riktigt näpen fåtölj, hon provsatt den genast. Bullig och mjuk, hon sjönk ner i den som i ett blått moln. Och hon kunde ju inte annat än tacka ärligt för den presenten. Det var alltså första morsdagen efter gemenskapens ingående.

Hon tyckte verkligen mycket om fåtöljen. Sen var det ju förstås ett annat, att hon inte fick så mycken tid över att jäsa i den. För att inte så där i starten dra ner ekonomin hade hon behållit sitt arbete i hemslöjdsbutiken, det var inte särskilt välavlönat, men tillskottet var ändå välkommet, när det var så mycket man skulle försöka skrapa ihop till det gemensamma hemmet. Och när hon nu kom hem om kvällen, så var det matlagning och stök och alla de bestyr som på en husmor ankommer. Fast fåtöljen fyllde ju ändå en uppgift.

Joel tog, så snart han anlänt från sitt jobb, plats i den och satt där sedan mycket skönt med aftontidningen eller lyddes till radion eller teven eller bara slöade. Hon missunnade honom visst inte. Han fick så gärna sitta i hennes morsdagspresent, när hon själv hade annat att syssla med, och annars med förresten. Det hände väl nån gång att hon smög sig till att slå ner skoftet och ha det gott i den blåa och bulliga möbeln, men sen var det rättnu nån husmorsplikt som kallade och när den var fullgjord, var fåtöljen i regel upptagen av annan person.

Men numera är det ju inte bara mor som har sin speciella dag. Det blir ju fars dag också ibland. När Joels första inföll gav hon honom ett rökställ för fyrtiosex och femtio. Han blev stormförtjust, för han hade en tid gått och önskat sig en sådan uppsättning och inte förgätit att redovisa sin trängtan i god tid före fars dag. Så nu kunde han sitta i hennes blåa morsdagsfåtölj med sträckta ben och ha farsdagsrökstället med piporna inom bekvämt räckhåll på det runda bordet bredvid.

Och vintern gick och våren kom, och en vacker majmorgon var han på nytt där med en festlig bricka och två röda rosor den här gången. När kaffet och kramen var undanstökade ledde han henne hemlighetsfull mot dörren till vardagsrummet. Den här nya fåtöljen, detta förnämliga tillskott till interiören, var mossgrön men eljest i huvudsak lik den första.

– Är den inte fin, sa han. – Du har ju nämnt att det borde vara två, så då tänkte jag … ja, här står den nu.

Det var som han sa. Hon hade nämnt det. Så där i förbigående, inte direkt som lämplig presentartikel. Men riktigt så äktglad som förra gången rådde hon inte med att vara, där hon provsatt den mossgröna och prisade den och sa att nu började vardagsrummet likna nånting och hon fick väl tacka så mycket för hans omtänksamhet. Ville hon vara riktigt ärlig, så skulle hon kanske velat byta den i sig själv förträffliga sittmöbeln mot den vackra kamé hon kikat på i skylten hos juvelerare Wiksell, alltså med den uppfattning om morsdagspresent kamén ifråga inspirerat henne till.

Nu stod emellertid den mossgröna fåtöljen där. Och visst prydde den väl sin plats och gjorde rummet i dubbel bemärkelse vilsamt. Men hon hade alltfort ganska ringa tid för fåtöljsittande. Och dessutom hände det alltibland när hon slängde en sittlysten blick dithän, att Joel satt där och dåsade med baken nersjunken i den blå och fötterna bekvämt upplagda i den mossgröna, och då nändes hon inte störa.

Framemot höstkanten det året blev det visserligen så, att hon kom att ta sig någon vilopaus emellanåt, än i den ena, än i den andra morsdagspresenten. Hon hade lagt av i butiken för obestämd tid och gick väntande och hade sålunda tillfälle att ta igen sig nån stund när Joel var i sitt arbete hela dagarna. Och det hände faktiskt att han om kvällen vid upprepade tillfällen drog åt sig fötterna och omtänksamt bad henne sitta ner och ha det skönt en stund, medan hon virkade de små plagg som skulle bli den väntades och som hon varje ledig stund sysslade med.

Hon stödde magen tung mot disken i affären, när hon den gången inhandlade presenten till Joels dag, fars dag alltså. Och hon hann förära honom den elektriska rakapparat hon förstått att han önskat sig, när han vid ett par tillfällen öppet ondgjort sig över den gamla i det närmaste uttjänta. Men sedan bar det in i värkarnas plågorike med henne, och innan midnatt omspände familjebanden en tredje medlem och hon måste pressa en extra tår, när hon såg hur lycklig Joel var för pojken och hörde honom vid sängen på BB yttra att detta, ja detta var ju ändå toppen av farsdagspresent.

Lille Jan kom sig snabbt under vinterns lopp, och när hon en vacker dag i maj stod där framför juvelerarbutikens fönster och längtansfullt drömde sig ett vackert halsband i silver och slipad hemertit, så satt han kapprak i sin vagn och jollrade. Och när hon frågade honom rakt på sak om han inte trodde att mamma skulle bli glad för så fint smycke, så grinade han upp sig och spillde några våta läten, som hon kunde tolka som jo-jo-jo …

Hon nämnde mera som i förbigående om halsbandet samma kväll. Sa bara till Joel att hon sett det och att hon fann det förvånansvärt billigt i förhållande till stil och kvalitet.

Joel, som satt där i en fåtölj med fötterna upplagda i den andra och lille Jan guppande på knäna nickade frånvarande. Hon var inte alls säker på att han fattat men antog att hon i alla fall hade rätt att hoppas det.

Det blev inget halsband, när den tiden kom. Hon fick tre rosor och en fin tårta han hade köpt. Men när han ledde henne in i vardagsrummet, så säckade det till så underligt i hjärtat och hon orkade inte le så där uppriktigt som den allra första morsdagen innan hon omsider blev mor.

– Vad tycker du om den, sa han vädjande. Du vet om det kommer gäster och så. Dom ska väl sitta skönt så långt det går och föresten så … Ja, jag tänkte vi behöver den faktiskt, det blir mera fullständigt möblerat sen vi fick ut dom gamla nedsuttna stolarna, eller hur?

Hon tvingade sig att nicka lite stelt. Det var ingen fara med fåtölj nummer tre. Den var brun och såg riktigt vilsam ut med svagt buktat ryggstöd och en utdragbar historia att vila benen på om man ville göra det som mest bekvämt at sig. Och det kompletterade visserligen på ett förtjänstfullt sätt möblemanget, men ändå var hennes tack bara ett munläte och hon tog sig med en förstulen suck åt halsen och mindes fönstret hos juvelerare Wiksell.

Hon var inte direkt ledsen. Snarare för en gångs skull lite arg, fast hon lyckades bemästra sig och inte visa det. Hon sa ingenting om sina tankar sedan heller. De tankar som mognade till en föresats, en benigt obönhörlig.

Lille Jan var tidig av sig. På ettårsdagen var han redan på benen och stabbade stormförtjust kring med den stora tygelefant de köpt åt honom, den present som han givetvis skulle ha först av de båda som råkade ha högtidsdag samtidigt. Och när så far ätit sin tårtabit och druckit påtår och tretår och slängde sina håriga ben ur bädden för att ta del av vad märkligt och fint som hustrukvinnan köpt den här gången att förära sin herre och man, så stod samma hustrukvinna där och bävade lite för resultatet av sin framvuxna föresats.

Hon hade ställt in paketet på bordet i vardagsrummet och ledde honom ditin och sa att hon fick väl gratulera; presenten var inte så exklusiv kanske, men hon visste att den skulle komma att fylla sin uppgift, ja det var hon bergsäker på. Han i sin tur strålade aningsfullt gladögd mot den digra kartongen. Slog ner baken i en fåtölj och drog till sig presenten och knövlade upp knutarna på omslagssnöret. Men nu måste hon rentav sätta sig i en annan fåtölj, för sanningen att säga kändes det lite konstigt i knävecken och just nu ångrade hon sig och skulle helst av allt velat ha detta skälmstycke ogjort, men nu var det försent och intet att göra åt. Ja, hon tyckte näranog synd om sin Joel, men på sätt och vis var det rätt åt honom, och kanske, kanske ändå till nästa mors dag …

Han fick omsider av snöret och vek upp kartongens lock och grabbade grinande upp en näve krollspint. Men så vart han sittande där med tussen i hand och ögonen, som kisat så förväntansfullt växte till oförståndets stora blåa kulor.

– Men vad i … mumlade han men avbröt sig i tid och satt där och svalde och svalde.

– Ja, du vet vi behöver verkligen en, sa hon med lite bräcklig röst.

– Vi har ju hittills försökt hålla oss till vad huset behöver. Är den inte bra tror du? Dom kan väl inte ha lurat mej, den kostade bara sjuttifem kronor. Ska du inte ta opp den och titta hur presenten till dej ser ut?

Så måste han väl ta upp sin present då. Och han ställde den på bordet och körde sin ena långa hand genom håret upprepade gånger. Men hans blickar var inte särskilt begeistrade, där den vilade på den fina och rostfriglänsande tryckkokare hans hustru förärat honom på fars dag. Han bet sig i läppen. Hon för sin del reste sig.

– Om du har sett nog nu, Joel, så kanske vi kan ställa ut pjäsen dit där den hör hemma, sa hon så lugnt hon kunde.

Hon gick med presenten i famn, alltjämt utan att ha hört ett ord från honom. Sen var det en smula svårt att umgås den dagen. Men hon hade ju lille Jan och Joel i sin tur tog en förmiddagspromenad och blev borta ganska länge. När han omsider återvände hade hon tryckkokat lunchköttet och bjöd till bords. Han var tämligen allvarlig i synen och teg sig igenom hela måltiden, men harklade sig när de ätit färdigt och sa som vanligt tack för maten och tillade:

– Jag har tänkt en del … Ja, en hel del … Ska du ta på Janne lite kläder, så går vi en sväng i finvädret …

Det blev så. De gick en sväng. Lugnt och stilla, för lille Jan var såvisst ingen sprinter ännu. Och de sa just inte så mycket. Men han, som alltid annars besvärade sig över hennes kvinnliga lust att kika i skyltfönster, stannade till och med självmant vid juvelerare Wiksells den här gången.

– Dom har en hel del fina grejer, sa han och tog till sig hennes lediga hand och tryckte och klämde lite grann. – Du, Inga, förlåt mej, karlar är väl ibland en smula tanklösa, men jag menade faktiskt inget illa utan tvärtom. Men om det nu är nåt därinne som du gillar och som inte är alltför dyrt, så är det ditt så snart dom öppnar i morrn. Blir det bra så? …

Hon svarade inte direkt. Sig bara ner på lille Jan som drog i hennes andra hand och ville fortsätta att träna sina benkottar. Först när Joel på nytt kom med sitt erbjudande, mumlade hon lågmält:

– Ah, det kan väl få anstå tills vidare. Förresten har jag väl allt jag kan önska mej. Dej, lille Janne, hälsan …

När hon kom sig för med att höja sin blick mot hans, så varslade hon likafullt att allt var gott och väl igen. För han stod där och grinade så inåtgott som alltid när han uppfattat något verkligt humoristiskt i en livets situation av något slag.

– Och mors fina stolar och fars förträffliga gryta, skrattade han så gott att han rentav narrade lille Jan att i sin tur avlåta ett underligt kacklande läte.

Sen drog de sig så sakta hemåt igen. Till trivseln i egna vardagsrummet. Rummet med de tre fåtöljerna …

Pillerna

Egentligen borde Robert Svenssons Lena i Utsotens by knappast haft någon anledning att i sitt äktenskap förfalla till någon utpräglad närighet. För det första hade den några år äldre maken egenhändigt byggt den lilla villa som paret som nygifta kunnat ockupera, skuldfritt och utan betungande räntor och amorteringar. För det andra hade Robert Svensson kartat sig fram till bas på SEABS byggnadsavdelning, i Malmberga söderpå. Hans inkomster var relativt hyggliga i förhållande till inflationens prisskruv.

Visst må det väl sägas, att Lena som hemmafru visade en del goda sidor. Hon slöade aldrig bort tiden med cigarrettsnuttande och veckoblaskplöjande som mången hemmafru förfaller till. Hon offrade inte mycket åt modeväxlingarna, som lockade grannfruar till Malmberga för att på Salong Felicia inköpa billigt bjäfs för dyra pengar, utan klippte