Kringgränd

By Nils Parling

Livet är inte en dans på rosor för den oberoende lantbrukaren Manuelo och hans familj. Som för många andra i det Francostyrda Spanien är inkomsterna knappa och möjligheterna få. När turistnäringen expanderar i landet blir familjens situation än svårare, då rika amerikaner vill komma åt Manuelos mark för att bygga ett pampigt hotellkomplex. Kan Manuelo stå emot både de kommersiella intressenter och den hårdföra statsapparat som är ute efter hans mark, och i förlängningen familjens levebröd?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726940589

Book preview

1

Det mest iögonfallande uppe på kullen Sancta Magdalena är inte planteringarna av oliv- och mandelträd, inte de låga husen med sprickande rappning och svankiga tak. Inte heller de bredbladiga, stundom mer än manshöga kaktusarna eller magra plantor av kryddväxter kring snålt tilltagna gårdsplaner.

Det är snarare murarna. Tusentals ton av stenkotor i alla storlekar, systematiskt upplagda i rektanglar och kvadrater, rutar de in kullens snåla arealer av kultiverad jord, alltifrån kullens fot och staden på flacklandet mot hamn och hav, upp över kullens långrunda hjässa.

Så här, sedan solen kanat ner bakom Monte Pietras himlasträvande, svarta kam och skymning redan kryper blå över bergssluttningens pinjeskog och apelsinlunderna norrut i dalen, antar de i klart dagsljus närmast tegelfärgade murformationerna en annan, om möjligt mera torftig kulör.

Nu glänser de skorviga murkrönen gråa, nästan som fuktiga, som svett på tröttkörd grå åsna, som slem efter grå snigel, mödosamt släpande sitt skalhus uppför väggen på fattigmans boning.

Det är som om den samlade svetten från millioner solsvedda dagsverken kröp fram ur det hårda materialet för att berätta hur dessa otaliga murformationer blivit till. Berätta om all vedermöda det kostat kullens kolonisatörer och odlare att här uppe i kärvheten söka bereda sig bärgning.

Men lägger man en hand på närmaste mur, är stenknotorna vassa och torra och kalla och har bara sin egen strävhet att förtälja.

Nere i staden glittrar gatorna redan av ljus. I den lilla fiskehamnen glider en och annan lanterna in mot kajen från mörknande havsvidd: eftersläntrare till den lilla flotta av ett tjogtal trålare som redan vid tretiden på morgonen puttrat utåt mot horisonten för lång dags fiske på gungande vågor.

Norrut från själva stadskoncentrationen glimmar längs kustremsan en gles rad av fönsterstjärnor. Den företeelsen är inte så gammal. Där för bara ett par år tillbaka enstaka låga kojor hukade längs sandkullarna reser sig nu nybyggda hus, somliga i flera våningar. Främlingshus, en lång rad längs de torra partierna av kustremsan. Längre från stranden finns ännu några gamla lerhus kvar, liksom på måfå utkastade över de sumpiga markerna mellan strandbebyggelsen på kustremsans kullar och de vidsträckta apelsinlundernas röda, väl dränerade jord. Kurar i den höga vassen, speglar vid regnperioder sitt armod i slammiga pölar runt knutar och vattensjuka, vindvridna träd.

Häruppe på Sancta Magdalena skär inga fönsterljus sönder den snabbt tätnande skymningen. Kullens husbestånd, glest utspritt bland murarna, skulle kunna förefalla totalt övergivet, om inte den svaga kvällsvinden sysselsatte sig med att fläkta ett streck med fladdrande tvättkläder vid huset i olivlunden längst uppe på kammen i söder och spred lukten av falnande härdeld från skorstenen på en gråvit husvålnad ett stycke ner i västerluten, halvvägs ner mot dalen mellan Sancta Magdalena och Monte Pietra.

Tre kojor som tillförne hyst strävsamma olivodlare och deras familjer står sedan en tid tillbaka tomma bland olivoch mandelträd inom respektive murrektanglar.

Halvvägs nere i sluttningen mot öster, mot staden under och vyn av hamn och hav, finns ytterligare ett hus. Ett riktigt ordentligt tilltaget hus, som bryter förkrossande mot övrigas anspråkslöshet. Det är murat med valvbågar och portaler, två våningar högt, med krenelerad takterrass, vackra dörrar i breda karmar och draperiförhängda vyfönster på sex–sju meters bredd för den svindlande sköna utsikt som dagen har att bjuda. Asfaltsväg leder ditupp från villabebyggelsen i stadens utkant. Infarten till den väl tilltagna gårdsplanen är bred, med vackert smidda järngrindar. Innanför muren som omgärdar tomten blommar pelargonior och knoppas nerium, kaktusfrukter rodnar och små dadelpalmer strävar mot skyn bland kvarlämnade mandelträd. Allt nyplanterat sedan huset kom till, en hel liten lustgård av fägring.

Och så stort och pampigt är detta vitkalkade palats att Sancta Magdalenas hela övriga husbestånd av bostäder skulle kunna tänkas inrymmas i det.

Till det huset är elektriska ledningar dragna från staden. För tillfället ligger det emellertid mörkt och öde. Amerikanaren som låtit bygga det och som residerat där några månader har farit till sitt land för att bevaka sina affärer och se till att hans millioner inte upphör att yngla. Han skall dock med säkerhet komma tillbaka rätt snart. Som övriga främlingar, som holländare, belgare, engelsmän och andra därborta på stranden norr om staden, vilka då och då gör sig ärende till sina respektive fosterland för att ordna vissa viktiga transaktioner men återkommer när allt är tryggat.

Och amerikanarens pampiga hus är i sig självt ett tecken på att den utveckling som på kort tid expanderat längs den sandiga playan norr om stadsbebyggelsen, begynt sända trevare också uppåt mot Sancta Magdalenas av stenmurar i sektioner uppspaltade sluttningar.

Bleka stjärnstift pliggar redan himlen och den svaga vind som andas över kullen från det svarta berget i väster har begynt svalna en smula. Då rasslar det lätt av tassar mot grus nere i norrsluttningen. Knappt skönjbar mellan gråa murar glider en raggig, grå skugga längs slingrande stigar och brott i murarna uppöver mot kullen Sancta Magdalena. Med sin långa, halvöppna käft, sin borstiga manke och slokande svans liknar den mest av allt en varg, men trakten hyser ju inga vargar, och dessutom plägar vargar knappast ha rep om halsen som den här skapelsen. Det är inte fråga om något halsband i egentlig mening. Bara en grå tross av hampa knuten runt i raggen bakom öronen. Söndertuggad och tofsig slänger repändan kring bog och framben för varje språng eller steg.

Det är en storvuxen hund. Mager och kotig över länderna men gepardsmidig i alla sina rörelser. En rasbestämning skulle svårligen kunna göras. Kanske är den av storlek och hållning att döma till vissa delar schäfer. Men pälsen är inte strid och sträv som hos schäfern utan glest långraggig och hopsnodd i tovor och testar, behängd med torra, taggiga pinnar och envetna kardborrar som hakat sig fast i tovigheten. På nära håll betraktad är den också mera gulaktig än grå, nästan som de skrovliga murarna vid dagsljus. Det är väl också därför som djuret smälter så väl samman med skrovligheten, där det i drivande hundlunk och flytande skutt över murarna tar sig uppöver mot ett av de öde husen närmare kullens krön.

Att den magra, knappast vackra hunden inte är främling här märks nogsamt. Den tvekar aldrig om leden. Den förgäter den steniga och buktande kärrvägen och genar längs småstigar mellan brotten i murarna. Sätter sina tassar på blanktrampade stenar med säkerheten hos ett fångat lodjur som i åratal rolöst gått i ring bakom gallret kring lodjursberget i Zoo någonstans. Rätt snart är den uppe vid det första lilla stenhuset ytterst mot Sancta Magdalenas norrsida. Ett ögonblick försvinner den under ett skuggmörkt olivträds hängande grenvalv. I nästa visar den sig åter på den trånga gårdsplanen, viker mot det kalkgråa, meterhöga brunnskaret ett par språng åt höger, lyfter ett ben och gör sitt tarv mot muren bakom, medan den långa nosen vibrerande bläddrar i nattvinden.

Så glider hunden iväg mot pation, yttermur och taklös förstu till själva boningshuset, kommer inom och slinker in genom en dörr som gapar snedmynt på ett enda gångjärn. Inte så länge blir hunden därinne. En snusande inspektionstur bara, innan den åter exponerar sig som en rörlig skugga bland skuggorna utanför husrucklet. Nu sätter den kurs mot ett knotigt mandelträd några meter från husknuten. Under dess höstligt avskalade grenverk är en tilltrampad rundel i den grusiga jorden. Där snurrar den magra hunden på hundars vis kring sig själv ett par gånger och sjunker så samman med en tung suck. Den makar sig tillrätta, ligger med den långa käften vänd österut mot staden och havet bortom. Krafsar med en kloig baktass lojt bort en kardborre som häktat sig fast intill halsraggens prydnad av hampa. Ligger så länge stilla, lätt flämtande, med en lång tunga pendlande ur gapet.

Över horisonten, nere i sydost, kullrar sig rödryggad och väldig en praktfull månskiva. Bygger bro över vindvaggat Medelhav, silverbro så småningom, allteftersom den liksom ur disig tomhet framfödd höjer sig och ändrar färg till klaraste silvervitt. Den kommer nyss klarnande stjärnor att åter blekna en smula. Sänder sitt sken över land och stad och driver nattskuggorna åter till bergens skrevor och behärskar dagrarna till mild blåhet över all omgivning.

När dess sken över skuggsilhuetten från ett olivträd vid närmaste stenmur når den raggiga hundskapelsens viloplats, reser sig djuret på frambenen. Några ögonblick vrider sig de resta öronlurarna efter det lätta pladdret från uthängda kläder vid huset i olivlunden högst uppe på kullens krön, bläddrar de känsliga näsborrarna ur nattens dofter fram röklukten från kojan i västerluten. Så höjer djuret sin långa käft mot den stigande silvertallriken över vindvaggat hav. Hamptrossen kring den raggtoviga halsen vajar och ur grov och mager strupe stiger ett rosslande tjut mot rymderna över kullen. Stiger och stiger i avbrutna, skällande satser. Faller mot ylande bas och stiger igen och spricker i ett raspande och tas upp på nytt och på nytt.

En mager och raggig hundbastard sjunger en omelodisk och liksom plågat ylande serenad för söderns glänsande fullmåne.

En sång bland murar …

Manuelo Zerrado, sentida odlare på kullen Sancta Magdalena, har svårt att finna rätta lägen för sömn denna kväll.

Han ligger där och vrider sig i bädden vid sidan om hustrun Consuela. Försiktigt för att inte väcka om hon sover. För att låta henne tro att han bara vänder sig i sömnen ifall hon är halvvaken.

Efter en lång dag av arbete brukar han annars ha lätt för att somna. Men sista tidens skeenden har gjort honom irriterad och han ältar dem om och om igen, särskilt så här när kvällen kommit och ger mera frihet för tankarna än dagens möda.

Utifrån når det lätta fladdrandet från kläderna på strecket mellan mandelträden vid knuten hans öron genom den glesa persienn som täcker fönstergluggen. Inne fladdrar andedräkterna genom mörkret från Marias bädd och från bädden där elvaårige Carlos sover tillsammans med lillebror Georgio.

Huset har bara ett rum förutom det minimala köket där man reder måltiderna och äter. Sommartids går det bra att sova ute i pation, den murinhägnade del av gården som är sammanbyggd med huset men som saknar annat tak än de bastmattor som läggs på vid stark solhetta.

Så här när höstsvalkan kommer får man maka sig tillsamman. Fem sovande i samma rum är inte ovanligt alls bland fattigt folk.

Han ligger där och glor vidöppet i svärtan, medan tankarna ringar in irritationsmomenten. Glöden från brazeron i hörnet har slocknat och nattsvalkan kryper ödlekall och fuktig över murväggarnas innersidor. Ännu är det ju ingen större fara med temperaturen, men vintern kan ibland vara besvärlig, med isig vind som rider ner från bergen med kalla regnskurar i famnen.

Från bädden med Carlos och lille Georgio kommer en kvävd hostattack. Det är Georgio. Manuelo lyss en smula bekymrad. Minstingen borde haft medicin för den där katarren, men vem sprang väl till läkare och apotek och offrade svettköpta pesetas om det inte var absolut av nöden. Attackerna har emellertid mildrats en smula, och det är ju alltid en lättnad. Gråvädersdagar med malagablåst och duggregnsfukt brukar medföra att ungarna faller offer för snuva och halsont. Nu, sen mistralen sopat bort de släpande molnhyendena från Sancta Magdalena ska Georgio säkert bli bra igen.

Manuelos ben har också slutat värka. Det är ett gott tecken för bättre väderlek. Det benet som en gång i tiden råkade komma i vägen för en blybit och alltsedan dess varit en prickfri väderleksbarometer. I kväll känner han inte alls av det. Det är helt andra saker som irriterar.

Kullen Sancta Magdalena har på senare tid blivit föremål för stegrat intresse från utomstående. Främlingar strosar kring i omgivningen. Så länge de håller sig kring de redan öde gårdarna och kravlar kring bland murarna i sluttningen mot öst och norr kan det väl gå an. Man behöver ju inte hålla ögonen på dem om man inte vill och är nyfiken.

Det är bara det att de i stigande antal börjat söka sig hitupp till gården på högsta krönet. De kommer ensamma eller i flock och vandrar kring bland olivträden och murarna. De glor på det lilla åsnestallet och begapar åsnan där den betar den lilla gräsplätten på platån där huset ligger. De drar sig inte för att kika in i pation eller kasta nyfikna blickar genom dörr eller fönsterglugg. Inte alla givetvis, men många. Andra visar hänsyn och tränger sig inte på.

En smula störande, detta. För den som vill ha sitt för sig och den forna friden häruppe vid kullens högst belägna gård i behåll.

Consuela är inte heller särskilt trakterad av denna uppmärksamhet. Hon skyggar mestadels in i huset när här dyker upp främlingar. Ungarna är väl de enda som förefaller att uppskatta besöken. Maria på sexton år poserar gärna för kameror och lyssnar glupskt till ord som bonita och guappa, framkastade av främlingar som vill komplimentera henne för hennes unga skönhet, hennes blanksvarta hår, buktande höfter, ungflickstoppiga bröst och sammetssvarta ögon. Lille Georgio, två år, är också trakterad om än en smula blyg. Det händer ju ibland att någon främling har med sig en godsak att sticka i Georgios skygga lilla näve. Carlos för sin del är mera reserverad och håller avståndet, även om hans nyfikenhet inte medger att han helt ignorerar gårdsgästerna.

Ofta nog kommer främlingarna anförda av en man nerifrån staden. En elegant klädd spanjor i fyrtiofemårsåldern. En man som Manuelo inte har några varmare känslor till övers för.

Vid sådana tillfällen söker Manuelo också hålla avståndet. Men det kan ibland vara svårt nog, ty den mannen är otillbörligt påträngsen. Han visar sina sällskap omkring och talar ivrigt om också stapplande ett främmande tungomål. Han pekar och gestikulerar. Han kliver på välupplagda murar utan att fästa sig vid att hans stora fötter river ner stenknotor. Hans ringprydda händer rör sig ständigt i förklaringar och försök att förtydliga den knaggliga utländska han använder sig av.

Och fastän Manuelo ingenting begriper av allt snattret, så har han alltsedan första besöket haft klart för sig vad mannen är ute efter. Ty just den mannen är det som byggt amerikanarens pampiga villa i östsluttningen och samme man har köpt ut tre av Manuelos forna grannar på kullen Sancta Magdalena.

Själv har Manuelo Zerrado inte heller undsluppit anbud. Enträgna, påträngsna anbud från denne man som han av flera orsaker alls inte gillar.

Kring sådant är det som Manuelos tankar rör sig, där han ligger vaken i mörkret invid Consuelas sida. Inga särskilt behagliga tankar för en man som vill leva sitt liv i fred och ro på fäderneärvd gård, odla sin frukt på torftig jord, nöjd med sin strävsamma lott och det enkla hem som är hans och familjens.

Det drar lite svalt kring en fot som råkat komma utanför mantan. Han makar den försiktigt in under filten på nytt, men råkar därvid komma åt hustruns ben och varsnar att hon rycker till vid beröringen. I nästa ögonblick hör han hennes mumlande, sömntunga röst vid sitt öra och känner en armbåge mot höften i en lätt snuddande beröring.

– Du måste sova, Manuelo! Du sover inte, varför? Du måste …

Den mumlande rösten är omtänksam som alltid. Ändå rycker han lätt på axlarna där han ligger. Sova! Inte alltid så lätt för den som har ansvar, som måste tänka för alla, begrunda och tillrättalägga, för att på lämpligt sätt bemöta detta som är att vänta.

– Du kan väl sova ändå, mumlar han lite ovilligt. Men oviljan sträcker sig inte så långt som till handen som drar upp mantan över hustruns skuldra.

– Du sköter väl ditt, mujer! Jag …

Han avbryter sig och vrider sig halvleds från henne. Inte lastar en man och familjefar sina betryckta tankar på en kvinna som ändå har tillräckligt med omsorger om barn och hem och allsköns pyssel som åligger en husmor. Förresten är det natt. Barnen sover. De kan vakna om man ligger och mumlar som svarta humlor i mörkret …

Hon borde kanske förstå det, tänker han. I nästa ögonblick vet han att hennes tankar också sysslat med detta som så länge irriterat hans nervsystem.

– Tänker du gå, hör han hennes mumlande bakom nacken. Då förstår han att hon mitt i sin flit med tvätten på eftermiddagen och fastän det hela försiggått lite avsides ändock uppfattat vad det var fråga om och vad den unge budbäraren haft för ärende. Det är ju förövrigt inte första gången …

Han svarar inte direkt. Ligger där tyst med ansiktet halvt frånvänt och stirrar mot fönsterpersiennen och ser hur springorna börjar tecknas allt klarare i mörkret, hur de blir riktigt ljusa till slut, inte diffust mörka som vakenkvällar före, innan mistralen kom i morse och föste iväg med regntöcknet kring kullen och Monte Priete.

– Månen går upp, mumlar han slutligen. Nu är den uppe. Blir bättre väder för skörden. Men nu får vi sova, mujer! I morgon, vi får väl se …

Manuelo avbryter sig och lyssnar. Genom bristfälligt tak och otät fönsterglugg tränger avlägset ifrån den osaliga låten från en ylande hund. Manuelo känner hur Consuelas magra och arbetssträva hand trevar sig till hans, hur hennes av slit och barnsbörder hopsjunkna kropp trycker sig närmare hans egen magra röv. Han hör hennes viskande röst efter en stunds andlöst lyssnande till det stigande, fallande, ylande och rosslande lätet från någonstans därborta i sluttningen mot norr.

– Perro är här, viskar hon. Han sjunger som vanligt. Hör!

– Han kommer igen, mumlar Manuelo tillbaka. Han är hemma häruppe. Han kommer att fortsätta att söka sej hit. Tills någon skjuter honom …

– Stackars Perro! Vi får så lite över, men alltid blir det väl något. Om han kom på dagen. Om han inte var så skygg.

– Han föder sej nog, mumlar Manuelo och lyss till den osaliga sången och betänker åter sin egen situation i livet. Var han nu kan hålla hus. Det är bara det att när kvällen kommer vill han hem. Hem, Consuela. Jag tror jag förstår honom.

– Jag förstår honom också, viskar Consuela och han