Mord i kikaren

By Arne Schmitz

Max är tjugo år gammal och sommaren har nyss anlänt. Bland sina kompisar i skånska orten Vitaby särskiljer han sig någorlunda: han går lägger sig tidigt när de andra dricker nätterna lång. Han är ornitolog och då är den tidiga timmen för viktig för att sovas bort. Men även han låter sig svepas med med sommarledighetens lättja. Han har ögonen på Pia, men har hon kommit över Uffe? Känslorna är lika heta som sommarvärmen...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 21, 2021
• ISBN: 9788726442434

Book preview

Första kapitlet

Måsarna kom i glesa småflockar tätt över strandkanten. De rörde sig fullständigt ljudlöst och blev i det skumma gryningsljuset märkvärdigt konturlösa. Jag tyckte de liknade stora ugglor och lät ideligen lura mig att sätta kikaren på dem för att fastställa deras rätta identitet. Men hoppet att en eller annan av dem trots allt skulle råka vara en ännu kringfladdrande uggla visade sig ständigt fåfängt. Nattfåglarnas tid var förbi, nu flög måsarna till fiskeplatserna som den nya dagens första budbärare.

Jag sysselsatte mig onödigt länge med måsarna, ty luften i övrigt var ännu lika tom som mörk och det fordrades rörelse för att hålla morgonkylan borta. Fastän almanackan pekade på augusti kändes det bistert kallt — en omild nordan svepte fram över det flacka landskapet och ven kring öronen på mig. Visserligen låg jag någorlunda skyddad nere i en sandhåla, men den omgivande strandrågen bugade sig ödmjukt mot jorden och släppte vinden på mig.

Det är vid sådana tillfällen man allvarligt begrundar, vad man egentligen har givit sig in i. Att klockan fyra på morgonen byta ut sin goda säng mot en enslig och blåsig udde är något som människor med sunda sovvanor inte ens drömmer om. Jag är den förste att erkänna att det låter lätt sinnessvagt, men ornitologer är nu en gång för alla ett släkte för sig. Inte nog med att de stiger upp, då en hel del andra går och lägger sig, dessutom synes deras umgänge med skog och mark vara av ganska besynnerlig beskaffenhet. Ser man en person stå ute i en mosse och rota med gungfly till höjden av bröstvårtorna ska man vid närmare betänksam granskning finna det vara en fågelfantast i välvillig beundran av exempelvis ett skäggdoppingbo. En rad i landsvägsdiken eller bak gärdsgårdar kravlande figurer med för övrigt trovärdigt utseende behöver man inte heller ägna någon förvåning, ty de är antagligen endast i färd med att nalkas en fågelraritet ute på ängen. Som deras kostymer ofta är svårt märkta av väder och vind och kanske dessutom taggtråd betraktas ornitologerna gärna med misstro av prydliga stadsbor. En sådan fanatisk fågelvän är alltså jag och har så varit ända sedan min hederliga barnsköterska lärde mig skilja på trast och sparv.

Min hobby hade fört mig till Klacken, som den här udden kallades, sannolikt döpt av någon med extremt sinne för liknelser.

Klacken är en i fråga om fågelliv gudabenådad plats. Där inträffar nämligen varje höst ett magnifikt fågelsträck, som kan bjuda den kräsne ornitologen de mest sensationsrika upplevelser. I naturlig strävan att flyga över land så länge som möjligt följer fåglarna kusterna på sina vägar mot vinterkvarteren och just därför bildar Klacken, som beslutsamt sticker ut från en i övrigt tämligen jämn Skånekust, en utomordentlig samlingspunkt och ledlinje. Den pekar dessutom ut mot sydväst, vilket är flertalet arters färdriktning.

Invånarna och kanske framför allt sommargästerna i Vitesand, badorten till vars domäner Klacken hörde, var mäkta stolta över det ypperliga fågelsträcket och bildade för några år sedan en förening som till enda uppgift hade att hålla räkning på de bortflyttande fågelmassorna. För det ändamålet anställdes observatörer, som stationerades ute på Klackspetsen, och det var således en sådan tjänst jag innehade. Den gav inte mycket i börsen, men det räckte för mig att få tillbringa sommaren i Vitesand, för det var jag van vid sedan barndomen.

Ett sådant jobb har förvisso sina nackdelar. Fåglar är morgonpigga varelser — de flesta ger sig iväg långt innan normala människor vaknar — och därför måste man vara ute i gryningen varje dag och i alla väder. Det kan betyda mycket i möda och olust och framför allt den första stunden kan vara prövande för ett morgonhärsket sinne. Hurtfriska människor, som slår sig för bröstet och pratar om att morgonstund har guld i mund, borde följa med och huttra sig genom några kyliga gryningstimmar. Jag tror de skulle bli sjusovare för mindre.

Dock väger obehaget lätt emot den otroliga tjusning, som en fågelmorgon ofelbart innebär. Att sitta och se dunbollarna komma guppande på lätta och obekymrade vingar över daggfriska marker är en sysselsättning, som aldrig tröttar naturvännens öga.

Ett sprött pipande i luften bröt äntligen tystnaden. Morgonens första gulärlor kämpade sig energiskt fram tätt över marken. Men ack! Över strandkanten tappade de totalt lusten att trotsa vind och hav. De steg ett par meter rakt upp under ängsliga pip för att i nästa ögonblick låta sig kastas tillbaka in över land, där de skyndsamt fällde på ängarna.

Mitt arbetsfält var ett kargt område. Sanka och tuviga marker dominerade, men här och var stack en sandig och strandrågbevuxen kulle upp sin trinda hjässa. Det var utlöpare från de meterhöga klitter, som med sina två armar omfamnade hela udden. Ostört var det därute — närmaste byggnaden, den lilla fyren, låg en god halvkilometer inåt land och först bortom den utbredde sig Vitesands villasamhälle, barnens och de jäktade affärsmännens paradis.

Ibland kunde det hända att en spänstig badgäst kom traskande längs den breda plagen, men sådana besök ägde sällan rum före klockan nio.

Fyrens blinkar, som varnar sjöfarare för de förrädiska reven kring udden, slocknade nyss och solens ofantliga eldkula tittade upp över östra horisonten och målade de ilande molnen med sin rödpensel. Nere i sydväst höjde sig Fågelön som en skugga över vattnet. Utanför Klacken fanns ett otal revlar men av dem var Fågelön den enda som förmått motstå havets påtryckningar. Till skillnad från den räcka sandbankar, vilka förband ön med Klacken och alla låg under vattenytan, reste den sig en knapp meter över havet. Den var glest bevuxen med strandråg och andra kostföraktande växter. Att besöka ön var inte tillåtet för vem som helst, den hörde också till fågelföreningens skötebarn på grund av den ymniga förekomsten av and- och måsfågel, som hade reden på nästan varje kvadratmeter.

Jag levde upp med solen. Samtidigt som den gav mig en injektion av energi och gott humör, bröt den udden av blåsten, som med ens for varsammare fram bland mina lockar.

Jag lutade mig lättjefullt bakåt i sanden. Fast sträcket var ovanligt trögt denna morgon kände jag mig belåten. En lördag är alltid en lördag. Visserligen betydde det ingenting i arbetet, som inte kände till begreppet vilodag. Fåglar har inte riktigt sinne för söndagens helgd, de sträcker lika ivrigt alla dagar. Nej, det var aftonen jag såg fram emot med viss förväntan. Säsongens första kräftskiva!

Egentligen avstod jag helt ifrån nattliga utsvävningar, eftersom jag steg upp tidigt gick jag också tidigt till sängs. Nattsudd och morgonspänst är dåliga bundsförvanter.

Men lördagkvällarna lät jag utgöra undantag. Då slog jag mig lös och deltog utan nämnvärda hämningar i det sorglösa nöjesliv, som florerade i Vitesand. Därigenom inskränkte jag nattsömnen till ett minimum, jag hade nämligen ganska svårt att se alla vännerna festa om utan att själv delta. Någon måtta fick det också vara på den sortens abstinens.

Vi var ett s. k. sommargäng, som träffats i Vitesand varje sommar ett gott antal år tillbaka. Från att i början ha varit badortens skräck, en skara rackarungar som levde bus på gator och vägar, var vi nu en samling ungdomar i tjugoårsåldern, vars härjningståg inskränkte sig till dansgolvet på Viteborg, vårt — som man säger — fashionabla badhotell. I hela gänget bedrev bara jag en nyttig tillvaro, de andra hade riktig semester, festade mycket och sov gott om morgnarna.

Klockan blev nio och luften tom. Jag slog ihop anteckningsboken, packade mina grejor i ryggsäcken, klev upp på mopeden, byns väckarklocka och värsta förargelsekälla, och knattrade hemåt.

Hemåt, ja! Mitt hem fanns denna säsongen i ett annex till pensionat Solhem. Det låter pretentiöst med annex, men jag håller för troligt, att det var den ombyggda och något uppiffade vedboden, som fått detta mera aktningsbjudande namn. Rummet låg i nivå med marken, daggen slickade tröskeln om kvällarna och myrorna tycktes ha en av sina bästa promenadstigar därinne. Dessutom var det inte större än att jag ständigt förundrade mig över att sängen överhuvud kunde få plats.

Jag hängde ryggsäcken på sin krok, drog på mig en ren skjorta, hoppade i ett par shorts och traskade in i matsalen. Första dagen på stället gick jag direkt in med arbetskostymen på, men den blick jag fick av fröken Svensson, ett långt skrangligt fruntimmer och Solhems värdinna, uppmuntrade mig inte att göra om det.

Jag hälsade artigt godmorgon på de två enda uppstigna gästerna, en äldre, hängbukig herre, som jag utan tvekan utnämnt till tobakshandlare med 40 år bakom disken, och en ännu äldre, tunn liten dam med nyfiken blick bakom brillorna. Ett sådant där vänligt leende, som endast en snäll gumma kan ge en, kom från hennes håll, medan endast ett kort brummande förnams bakom tobakshandlarens grötportion. Jag slog mig ner vid mitt bord och hängav mig åt den tåliga väntan frukostpreludierna alltid innebar. Ingen sade något, men att påstå, att tystnaden var fullständig, vore att grovt våldföra sig på sanningen. Tystnad var en omöjlighet i ett rum, i vilket tobakshandlaren förtärde sin morgongröt. Varje gång han förde skeden till mun slamrade den mellan tänderna och varje tugga beledsagades av belåtna smackljud. Min trötthet och hunger gjorde mig mer och mer irriterad. Till slut stod jag inte ut längre, jag började imitera hans vällustyttringar för att han själv skulle få höra, hur otrevligt det lät. Men förgäves — det bekom honom inte ett dugg.

Jag morrade invärtes. Jag var så trött på karlen, trött på att se honom och framför allt höra honom. Jag har alltid varit ömtålig före frukost, det vill jag inte alls förneka, men inte ens den mest morgonsolige hade kunnat uthärda det oljudet. Jag närde ett intensivt hopp, att han snarast skulle resa och försvinna ur mitt synfält.

Äntligen gläntade fröken Svensson på svängdörren ut till köket och stack in sitt vassa ansikte.

— Jaså, han har redan kommit! snäste hon, precis som om hon inte hade sett mig genom köksgardinen för en stund sedan.

— Gomorron, gomorron! Jag är hungrig som en varg! Fröken Svensson har väl något gott till mig?

Jag häpnade själv över min hjärtliga ton men den tycktes i alla fall passa hennes känsliga öra.

— Ja, maten är färdig. Den kommer på momangen! svarade hon och smilade upp sig, så att hon kom att likna en ledsen bäver.

Jag tvivlar allvarligt på att pensionat Solhem var uppkallat efter henne. Hon var inte riktigt den solgudinna man väntade finna på ett ställe med så anspråksfullt namn.

Men alla människor har sina goda sidor, även fröken Svensson, om också hennes inte låg på det yttre. Hennes kokkonst stod på ett högt plan. Hade hon inte stoppat så mycket ekonomi i grytan hade den stått ännu högre. Bäst känd och mest fruktad var hon dock i egenskap av främsta ledamot av Vitesands underrättelseväsen. Som kunskapskälla var hon fullkomligt enastående. Det hon inte själv såg från sitt köksfönster, det hörde hon av sina likar, som fanns utplacerade på strategiska punkter i samhället. Hennes bästa vänner var stinsens fru och postmamsellen. Hon visste allt om alla, för henne var nyheterna gamla, då de kungjordes i pressen. Tillhörde man hennes förtrogna kunde man få sig till livs de mest märgfyllda skildringar av de senaste skandalerna eller uppseendeväckande händelserna i Vitesand med omnejd.

Tyvärr hyste hon misstro mot mig, min oerhörda fadäs att äntra matsalen den där morgonen i trådsliten kavaj och fransiga byxor hade gjort mig till en ovärdig varelse i hennes ögon. Det var synd om oss båda, hennes passion att prata gick miste om ett offer och jag för min del hade gärna sett att skvallerfläktar hade skingrat pensionatstristessen en smula.

Strikt efter dagordningen kröp jag i säng direkt efter frukosten för att ta igen en del av den sömn jag gått miste om på morgonen. Det var enda möjligheten för mig att bli människa framåt dagen.

Andra kapitlet

Fem tjädertuppar passerade Klacken i ren sträckflykt, när ett plötsligt frustande kom mig att spritta till. Och sannerligen! Sannerligen kom inte en väldig pegas glidande i majestätisk ensamhet borta vid fyren! Fantastiskt!

Jag övervägde som bäst om jag kunde tillgodoräkna mig den som en ny fågelart, då ytterligare ett frustande fick mig att slå upp ögonen. Jag anser inte, att det allra behagligaste sättet att vakna på är att finna sig stirra in i ett visserligen vänligt men dock oväntat hästansikte. Min uppsyn vittnade nog alltför vältaligt därom, ty borta vid dörren exploderade ett mycket uppsluppet gapskratt.

Fortfarande med det mesta av ögonen på hästen sneglade jag ditåt. Uffe naturligtvis! Vem annars? Han hade väl kommit ridande förbi och så hade han förstås fått för sig att han skulle roa sig på min bekostnad genom att sticka in hästens huvud genom dörren, som jag aldrig brydde mig om att låsa.

— Upp med dig, din slöfock! Det borde vara straffbart att ligga och dra sig, när klockan är över elva.

Jag försökte ignorera honom, men sådant lönade sig inte. Inte med en sådan envis en som han.

— Opp och hoppa! Raska på bara! hojtade han skoningslöst.

Nu blev jag förgrymmad. Här sov jag den rättfärdiges sömn efter en ansträngande morgon och så kommer den dagdrivaren och anklagar mig för att vara en slöfock! Jag aktade mig inte för att lägga mina känslor i dagen.

— Hut karl! Försvinn härifrån! Gå hem och mjölka din kossa och låt den inte stå här och drägla ner! Stick! Jag är mottaglig för besök efter klockan ett! röt jag och rullade in mig i täcket.

Han bara skrattade, den drummeln.

— Vi ska gå ner och bada nu. Jag väntar tills du är färdig!

Jag hade redan bestämt mig för att strunta i honom, vad han än sade och gjorde, men så kom jag att tänka på en sak. Jag flög upp i sittande ställning.

— För tusan! Iväg med dig ögonblickligen! Tanten därinne kan få syn på kreaturet och då blir jag inte gammal här!

Han smålog retfullt.

— Det vore synd om dig, Max, det medger jag gärna. Men jag väntar här tills du har fått blusen och byssan på dig! upprepade han och slog sig ner på tröskeln under halsen på hästen.

Jag kände hur benet ryckte av en hart när obetvinglig lust att sparka honom i ryggbastet. Men jag visste, att det vore bästa argumentet att få honom att stanna kvar. Erfarenheten sade mig, att här tarvades mildhet.

— Käre vän! Du vill väl ändå inte att jag ska kastas på porten? Tänk om jag blir tvungen att tälta ute i skogen! Kan du inte vara vänlig och gå din väg?

Också min vädjande ton var bortkastad. Han bara ryckte på axlarna och petade i sin pipa med ett grässtrå.

— Tältliv är nyttigt och stärkande, mumlade han. Det är konstigt, att jag alltid får stopp i pipan. Så fort jag har beslutat mig för att röka pipa istället för cigarretter och köpt ny fin tobak, så blir det stopp i eländet eller så blir det fullt av saft i den. Har du en piprensare?

Jag gav upp. Det fanns ingenting annat att göra.

— All right! Du vinner, ditt elände! Men gör mig åtminstone tjänsten att vänta ute på vägen. Jag kommer efter om fem minuter.

Inför detta löfte veknade han äntligen. Han reste sig, sträckte på sig och klev nonchalant upp i sadeln och skrittade ut genom grinden. I förbifarten nöp han en ros på husväggen under köksfönstret och satte den i sitt knapphål.

Jag steg upp och klädde mig, muttrande och småsvärjande. Jag hade behövt sova flera timmar till, särskilt som jag ville vara i bästa form inför kvällens övningar. Men jag var van vid Uffes s. k. skämt och hade för länge sedan förstått att resignera inför dem. Det var lindrigaste sättet att komma ifrån dem.

När jag var färdig förenade jag mig med honom utanför grinden. Jag tog genast till min fränaste ton.

— Alla tanterna som dillar om att »den där Ulf Wiström är en såå förtjusande pojke, han är så artig och hjälpsam …», de skulle veta vilken bandit du egentligen är. Vad tusan menar du egentligen med att dra in det där öket i trädgården? Du vet ju, att tanten därinne har tusen ögon och tiotusen öron. Hon kunde inte undgå att lägga märke till en sån kloss. Om hon sparkar iväg mig kommer jag hem och bor hos dig.

— Fy för tusan! utbrast han med känsla. Men, fortsatte han flinande, uppriktigt sagt tror jag inte, att jag behöver riskera det, för jag mötte henne nyss och då jagade hon bestämt iväg mot torget eller så. Hon kånkade i alla fall på en massa korgar och kassar.

— Jag kunde mörda dig, Uffe! Bli inte förvånad, om jag gör det en dag!

— Du är alltid välkommen, det vet du!

Mer svarade han inte på det.

Han parkerade hästen i stallet och på mopeden fräste vi ner till hans badhytt och efter någon minut var vi omklädda.

— Ge mig en krona! sade han och sträckte uppfordrande fram näven. Jag ska köpa en gräddbulle.

Jag suckade och letade reda på min börs.

— Får jag tillbaka den?

— Visst. Jag lämnar alltid tillbaka vad jag lånar.

— Du har aldrig gjort det hitintills.

— En krona är val ingenting att bråka om. Ge nu hit den!

— Kan du säga! Du kan lugga din far på precis så mycket du vill, men en annan får slita ont för vartenda öre.

— Du är futtig, det är det jag alltid har sagt!

Han tog kronan ur handen på mig och vi gick ut i solskenet. Det var inte utan att jag kände mig en smula enkel vid sidan om honom, där vi gick bort mot sandhålan, gängets fasta uppehållsort under soliga eftermiddagar. Han var lika bred som jag var smal och lika brun på kroppen som jag var vit. Bara i fråga om ansiktsfärg kunde jag tävla med vem som helst, den hade jag anlagt ute på Klacken. Men den solbrännan tog tvärt slut på halsen. Uffe brukade föraktfullt tala om min jobbarkrage.

I hålan låg syskonen. Ericsson och Pia makligt utbredda. Jag slängde mig på min badkappa ibland dem.

— Hej, smått folk! Vad ni har det gott!

Sonja och Lasse iddes inte ens vända sig om utan pustade bara fram ett lojt »hej». Pia, som hade legat och solat ryggen, fick bråttom att knäppa ihop sin baddräktsöverdel och flyga upp i sittande ställning.

— Det var på tiden att ni kom! kvittrade hon. Jag har längtat så efter er.

— Du är underbar, viskade jag. Du säger så vackra saker.

— Asch, du är dum, Max! Nej, jag längtade efter er för jag behöver sällskap. Jag är ledsen, påpekade hon.

— Ojojoj! Vad står nu på då? Har du gjort slut med någon nu igen?

— Fy, vad du är dum, Max! Du vet mer än väl att jag inte är tillsammans med någon nu. Men se här!

Hon sträckte fram sin brunbrända hand. De rödlackerade naglarna gick långt utanför fingrarna, alla utom en. Den var bruten.

— Är det inte förskräckligt? Jag som skulle vara så fin i kväll! De har aldrig varit så långa förr! Nu blir jag tvungen att klippa dem allesammans bara för det. Jag skulle öppna en saftflaska. Jag ska aldrig öppna en saftflaska mer. Men ni talade inte om varför ni är så sena! Varför är ni det?

— Vi hade varit här mycket förr, om det inte hade varit så besvärligt att väcka Max, förklarade Uffe. Han är omöjlig att få liv i, när han har satt igång sågverket.

Pia såg förebrående på mig.

— Men Max då! Snarkade du? Stör du inte de små drömpippiarna då?

— Uffe är en förbaskad lögntocke! Jag snarkar visst inte, jag sover mycket tyst och sött, förklarade jag värdigt. Och drömmer jag, så drömmer jag inte alls om fåglar utan om söta flickor som du — och Sonja, tillade jag för säkerhets skull och gav Sonja en lätt klatsch på stjärten.

Pia skrattade förtjust och Sonja fnös, ett tecken på att hon uppskattade min vänlighet.

Sonja var lite besvärlig att umgås med. Man fick alltid lägga orden väl tillrätta, då hon var närvarande. Hon tog alla chanser att misstyda dem och känna sig förorättad.

Pia var något helt annat. Hon var en underbar varelse. Och jag var kär i henne. Som jag såg på saken kunde jag inte förstå, hur en man kunde undgå att bli det. Gudarna måste ha varit på sitt soligaste humör, då de skapade henne.

Mina känslor besvarades tyvärr inte av henne. Hennes intresse riktade sig för ögonblicket endast mot Uffe, vilket den träbocken naturligtvis inte hade en aning om.

Pia hade en irriterande egenhet. Hon blev djupt förälskad ungefär en gång var fjortonde dag. Man kom onekligen att tänka på indianers skalpsamlande, men den som kände Pia visste, att en sådan inställning var henne alldeles främmande. Hon var lika övertygad varje gång att det gällde den Stora Kärleken. Att den sedan efter kort tid svalnade i samma takt som en ny började glöda kunde hon inte rå för, det lilla livet. Uffe var hennes femte i sommar, vilket inte alls hindrade mig att med förväntan se fram emot den sjätte.

— Vad blir vi för några hos Olle i kväll?

Lasse hade rullat runt och betraktade oss tungögt. Att han och Sonja var syskon kunde man inte ana. Om hon saknade former — hon såg i profil ut ungefär som en spatserkäpp — så rådde det hos honom överflöd på dem. Hans kropp föreföll vara tillverkad av skumgummi.

Lasses bidrag till gängets trevnad bestod merendels i återgivande av lustiga historier, som han med viss fermitet snappade upp. Han trodde sig därför ha mycket humor.

— Det blir väl bara de vanliga, svarade jag honom. Och så Peter förstås.

Pia rynkade näsan.

— Usch, tror du verkligen det? Jag vet ingen som är så dum och så mallig och så självbelåten. Jag