Vit häger: -

By JJ Marsh

Allt Ann Sheldon vill är att finna en plats där hon kan gömma sig från sitt tidigare liv och hoten det bär med sig. Hennes bakgrund måste suddas ut. När hon hittar en hydda på en plats mellan den brasilianska djungeln och Atlanten tvekar hon inte en sekund – hon flyttar till det perfekta gömstället.Det ensamma livet i avskildhet passar henne perfekt och flyter på precis som hon tänkt sig, ända tills en invånare i den lilla fiskebyn blir brutalt mördad. Våldet verkar förfölja henne och motvilligt dras hon in i utredningen av mordet. Hon tvingas samarbeta med det sista hon vill ha i sin närhet, en smart polis. Har mordet kopplingar till Anns förflutna eller har hennes bakgrund gjort henne paranoid? Och kommer Ann kunna dölja sitt förflutna med polisen ständigt närvarande?"Vit häger" är den första delen i spänningsserien om Ann Sheldon som är på flykt från sitt mystiska förflutna och ständigt kastas in i nya utredningar och bisarra situationer.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 12, 2023
• ISBN: 9788728472897

Book preview

JJ Marsh

Vit häger

Översättning av Kerstin Magnusson

SAGA Egmont

Vit häger

Översatt av Kerstin Magnusson

Originaltitel: White Heron

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2021, 2023 JJ Marsh och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728472897

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Chris och Maxine Benallick, mina

adoptivgudföräldrar

Kapitel 1

Ann Sheldon heter jag. Turist? Ja, men jag hoppas på att bli fastboende. Jag är poet och söker inspiration och lugn och ro. Haha! Inte mycket pengar i poesi. Nej, jag är varken rik eller amerikan. Jag kommer från en liten by i Storbritannien som få känner till. Åh, vigselringen? Min man har varit död länge nu. Tack, det värmer. Jag vill verkligen bo kvar, men jag vet inte hur länge jag kan stanna. Min plan är att överleva regnperioden och njuta av sommaren, men vi får se hur det utvecklar sig. Denna ö är så vacker, ni är lyckligt lottade. Jag behöver nog återgå till mina dikter nu. Trevligt att pratas vid, ha en bra dag.

Tillräckligt flytande för att bli förstådd och tillräckligt många misstag för att bli sedd som en gringa. Men det är inte lätt att låtsas göra något dåligt som man egentligen kan bra. Ann hade ändå lyckats öva upp sig så pass att hon lät som att hon talade dåligt. Nedlåtande blickar, roade leenden och små korrigeringar var bevis på att det var tillräckligt övertygande. Vädret var till hennes fördel eftersom det höll folk hemma, så hennes enstaka möten bestod på sin höjd av en nick och ett leende under paraplyet.

Att inte tala språket ordentligt var bara en av många prestationer. I alla andra färdigheter strävade hon dock efter perfektion. Säkerheten var första prioritet och hon ägnade flera timmar om dagen åt att se till att stugan var så säker som möjligt. Det var inte direkt ett underjordiskt skyddsrum, men det fanns sätt att skydda sig själv på, till och med i en liten trästuga på en brasiliansk strand.

Den äldre kvinnan som hon hyrde av hade inte försökt sticka under stol med hur öde stugan låg.

– Men det finns ingenting där, hade Dona Emilia sagt. Bara regn och myggor och vattenbufflar tills regnperioden är över. Restaurangerna har stängt, det finns ingen mataffär, och även om du köper varor i Soure, hur ska du laga till maten? Det finns ingen elektricitet, ingen wifi, inget av det folk brukar behöva. Det är inget lämpligt ställe för en ensam kvinna, säger jag dig.

Ann stod på sig, och på grund av kvinnans egen nedsäljning lyckades hon få en riktigt billig hyra. Det hon sparade på hyran satsade hon på en generator. Damen hade rätt i att hon trots allt behövde vissa bekvämligheter. Oavsett om det var en bra plats för en ensam kvinna eller inte, kunde Ann föreställa sig långt värre platser. Det tog henne två veckor att anpassa stället till sina behov. För att vara en stuga gjord av drivved med korrugerat plåttak på en avlägsen strand var det motsvarigheten till säkerhetstjänstens anläggningar.

Så stället är öde minsann? Det var så långt ifrån sanningen som bara möjligt. Tranor och blåhäger flög ut ur djungeln, ofta förebådade av sina distinkta rop som sörjande änkor. Skarvar och gamar sökte av vattenlinjen efter fiskkadaver och tog en och annan krabba som tillfälligt släppt ner garden. Vattenbufflar strövade in och ut ur mangroveträsket och uppmärksammade henne på sin höjd med en fnysning. När det blev uppehåll strövade Ann längs djungelns kant och såg kolibrier, en grupp kapybara på jakt efter mat och ekorreapor som skrek uppe i träden. Aporna varnade varandra för något rovdjur, kanske en alligator eller en leopard. Hon tänkte inte vänta och ta reda på vilket det var. Hon drog sig tillbaka till tryggheten i stugan igen. Ovanför hennes huvud försökte en hök fly undan ett par kiskadier som dök ner mot den och släppte sina bomber i form av tvåstaviga förbannelser. Detta lilla hörn av världen vimlade av fåglar, djur och insekter. Det enda som saknades var människor. Och det var just det som gjorde det helt perfekt.

Byborna var naturligtvis nyfikna på varför denna utböling kom att bo bland dem under de mest ogästvänliga månaderna på året, men när de fick höra hennes namn och civilstånd lämnade de henne i allmänhet i fred. Hon höll kontaktakterna till hälsningsfraser och undvek småprat. Hennes närmaste grannar, runt en kilometer från henne, var ett ungt par som bara verkade bråka hela tiden. De visade inget intresse för henne, vilket hon var tacksam för. Dagarna förflöt fridfullt alltmedan hon tittade till sin tomatplanta på verandan då och då och lagade sina kläder när de gick sönder och kokade soppa en gång i veckan. En kväll när solen hade börjat dala grävde hon ner trasiga flaskor med den vassa änden upp runt huset, utom på gången upp till hustrappan.

Beroende på hur jobbiga mardrömmar hon hade, vaknade hon tidigt och utförde sina övningar.

Fria vikter och hopprep vanligen, eller en löptur på stranden om vädret tillät. Två gånger vandrade hon till Soure för förnödenheter, vilket var en tjugo kilometer lång vandring tur och retur. Tjugo kilometer var inte orimligt för hennes konditionsnivå, men att vandra tillbaka med en fullpackad ryggsäck i skyfall var en utmaning. Hon hoppade över löprundan på stranden dagen efter utflykten. Hon åt det som lokalbefolkningen åt, inte bara för att passa in, men också för att hon inte hade något val. Maniokamjöl, ris och kassava, svarta eller röda bönor, mjölbananer, papaya, tomater och asalska, utgjorde huvuddelen av hennes kost. Fisk var en tillfällig lyx tills hon vågade närma sig fiskarna när de återvände från floden med sina krabbor, räkor och havskatter. Efter att hon framgångsrikt prutat med flodfiskarna vågade hon sig på att förhandla med havsfiskarna. Ibland kunde hon komma över både ansjovis, tonfisk och högfenad revhaj; andra dagar fick hon vara glad om hon fick tillräckligt med restbitar till en gryta.

De senaste gångerna hade hon inte lyckats komma över någon fick och hennes konserverade eller torkade förnödenheter hade blivit oroande knappa. Oavsett om det regnade eller inte behövde hon skaffa fram mat. När regnsäsongen var över skulle det finnas en marknad, ett bageri och även en restaurang i den bortre änden av stranden, mindre än två kilometer bort. Men skulle det någonsin sluta regna?

Morgonen efter en extra orolig natt satt Ann vid bordet och drack kaffe och betraktade vågorna som slog mot stranden medan hon försökte sig på en psykoanalys av nattens mardrömmar. Det var inte svårt. I den hon kunde minnas bäst hade hon försökt att bära en famn av levande krabbor över en smal bro. Om hon tappade en föll den ner i vattnet och försvann. Människor betraktade henne från båda flodbankerna, och varje krabba som hon tappade betydde mer problem. I drömmen längtade hon efter att släppa alla de taggiga kravlande kräftdjuren i floden och dyka ner efter dem. Hennes undermedvetna var inte särskilt subtilt.

Någon gick längs med stranden i en regnkappa och en bred hatt för att skydda sig mot regnet. Vem det än var bar den på en skotskrutig påse, en sådan som folk använder för att bära sina kläder till tvätten. Närmaste tvättomat måste ligga tre timmar bort. När personen svängde in mot hennes hus sköt adrenalinet genom Anns system. Hon smög bort till sin ytterdörr och ställde sig med handen på sin machete och lyssnade medan besökaren närmade sig. Fotstegen hördes uppför trappan och när det knackade på trädörren ökade hennes puls och hennes mun blev torr. Repmånaden var över. Nu var det skarpt läge.

– Olá? skrek en kvinna över regnets konstanta trummande på taket.

Ann öppnade dörren och såg att den kvinnliga halvan av det ständigt bråkande paret hukade sig i regnet med rynkad panna. Hennes ansikte sken upp när hon såg Ann.

– Ah, du är hemma. Jag tänkte väl att vädret var för dåligt till och med för dig att ta en löptur. Jag heter Fátima och jag har med något till dig. Är det kaffe som doftar så gott? Jag lämnar rocken och hatten här ute så att de inte dräller på ditt golv. Kom igen, jag gillar mitt kaffe starkt nog att hålla uppe en sked.

Ann koncentrerade sig hårt på att förstå kvinnans snabba portugisiska full av slang, och var alltför överraskad för att vägra henne att komma in.

– Hej, jag heter Ann Sheldon. Jag kommer från en liten by…

– Ja, jag vet. Jag hörde allt om det från Patricio. Du vet att du betalar alldeles för mycket för tonfisken, va? Låt honom inte komma undan med det. Nästa gång, skäll ut honom och kalla honom en tjuvaktig jävel… Oj oj oj! Varför har du en sån gigantisk kniv?

Ann hade glömt att hon fortfarande höll i macheten.

– Jag skulle… hugga av något. Spelar ingen roll. Hon stängde dörren och lade macheten bakom gardinen. Duger det med svart kaffe? Jag har ingen mjölk.

– Svart med mycket socker. Vad har hänt med din arm?

Ann tittade på de röda ilskna utslagen på sin armbåge.

– Myggor. Ljusen verkar inte fungera.

Fátimas ögon följde hennes och plockade upp det som fanns kvar av citronellaljuset. Hon sniffade på det och skakade besviket på huvudet. Hon bar en rosa tröja och blekta jeans som var våta upp till knäna. Hennes tjocka hår, som låg flätat på ena sidan av huvudet, hade samma leriga färg som floden när den rann ut i havet. Det var svårt att gissa hur gammal hon var, men hon kunde inte vara mer än ett par år yngre än Ann. Tjugonio kanske? Rynkan i pannan slätades ut när hon såg kaffekoppen på bordet. Hon till och med log lite med sin breda mun.

– Stearinljus är slöseri med tid och pengar. Skaffa lite jambú-växt istället, det hatar de. Eller ännu bättre, ett nät. Nuno, den fula lilla vätten, brukar ha några till salu bland fiskeredskapen. Hälsa från mig att om han tar mer än 20 reais spöar jag upp honom. Det här kaffet smakar helt okej. Du har ingen sprit? Whisky eller konjak, nånting så att det blir kaffe med kask?

– Ehm, ja, jag kanske har lite whisky någonstans. Ann letade igenom sitt skafferi och hittade en halv flaska Tullamore Dew, ett impulsköp från tax free-affären. Hon hällde en liten hutt i Fátimas kopp.

Med en nöjd nickning på huvudet lyfte hennes gäst koppen till munnen och smuttade.

– Det är vad jag kallar en gofika. Efter detta orkar jag med promenaden hem. Undrar du inte vad jag har med till dig? Fátima kastade en blick på påsen.

– Jaha. Det var snällt av dig.

– Vänta tills du ser vad det är. Är du pjoskig? Ann kände inte igen det portugisiska ordet. Är jag…?

– Du vet, känslig. Hon täckte för sina ögon och låtsades svimma.

– Nej, det är jag inte. Hon sade det med självsäker röst men tittade tveksamt på påsen.

Fátima lutade sig fram och drog upp två döda hönor i fötterna.

– De är färska. Jag dödade dem innan jag tog med dem hit eftersom du inte ser ut som typen som pallar vrida av en kycklinghals. Den idioten tog med sig ett halvt dussin levande hem från Soure och berättade efteråt att han skulle vara i Belém i en vecka. Vad tusan ska jag göra med sex satans kycklingar, frågade jag. Behåll dem tills du blir sugen på en kycklinggryta, sade han. Behålla dem var? I mitt sovrum? Det måste vara hans brorsas tur att använda familjens enda hjärncell den här veckan. Hur som helst, jag kokade två, bytte två mot en påse potatis och tänkte att du kanske ville ha två. Du äter så mycket fisk att det börjar växa fjäll på dig.

De döda fåglarna låg på bordet, tunna, halshuggna och totalt oaptitliga. Ann kom ihåg att hon borde vara artig.

– Vad snällt. Jag måste ge er något i utbyte, som en god granne. Jag har inte varit i affären på länge, men…

– Jag vill inte ha någon mat. Nästa gång du ser en flaska whisky, tänk på mig. Vad hände med din man? Hennes blick vilade på Anns vänsterhand.

– Han dog.

– Ja, jag hörde det. Hur dog han?

Hon berättade sanningen för en gångs skull.

– Det var en olycka på jobbet. Vad jobbar din pojkvän med? Eller är ni gifta?

Kvinnan andades in genom näsan, halsade resten av kaffet och reste sig.

– Som om jag skulle gifta mig med något så dumt! Jag skulle hellre gifta mig med en av dessa. Hon petade på de lealösa hönorna. Han arbetar för färjebolaget. Åtminstone tills de inser vilken arbetsskygg idiot han är. Innan jag går har jag en till fråga.

Ann blev kall i bröstet.

– Vad då?

– Jag vill veta varför du är så rädd. Bli inte förvånad, jag har sett dig. Du planterar trasiga flaskor runt stugan, du bommar för din dörr − den där gigantiska kniven… du är lika skraj som en ekorreapa. Är någon ute efter dig? Säga, vad är du rädd för?

Bara efter fem minuter i hennes hus hade denna kvinna redan sett rakt igenom henne. Det är därför du aldrig ska prata med någon.

Ann släppte med möda ner sin stela käke, men ljög desto lättare.

– Allt. Jag for hit från Rio de Janeiro och lärde mig att sätta säkerheten först, jag har blivit rånad tre gånger.

– Det här stället är inte alls som Rio! För det första har Rio de Janeiro få anständiga män, men du behöver inte vara rädd för oss. Om du inte är rädd för att någon förföljer dig?

Hennes ögon smalnade av och Ann fejkade ett skratt.

– Vem skulle förfölja en poet?

– Om du nu är poet. Hur som helst, jag går nu. Hoppas kycklingen smakar. Padarian öppnar imorgon förmiddag. Äntligen vaknar byn till liv igen. Regnen har varat alldeles för länge på det här skitstället. Och du, en poesikvinna, lämnade Rio för denna gudsförgätna plats? Du borde låta undersöka din hjärna. Tchau.

Hon muttrade för sig själv medan hon drog på sig regnrocken och hatten, sedan med en vinkning, eller snarare en fingervinkning, plaskade hon nerför gången mot stranden. Ann tittade efter henne medan hon gick och vände sig sedan till hönorna. Var tusan skulle hon börja?

Tre timmar senare hade hon städat klart huset. Det var inte bara fjädrarna och röran som hon ställde till när hon gjorde kycklinggrytan, men att städa bort alla bevis från den oväntade gästen kändes nästan viktigare. Hon ville inte ha besök i denna stuga. Nästa gång någon knackade på skulle hon prata med dem på verandan. Eftersom Fátima kände till hennes omständigheter var hon, gringan, föremål för lokalt skvaller. Nu skulle alla veta att den främmande gringan hade en stor kniv, drack whisky och var allergisk mot myggor.

Hon rörde om i grytan, till hälften harmsen på och till hälften tacksam för sin påträngande granne. Detta skulle vara den näringsrikaste måltiden på månader trots den knappa mängden kött på fåglarna. Hon suckade. När hon valde sin destination visste hon att det var större chans att förbli anonym och utom synhåll i en storstad. Men också större chanser att någon skulle hitta henne. Listan över för- och nackdelar var omfattande, men totalt sett kom en avlägsen fiskeby i nordöstra Brasilien högst upp. Vad gäller nyfikna grannar upprepade hon sitt löfte: Bara håll dig till dig själv. Hon smakade på köttet och en potatis och bestämde sig för att den var klar. Denna mat skulle räcka i några dagar och sedan skulle hon göra buljong på kadavret. Hon kände sig företagsam som utnyttjade de lokala resurserna. Sedan skulle hon gå och skaka om ett palmträd så hon kunde äta kokosnöt till frukost.

Hon åt en skål med gryta medan regnet stod som en gardin utanför och glittrade och reflekterade månskenet. Kanske hade Fátima rätt. Hon borde låta få hjärnan undersökt.

Kapitel 2

Några dagar efter det oväntade besöket och hönorna hon fått i gåva slog Ann upp ögonen på morgonen och insåg att tre saker hade förändrats: För det första hade hon sovit ända tills morgonen; inga myggor hade stört henne på natten och inget ljud från verandan hade gjort att hon störtat efter macheten. För det andra hade det slutat regna. Det ständiga bullret på det korrugerade plåttaket var en del av bakgrundsljuden som hon vant sig vid, precis som vågorna som slog mot stranden. Dess plötsliga frånvaro kändes kuslig. För det tredje, och det mest upplyftande av alla, ett gyllene ljus fyllde stugan: solskenet. Hon hade nästan glömt bort hur det var att känna solens strålar mot huden.

Ann låg kvar och tog in sin omgivning medan hon utförde en inventering av sovalkoven och det hon kunde se av resten av stugan från sängen. Hon kände sig trygg i att ingenting verkade vara på tok, förutom några myggbett på halsen och axlarna. Hon ålade sig ur täckena och bryggde sin första kopp kaffe för dagen. Hon knuffade undan den tunga träbalken som säkrade dörren, öppnade den och klev ut i en helt ny värld. Stranden hade bytt skepnad och skimrade i vitt istället för senapsgult, vilket gjorde att hon fick kisa. Det bruna flodvattnet som blandades med havet verkade ha accepterat sin underordnade roll och havet visade sig från sin bästa sida och blinkade med sina safirer, diamanter och akvamariner i en fantastiskt vacker uppvisning. Till och med palmerna längs kanten av djungeln var stilla, som om de betraktade skönheten.

Även om det var frestande att springa ner i vattnet och bada i vågorna tog hon inga risker, havet kunde vara farligt. Ann duschade som vanligt i det lilla badrummet. Vattentanken på taket samlade in regnvattnet som fanns i överflöd. Efter att ha tvättat av sig natten satte hon sig på verandan för att ta en till kopp kaffe och intog en frukost bestående av färsk açaí med några pannkakor bakade på kassava, och fascinerades av havets rörelser. På morgonen exploderade djungeln av liv. Fågelsången hördes på en sådan ljudnivå att grannarna skulle ha klagat om hon hade haft några.

Kanske hade de alltid varit så högljudda, men att hon inte hade hört dem genom regnet. Hon diskade porslinet och kollade hur mycket proviant hon hade i skafferiet. Hon konstaterade att hon inte kunde skjuta upp det längre − hon behövde besöka marknaden. De senaste tre dagarna hade hon försökt att komma iväg, men det hemska vädret hade avskräckt henne. Tack och lov hade Fátimas hönor hållit henne vid liv. Hon tog på sig joggingskorna, slängde ner en parkas i ryggsäcken och såg till att stugan var låst och förbommad och satte sedan av längs stranden i riktning mot Praia do Pesqueiro. Två vattenbufflar lummade ut ur djungeln med lastkorgar över ryggen, följd av en äldre man med en lång pinne. Djuren satte av i hennes riktning och mannen tittade nyfiket på henne.

– Bom dia! ropade han.

Hon hälsade tillbaka och han satte händerna tillsammans i bön och lyfte dem mot solen med slutna ögon. Hon skrattade medhållande och såg på medan han och hans bestar traskade över sanden mot byn. Han hade ett väderbitet ansikte som påminde henne om en valnöt. Om hon såg honom på marknaden och om han sålde något som hon behövde och om det hade ett bra pris, skulle hon köpa något av honom. När hon passerade den första restaurangen, Adega Lusitania, såg hon Fátima uppflugen på trappan, rökandes och skrikandes i sin telefon. Kvinnan såg upp och vinkade glatt medan hon fortsatte svära in i mikrofonen. Ann vinkade tillbaka men höll avstånd. Vänligt, men på avstånd. Strandrestaurangerna och kioskerna blev fler ju närmare byn hon kom. De flesta var fortfarande stängda, men några företagsamma ägare hade öppnat redan. Hettan, som kommit tidigt på morgonen, överraskade henne och hon förbannade sig själv att hon gått hemifrån utan solskydd eller solhatt. En hund skällde utanför bageriet. Hundar skällde alltid någonstans.

Byn hade förvandlats. När hon kommit hit för att köpa fisk var vägarna tomma, med någon enstaka hemmafru som klev över pölar på väg att pruta med fiskarna. Nu sprang barnen fram och tillbaka mellan husen och folk hälsade på varandra som om de hade varit åtskilda i månader. Vilket de kanske hade. Cyklar visslade förbi och ibland plingade de på fotgängare eftersom det inte fanns någon trottoar. Den grova grusvägen var till för alla. På ett av caféerna visades en fotbollsmatch på TV som ett halvt dussin män följde medan de drack cafezinhos och konjak.

Marknaden var ganska mycket mindre än vad hon hade förväntat sig, bara ungefär ett dussin stånd men rikligt med färskvaror. Frukt- och grönsaksförsäljarna drog upp sina markiser, vilket gjorde att dagsljuset lyfte fram varorna. En storvuxen kvinna i något som såg ut som en biljettkiosk ropade till alla som gick förbi och marknadsförde alla de goda egenskaperna hos sitt manioka- och kassavamjöl. På skylten ovanför hennes huvud stod det Tia Maria, vilket fick Ann att le. I skuggan av kyrkan stod behållare med fisk under pilträden bakom bord lastade med krabbor, räkor och mängder med färsk- och saltvattensfisk som förmodligen fångats några timmar tidigare.

Vid slutet av marknaden såg hon en man som sålde fiskeredskap. Han hade ett ansikte som i bästa fall kunde beskrivas som erfaret. Det måste vara Nuno. Ann närmade sig honom för att fråga om han hade myggnät, men något i hennes undermedvetna utlöste larmklockor i huvudet. Hon gömde sig bakom ett palmträd för att studera omgivningen. Hennes instinkter riktade in sig på sådant som avvek, som om hon granskade en övervakningsvideo. En man som lutade sig mot bageriet hade en aura som utstrålade främling. Det var naturligtvis löjligt att kalla honom en främling eftersom hon inte kände någon av dessa människor. Ändå stack han ut. Han bar jeans som alla andra, men hans var rena. Hans randiga skjorta såg dyr ut och han hade cowboystövlar av ormskinn på fötterna. Hans nytrimmade och renrakade ansikte var som en främling i detta lilla samhälle som förenats av ofrivillig isolering. Men det var inte bara hans utseende som stack ut. Bybornas beteende visade också att han var annorlunda från dem. Människor gick omvägar för att inte komma för nära