De gula middagsblommorna

By Sonia Strömberg

Dolores Parras mormor och morbror har aldrig visat något större intresse för henne. Efter att mamman dött i barnsäng, och pappan strukit med i inbördeskriget, var barnskötaren Lucia hennes enda fasta punkt. Och nu, vid sjutton års ålder, har mormodern plötsligt bestämt sig för att skicka henne till Barcelona – långt ifrån Costa Blancas stränder. Varför vill Dolores egen familj så gärna bli av med henne? Och kommer hon någonsin kunna återvända hem?Innan Dolores måste resa till sitt nya arbete i Barcelona får hon en present av Lucia. Det är en dagbok som tillhört hennes mamma. Och när hon en dag lyckas låsa upp boken får hon sitt livs chock. Det visar sig nämligen att hennes familj inte alls är vad de utgett sig för att vara. Faktum är att Dolores själv inte är den hon trott. I jakten på sitt ursprung hamnar hon så småningom på villovägar, och plötsligt befinner hon sig i en situation hon aldrig någonsin kunnat föreställa sig. Vart hör hon egentligen hemma? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726915297

Book preview

Avsnitt 1

År 1954--

1.

Så försiktigt jag kunde gick jag ut till den yttersta klippavsatsen. Fastän de lågkrypande växterna täckte hela den stora platån med sina gröna spretiga blad och decimeterstora gula blommor, ville jag ogärna trampa ner en enda en av dem. De var så vackra med sin starkt gula färg i mitten, ljusa blad omkring och ytterst nästan vita blad. Dit ut med havets bränningar mot de mörka spetsiga klippblocken som liksom låg utslängda rätt ute i havet, med solen ovanför och med de underbara gula middagsblommorna omkring mig, brukade jag ofta bege mig.

Rakt nedanför låg inloppet till hamnen och på väg ut därifrån stävade nu ett antal fartyg, som lastade med mineraler var på väg bort till olika länder. Kvar inne i viken låg de smala snipiga vita fiskebåtarna, som när kvällen kom skulle gå ut för nattens fiske.

Det fanns röda middagsblommor också. Dessa var större och grövre än de gula och dessutom betydligt vanligare, åtminstone i det område där jag bodde. Jag älskade de där blommorna. I sällskap med dem och med alla mina drömmar och förhoppningar brukade jag finna ro. Men inte denna dag.

Mormor hade återigen fått sin vilja igenom.

Det var söndag. Vi hade just kommit hem från kyrkan och hon hade suttit i sin vilstol klädd helt i svart ända från hjässan till skorna. Hon hade sett ut ungefär som om hon ägde hela världen.

Det ansågs inte lämpligt hade hon ideligen påpekat för mig, att jag som var en flicka på sjutton år fortfarande gick därhemma. Men hade jag då inte varit den som i flera år skött hushållet, tvättat, skurat, diskat, lagat mat, putsat och fejat? Hade jag inte arbetat såväl som någon annan, kanske?

Hon hade suttit där med sin ansenliga mage och haft huvudet med det svarta håret högt lyftat. Spetsnäsduken var tryckt mot den smala en aning krökta näsan och hon hade haft läpparna hårt hopknipta.

Jag såg ut över vattnet och tänkte på vad allt det där skulle innebära för mig.

Jag skulle alltså inte få stanna i Portman längre. I stället skulle jag bli piga på en annan plats och det i den stora staden Barcelona. Nog för att det skulle bli skönt att slippa henne och hennes ständiga krav på mig, men att tvingas lämna min hembygd, var jag inte lika intresserad av. Varför skulle jag egentligen sändas iväg så många mil hemifrån? Ett par fiskare stod med sina spön därnere och den ene av dem fick halvt om halvt en brottsjö över sig. Ett par vildhundar sprang omkring och lekte obekymrat och solen, Costa Blancas sol, lyste oförtrutet. Men jag märkte knappast någonting av detta. I stället föll tankarna på vad som nu väntade mig.

Av de fyra sammanbyggda husen var vårt hem det, som var placerat längst ut på gaveln. Det var det vackraste av dem alla och det enda som var litet högre än de övriga. Den del av huset som ledde ut mot gatan var helt täckt med ljusblått och vitt kakel och runt fönsterna satt vackert mönstrade kakelplattor i vitt, blått och rosa.

Från vart och ett av de tre fönsterna på övervåningen ledde en balkong. Dessa hade räcken formade som halvcirklar och besatta med samma kakel som satt runt fönsterna. Från balkongerna hängde drivor av bougainvillea som med sina cerisfärgade blommor gav ytterligare färg åt huset.

På baksidan hade vi vår patio. Jag älskade de få stunder då jag hade möjlighet att sitta där, och jag vårdade ömt våra växter. Över muren som omgärdade pation hängde grenar med den blekblå blyblomman samt klematis. I hörnen stod ett par hibiskusträd. Vår stolthet var emellertid jakarandaträdet som med sina ljuslila blommor gav vår inomhusträdgård ett underbart skimmer. Pation skulle ha varit vacker om inte klädstrecken med sin eviga tvätt alltid hängde där. Att vistas så många mil från hemmet skulle innebära att det skulle bli stora förändringar för mig. Barcelona var Spaniens andra stad i storleksordning och en stor industristad, där man talade en annan dialekt än hemma. Portman däremot var ett litet gruvsamhälle där de närliggande bergen var rika på fyndigheter. Bland annat bröt man zink, kvicksilver, silver och bly.

Jag hade aldrig varit utanför området Murcia, till vilket Portman hörde och människor från andra länder var helt främmande för mig. Visst hade jag i min bristfälliga utbildning i skolan läst om nordbor, eskimåer, indianer och andra folkslag och kartor hade alltid intresserat mig. Jag visste också ungefär var någonstans de olika europeiska länderna låg, men träffat några turister och liknande hade jag inte gjort.

En bit in i landet låg bland annat stora odlingar av paprika, kronärtskockor, apelsin- citron- och persikolundar.

Sedan tog bergen vid. Och lika mycket som jag tyckte om havet lika mycket älskade jag bergen. Bitvis var de skogsklädda och ibland bevuxna endast med torr buskvegetation. Men även buskarna var nog så viktiga. Där fanns bland annat myrten, rosmarin och saffran. Kaktusar med jättelika blad växte där, liksom den långtidsblommande blå tobak samt agave och brödgranar.

I de djupa dalarna mellan bergen kunde ibland finnas små bondgårdar, där man ofta hade stora get- och fårfarmar. Men lika ofta låg husen i ruiner och övergivna sedan många år tillbaka.

Flodfårorna brukade jag hålla ett öga på. Vid de häftiga regn som stundom kom över oss, var dessa fyllda av forsande vatten och jag brukade stilla undra över, vad vattenmassorna kunde föra med sig. Under torrperioderna var endast en liten smal ränna i mitten vad som återstod av den ursprungliga floden. Ibland var allt helt torrlagt.

Visst var vi fattiga men troligtvis var det mångfalden av grönsaker och det ljuvliga klimatet som höll oss någorlunda friska.

Jag tyckte illa om mormor, jag hatade morbror Fernando, jag avskydde moster Amalia och endast någorlunda kunde jag tåla mina kusiner Rosa och Pedro. Men det var andra saker som gjorde att jag inte ville resa hemifrån. Det var palmerna, mandel- och olivlundarna, minnet av när jag som åttaåring klädd helt i vitt fick min första nattvard, den unkna invanda lukten från de närliggande husen där stora familjer trängdes med varandra, den lilla trottoarserveringen där man bjöd pescadillos, musslor och ett rött underbart gott vin. Det var gatorna med de trasiga gatustenarna, de repade väggarna på huset mittemot, katterna och hundarna som sprang omkring och tanterna iklädda svarta hucklen sittande utanför husen med sina sticksömmar, småbarnen som fanns överallt och själva den gamla invanda atmosfären.

Om jag hatade människorna i vårt hem så älskade jag Lucia. Ända från det att min mor fött mig och själv därvid förlorat livet, hade Lucia skött både mig och hushållet för vår familj. Men inte nu längre. Hon var gammal nu och inte i vår tjänst. Tillsammans med brodern bodde hon i något som man helst borde likna vid en stor hoplappad trälåda.

Man hade berättat för mig att familjen tidigare hade varit bosatt i trakten omkring Madrid. Men när det blodiga inbördeskriget kommit och därvid koncentrerats till just det området, beslöt man att flytta till Portman. På grund av kriget hade min far, Salvador, omkommit före flyttningen och mor hade vid den tiden väntat mig.

Genast de kommit till kusten anställdes så Lucia. Och det var alltså hon som tagit hand om mig efter mors frånfälle. Lucia betydde allt för mig. Medan mormor satt där som en vissnad lotusblomma och fortfarande ansåg sig ha både charm, intelligens och klokhet, sprang den lilla rundhylta Lucia omkring och tog hand om allt och alla. Hon hade svart småkrulligt hår, nästan helt svarta ögon, mjuka skära kinder och trots det myckna tvättandet och diskandet hade hon mjuka lena händer. Mellan de två mittersta framtänderna i överkäken, hade hon lustigt nog en liten lucka. Detta gav ytterligare charm åt hennes utseende.

Vid min sängkant hade hon suttit och berättat de mest underbara sagor om féer, prinsar och prinsessor. Alla sagorna hade ett lyckligt slut. Det tog flera år innan det gick upp för mig, att hon var analfabet och att alla sagorna var antingen påhittade eller hörsägen.

Fastän Lucia hade slutat hos oss och att det numera var jag som fått ta över alla hushållssysslorna, hade jag mycket nära kontakt med henne. Utanför hennes lilla trasiga hydda kunde vi sitta med ett glas manzanilla och lyssna på cikadorna eller tonerna från en spansk gitarr någonstans i närheten. Ingen människa hade någonsin gett mig så mycket ömhet som hon och hon skulle alltid finnas med bland dem, som jag räknade till de närmaste vännerna.

Jag ville hålla kvar tiden. Varje kväll bad jag till madonnan att dygnsrytmen skulle stillas, så att resan skulle fördröjas och att avskedet till Lucia inte skulle bli av.

Morbror Fernando var mammas bror och fyrtio år gammal. Han arbetade tidvis på den stora kronärtskocksplantagen ett par mil från vårt hem. Han var lång, gick en aning framåtböjd och såg oftast ut, som om alla livets tyngsta bördor lagts på just honom. Under de buskiga ögonbrynen blickade hans illmariga ögon och den stora böjda näsan påminde mig om en jaktfalks näbb. Vad beträffar utseendet påminde han inte alls om min mor. Och inte förrän på senare tid slog det mig, att han aldrig hade sagt ett vänligt ord till mig. Han hade överhuvudtaget knappast någon gång tilltalat mig utom för att kommendera mig till att göra något åt sig. Amalia, hans hustru, var i sanning inte ett dugg bättre. Hennes barndomshem hade legat uppe bland bergen och enligt mitt förmenande, hade hon knappast ens folkvett. Hon var grov både kroppsligen och i sitt tal. Hon satte händerna i sidorna och hon gapade och skrek åt alla. Ofta stod hon på någon av balkongerna och ropade i högan sky till brevbäraren, slaskköraren, slaktaren, snickaren eller grannarna. Det svarta tjocka håret var samlat i en oredig knut i nacken och den bruna hyn var, trots hennes endast fyrtio år, redan rynkig och ful.

Mormor hade nedervåningen för sig själv. På övervåningen hade jag samma lilla kammare som min mor hade haft. Resten av denna våning beboddes av Fernando, Amalia och de två barnen. Fernandofamiljen hade sitt eget hushåll men lämnade trots detta utan vidare all sin tvätt i den stora rostiga tvättbaljan nere i köket. När jag en gång klagade för mormor över den myckna tvätten som lämnades åt mig, sade denna menande, att Amalia hade svårt för att hämta vatten från pumpen ute på gatan. Ja visst, Amalia hade en tung lekamen att bära på, men vad var det som sade att jag, även om jag var slank, hade lättare för att bära den tunga spannen.

Själv hade jag inte svart hår utan cendréfärgat. Lucia hade borstat och tvättat det i alla år och talat om för mig hur vackert det var. Och jag var litet stolt över det. Jag var en aning olik de andra flickorna i min närhet och märkte tidigt att mitt utseende drog de unga männens blickar till sig. Sedan en tid tillbaka hade jag blivit kallad söta Dolores. Från det enda fotografi jag hade efter min mor, märkte jag, att om jag bortsåg från hårfärgen, var jag mycket lik henne. Jag hade samma röda fylliga läppar som hon, likadana ögon och både ögonbryn och ögonfransar såg ut att vara lika. Det var svårt att från fotot utse hur lång hon kunde ha varit, men enligt vad Lucia sagt var jag längre till växten än mor.

Likt andra unga spanjorskor var jag otroligt fascinerad av musik och dans. Redan som mycket liten hade jag tittat förundrat på de unga kvinnorna iklädda sina långa volangprydda klänningar, där spetsgarneringar svallade runt vristerna. De hade skor med breda långa klackar, håret oftast i knut i nacken och blommor, kammar eller fjädrar på huvudet.

De unga männen hade svarta kostymer med korta trånga jackor, och breda blanka bälten i midjan. På fötterna hade de skor med högre klackar än vanligt eller också låga stövlar. På huvudet hade de svarta hattar med platta kullar. Tempot i flamencon var omväxlande monotont och hetsigt. Varje steg och varje rörelse med huvud och kropp följde musikens rytm. Flamencon var för mig detsamma som livsglädje och livslust och rytmerna från en spansk gitarr kunde få blodet i svallning på mig.

Fladdermössen cirklade runt mig när jag sista kvällen i Portman gick för att ta adjö av Lucia. Det var sent men jag visste att jag var väntad.

Hon satt på en stol vid sitt bord och höll den ena handen om det lilla kors, som hon alltid hade hängande om halsen. Hon bar en svart klänning och över axlarna hade hon en tunnsliten sjal. Det var i början på hösten och nätterna kunde ibland vara kalla. På bordet stod den trearmade ljusstaken tänd, och jag förstod därvid, att avskedet var lika viktigt för henne som för mig. Kanske skulle vi aldrig ses igen. Vad visste vi egentligen om framtiden?

- Dolores.

Hon hade rest sig från stolen och slöt mig nu i sina armar. Och jag märkte plötsligt hur liten hon hade blivit, när hon endast nådde mig till axeln. Kinderna var bleka och en aning insjunkna.

De tända ljusen gav ett fladdrande sken och räckte inte till att lysa upp rymmet. Men Lucia hade ingen elektricitet i huset och jag hade aldrig hört henne klaga över det. Hon såg allvarligt på mig när hon talade till mig.

- Jag kan inte förstå doña Emmanuela. Varför gör hon så här mot sin dotters dotter? Mercedes var ju en djupt troende ung kvinna. Om din mormor anser att du skall ut i tjänst, så finns det väl platser att få som ligger närmare än ända uppe i Katalonien. Jag inbillar mig, att det är señor Fernando och señora Amalia som ligger bakom det hela. Antagligen är det din lilla kammare, som sticker i ögonen på dem. Och kommer du bara iväg tillräckligt långt bort, så kan de ta rummet helt i besittning. De har aldrig varit riktigt snälla mot dig, min lilla blomma. De borde akta sig, en dag kanske att du kommer tillbaka och det tillsammans med en kraftfull man.

Hon gjorde ett litet uppehåll och fortsatte sedan

- Jag har någonting åt dig, hjärtat mitt.

Hon reste sig mödosamt, gick bort till en liten skänk och hämtade något som såg ut som en brun tunn ask.

- Det är en dagbok som ägdes av din mor. Mercedes måtte ha känt på sig att något skulle gå galet, för hon gav den till mig den kvällen innan hon födde dig. Som du ser så är det ett lås på den och nyckeln behöll hon själv av någon anledning. Men om någon hjälper dig, kan du kanske skära upp låset. Det kan inte vara fel av mig att låta dig läsa den, du var ju hennes enda barn.

En dagbok som min mor hade skrivit!

Det var omtumlande nyheter som snurrade runt i mitt huvud vid tanken på vad där kunde stå att läsa. Men dessa tankar trängdes snart undan av annat som gällde dagens och morgondagens situation. Var någonstans skulle jag göra av boken? Var skulle jag gömma den? Mormor hade flera gånger nagelfarit mina tillhörigheter i resväskan och skulle med all sannolikhet göra det ännu en gång nästa morgon. Skulle jag lägga boken ute under en buske? Stoppa den i underkläderna? Placera den under huvudkudden och som sista sak nästa morgon lägga den i väskan?

Vi tog ett ömt farväl av varandra.

- Lucia, jag skriver till dig.

Sekunden därpå kunde jag ha bitit tungan av mig. Jag hade med ens kommit ihåg att hon inte kunde läsa.

Jag fylldes av större vemod vid avskedet än jag var kapabel att bära. Hon hade knappast någon pension att leva av och inga barn att få omvårdnad av. Med stora mörka ögon stod hon på trappan och såg efter mig, när jag gick från huset. Och jag lovade mig själv i den stunden, att kunde jag göra något för henne så skulle jag det.

När jag promenerade hemåt tänkte jag på Lucias ord. Hade någon därhemma sagt mig att om jag vantrivdes hos den familj där jag skulle arbeta, så kunde jag komma hem igen? Svaret var nej. De ville inte ha mig i Portman, konstaterade jag.

Jag valde att lägga boken i hibiskusens bladverk. Morgonen därpå gick jag upp tidigt, smög mig ut på trappan, tog boken och trots att det fallit dagg under natten som gjort den våt bar jag den närmast hjärtat.

2.

Doña Pilar Tirado var mycket parant men också mycket fordrande.

Det var ingen måtta på allt vad jag skulle hinna med i det huset. Till skötseln av de två barnen Jaime och Jorge hade de en medelålders kvinna till hjälp, och när vi hade stor taffel vilket hörde till vanligheten på lördagskvällarna kom en kokerska för att laga maten. Men allt det övriga skulle jag ensam sköta.

Vid både lunch och middag skulle tre rätter serveras och vid lunchen gärna också en efterrätt. På vardagskvällarna vid deras sista måltid, la cenan, som serverades sent på kvällen var jag oftast så uttröttad att jag knappast visste vad jag gjorde.

Vid deras stora middagar för många personer fick jag inte göra ett enda misstag. Då brukade jag gå in i matsalen och försöka se ut som om ingenting egentligen angick mig. Men det gjorde det. Jag tyckte om att lyssna till pratet vid bordet. Och en kväll diskuterade man högt och ljudligt. En av herrarna sade

- Jag anser Spanien vara ett fascistiskt diktaturland.

Hans ord fick inte bli obesvarade.

- Åja, vi förflyttar oss vart vi vill och vi talar öppet om saker och ting, vilket man inte gör i många andra länder. Turister som kommer hit behöver inga visumhandlingar som många östländer fordrar.

- Därför att vi behöver valuta ja. Importen kräver det. Jag är inte nöjd med den här regeringen. Om vi ändå hade haft kungligheterna kvar på plats. Eller varför kunde inte folkfronten ha fått en chans? Tänk vilken otrolig förödelse och manspillan båda sidorna…

- Nej, hör nu!

Mannen som jag höll på att servera vin hade skrikit till så häftigt, att jag spillde en stor röd fläck på bordet. Jag fick ett fruktansvärt ilsket ögonkast från värdfolket, och jag visste inte i den första sekunden hur jag skulle bära mig åt. Jag rusade emellertid ut i köket, där jag tog en ren servett och sedan gick jag in igen och lade den under hans glas. Så fortsatte jag att servera men både armar och händer darrade våldsamt på mig. Och samtalet som rört landets ekonomi och politik i övrigt hade med ens avstannat.

Doñ Gonzalo var advokat och var borta hela dagarna med undantag av siestatiden, då han var hemma för att äta lunch och vila. Det var en mörkhårig bredaxlad och kortvuxen man som trots sin ringa längd ingav mycket stor respekt. I början neg jag alltid för honom när jag mötte honom i någon korridor, men slutade med detta eftersom han sällan tycktes lägga märke till mig.

Deras hus låg i Barcelonas rika kvarter och var i tre våningar med tillhörande källare. Jag kunde aldrig riktigt förstå vad de skulle ha alla dessa rum till, och eftersom dammet tycktes lägga sig även om ingen vistades i rummen, fick jag ofta gå omkring med dammvippan.

Jämt och ständigt var någonting på gång i huset. Barnkalas, doña Pilars dambjudningar, middagsgäster eller folk som skulle stanna över natten. Och arbetet för mig tycktes aldrig sina. Alla dessa högar av tvätt som jag aldrig rådde på helt och hållet. Köket som överbelamrades med staplar med disk. Sängar som aldrig någon annan än jag bäddade. Stryk- och mangeltvätten som låg i travar.

Varje kväll ramlade jag huvudstupa i säng och varje morgon väcktes jag av en ilsken signal från väckarklockan. Om vår patio hade varit trevlig, så var den ett intet emot den vackra inomhusträdgård som familjen Tirado hade. I mitten fanns en vacker fontän där vattnet fick de mest fantastiska formationer och