Sinikka

By Sonia Strömberg

När finska Sinikka är elva år skickar hennes föräldrar henne till Sverige. Redan under vinterkriget hade familjen tvingats fly från hemmet i Karelen. Nu fanns det inte plats för en elvaåring längre. Sinikka hamnar istället hos John och Lilly Hall i det lilla norrländska samhället Modeå. Där öppnar sig en helt ny värld för flickan. Hon lär sig snabbt språket, börjar kalla sina fosterföräldrar för mamma och pappa, och förälskar sig så småningom i den stilige Lars. Men just som en tonårig Sinikka börjat planera för sin framtid i Sverige tvingas hon plötsligt återvända till Finland. Och det som möter henne vid ankomsten är mer chockerande än hon någonsin kunnat ana..."Sinikka" är en rörande roman där vi får följa ett krigsbarns resa genom livet, från liten flicka till medelålders kvinna. Vi får uppleva de starka kontrasterna mellan möjligheternas Sverige och efterkrigstidens trasiga Finland. Allt medan Sinikka slits mellan ansvarskänslor och framtidshopp. Vilken av hennes två världar kommer att gå segrande ur striden? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726915228

Book preview

Prolog

Juni 1976

De stora tunga dörrarna till Vallhammars kyrka stod vidöppna.

Solljuset hade just brutit igenom molntäcket, men den ljushåriga svartklädda kvinnan på väg ut ur kyrkan märkte inte solstrålarna som smekte hennes ansikte. Vid hennes sida gick två yngre icke sorgklädda kvinnor. Den ena av kvinnorna var liten till växten och hade också hon ljust hår. Den yngsta kvinnan var påfallande vacker. Hon var ganska lång och vad man först lade märke till var hennes hår. Det var mörkblont och hade små små vågor.

Begravningsakten hade varit stilfull. Tal hade hållits till den avlidnas ära och vacker sång och musik hade framförts.

Kvinnan helt i svart gick igenom allt i tankarna igen. Hon tänkte på den gamla nu begravda kvinnan och de delar av livet, som de hade tillbringat tillsammans. Varför hade det blivit som det blivit? tänkte hon. Varför förstod jag inte? Och varför fick jag inte veta? Då kanske allt hade varit annorlunda.

Jag var alltid så splittrad. I hela mitt liv har jag känt en kluvenhet. Jag visste aldrig riktigt var någonstans jag hörde hemma. Och så skämdes jag. Skammen över misslyckandet skulle ha krossat den gamla. I stället ljög jag.

Han hade tittat på henne hela tiden. Han hade följt henne med blicken, när hon lagt en ros på kistan. Och han hade tittat begrundande på den yngsta av kvinnorna. Det hade legat en fråga i hans ögon. Hon hade inget svar att ge honom. Det hade blivit som det blivit. Livets vågor hade fört dem båda ut på olika vatten. Cirkeln hade varit nära att slutas men skulle inte göra det.

Kuvertet brände i handväskan. Kanske ändå?

Ja, tänkte hon, det finns ännu hopp och jag kommer att stå där och vänta den dag när…

Första delen

Sverige 1941—1946

1.

Sinikka, elva år gammal, kände damens hand omsluta sin egen och de började sakta att promenera tillsammans fram mot det vackra vita huset på den andra sidan av vägen.

Tanten hade stått vid landsvägen och sett förväntansfull ut, när taxibilen med de finska krigsbarnen och den svenska lottan hade anlänt till Modeå.

Det var fem barn som skulle utplaceras i området. Riitta och Paavo skulle till Vallhammar, Risto och Martti skulle till Sågebyn och så slutligen hon själv, Sinikka, som skulle till Modeå.

Modeå var ett mindre samhälle tillhörande Vallhammars socken i norra Ångermanlands kustland helt nära Bottenhavet.

Många av de finska barnen hade inte fått stiga av tåget i Åkervalla, utan de hade fortsatt sin tågresa längre söderut i Sverige.

Tanten var klädd i en svart persianpäls, pälsmössa och pampuscher på fötterna. Hon var rätt kortvuxen och litet mullig kunde Sinikka se. Håret var det svartaste svarta, ögonen klarblå, näsan rak och så hade hon kinder med både puder och rouge på. Tanten talade hela tiden till Sinikka på en rotvälska, som hon inte förstod ett enda ord av.

Sinikka var trött. Resan från Finland hade varit arbetsam. Först avskedet från äiti ¹ ) och syskonen. Sedan inkvarteringen i tågets vagnar. Flera av de mindre barnen hade skrikit mest hela tiden. Och trängseln hade varit enorm.

Hon hade varit arg också. Ledsen och besviken. Det hade bara varit hon själv och Taisto som tvingats resa sin väg. Inte Kyllikki inte. Nej då. Kyllikki skulle alltid få vara nära äiti. När de hade flytt från byn nära Kexholm på Karelska näset, hade Kyllikki fått sitta flera gånger på hästskjutsen, medan Sinikka som bara var tre år äldre hade fått gå hela tiden. Till sist hade Sinikka somnat på tåget helt utmattad. Så hade hon vaknat av att någon ryckt i lappen som hängde runt halsen på henne och på finska sagt till henne, att hon skulle stiga av tåget. Hon hade en mamma och en pappa som väntade på henne. Mamma och pappa? Äiti var ju kvar i lägret i Finland och isä ² ) var ute i kriget, hade hon tänkt.

Nu var tanten på väg in med henne mellan höga snövallar och fram mot den stora trappuppgången. Så in i en liten hall. Sinikka var trots sin trötthet överraskad över allt det vackra som hon såg.

En stor hylla för hattar och mössor fanns därinne, en liten mörkbetsad byrå stod vid den ena väggen och en vacker spegel hängde ovanför. På både sidor om spegeln fanns små lampetter med guldfärgade skärmar. På golvet låg en vacker grågrön tjock matta.

Sinikka tog av sig den lilla militärpälsen, en sådan som alla krigsbarn fått vid avresan från Finland. När tanten hade tagit av sig pälsen, såg Sinikka att hon hade stora valkar på båda sidor av vad som skulle föreställa hennes midja.

Så såg inte äiti ut inte. Äiti var lång och senig, ljushårig och helt i avsaknad av smink.

Nu pekade tanten på sig själv och sade

— Tant Lilly.

Sedan tog hon Sinikka i handen igen, och flickan fördes in i ett stort ljust rum. Där fanns flera skåp med glasdörrar och man skymtade vackert glas och porslin bakom glasdörrarna. Ett stort matsalsbord stod mitt på golvet.

Det hade inte blivit mycket kvar av flickan när hon fått av sig pälsen, de stora kängorna och mössan. I den smårutiga klänningen verkade hennes kropp att vara i spinkigaste laget. Det ljusa kortklippta håret var fäst med ett hårspänne uppe på huvudet. Flickan skulle ha varit söt, om hon inte hade den där bleka och glåmiga hyn och om hon hade haft litet mera kött på benen, tänkte Lilly.

— Vill du ha lite chokla? Tant Lilly såg frågande på henne. Flickan förstod att det gällde mat och nickade.

När chokladen och smörgåsarna var framsatta på det stora bordet, kastade hon sig över alltsammans och i ett nafs var fatet helt tomt. Sedan lade honom huvudet på bordet och somnade direkt.

Hon låg på en säng med en pläd över sig, och hon var alideles ensam. Inte med Kyllikki bredvid sig eller skafötters med flera stycken andra. Det kändes skönt. Magen var inte tom, och hon var inte så trött längre. Men så kom hon ihåg.

Äiti hade skickat iväg henne, henne och Taisto. Och han hade placerats flera mil norr om Modeå. I Hörnefors.

De hade varit sju syskon och Sinikka var den som var i mitten, åldersmässigt sett. De två äldsta barnen i syskonskaran hade gett sig iväg ungefär samtidigt med krigsutbrottet. Huvudstaden Helsingfors hade lockat.

Äiti hade påstått att Leena, som var två år äldre än Sinikka, behövdes kvar som hjälp till småsyskonen. Så Sinikka och Taisto hade fått resa sin väg, medan modern behållit Leena och de två minsta barnen Pertti fem år och Kyllikki åtta år gammal.

De allra flesta innevånarna i Karelen hade flytt västerut första gången under vinterkriget 1939—1940. Många av dem hade sedan återvänt till den forna hembygden igen, när kriget fått en positiv vändning för Finlands vidkommande. Senare hade de som åter styrt kosan mot Karelen varit tvungna att fly tillbaka till västra Finland ännu en gång. Detta på grund av ryssarnas framfart.

Sinikkas familj hade flytt i krigets allra första skede. De hade tagit med sig det bohag de kunde lasta på två hästskjutsar. De hade vandrat på det sättet i flera dygn med de tre korna och en get, tills de hade kommit in på säkrare områden.

I början hade alla barnen tyckt att det hade varit spännande. Men när tröttheten satte in var det inte så roligt längre.

De hade också en annorlunda dialekt än de finländare som bodde längre västerut. Och i väst hade de stött på rika bönder, som inte ville veta av dem som kom som flyktingar österifrån.

De hade mött soldater i mängder på vägarna. Soldater med segervilja. Ändå rådde en underlig lömsk stämning. Man kände att man stod inför något mycket stort. Det var en tung tid.

Fadern hade blivit kallad till fronten och äiti och de fem barnen hade upptagits i ett stort läger. Sådan hade situationen varit när Sinikka mot sin vilja hade fraktats via Torneå och Haparanda till Modeå samhälle i Vallhammars socken.

Hon såg sig om i rummet. Där fanns en lampa på väggen ovanför sängen och ett litet vitt nattduksbord stod bredvid. I rummet fanns också en sekretär, ett runt bord och två små fåtöljer. Blommiga gardiner hängde vid fönstrets båda sidor. Vem bodde i detta vackra lilla rum månntro?

Så kom dystrare tankar.

För sin inre syn såg hon floden i Karelen vid vars strand hon hade vuxit upp. Där hade hon lekt, badat och fiskat. Där vid flodstranden bland kaveldunet, kabbelekan, vattenaloen och blomvassen. Bastun som hade funnits i ett litet hus vid sidan om. Bastun med björkriset. Där man blev ren ända in i själen. Det var där som hon hörde hemma, inte här absolut inte här, där hon inte ens kunde tala med folk.

Någon gläntade på dörren. Mannen, som såg att hon var vaken, kom sakta in i rummet. Han log över hela ansiktet, när han sade ett par meningar på finska, som han hade lärt sig utantill.

John Hall, egen företagare mannen som var initiativtagare till mångt och mycket, var även han ganska kort till växten och kraftigt byggd. Han hade mörkt yvigt hår och bruna ögon, ett arv från en tidigare invandrad smed från Vallonien.

Farbror John hade en karamellpåse i handen, som han räckte över till den förvånade Sinikka. Farbror John var en vän det konstaterade hon på direkten.

Sakta inlemmades den lilla flickan Sinikka i familjen Halls hem i Modeå.

Det gick inte utan kontroverser.

Stundom ansattes hon svårt av hemlängtan, och då kunde hon visa nedstämdhet och tungsinne.

Hon hade länge kvar en tagg i sitt innersta. När någon förolämpade henne eller angrep något som hade med Finland att göra, tyckte hon sig känna något i halsen. Hon fick svårt att svälja, och hon angrep äiti i tankarna. Äiti ville inte ha mig, tänkte hon. De andra syskonen var älskade men inte jag.

Ibland blev hon besvärlig och otrevlig speciellt mot Lilly. Saatana kunde hon skrika i högan sky när något gick henne emot.

När Lilly hade sina syföreningstanter på kaffe en eftermiddag, satt Sinikka med vid bordet och råkade spilla ut hela kaffekoppen på den fina välsydda bordsduken. Då skrek hon ut detta förfärliga ord och tanterna stirrade storögt på henne. Vid sådana tillfällen blev Lilly mer än irriterad på flickan. Hon kunde ta Sinikka i armen och köra iväg henne in i hennes rum och låta henne vara utan mat en halv dag. Och hon ångrade sig att hon hade låtit sig övertalas av John att ta till sig ett främmande barn.

John är minsann borta hela dagarna, det är jag som får besväret med jäntungen, brukade hon tänka.

Som till exempel att flickan drog upp kjolarna och satte sig utanför huset var som helst för att göra sina behov oavsett vilken årstid det var. Var hon då bara van vid ladugårdsdass med dagstidningar? tänkte Lilly. Och inte begriper hon riktigt, vad jag säger till henne heller.

Det allra värsta tyckte Lilly var, när de någon gång skulle ha gäster. Så fort att det satts fram något på bordet, så var Sinikka den som först lassade åt sig och till på köpet tog hon de allra bästa bitarna.

När Lilly beklagade sig för John hade han alltid ett svar.

— Jamän förstå du int att hon ha fått slåss om matn me syskona sina?

En afton när familjen skulle ha middag för några goda vänner, så skulle Sinikka hjälpa Lilly i köket. Gästerna hade redan kommit och det var bara de allra sista förberedelserna som behövde göras.

På den ugnstekta gäddan skulle Lilly lägga rostade mandlar. Det var något nytt som hon hade sett i en veckotidning.

Det var inte alltid världens enklaste att i krigstider få ihop en god måltid, och Lilly hade glatt sig över den här dagen.

Emellertid, när hon kom ut i köket för att garnera fisken, fick hon se Sinikka stå där med munnen proppfull och bara några mandlar låg kvar på fatet.

— Man få då skämmes ut öga för dej. Begrip du ingenting? Vaför tog du alle mandla?

— De va gott.

Det var många problem som under den här tiden uppstod för Lilly, och som hon fick ta itu med alldeles ensam. Hon hade aldrig haft några egna barn. Själv hade hon varit den yngsta i syskonskaran på tre barn och hon hade ingen erfarenhet av småsyskon.

Ibland skulle hon helst av allt ha velat slå till flickan när denna gjort något som inte tilltalade Lilly. Ibland var hon färdig att lämna hemmet på grund av flickans intrång.

Som till exempel den dag, när Lilly kom hem från en resa till Vallhammar. Den lilla livliga tösen hade dragit in flera kamrater i huset och två av pojkarna hade kommit ihop sig om något. De låg nu på hallgolvet och slogs.

I ett hörn av hallen hade tillfälligt placerats en stor kruka med lingonsylt och de sprattlande benen knuffade ut hela krukan, just när Lilly kom in i hallen. Stundom kände hon ömhet för flickan men hon hade inte förmåga att direkt visa det. Och flickan visade klart och tydligt vilken av de svenska föräldrarna som hon föredrog.

I det tysta sörjde Lilly över detta. För henne var det viktigt att betyda något för någon. Och nu betydde hon inte ens något för sin egen man. Hon försökte på många sätt att nå Sinikka. Bland annat genom att köpa saker till henne.

Sinikka blev snabbt populär bland sina jämnåriga kamrater. Ingen hade så många bokmärken, sagoböcker och familjespel som hon. Och fick man följa med henne hem, då var man en lyckans ost.

Familjen Hall hade hembiträde och det fanns det ingen mer i Modeå som hade. Där kunde man få konserverade jordgubbar mitt i vintern till exempel.

Sinikka hade eget rum, hon fick veckopeng och hon fick ha fina kalas på sina födelsedagar. Så fina att tända marschaller kantade infarten till villan. Hon hade fina kläder och hon hade håret shinglat i nacken.

Det var fint att vara bekant med Sinikka.

Efterhand, i och med skolgången, förstod hon alltmera av det svenska språket. Det visade sig, att hon hade väldigt lätt för att lära.

Och Sinikka tyckte att den dialekt som man talade i Vallhammars socken var enkel. Ibland behövde man bara uttala halva ord. I skolan sade fröken skulle du inte ha skrivit en uppsats till idag?

Men man behövde bara säga skull du int ha skrive n uppsats till ida?

Det var bekvämt och bra.

När mamma hade skickat henne till affären första gången ville hon säga jag var så orolig att du inte skulle hitta hem men hon förkortade det till ja va så oroli att du int skull hitt hem.

Lill Hall var vid tiden för Sinikkas ankomst fyrtio år gammal och John var fyrtiofem. Speciellt John sörjde mycket över, att de aldrig hade fått några egna barn. Därför var Sinikka det allra bästa som hade hänt dem, tyckte han. Han avgudade flickan och gjorde allt för att skämma bort henne. Lilly som kom från mycket enkla förhållanden hade genom giftermålet med John kommit upp sig. Att ta hand om ett krigsbarn hade hon närmast sett som något, som skulle få traktens folk att beundra henne själv. Tänka sig så hyggliga och generösa Halls är, skulle folk säga. Hon tyckte om att vara omtalad. Åtminstone när det gällde beröm.

Barn har lätt för att anpassa sig. Så även Sinikka. Men för den skull glömde hon inte sitt tidigare liv i hemlandet. När Lilly var irriterad på Sinikka, så tänkte flickan alltid på äiti. Det här skulle inte äiti ha brytt sig om. Äiti struntade i, om man kom in i farstun med smutsiga stövlar, eller om man sa något olämpligt någon gång. Tacka vet jag äiti, brukade hon tänka.

Det var inte det, att hon inte tyckte om Lilly. Bara att hon fick alla