Osalig längtan

By Anita Salomonsson

Det fanns dagar då just ingenting lät sig göras. Dagar då ett grått dis tycktes svepa in huset i en tröstlös stämning av leda och melankoli. Det var såna dagar som drömmen om ett annat liv vaknade. Som den osaliga längtan plågade dem som en envis feber. På en buss mellan Luleå och Sundsvall utspelar sig en konversation, en död systers dagböcker upptäcks och en isande hemlighet om en kvinna på picknick avslöjas. Osalig längtan är en novellsamling av författaren Anita Salomonsson. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726892000

Book preview

Osalig längtan

Det fanns dagar då just ingenting lät sig göras. Dagar då ett grått dis tycktes svepa in huset i en tröstlös stämning av leda och melankoli. Då den regnvåta, nersmutsade trasmattsbiten framför bron var som ett utropstecken. Fly, fly, ropade den och fick allting att se gammalt och urvuxet ut. Även modern. Det var knappt att de uthärdade åsynen av henne där hon gick omkring inne i köket och höll den gamla tiden vid liv. Diskade och sopade, hängde tvätt under rönnen och satt vid fönstret och lappade faderns arbetarbyxor. De tyckte att det förhatliga blåtyget blinkade retsamt åt dem och försökte locka dem till sig. Något som de betackade sig.

Modern var alltings ursprung och upplösning. Nu satt hon där och snurrade en ny tråd runt pekfingret till en stadig knut, oskyldig som ett lamm och dock alltings upphov. Hon satt försjunken i tankar men kastade då och då ett vaksamt öga på paltgrytan, som kokade lugnt och behärskat. Ångan som sipprade ut fick fönstren att imma igen och känslan av instängdhet och tristess att öka.

Det var så med somliga dagar. De bar med sig en förlamande stämning, som gjorde det omöjligt att sätta händerna i något. Spisveden fick vänta, brunnshinken, potatisgräven.

Det var sådana dagar som drömmen om ett annat liv vaknade. Då de med avsky såg på varandra och vämjdes. Då vattentunnan intill husknuten syntes dem förhatlig och varje vattendroppe som från stuprännan föll ner i den var ett hån. Det var med knapp nöd som de lät sig övertalas till ett par tag med lien i dikeskanten. Till en färd ner till kallkällan med färskmjölken med knotten och myggen som oönskat sällskap.

Och palt, vem ville äta palt under resten av livet? Med moderns arbetsmärkta händer i plågsam relief? Man borde lyfta ur småttigheten, lämna den efter sig som ett utnött plagg. Det borde man. Gå till sjöss, emigrera, vad som helst vore bättre. Ta tåget till Stockholm, känna hur skakningarna i en tågkupé malde sönder allt det gamla och skakade fram det nya, det som stort och lättsamt och ljust. Man borde strunta i vedhögar och urtrista potatisland, sluta att oroas över husets framtida öde. Ett vanligt hus bara, trångt, eländigt. Ingen vattenledning, ingen centralvärme, ingen komfort. Bara armod och tristess. Och blusar och skjortkragar som skavde och gav andnöd.

Men Amerika och Stockholm hade förlorat sin lockelse. Det var inte längre någonting märkvärdigt med amerikafarare och Stockholmsresenärer. Många hade återvänt tomhänta och med en sprucken livsdröm som enda bagage. Stockholmare hade de också fått nog av, de som om somrarna för skams skull kom hem. Som levde upphöjt och ansträngt belevat och som slirade på uttrycken. Och som svor på att aldrig återvända och att aldrig mer lukta jord och dynga. Aldrig mer tänkte de heller stå böjd över korntegen. Så mycket slit det var för så lite. Och världen, skroderade de, var inte betjänt av så futtiga kvadratmetrar.

Nej till Amerika och Stockholm längtade de inte. Det var för simpelt, för invant. Andra hade spårat och lagt tillrätta. Något annat måste det vara, något nytt och okänt. Det enkla och okomplicerade stod dem upp i halsen. Längre bort, bortom granskogen, raningsvägen och den obarmhärtiga Svinmyran fanns det, började verkligheten. Längre bort i tid och rum. Blott inte här, framför allt inte i den här byn där människorna häftade fast vid jorden och just aldrig rätade på ryggen. Vilka perspektiv staplades i en sådan ryggrad? Där missionsauktionerna avlöste varandra i ett bönhus som också var snävt och trångt och instängt. Månne människosonen skulle ha uthärdat, van som han var vid rörlighet och sköna vyer.

Det var underligt med denna längtan bort. Den var som en feber. Benen mjuknade, de frös nästan jämnt och svettades. Huvudet var som en gammal myrstack Tusen vägar åt alla håll, håligheter, djup, små ljusglimtar som speglade mörkret. Hur skulle de kunna njuta av småfåglarna, förundra sig över flugsnapparnas iver inne i rönnen. Nej, vämjdes vid allt gjorde de och leddes vid tingen. Allting föreföll dem dödfött, precis allting. Meta abborrar i träsket, bada i bäcken? Lönlöst var det och upp i halsen. Till och med kattstackarn retade dem där den välputsad och grann låg ihoprullad på brostenen. Glömda var alla stunder med kattnosen kärleksfullt instucken i armvecket och gungstolen svävande i sommarkvällen. Och tuppen, den inbilske sprätten, vad hade den att hojta över? Fanns det över huvud taget något i denna insomnade by att yvas över? Glömda var alla heta stunder framför fusdörren, då tupp och barn fäktade till sista fjädern liksom alla krypande färder under fusgolvet, där en inpiskad höna varje sommar envisades med att lägga sina ägg. Borta ur minnet var också kycklingar, kattungar och snövita lamm. Vintrarnas färder över skarsnön, norrskenet, stjärnfallen.

Glömt var allt som fått hjärtat att glöda, kvar var bara denna förtärande, obotliga längtan bort.

Och de upprördes över de gamla, som fastnat i lervällingen, som aldrig lät kroppen få vingar. Som bara fortsatte att gräva och gräva, hugga ved och bära ut askan. Aska var ju också allt som blev kvar, askan som även den hade sin plats och bidrog till gråheten. Ingen musik gav väggarna luft, inga tavlor beklädde dem, ingen poesi hade förmått tränga in i så förstockade öron. En Sokrates skulle ha kvävts i sin linda, en Odyssevs i all evighet fått slita sitt hår. Och en Sapho, vem i byn skulle han väckt hennes kärleks plåga?

Nej, fördömt var det, huset, platsen och gårdsplanen över vilket de tvingades nöta sina skosulor. Nej, bort skulle man, avlägsna sig borde man. Det var småttigheten som kvävde allt liv. Möjligheterna, utvägarna. Diskussionerna om utsäde och dagspenning, dispyterna om innanfönstrens borttagande eller ditsättande. Eller en korkmattas behov av årlig fernissa. Det var mycket som var plågsamt och upprörande. Till exempel faderns löjliga krav på raka snökanter. Vad skulle en människa med räta linjer i en värld som blev allt mer sinnrik och öppnade sig som en blomkalk. Småttighetens tid var äntligen ute och begränsningens. Hålla mattor på plats skulle det aldrig bli tal om. Småttig var ju en sådan sak och insiktslös. Nej lämna alltsammans skulle man. Fly den lilla jordplätten och det grå oansenliga huset.

Och bussen stannade intill mjölkbordet och förde dem bort. Bussen kändes förbrukad men där fanns tåg och spårvagnar, bilar, massor av bilar. Kroppen var som nersänkt i tomtebrus. Landsorten gled bort, lade sig snabbt tillrätta i minnets dunkel och var i stort sett