Motorsågen

By Nils Parling

Ute i finnmarkerna kring Bergslagen har skogsbruket alltid skötts manuellt. Allt som har behövts är en rekorderlig karl, en yxa och god yrkesskicklighet. Men förändringens vindar blåser. Bolaget, som till syvende och sist bestämmer hur saker och ting ska gå till, tänker köpa in en motorsåg. Medan arbetarna anser att deras individuella frihet inskränks genom att bindas till motorsågen. Men vad betyder egentligen en arbetarers önskemål när moderniteten medför ökad effektivitet?Motorsågen är den första av två böcker om motorsågens påverkan på skogsarbetarens arbetsliv och följs av Fällan.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726940671

Book preview

Dag i snötyngd skog

Morgonen är ännu nyfödd och gryningen grå, när där kommer en man på skidor över Gorrmossen.

Han kommer inte så värst fort fram. Den nattfallna snön står honom mitt på stövelskaften. Framför honom är slätt vitt i långbuktande vågor; efter honom blir en oregelbunden, blåskuggig fåra med lösa, ulliga kanter. Och små skyar av frusen andedräkt som sakta löses upp i intet.

Myrens enstaka småtallar har fått bulliga huvor i natt. Och storskogen omkring myrdalen är som doppad i kritdeg.

Det har snöat mycket. Det vintrar till.

Han åker och tittar envetet på skidbrättenas tittutlek, med jämna mellanrum sticker de upp sina spetsiga nosar ur snön framom hans ben — upp, ned, upp, ned, upp, ned…

Men när han passerar ett rävspår, som i vindlande bukter ormar sig över snöslätten, drages hans ansikte åt sidan och blicken spanar. Det är ett köldbitet, skäggstubbigt ansikte med stora kindknotor och isblå, skarpa ögon. Näsan är lång, med kluns. Och just nu droppar den.

Han är inte vad man skulle kunna kalla vacker. Men det har ingen större betydelse. Ty i sin egen umgängeskrets är han ändå god nog. Där räknas inte vackerlek stort. Om hans näsa vore ädelt formad och profilen klassiskt ren skulle ingen hålla honom förmer än nu. Om hans hy vore ren och skär och slät vore han ändå inte större inför sin umgängeskrets. Om hans mun vore vackert formad och leende med vita tänder i stället för som den är, bred och hopknipen kring snusbrynta tandskovlar med svarta frat här och där, så skulle ingen ge honom applåd för den sakens skull. Och så vidare… Här gäller endast effektiviteten. Inte utseendet. Han är skogsarbetare.

Och han är på färd till sin arbetsplats.

Han har skidmössans flikar nerdragna över öronen och dubbelvästen väl knäppt. Det är en kraftig tingest, västen, och innanför den tränger inte vintern. Den gör figuren lika bred sedd framifrån som från sidan. Nästan bredare, ty mannens axlar är en aning hoptryckta och sluttar. Och bak hänger mesryggsäcken och förstärker intrycket av oform. Genom dess remmar är en säckomlindad timmersåg instucken. En yxa står rätt upp bakom nacken, nerträdd mellan remfästena.

När han skidar in i storskogen, dråsar ett väldigt snöras ur en tallkrona, očh en stor tjäder brakar iväg över myren, får upp fart och skiar på bågspända vingar över åsen på andra sidan och försvinner ur ögonsikte.

Det glittrar till i mannens ögon. En illmarig och uppskattande blick. Han tänker, att därhemma ligger den gamla tolvan och patronerna väl gömda och i gott förvar till våren och tjäderleken.

Och mitt i järnbister vinter kryper en lenande värme i hans bröst, och åsynen av den bortflygande storfågeln ger för ett ögonblick en längtansfull vision — susande, vårgröna skogar, porlande bäckskval mellan viskande starr och ljung, flyttfågelsträck, gryningslekar, brytande insjöis och smekande ljumma vindar.

Men visionen flyr snart och kvar är bara den bistra, snötyngda verkligheten.

Han följer en gammal basväg ett litet stycke; den är som en smal kanal med skyhöga, vita stränder. Så stannar han, löser skidremmarna. Slår av skidorna mot varann, ställer upp dem mot en tall, stavarna bredvid. Ser sig omkring i en skog, som inom kort skall se helt annorlunda ut. Träden är bleckade. Långa, gula bleckor med Hellsjö Bolags trekantstämpel i.

— Fy fan, vad snög!

Orden stöts ut i en impust. De ger inget eko. Den vita, mjuka ulligheten runtom äter genast upp dem. De stör inte länge den absoluta tystnaden mellan pelarraderna. Tvärdör alldeles utanför munnen.

Mannen kränger av sig mesen. Karar med foten undan snö från en sten, bryter några grankvistar, sätter sig. Så lindar han säcktrasan från timmersågen, prövar med tummen och ser nöjd ut.

Han är först i skogen i dag. Som de övriga huggarna sätter han en ära i att vara det. Alla tänker på kvällen: I morrn bitti ska jag vara först. Det har blivit liksom en sport, detta.

Men alla kan ju inte komma först. Bara en. Och i dag är det han. Han heter Gabriel, och för det mesta På Ararat i tillnamn. Annars är det Arvidsson, efternamnet.

Småningom kommer de övriga. En och en droppar de fram i den vita kanalen längs Gabriels skidspår. Ställer upp skidorna och slår sig ner en stund. De blir inalles fem.

— Vi lär ha lite kaffe!

De gräver i mesarna.

Från skilda håll är de komna. Rätt lång väg har de alla. Fyra, fem kilometer.

Där sitter Evert från Stormossåsen, med kaffeflaskmåttet i sin stora röda hand. Han använder aldrig vantar, därför är också hans händer lika gammal rå köttfärs i färgen, mörkt röda och otroligt sprickiga. Kring pekfingerknogen har han lindat ett par varv tjärband; han har ont av självsprickor, djupa onda sår i ledvecken, som han botar på detta sätt.

Han vänder måttet i handen i väntan att tåren skall svalna något. Den ryker hett.

Han har kilat in en sockerbit mellan sin enda, till vänster sittande frambete och motsvarande snusbruna tand neri mun. Och när han nu säger om snön:

— De va inte lite välsignelse Herren bestått i natt…

Så går talet obehindrat ut till höger om sockerbiten men får en väsande biton på alla essljuden.

Och så dricker han. Med slutna ögon och näsans stora krok lik en hållhake över måttets kant.

När det är gjort kommer snusdosan fram. Det här är ritual, lika väl som kyrkans bröd och vin. Kaffe först, så snus. Det går inte att komma från. Det följs åt som hunden och hundrumpan.

Och eftersom han inte har någon nämnvärd tandgård oppi mun, så lägger han snuset neri. Han kallar detta förfaringssätt att »fylla på bassängen».

Och där sitter Leonards Alfred från Råa. Han är över de fyrtio men liten och spinsk som en sextonåring. Och hemma på torpet har han en hustru, som väger sina modiga åttiofem; vikten varierar något mellan barnsängarna, men åttiofem kan sägas vara det normala. Hon är bara tjugofem år, men de har redan fem ungar.

Alfred är torr som en sticka och hans rygg är ingen skogsarbetarrygg. I klädskåpet därhemma göms en korsett av läder. Den fick han med skogsarbetarens yrkessjukdom: ischja. Då var han inte mer än tjugu år. Nu är han botad för den värsta värken, påstår han, och lurar på att sätta opp korsetten till fågelholk. Och boten skyller han på hustrun, Elsa. Hon är ingen trollkona. Ingen undergörerska i vanlig mening. Men som Alfred säger själv:

— Si hon är ju lite kåt, hm, förstås.

Det där säger han ju inte så ofta. Bär inte ständigt fram det talet. Men någon gång, när han fått ett par supar och blivit livad kan han komma med sådant där, då räknar han inte så noga med orden. Och så bärs uttrycket småningom bygden runt.

— — — sa Leonards Alfred i Råa.

Och så skrattas det litet.

Nej, han har ingen vidare rygg, Alfred. När han fäller träden ligger han på knä och gnager och gnager så sakteliga; det biter illa dåligt hur vass han än har sågen. Han får också fälla en god stund längre än de övriga för att få dagsbehovet fyllt. Apterarn, som mäter av de fällda träden, vet om det där, och han kommer alltid sist till Alfred. Men när denne fått avmätt, då tar han snabbt igen det försprång de övriga fått. Då far han som en slungad vante mellan träden. Han är kvick som en vessla och hans teknik är fulländad efter tjugofem år i arbetet.

— Det en förlorar på smöret får en ta igen på korven…

Säger Leonards Alfred på tal om det.

Och så till sist är där Manne Larsson i Finnhult och hans son Elov. Far och son lika som bär utom vad beträffar själva ögonen. Mannes är svarta som trollbär, Elovs blekt blå. Gestalterna är precis lika skapta, seniga, kraftiga, otroligt axelbreda, med långa grova armar.

Folk talar allmänt om att Manne lär skall vara oerhört stark. Han är beryktad bygden runt. Att ta en mjölsäck under vardera armen och knalla iväg är ingen konst för honom. En hundratjugokilos höknippa är ingen tung belastning för hans styrka. En gång bar han ensam en eka mellan två tjärnar. Bar den på ryggen en halv kilometer. Den vägde säkert sina modiga hundrafemtio kilo. Kanske tvåhundra. Ja, så sägs det. Och efterpå:

— Men ni kan sätta er på, att Elov, pojken, är lika stark. Minst. Fast han är ju litet… hm… menlös.

Med menlös menar man litet snurrig. Men det är lögn. Elov är inte snurrig. Bara kuvad av faderns starka vilja.

Och man säger även, att Manne är envis. Och det är då ingen lögn. Har han fått något i skallen så släpper han inte taget vad logisk argumentering som än föreläggs honom. Hans idé är det enda hållbara på jorden, ja i universum. Han segrar alltid i en diskussion. Hans envishet är en mur som tål alla bombardemang. Mot den slås tillochmed fakta flata som plättar och faller obemärkta ned i tomma ingenting.

Han besitter ingen större allmänbildning, och hans intelligens når inte över medelmåttan. Hans åsikter om det och det är i många fall vidunderligt långt från verkligheten, men han håller dem högt som en fanbärare sin fladdrande duk. Och det har kommit mången att invärtes koka, ja rent brännas vid. Ty ingenting är väl mera retfullt än att nödgas ge upp sin talan, när man vet att ens egen åsikt är faktisk och den andre stöder sina paradoxala uttalanden på enbart en oomkullrunkelig envishet.

Sin hustru topprider han lika som han topprider sonen. Det är väl på henne trettioåriga Elov brås. Ingen vilja till självhävdelse. Kanhända har den funnits där en gång hos henne. Nu är den i alla fall obefintlig. Manne har kuvat den. Satt ledband för tanke och gärning. Slagit all upprorsanda död med sin påstridighet och envishet.

Ja, sådan är Manne Larsson i Finnhult. En envis man. En som inte tål motsägelser. En vres.

De sitter med granris under rövarna och pratar litet hit och dit vid sin kaffeslurk, de fem huggarna. Om vädret. Hur det var i fjol vid samma tid. Och hur det troligen kommer att gestalta sig framdeles.

Nästa nymåne vänder det, påstår Evert tvärsäkert. Blir len. Var han fått det ifrån är inte gott att veta. En önskedröm är det väl, ammad av järnfrost och mer än halvmeterdjup snö.

Och han munnar och skopar underläppen hårt om den nyinlagda snusen, tar så sin yxa och stoppar dess bett under vänstra armhålan för att värma stålet litet tills han skall begynna sitt arbete, det blir sprött och skört i kylan.

Men Manne i Finnhult tror inte på något blidväder.

— Len! Len! Jo, vad det vart sen! Nej, jag säjer er, den här vintern blir värre än förtiett—förtitvå. Det här är bara början. Ni ska få se. Ni ska få se…

Han markerar sitt tal med slag av pekfingret i luften för vart ord. Så gör han alltid. Slår fast sin mening. Det här runkar ni inte omkull!

Evert rycker på sina breda axlar och tittar åt annat håll. Han vet fullväl att det inte lönar sig att diskutera med Manne.

Så faller där några ord mellan dem om dyrtiden. Om kafferansoneringen som åter knappats in med åtföljande prisförhöjning. Hårda ord om i deras tycke onödiga kommissioners lika onödiga åtgärder.

Med vreda blickar kommenterar de detta. Ty för dem är kaffet nektarn och livselixiret.

Av den framfarna ransoneringstiden i övrigt har de inte haft värst stort men. De har torp och kor alla utom Gabriel, vilken liksom Elov är ungkarl och bebor en stuga utan jord till, granne med en arrendator på tjugofem vanskötta tunnland åker, på det stället som gemenligen kallas Ararat.

Men kafferansoneringen är dem en nagel i ögat. De har visserligen tilläggskort, men det vill ändå inte förslå. Så de knorrar mot livsmedelskommissionen liksom israeliterna en gång mot Moses.

— Men, säger Evert med en ljusare glimt i ögat, det var ändå gott att dom släppte lös sockret, det var inte för mycket tilltaget det heller…

Leonards Alfred kokar upp i ett stilla fnitter.

— Jag tänker på Excellensen, säger han mysande. — När dom släppte sockret. Han tog ett skutt rätt åt luften och slog hatten i taket, när han fick hörat. Nu ni, sa han. Nu ni. Nu tar man fram burkarna igen!

Alla skrattar. Excellensen är väl bekant. Ett original. Bebor en koja borta åt skogen, ofta på vandring bygderunt, snusig, lortig och låghalt. Notorisk hembrännare, i långa år tvingad till overksamhet i denna sin hantering av sockerransoneringen, nu åter fri att handla.

— Ja, den Excellensen, myser Alfred.

Och så är det tid för dem att börja dagens arbete.

— Vi drar väl, som vi brukar, säger Evert och bryter fem torra pinnar från en gran.

Timmerskiftet är nytt, första dagen i dag. Nu vill de dra lott om vem som skall ha första taget, utkanten nere vid myren. Den är alltid sämst, med grövre, risigare skog. Den är en förbannelse. Och så drar man sticka om den. Har man otur får man den kortaste. Om inte gläds man i sitt hjärta med ansiktet i de vanliga vecken.

De drar i tur och ordning varsin pinne från fingergliporna i Everts knutna hand med inböjd tumme. Håller den hårt utan att titta på den. Är den lång? Kort? Kortast? Ska jag ha utkanten?

Och så jämför de.

Men Evert i Stormossåsen är lömsk på Manne för dennes eviga envishets skull. Han har retat sig på den väl en månad nu, ty så länge har de huggit i samma skogar, på samma ställe.

Så att när nu Mannes Elov drar sin pinne, nyper Evert till med tumnageln. Pinnen blir ganska kort. Ja, den blir allra kortast. Knepet är alldeles nytt, praktiseras här första gången. Idén kom farande nyss, när Manne var så motvalls ifråga om väderleksutsikterna.

Och inom Evert hångliser där en liten demon: Nu fick du Manne. Ha-ha-ha!

Ty saken är den att Manne och sonen sågar ilag, med stocksåg. Därför är Elovs pinne lika med Mannes och tvärtom.

Han gör sig inga samvetskval, Evert. De är starka som oxar, de där båda. Kan gärna ha utkanten att riva i. Och han ämnar aldrig göra om knepet. I alla fall var det roligt se att det gick. Men den roligheten spörjs inte i Everts anlete. Det är som vanligt.

— En kunde då ha svurit på, att du skulle dra den kortaste, morrar Manne åt sin ättelägg. Och Elov ser blekögt urskuldande på sin far. — Vem kunde rå för det?

På den frågan kan Evert svara. Men han gör det inte. Säger bara:

— Ja, nu börjas väl knivkastningen. Apterarn kommer väl snart. Och körarna.

De pulsar iväg genom snön till sina respektive tag. Yxorna knackar en mångstämmig hackspettslåt mot tjälat trä. Sågarna viskar i tystnaden. Så brakar den första tallen överända i ett jättemoln av yrande lössnö. Efter följer träd efter träd, ett här, ett där.

Nere vid myrkanten svär Manne ilsket högljutt över sonens otur vid lottdragningen. Med tunga, jämna drag drar de stocksågen. Sågar bra ilag. Är gott samspelta.

Femtio meter längre in i skiftet står Evert bredbent och sågar med fräsande drag in timmersvansen i en jättefuras järntjälade rot. Han blottar sin långa övertand i ett flin, när han hör Mannes vilda domderande. Morakniven dinglar av och an på byxbaken.

Och bortom Evert tippar Gabriel tall efter tall och gran efter gran, med svettig panna och det osköna ansiktet svettöversköljt energiskt och sammanbitet.

Ytterst i kedjan, som gått till storms mot skogen, står Leonards Alfred på knä i snön. Hans dåliga rygg gör sig påmind för vart sågdrag. Åtminstone så här i början. Sen blir det litet bättre. Han vilar emellanåt. Då blåser han som en orrtupp i full vårextas.

I hans skalle har en tanke bitit sig fast. Det blir så ofta för honom när han arbetar. En tanke kommer, slår fast som en sömnig fladdermus och blir hängande kvar hela dagen. Det kan vara en tanke vad som helst. Ett konstigt ord. En melodi. Den är alltid litet irriterande, men på samma gång något av underhållning; han bollar med den och märker inte hur hårt kroppen sliter.

I dag är det en melodi: en melodi med några banala, söta ord till.

»Skymning faller över palmklädd strand…»

Det hela är ganska främmande mot den verklighet som omger Alfred. Det är minst femton grader kallt. Och det rasar fjunig lössnö över Alfreds nacke emellanåt.

»Kom till mej, nu är kvällen inne…»

Melodin synkroniseras med sågdragen, passas in i takten. Det går små stickspår från den också. På dessa föres Alfreds tanke dit, söderpå, där allt är det lataste lata, det skönaste sköna och det ljuvaste ljuvliga. Och där är han själv, inte så mager som här, litet mera välnärd. Sitter vid randen av ett skymningsblått hav med ryggen mot en palmstam i kvällen. Han är proppmätt av söderns sköna frukter. Och sträcker han ut handen når han en härlig apelsin, en guldgul banan. Bockar han sig åt sidan kan han läska sin strupe i en liten kristallklar bäck, som porlar fram från det inre av ön. Ingenting har han på sig. Luften är härligt ljum.

»På…dunk…el…kärl…eksstig…dumö…termej…

I takt med sågen.

Det sista förutsätter att hustrun, Elsa, också är där. Någon annan har han svårt för att tänka sig. De är ett här. De blir ett där. Hon kommer med sviktande steg på dunkel kärleksstig, inte fullt så fet som vanligt, värmen har väl tagit det mesta överflödet. Blomma i håret. Och en liten, liten grässkärm fram, bara så det täcker det mesta. Han sträcker förresten genast ut handen och rycker bort grästussen… Ungarna sover sött borta i palmhyddan i dungen.

Melodi och ord från en uttjatad grammofonskiva i radions gårkvällsprogram ger Alfred en smula lisa i hans hårda arbete. För hans tanke till paradis.

Men hans ögon är gott med i vad han har för händer. När sågspåret börjar vidga sig, får han kvickt ur svansen, sätter axeln mot stammen.

— Ho-o-o-ojj!

Ett varningsrop. Här kommer den! Se upp!

Så blir allt omkring honom ett yrande snömoln.

Nästa träd! Sicken en djävul att vara rotgrov! Han sparkar bort snön kring roten, hugger stjälphugg, gör knäfall och sågar in svansen.

»Skym…ning…fall...lerö…verpalm…kläddstrand…»

Det rasar snö på hans smala nacke.

När huggarna samlas kring törvedsbrasan för frukostpaus, anländer apterarn. Det är en kortvuxen, muskulös yngling med fullmånerunt, barnsligt godlynt ansikte. Och som hans uppsyn är också hans tal och sätt att vara. Försynt. Godsint. Tystpratande. Han nästan viskar fram orden.

Elvén hette han en gång. Nu är det i det närmaste glömt i hans umgänges dagliga tal. Någon spjuver har ålagt honom vedernamnet Muskeltupp, detta förmodligen med anspelning på kroppslig gestalt och könliga färdigheter. Ty det mesta av sin lediga tid tillbringar han med en litet menlös men med stor envishet bedriven jakt på det täcka könet, alla tillgängliga individer. Vid personligt samtal får han givetvis gå under sitt dopnamn:

Ragnar. Men när man talar om honom: Muskeltupp. Alltid Muskeltupp.

— Muskeltupp är sen i dag!

— Jäkla Muskeltupp! Han har väl inte kullrat sej av särklaggen än!

Så kan det låta huggarna emellan.

Han får uppbära en hel del obehag i sitt yrke, Muskeltupp. Är skogen dålig, risig och eländig blir huggarnas humör därefter. Och det skall Muskeltupp sitta emellan för. Om terrängen är svår och oframkomlig, nog skall Muskeltupp slita speord för det.

Man gör spe av hans kvinnfolkshistorier. Ger honom gliringar för den eller den tösen. Vill locka honom att lämna detaljer.

Men det må sägas till hans heder att i det fallet är Muskeltupp ett ogenomträngligt äktasängomhänge, inte ett ljud slipper fram.

Och så påstår de att han gör för långa stockar.

— Du gör då stockar så det blånar ända borti aftonrodnan! Har du betalt efter längd? Va?…

Han brusar aldrig upp. Stabbar omkring på sina korta ben med ett godmodigt leende i sitt runda anlete. Han vet ändå att ingen menar så illa som käften låter. Huggarna tycker också innerst inne bra om honom, så däri har han rätt.

— Ja-a. Ja-a. Ja-a…, säger han stillsamt, nästan viskande.

Ett ord som ingen någonsin hör honom använda är: Nej. Han tycks inte kunna få det i sin mun. Kanske är det detta som förhjälpt honom till platsen som avmätare, ett mindre hårt arbete än huggarens. Arbetsbefäl i allmänhet gillar ju inte ordet nej i annan mun än den egna.

En jasägare däremot har ofta medhåll. Och Muskeltupp är en sådan. Beskedliga. Medgorlig. En god och trogen vingårdsman. En snäll människa.

Muskeltupp slår sig ner i kretsen av huggare, tar fram termosen.

— Öman sa att dom skulle komma opp i dag, säger han stilla och ser sig omkring i ringen. Jag var dit i går kväll. Förvaltarn tyckte visst att Öman satt för högt procenttillägg här. Nu skulle de opp och titta, sa Öman. Ja-a. Ja-a. Det sa han.

— Har han pigan kvar, skogvaktarn, frågar Leonards Alfred illmarigt.

— Ja-a. Ja-a, säger Muskeltupp och ser med oskyldig barnablick på Alfreds flinspruckna ansikte. Jo, nog var hon kvar. Jag var ju in med förra veckans uppgift över timmer. Ja-a…

Han vecklar fram en jättestor tårtbit ur ett silkespapper, gapar högt och tandvitt och hugger in.

— Morsan fyllde sexti, ja ni vet. Förra veckan, säger han mellan tuggorna. — Nu har jag ätit opp sex tårtor sen dess. Ensam. Ja-a. Själv vill hon inte ha. Men hon fick en hel massa. Sex har jag klämt i mej. Ja-a. Stora…

Han är barnsligt stolt över prestationen.

Huggarna värmer sina matdosor med tjockpannkaka vid brasan. Tuggar grova rådbrödssmörgåsar. Det knastrar hårt. Men ingen avundas Muskeltupp tårtätningen. Han kan gärna ha tårtbiten. Han tycker om sånt där snask. Ena dagen har han tårta med sig. Andra dagen mandelkubbar. Tredje dagen spritskakor eller pepparkakor. Så där håller han på. Äter och säger:

— Mandelkubb är gott, ja-a.. Jag tycker om såna här kakor! Köpte dom hos Östers, nere i byn, ja-a. Det är gott!

Men det förstör magen, påstår huggarna. — En dag ligger du där, va! Snaskus!

Det flinar Muskeltupp åt.

Elden står pelare i ringen av ätande. Röken virvlar skyhögt rätt upp. En kylig januarisol hänger på österskogen och kastar sina strålknippen bland timmerskiftets trädtoppar. Det blir ögonpinande glittervitt.

Visst är det vackert med allt detta glitter. Men det är kallt. Och huggarna har sett det där så många gånger förr. De lägger knappast märke till det numera. De är ju heller inte utgångna för att fägna sina estetiska sinnen. De är inga vintersportande turister med lata dagar och högljudd begeistring inför naturens skönhet. De är bara här för att arbeta. Tjäna till sitt och familjens uppehälle.

Och det har en helt annan betydelse.

— Du la väl skogvaktarpigan ordentligt på rygg ett par gånger, va? fortsätter Alfred sin ekivoka drift med apterarn.

— Mum. Mum… Muskeltupp har ju inte ordet nej. Men han ser ut som en unge, vilken snattat sylt och står nekande fastän han vet att han är nersmetad i hela synen.

— Som sagt, förvaltarn skulle ju hit, säger han och sköljer ner sista tårtsväljet med en slurk kaffe. Han vill tydligen bort med hast från Alfreds närgångna frågande. Vill inte alls diskutera sitt privata.

Huggarna begrundar en stund under tystnad detta med förvaltarns besök. Ska det nu göras ett försök att pressa ner — — — Skogvaktarn har ju gett löfte om femton procents tillägg. Ska nu den erbarmliga snålgripen Bergfors fresta rucka på det? Nå, det blir inget av! Nej, inte en procent! Inte ens en tiondels procent!

Det blir de alla överens om.

De blir hett högröstade när de dryftar denna fråga. Alla utom Elov, som tyst hör på, och Muskeltupp, som är sitt vanliga stillsamma jag.

— Nej, då får han väl fara åt fannoma, där han är uthoppad ifrån, fräser Evert i Stormossåsen ilsket. Han sätter en finger mot näsan och blåser ettrigt rent i den.

— Jag hugger inte en pinne under femton, menar Gabriel bestämt.

— Rotgrova risvasar som här är! Åtminstone i mitt tag, va, skriker Manne nästan hysteriskt.

De surrar som ilskna getingar kring ämnet. Men inte så länge. Pausen är gjord nog lång. Det går inte an att sitta här och domdera. Hellsjö bolag har inte sådana ackord. Betalar visst inga överpris.

Med krafterna förnyade av frukost och en stunds vila går männen åter i arbete. De har fått något att tänka på, som kommer butterhet och hårdhet i deras ansikten.

Förvaltarn kommer i dag!

Och hans ärende!

Fem grå mesryggsäckar står i ring kring den tynande elden. Ett par talgoxar kommer farande och fladdrar skyggt omkring en stund i omgivningen, far med små hungriga skrik från gren till gren. Därframme finns mat! Små smulor från människans måltid! Närmare, närmare rycker de. Men elden förskräcker. Ryggsäckarna. Röken.

Till slut övervinner de sin skygghet. Hoppar fram och tar sig en smula, så en till och en till. Äter sig småningom mätta. Så börjar de hamstra. Bär bort och lägger på grangrenarna, tätt intill stammen.

Vintern är hård för små fåglar.

Och så kommer då förvaltarn i sällskap med denna storhet skogvaktarn, tätt bakom sin förman som en svans.

De går på skidor, och förvaltarn är röd i ansiktet av den ovana ansträngningen. En lurande ilska rodnar också i hans ögonvrår bak rektangulära, kupiga glas, förmodlingen född och närd av det allt annat än glänsande föret.

Han är skarp, Bergfors. Det vet alla. Skarp som näsan i hans litet rynkiga ansikte. En riktig satan, är det allmänna omdömet bland torpare och huggare.

Och han vet av att han inte är omtyckt. För att något mildra denna folkets dom har han tagit till vana att tala till sina arbetare på deras eget språk, duar dem ibland, sänker sig ner till deras låga nivå. Därför tar också alla nyanställda honom gärna i försvar i begynnelsen. — Han var väl inte så svår som man säger! Rent folklig! Nästan kamratlig!

Men sen, efter en tid, då de lärt känna Bergfors. Då är det en annan låt i pipen.

De båda förmännen kommer först fram till Gabriel, ställer upp skidorna i snön. Skogvaktar Öman torkar svett, han är mycket tjockt klädd, har haft en svår förkylning för inte länge sedan och måste akta sig för ett återfall.

Förvaltarn är gemen, slår i hand. Gör sig tillochmed besvär att dra av sälskinnshandsken.

— Hur står det till, Arvidsson? Skapligt skifte, va?

Gabriel hälsar stelt, det syns att han inom sig reser borst, som en katt smekt mothårs. Han känner sin förman sen gammalt.

— Jovars, svarar han surt.

Och tänker: Kom an du, Bergfors! Du är kommen hit för att pruta på våra usla förtjänstvillkor. Fram nu med ärendet, så ska du får höra hur dragspelet låter! Du har nog åkt hit i fåvitsko, gubbe lille! Det ska du nog varsna!

— Rejäl skog, säger Bergfors till skogvaktarn. — Grov. Utväxt.

Skogvaktarn nickar. — Ja. Ja. Lång också.

— Ska vi kalla hop gubbarna då! Så vi får höra…

Skogvaktarn bäljar in luft och ropar ett ljudligt hallå. Och huggarna kommer. De drar sig bort till brasplatsen och gör upp eld, ty de är våta över ryggarna av svett och smält snö. Tar fram kaffeflaskorna, styrker sig litet inför den stundande striden. Tittar på sina förmän. Under lugg. Värderande. Med undertryckt antagonism i blicken när den vänds mot förvaltarn. Och på varandra. Uppfordrande. Nu ska vi hålla i oss!!!

Förvaltarn öppnar elden med ett prejskott.

— Jaha, karlar. Det var det där procenttillägget. Hur var