Skogsarbetaren

By Nils Parling

Generation efter generation har skogsarbetaren bistått med muskelkraft och betjänat de kapitalistiska intressenter som tjänar pengar på skogsbruket. Det är ett arbete som kräver karaktär och som är hårt och slitsamt.I "Skogsarbetaren" beskriver Nils Parling hur yrket har förändrats genom historien samtidigt som han delar med sig av sina egna yrkeserfarenheter djupt inne i Hällefors Bolags skogar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726940343

Book preview

Alltifrån tidig gryning…

Ur en i mitten av nittonde seklet utkommen arbetarroman kan man som upptakt till helheten utläsa följande:

"Morgonen är ännu tidig och gryningen grå, när där kommer en man på skidor över Gorrmossen.

Han kommer inte särskilt fort fram. Den nattfallna snön står honom mitt på stövelskaften. Framför honom är slätt vitt i buktande vågor. Efter honom blir en oregelbunden, blåskuggig fåra med ulliga kanter. Och små skyar av frusen andedräkt, som sakta löses upp i intet.

Myrens enstaka småtallar har fått bulliga huvor i natt. Och storskogen kring myrdalen är som doppad i vit marsipan.

Han tittar envetet på skidbrättenas tittutlek. Med jämna mellanrum sticker de upp sina trubbiga nosar ur snön framför hans ben – uppned, uppned, uppned…

Men när han passerar ett rävspår, som i vindlande bukter ormar sig genom snön, dras hans ansikte åt sidan och blicken spanar. Det är ett köldbitet, skäggstubbigt ansikte, med höga kindknotor och isblåa ögon. Näsan är lång, med kluns. Och just nu droppar den.

Han är inte vad man skulle kunna kalla vacker. Men det har ingen betydelse. Ty i hans dagliga umgängeskrets är han god nog. Då räknas inte vackerlek stort. Där gäller endast effektiviteten. Han är skogsarbetare. Och han är på färd till sin arbetsplats…"

I fortsättningen får man veta, att det inte enbart är den djupa snön som gör att han inte tar sig fram med vasaloppsfart. För det första är han inte sportigt klädd utan för kylans skull påtvingad en tjock storväst, vadmalsbyxor och tunga knästövlar. Och eftersom hans kosa leder till en utstämplad timmergallring och ett första påhugg samman med ett begränsat gäng av yrkesbröder, tvingas han att förutom mesryggsäcken med smörgåsar och thermoskaffe medföra för arbetet nödvändiga redskap. Genom ryggsäckens remmar, under skulderbladen, är den säckomlindade timmersågen, gemenligen kallad svans, instucken. Nedränd bakom mössans nackbräm sticker timmeryxan upp sin stålskappe, med den vassa eggen skyddad av ett läderhölje. Bågsågen är fastremmad på tvärs under ryggsäckens ficklock, samman med barkjärnet och vändhaken, en rundögla av järn med härdad och vassfilad krok, lagom långskaftat för dubbelgrepp. I en av ryggsäcksfickorna döljer sig den lättare delen av utrustningen: filen, brynet och fällkilen.

En skogsmans och trädfällares betydande packning, så här på färd till ny arbetsplats. En trälabörda närmast, men allt nödvändigt för arbetsdagens skilda moment, ifall körare och avmätare kan råka komma redan första dagen och det kan bli fråga om att verka av de fällda timmerträden direkt innan kvällen kommer.

Allt i enlighet med hans tids krav, för bästa effektivitet under arbetsgivarens – skogsbolagets fordringar.

På intet sätt unikt. Andra med samma eller i huvudsak samma utrustning skall samlas i samma stämplade timmerskifte. I samma slit för dagligt bröd, om också med skilda utseenden och livsproblem, skilda kynnen också för den delen, olika åsiktsriktningar evad tidens ansikte angår. Men alla trälar i samma illa avlönade yrke. I ett arbete, som av experter på statistik klassats som minst lika krävande såsom gruvarbetares och murares.

Generation efter generation har skogsarbetarkåren funnits tillgänglig att ställa sin muskelkraft till förfogande som tjänare åt kapitalets företrädare i skogsbolagens eller statens – domänverkets – tjänst. Även om de tekniska framstegen åstadkommit att arbetsredskapen undan för undan förbättrats från vad som ursprungligen förekommit.

Åtminstone ett av de arbetsredskap, som ingressen till detta kapitel nämner, kan härledas från mycket långt tillbaka i tiden, om också i jämförelsevis ytterst primitiva former. Sentida utforskare, av vad som i dunkelhöjd forntid kan ha förekommit i vårt land, har på skilda fyndorter grävt fram uråldriga arbetsredskap och vardagsföremål, som beräknats kunna härröra sig från cirka femtusen år tillbaka i tiden. Bland lergods och spjut och pilspetsar av hårt och oförstörbart material har man också funnit ett huggverktyg i dess mest primitiva form. Nämligen yxan.

Fynden från årtusenden tillbaka kan redovisa tvenne typer av omnämnda bruksföremål. Som ursprungliga betraktas de breda och naturligt skarpkantade skivor av kobolt eller flinta, av form och utseende förmodat avsedda att kilas in i kluvna skaft och lindas fast med tvinnade vidjor eller remmar från något större skogens djur, som på ett eller annat sätt dödats, för animalisk kost i urskogar, varav landet var täckt från havet upp mot fjällvärldarna.

Som mera utvecklad betraktas däremot skafthålsyxan av flinta, slagen och slipad och, som beteckningen anger, med uppborrat hål för skaft av vad hårt träslag som kunde uppbringas i närheten av den urtida boplatsen.

I den tiden av människans liv må de första typerna av yxor ha använts till självändamål och någon grupp av speciella skogsarbetare kan knappast ha förekommit bland stenåldersfolken, som levde i familj eller flock, fria och självförsörjande av vad vattnen och skogen gav. Ingen var översåte och ingen slav. Möjligen kan väl i flockar, som bildat små byalag, ha förekommit någon åldersvis man, som vid tvekan om förfarande i något trängande spörsmål gav övriga råd efter egen livserfarenhet. Men knappast någon egentlig härskare med allsmakt över kuvade undersåtar. Vad man skall kunna anta, alltså…

Ett begrepp som trälar dyker upp i ett långt mera framskridet skede i släktet homo sápiens, utvecklingshistoria. I den nordiska litteraturen kring forna skeden betecknad som vikingatiden, när människan efter bronsålderns era lärt sig utvinna järnet och härda det till vapen och verktyg.

Om den tidsperioden saknas förvisso inte information. Ända långt in i senare tid sträcker sig pärlbandet av dikter, prosasagor och sägner, om ett släkte av väldiga vikingar och sköna sköldmör. Om hjältar med vinande långsvärd och långskaftade stridsyxor, som klöv motståndare som det kan heta från hjässan till fotabjället. Om glorifierade kämpar i flock eller enskilda hjältar, vad skrifterna förtäljer ett släkte av äventyrare, som i välbyggda skepp med segel och åror och drakhuvud som avskräckare i stäven, under befäl av välfrejdade hövdingar företog väpnade räder mot än så avlägsna kuster, för att med våldets gloria kring sina ofta hornprydda ännen tillskansa sig gods och gull och på samma gång slavar och slavinnor till vikingarnas gårdar i hemlandet. De sistnämnda utvalda ur skaror efter blodbad på väpnade försvarare, som slagits på flykten eller kapitulerat vid våldsamma anfall, och som mot nåden att få arbeta som trälar åt segrarna fått följa med.

Man kan i nordiska vikingasagor få beskrivningar över, hur vikingahövdingars och småkonungars hus var uppförda på de gårdar de besatt i hemlandet. Det var inga enkla stenålderskojor minsann, utan mäktigt tilltagna byggnadsverk av furu eller ek, omgivna av lika stabila uthus. I dessa sina borgar av trä avlade vikingarna söner och döttrar, som i sin tur växte upp till obeskrivligt resliga och starka bjässar och blonda kvinnor, oförlikneliga i skönhet.

Alla mera välfrejdade hövdingar i skilda delar av Norden, höll sig med livvakter, huskarlar kallade. Detta för att hemmavid kunna freda sig om någon jämbördig av annan vikingaklan skulle råka känna sig av en eller annan anledning förfördelad och med ett följe av sina väpnade huskarlar och söner komma till gården i ont syfte.

Nu framhåller ju vikingasagorna ofta, att vikingahjälten på sin gård och hans söner och huskarlar inte var hågade för någon form av grovarbete. För dem gällde endast idrotter och kämpalekar för tränings skull och i övrigt mycket festande och glammande, påspätt med förluster med vad kvinnfolk som stod att uppbringa, gårdsträlarnas inte undantagna.

Ett godtagbart sätt att leva, skulle man kunna tycka. Likväl var skilda vikingaätters hövdingar rika som de troll de trodde vid sidan om på asareligionens mångtaliga gudar och gudinnor.

Men någonstädes i levandet måste ju denna för vikingakämpar arbetsfria välmåga ha sin rot? Och vad det angår, kan man tänka sig, att det var de från fjärran kuster kidnappade trälarna, som fick stå till tjänst i det betungande grovarbetet.

Två, under vitt skilda levnadsförhållanden, existerande samhällsklassar hade uppstått. Herrefolk och till slaveri kuvade. Förstnämnda i sägen och skrift glorifierade. De senare utan mänsklig värdighet, av sina herrar piskade till total underkastelse. Minsta trots mot herrefolket kunde betyda hudflängning eller, om makthavaren var lättirriterad, bleka döden.

Man kan väl tämligen säkert anta att det var trälar, som efterhand kom att bidra till de nyuppförda gårdar och de stolta drakskepp som plöjde haven, medan deras kvinnor fick ägna sig åt skötseln av svin och annan fänad och i övrigt vara gårdens husmor till nytta, eller om tränga därtill förelåg, söners och huskarlars.

En begränsad skara människor, därtill speciellt utlärda under överinseende av hårdföra tuktomästare, bestod arbetskraft till husbyggena och fogade skroven till skeppen med av yxa handtäljt virke. Och att detta virke från omgivande skog höggs ned och yxades till i lämpliga längder av en grupp därför utvalda, i tungt arbete härdade trälmän, som släpade fram de tunga stockarna av ek eller furu till byggnadstomterna och drakskeppsvarven vid vikarna, de skyddade inskärningar vid kusterna, efter vilka vikingarna fått sin gemensamma benämning.

Det var dessa hårt arbetande trälar, timmerhuggare och befraktare av byggnadsvirke, som vi kanske kan tänka oss som tidiga föregångare till sena seklers skogsarbetare med mera mångsidigt utvecklade redskap för arbetet.

Mannen, som i ingressen till denna improviserade snabböversikt från femtusen år tillbaka kommer skidande över Gorrmossen, nerlastad med verktyg, är företrädare för sin tids skogsarbetare. En slitvarg till skogsträl, präglad av ett ekonomiskt föga givande yrke på standardmässigt sett låg nivå.

Pressad av nationalkapitalets och skogsbolagens maktutövare, hänvisad till att följa framvuxna fackförbunds efter decennier av återkommande dueller tecknade men knappast tillfredsställande avtal med arbetsgivarsidan, gällande bättre villkor och lön för produktivt manuellt arbete, som kommit att anses som ett av de tyngsta och mest krävande, i senare tid existerande.

Skogsredskapens utveckling i faren tid

Det kan vara vankelmodigt att försöka utreda vid vilken tid och i