Tusen vingar

By Hans Lidman

Redan i början av november satte vi ut fågelbordet på terrassen, inte långt ifrån dörren. Och det dröjde inte länge innan bordet var fullt av pösiga domherrar och argsinta grönfinkar. Talgoxar och andra mesar blev bryskt undanskuffade. För att de också skulle få ta del av läckerheterna hängde vi några nötpåsar under bordet, men efter en tid försvann de små påsarna spårlöst. Vad hade hänt? Tusen vingar berättar författaren och fotografen om de djur som lever alldeles inpå oss, i hemmets omedelbara närhet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726654387

Book preview

Här skall huset stå

En solig förvårsdag rycktes dörren till arbetsrummet upp och min hustru stormade in. Hennes ögon lyste med ett förklarat sken, hennes kinder flammade. Och i ett tillfälligt vakuum bland hyreshusets barnskrin, vävstolsdunk och dånande radioapparater, jublade hon:

– Om du visste vilken ljuvlig plats jag hittat. En vindskyddad kulle med skog och sjö, myr och äng. Och där det vimlar av djur, djur av alla de slag …

Säkert sa hon mycket mera som jag nu inte minns eller då inte uppfattade. Jag lyssnade med bara ett öra, medan det andra, mitt genom skrivmaskinsknattret, avvägde de nerskrivna ordens klang och rytm.

När arket var fullt och jag tittade upp, var hon borta.

Men sent på kvällen samma dag, i sängkammarns lugna vrå, där dagens tusende ljud sjunker undan och slocknar, kom min hustrus entusiastiska ordmålning tillbaka. Den lät verkligen lockande, den satte fantasin i rörelse, den återuppväckte för länge sen skrinlagda drömmar. Och jag somnade den kvällen med tomtköp och byggnadskalkyler farande likt besynnerligt fräsande raketer härs och tvärs genom huvut.

Nästkommande söndag tågade familjen i samlad trupp mot paradisets kulle. Vi närmade oss en förhöjning med tre väldiga tallar som sträckte sig ur omgivande ungskog, vi nådde en åkerlapp, stor nog att föda ko och någon get, vi skymtade en myr, där storspoven flöjtade och enkelbeckasinen klippte. Och vi välkomnades av två bräkande nötskrikor och ett otal kråkor.

Men när skränet tystnat och grårockarna dragit bort i långa utdragna rader, slog domherrarnas vemodiga flöjtande emot oss från alar och aspar, då ekade talgoxens hurtfriska vårlåt från alla håll och då slog vårens första bofinkar sina små konstlösa drillar från vartannat träd. Sjön var hög av allt smältvatten och isen hade redan släppt kring strändernas låglänta delar; där simmade gräsänder, par om par, och där skymtade ett par tidiga viggar. Och ute i vaken, vid inloppet knappt tvåhundra meter bort, hade kniporna börjat sin fantasieggande parningslek.

Vi vandrade runt på kullen och upptäckte ett och annat. På norrsidan fanns två stora lador. En av dem var gammal och halvt förfallen, inte längre brukbar. Nordostväggen var luden av den giftigt gröna varglaven.

När vi kikade in genom den slarvigt stängda dörren, möttes vi av stark och frän rävlukt. Tomtstockarna hade sjunkit, en del stora stenar hade skjutit. Några av de grova, handhuggna golvplankorna hade brutits av och stod högt uppspretade. Under dessa bräder, mellan stenar och golvåsar, fanns det nygrävda gångar i höboss, förmultnat trävirke och rödsvart mylla. Här bodde räven.

Vi smög ut igen, rädda för att störa.

Den andra ladan var byggd av bräder och halvfull med hö. Också här möttes vi av en besynnerlig lukt.

Vi gick runt, tysta, i spänning. Kikade genom den låsta dörrens springor, under den lilla låga bron, i rishögen bakom norrväggen. Tills Karin plötsligt fick se ett gulfläckigt huvud kika fram bland tomtstockarnas gluggar. Huvut försvann men kom igen, än här, än där, snabbt som tanken. Säkert hade lekatten ungar i ladan – och Karins ögon lyste.

Här och var stod nattviolens fjolårsstängel och vajade för det lätta luftdraget, och när vi krafsade i den tjocka mattan av löv, fanns där spirande liljekonvaljer i hundratal, kanske tusental. Men när vi strax efter hittade stora högar av både färsk och gammal älgspillning och såg barken på unga aspar och björkar avskalad mer än manshögt, blev både flickorna och deras mor en smula fundersamma. Älgar är visserligen ståtliga djur att se på håll – men som lekkamrater är de kanske väl hårdhänta. Flickornas ögon vandrade länge upp och ner längs de hornskavda ungträden.

Den största av de tre gammeltallarna stod överst på kullen. Det var en knotig och mycket vidgrenad fura, säkert många hundra år gammal. Under den tallen slog vi oss ner, tände kaffeelden och plockade fram matsäcken. Medan vi åt smörgåsarna kom en talltita och satte sig på Elisabets ryggsäck, snodde runt, kikade och for. När hon fick en liten brödbit, for hon upp närmsta tallgren, där hon satt och hackade och pickade en stund. Och när kaffepannan sin vana trogen kokade över och släckte elden med ett starkt fräsande, kom en ekorre skuttande, ända fram till våra fötter. Elisabet la sin halva smörgås på ryggsäcken. Och länge dröjde det inte, förrän allt vad vi hade i matväg, från smörgåsar till sockerbitar, låg omsorgsfullt gömda under kullens fjolårslöv.

Vi drack vårt kaffe, vi lämnade den halvtama ekorren. Och fortsatte vandringen genom den pelarliknande björkskogen, där tall och gran hade svårt att ta sig upp och där försynta gulsparvar for undan ur täta enrissnår. Och kom omsider ner till den svagt kulliga åkerlappen på kullens sydsida. Där fanns ett par bräder utlagda, där hade någon suttit.

Vi satte oss, stektes av solen och sjönk in i en ljuvlig vila, medan anddrakens vaksamma öga blänkte vid stranden och spoven jublande for fram och åter över myren på kupade vingar. Ibland arbetade han sig upp något tiotal meter och kom sen åkande, mitt över oss, medan drillarna rann ur hans öppna näbb och sakta vaggades in i en arkadisk ro och lycka.

Då reste sig kullens blivande härskarinna, såg sig om, tog ett par steg ut i slåtterängens vissnade fjolårsgräs och sa:

– Här, just här, ska huset stå!

Den lille byggmästaren var en verksam kurre, han hade också en makalös aptit. Förutom kaffebröd, särskilt kakor, var nötter hans stora förtjusning. Men ansjovis, nja, det var nog i starkaste laget.

Den lille byggmästaren

Först fram på sensommaren kom husbygget i gång, efter mycket bråk och krångel med myndigheter av skilda slag. Det hela komplicerades av att vi måste ordna eget avlopp och vatten.

Egendomligt nog fick vi två skilda byggmästare. En stor och trygg och självsvåldig, en liten och kvick och närgången. Båda var en smula besvärliga att ha att göra med – så som nu byggmästare tydligen ska vara. Visst sökte vi ha överseende med brutna och storordiga löften, sånt som vi inte hade papper på. Men ibland var det svårt. Det kärvade till sig mer och mer, alldeles som det lär ha för sed att göra, då man bygger.

Största överseendet hade vi med den lille byggmästaren, trots att han la sig i saker och ting på ett rent oförskämt sätt. Han uppträdde synnerligen olämpligt, han hindrade arbetet.

Vad han hette? Vem han var?

Jo – det var den tama ekorren, den som kom till vår kafferast under den stora gammeltallen. Han var fullkomligt orädd, han älskade liv och rörelse och människor. Han for som en brunröd blixt längs byggnadsställningar och murar, satte sig att vila på en nerböjd murarrygg och kom farligt nära snickarens dundrande hammare. Han var den förste som tog rummen i besittning, han for ut och in genom de tomma fönstergluggarna med en hemtamhet som nära nog skrämde. Såg vi ett litet moln av upprört damm eller yrande sågspån, då visste vi att ekorren var i närheten. Av någon anledning fick han namnet Paulus.

Ni skulle ha sett Paulus, då han i sin ystra påflugenhet for upp på den vilt slamrande och roterande murbruksblandaren. Fästet gled undan hans fötter och för att inte åka ner, måste han börja springa motsols på den medsols roterande cisternen. Han sprang och sprang med den yviga svansen rätt i vädret, öronen misslynt tillbakavikna och läpparna en smula uppdragna, så tänderna lyste fram. Ibland slant han på löst murbruk. Då blev han rädd och hoppade rakt upp, som i panik.

Det gick några varv. Sen tröttnade Paulus på spektaklet och skrattet runt om. Han gjorde ett jätteskutt ner på sandskyfflarens rygg, därifrån upp i en just färdigmurad fönsteröppning. Där satt han sen och flämtade, med tungan synlig mellan tandraderna och framtassarna teatraliskt tryckta mot det dunkande bröstet.

Hans tilltag och påhitt var otaliga. Han var den förste på kroppåsen, när takstolarna restes, han stal snickarbasens socker, hur väl det än gömdes. Och det var han som gjorde villans första sotning, då han en afton råkade ramla ner i skorstenen och med utspärrade ben och yvig svans åkte ner till oljepannans rökintag. Lyckligtvis hände detta innan pannan var inmonterad.

Ekorren var daglig gäst vid bygget. Han livades av slamret och stojet, hans mage svullnade av limpsmörgåsarnas hårdsmälta ost.

Han förströdde – han förödde.

Han la sig i allt. Och då glömdes vissa detaljer, förklarligt nog. När taknockens kupade tegelpannor en stormig natt blåste all världens väg, var det ekorrens fel att de inte var fastspikade. När råttorna på höstkanten tog sig in genom fasadteglets öppna ventiler, var det ekorrens fel att den finmaskiga mässingsduken hade glömts. Och när villaritningens lodräta stege till vinden murades igen och i stället ersattes med en riktig trappuppgång, var det för att byggherren och hans familj lätt och bekvämt skulle få insyn i ekorrens förmodade lya i vindsgolvets varma sågspån.

Vad allt tänkte inte den store byggmästaren på! Och vad allt glömde han inte för den tama ekorrens skull!

Hos vår granne hade Paulus varit hemtam en längre tid. Han renrakade deras päron- och äppelträd med stor omsorg, och så fort ett fönster stod öppet, tog han sig in. Och då gick han illa åt gardiner och blomkrukor, stundom också tapeterna. För att inte tala om brödet på söndagsmorgonens kaffebricka. Det försvann snabbt, innan värdfolket själva hann avnjuta det. Så visst var han en tilltagsen gynnare.

Stort nöje hade han av att springa runt på tomtens snehage. I väldig fart – det lät som ett fränt raspande – for han längs den fyrahundra meter långa gärdsgården, fram och åter. Men när han då kom tillbaka, var han så trött, att han satt och kippade efter andan, med utspärrade näsborrar och fladddrande bröstkorg – då tryckte han åter sina framtassar patetiskt mot bröstet, likt en hjärtsjuk.

En dag mot slutet av november ringde Erik Swartsve, bonden, jägaren och fångstmannen. Tre dagar i rad hade fångstflaggan på hans rävbås gått till väders, och varje gång satt en duvhök i båset, uthungrad och utmattad, inlockad av den döda tamhönan.

Duvhöken var fridlyst dessa år, och Swartsve var bekymrad. Dels för fridlysningen, som han ansåg opåkallad, dels för den efterhängsna höken, som så oförskylllt fick hans fångstmannablod i svallning gång efter annan.

– Jag tror jag skjuter den rackarn! sa han.

Nej, det fick han nu inte. Lagar och förordningar är till för att efterlevas, hur tokiga de än kan synas vara. Ett långt och svåruppfattat morrande avslutade samtalet.

Dagen efter, just i mörkningen, kom han. Bredvid sig i jeepen hade han en stor spånkont, en sån där som rymmer fyrtio, femtio liter lingon. Locket var noga igensatt. Och så sa han:

– Här har du höken! Nu är jag trött på'n!

Vi tog lingonkonten och gick upp på Kullens högsta topp. Där fanns några unggranar med slokande grenar.

Karin var med. Hon lyste med ficklampan. Mörkret föll.

Vid granarna drog Swartsve på sig ett par kraftiga läderhandskar och öppnade konten. Och så lyfte han varligt fram höken. I ficklampans sken satte han den på en slokande grankvist. Sen plockade han upp tre huvudlösa gammelhöns, som han spred ut på snön nerom granen.

När vi lämnade Kullen och Karin lät ficklampan svepa over

Den lössläppta duvhöken slog ut sina vingar, bländades av Karins ficklampa och fick ett par sega gammelhöns att äta. Som tack för gästfriheten tog han Kullens just inflyttade hare.

granarna en sista gång, hade höken burrat upp sig, lagt fjädrar och dun tillrätta och krupit ihop. Han hade sin nattkvist klar.

Dagen efter var han borta. Men en stor del av den närmaste hönans bröst var dunat och uppätet.

Dag efter dag åt han sen av hönsen. Var han bodde eller var han hade sin nattkvist, kunde vi inte lista ut. Ibland såg vi honom skymta mellan träden, nån gång sågs han också ute över fälten. Och då och då hörde vi på mesarna att han fanns i närheten.

Strax före jul kom en hare till Kullen. Den åt av de späda aspskotten, och vi blev ängsliga för äppelträdens tunna bark. Vi fällde därför några ungaspar på Kullens norrsida, och snart hade haren en väl upptrampad stig mellan de liggande asparna. Den såg ut att bli kvar över vintern.

Men en bit in på nyåret, i samband med ett svårt yrväder, försvann den spårlöst. Och när snön frampå våren smälte undan, låg en vit driva kvar på Kullens norrsida, länge, alltför länge. Det var harens sönderrivna vinterpäls.

Mellan jul och nyår försvann också den tama ekorren. Säkert fick den dela harens öde.

Vår lille byggmästare hade många bröder, som då och då kom och hälsade på. Men ingen