Äventyr i norr

By Hans Lidman

Vi står ute på en smal och vass isrygg. På båda sidor har vi hisnande djupa sprickor. Där nere är isen grönblå och gnistrande klar och det sveper vindilar som är så isande kalla att de går rakt genom märg och ben. Min fallenhet att känna svindel gör sig påmind. Det snurrar i magen och allt blir lutande och skevt. Jag blundar. Det är det enda att göra. När yrseln har lagt sig ger vi oss av igen, för att fortsätta vår vandring över de norrländska slätterna. Äventyr i norr är en naturskildring av författaren och fotografen Hans Lidman.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 5, 2021
• ISBN: 9788726951554

Book preview

facklitteratur.

Svartisen

Karl Westermark stannar, skjuter upp skidmössan och river sig i håret. Hans ögon far över den klippiga och hårt sönderskurna isen, han söker en framkomlig väg. Han funderar, överväger.

— Nej, säger han till sist, det går inte här heller. Vi måste tillbaka, vi måste göra en större omväg.

Vi står ute på en smal och vass isrygg. På båda sidor har vi hissnande djupa sprickor — därnere är isen grönblå och gnistrande klar, därnerifrån kommer vinddrag, som är så isande kalla att de tränger genom märg och ben. Men här uppe, under våra fötter, är isen porös och snöblandad, här får broddarna knappt fäste.

Min fallenhet att känna svindel gör sig märkbar. Det snurrar i magen, allt omkring blir skevt och lutande.

Jag blundar. Det är det enda att göra.

Balansen rycks tillbaka, sakta men säkert. Och så följer jag Westermarks anvisningar.

Vi vänder på en femöring. Broddarna rycker loss snö och isskärvor, som rasar ner på båda sidor om den knivskarpa ryggen.

De här ryggarna är alltid besvärliga så länge vintersnön ligger kvar. Måste man vända, är de dubbelt besvärliga. Och mycket farliga. Ett glid, ett ras — sen är det godnatt.

Vi går utan rep. Det lönar så litet med rep, när man är två. Åker nån ner, orkar inte kamraten dra upp en. Och är man sammanlänkad, är det stor risk för att man drar ner kamraten. Fast på särskilt farliga passager, över tunna snöbryggor, vid långa hopp och vid klättring längs nästan lodräta väggar, är det nödvändigt med rep. Men då sätter man fast det.

Det går att vända också denna gång, även om varje steg måste övervägas noga och knäna skälver av överansträngning.

När vi sneddar över en tvärt lutande isbrant, slarvar jag omedvetet med broddarna. Jag sätter fötterna vinkelrätt mot isen. Broddarna får dåligt fäste, jag börjar glida. Den snöiga isen sprutar. Slänten välver sig likt en svinrygg och bottnar i en av Österdalsisens största och djupaste klyftor.

Jag glider någon meter. Välvningen tilltar, branten blir allt tvärare. Men så, plötsligt, hårdnar isen. Brodden får fäste. Jag stannar upp utan att falla, och klättrar varligt upp igen. Men då är jag våt av svett och Westermark grälar med hög och gäll röst.

Karl Westermark är breförare. Han är Svartiskongen. I många år har han vandrat på isen. Han känner den utan och innan.

Svartisen är Norges näst största glaciär, belägen tätt under polcirkeln. Den består av två svagt välvda sköldar — Vestisen och Östisen — åtskilda av den vilda och majestätiska Glåmdalen. De båda sköldarna har en sammanlagd yta av 500 kvadratkilometer; från Österdalsisens tunga längst i söder till Engebreens nordände är det omkring fyra mil fågelvägen.

Sägnen berättar att det för länge, länge sen bodde en lapp på Meløy, det är en av havsbandets öar. Efter många år blev lappen osams med sin närmaste granne, som residerade på Meløy gård. Osämjan blev slutligen så bitter, att lappen lämna Meløy och flyttade över till Sverige.

Men lappen kunde inte glömma den oförrätt, han ansåg sig ha lidit. Han beslöt att hämnas.

I den svenska lappmarken träffade han en släkting. Efter en tid bad han släktingen resa över till Norge med en eske. Men han förmanade släktingen i stränga ordalag att inte öppna asken, inte förrän framme vid Meløy gård. Släktingen var emellertid så nyfiken på askens hemlighetsfulla innehåll, att han några mil innan Meløy gläntade på den. Locket rycktes då upp med stor kraft och ur asken for en garfågel, en av de numera utrotade nordatlantiska fåglarna. På platsen uppstod snabbt ett stort isflak — det växte och växte och blev slutligen till den mäktiga och fruktade Svartisen.

Våra dagars vetenskapsmän har en helt annan uppfattning om Svartisens uppkomst. De säger att isen liksom en del andra glaciärer troligen är en kvarleva från den tid, då inlandsisen täckte större delen av Skandinavien. Men även om temperaturen efter istiden var så hög, att Svartisen helt försvann, kom den igen vid klimatförsämringen för omkring 2 500 år sedan. Den underhålls och nybildas genom sammanpackning av den snö, som faller år efter år. Nederbörd i form av snö är avgörande för isens existens — blir snöfallet för litet, drar sig isen tillbaka, blir den för stor, ökar tungorna. Vissa glaciärer får årligen en snömängd på fyra, fem meter.

Genom den klimatförbättring som inträffat under senare tid har dock Svartisen smält samman på ett högst förbluffande sätt. Två av isens mest kända tungor — Engebreen och Österdalsbreen — gick förr helt ner i vattnet. I början av 1800-talet kalvade Engebreen direkt i havet, och på 1880-talet stod Österdalsbreen en god bit ut i Svartisvatnet. Sen dess har dock avsmältningen gått så raskt, att Österdalsisen år 1935 låg 650 meter från Svartisvatnet. I dag står tungan halvannan kilometer från sjöstranden. Sommartid kan man dag för dag se hur avsmältningen fortgår, vissa dygn drar sig isen tillbaka flera meter.

Genom denna hastiga avsmältning tror en och annan att Svartisens saga snart är all. Och fortsätter klimatförbättringen ytterligare något århundrade, blir risken överhängande. Men klimatet skiftar snabbt. Man vet att Svartisen omkring år 1700 inte var större än vad den är just nu. Men så började tungorna att öka i längd och bredd. Ansvällningen gick mycket snabbt. År 1723 begravde Engebreen två hela bondgårdar. Ökningen fortgick till framemot 1750-talet, sen började isen åter att dra sig tillbaka.

Nivåskillnaden inom Svartisen är betydande. På flera håll stiger isen från 100—200 meter till inemot 1 600 meter. Flerstädes är stigningen brant, och där är sprickbildningen så stor, att isen endast med svårighet kan forceras.

Isen är mycket plastisk. Den rör sig ständigt framåt och neråt och följer då dalar och sänkor i landskapet. Den anpassar sig helt efter dalens form och riktning; breder ut sig, där dalen vidgar sig, och pressas ihop, där dalen smalnar. Där den pressas ihop i ett trångt dalpass, är oftast lutningen rätt stark. Brytningen i isen blir då så stor, att det uppstår sprickor, både i rörelseriktningen och, kanske oftare, tvärs över. Isen bildar då en isström eller ett brefall, som norrmännen säger. I branta brefall är sprickorna ofta mycket djupa och mycket täta. Sen isen passerat brefallen, trycks sprickorna åter ihop.

Rörelsen i ismassan är inte likartad. Den är hastigast i ytlagret och i mitten av brefallet. Hastigheten hos Svartisens vandring känner jag inte till.

I Alperna är isens hastighet omkring 70 meter per år, medan brefallen på Grönland kan röra sig 18—20 meter per dygn.

På långt håll ser Svartisen ut att vara slät och jämn, vackert rundad. De besvärliga brefallen ser man inget av, inte heller de gapande grottorna mellan land och is. Men inte ens uppe på isoverflaten är isen helt jämn och slät. Här och var finns det nunataker, små isfria områden, som likt vassa taggar skjuter upp 50—100 meter över isen. Några av dessa nunataker har fått namn — Istind, Snetind, Gryttind m.fl. — men de flesta är uppkallade efter kartans höjdangivelser. Pratar man svartis med Karl Westermark, surrar det hela tiden av høyde 1417, høyde 1461, høyde 1467 osv. På dessa små och helt isolerade nunataker står den sköra isranunkeln och darrar i blåsten, där kan man också höra snösparvens fint sirrande lockton eller se honom höja sig ett par meter från ett stenblock och pressa fram en kort och enkel drill.

Svartisen har på senare tid fångat vetenskapsmännens stora intresse. Den avsmältning, som i våra dagar sker, påminner i hög grad om den stora landisens tillbakagång. Isdämda sjöar, färska moränavlagringar och det sakta framryckande växt- och djurlivet på de blottade områdena ger en allt fylligare bild av hur Skandinavien såg ut vid istidens slut för omkring 8 000 år sen.

Framför allt är det engelska glaciologer som förälskat sig i Svartisen. Sen många år tillbaka sysslar de med invecklade mätningar både under och ovanpå isen. William Theakstone har redan sin doktorsavhandling klar, och hans kamrater och medhjälpare arbetar oförtrutet på sina forskningar. Cambridgeexpeditionens medlemmar bor i Polarinstituttets hydda tätt ovanför Svartisvatnet, och de sista somrarna har de fått påhälsningar av stora grupper glaciologiskt inriktade engelska studenter. Man kan alltså förmoda att Svartisen inom snar framtid kommer att höra till Norges bäst utforskade glaciärer.

Det är numera lätt att nå Österdalsisen. Från Mo i Rana är det 25 kilometer bilväg fram till Svartisvatnet. Den halva milen över sjön åker man i en turbåt, varefter det är halvannan kilometers promenad upp till istungan. Båten går flera gånger om dagen. Genom turistföreningens försorg anordnas ofta dagsutflykter med kortare isvandringar under ledning av erfaren förare — då kan man också bli serverad svartiskaffe, kokat på smältvatten från mångtusenårig is.

Det är allmänt omvittnat att vandringar över Svartisen betraktas som något av det vanskligaste och mest krävande man kan ge sig i kast med. Sprickor och snöbryggor är mycket farliga, och dimma, ilskna snöglopp och hård storm uppe på isoverflaten kan trötta ut eller felorientera den skickligaste vandrare. Men i gott väder kan också en tur över isens högsta toppar skänka syner av sådan skönhet, att man aldrig någonsin glömmer dem. Och ett äventyr blir vandringen, hur den än gestaltar sig.

Vädret var inte alls det bästa den tid jag bodde hos Anton Svartisdal och gjorde dagliga besök på Österdalsbreen. Regnskurar, snöbyar och lågt drivande skyar avlöste varann. Med långa mellanrum tittade solen fram för att hastigt åter försvinna.

Men en morgon såg det rätt hyggligt ut. Med Westermark som förare gjorde jag då en framryckning mot isoverflatens nunataker. Att forcera istungans besvärliga brefall hade vi dock fått nog av någon dag tidigare. Vi gick därför på isen blott någon kilometer och tog sedan i land. Men också berget var besvärligt och tunggått. Stigningen var brant och terrassformig med oupphörliga lodräta avsatser på 2—3—4 meters höjd. De flesta var omöjliga att klättra uppför, vi måste göra långa kringgående omvägar. Vägen blev därigenom flera gånger längre än vad den i verkligheten är. Men utsikten över den långa isströmmen var imponerande och vi fick en god uppfattning om isens tyngd och oerhörda kraft.

Längs hela denna sida av Österdalsbreen är isen påfallande mörk. Här och var över hela Svartisen ligger det små anhopningar av svart och fet jord, som förts ut av vinden. Men just här ligger dessa jordanhopningar mycket tätt och gör isen mörk och dyster. Westermark är också av den uppfattningen, att Svartisen fått sitt namn av dessa talrika jordanhopningar.

Den norske vetenskapsmannen Helland har dock en annan teori.

— Svartis, säger han, betyr i Nordland breis, som er mørkere enn snefonnene ved siden. I overskyet vær ser breisen grå ut på avstand, i klart vær er den grønnlig og blå, men alltid ser den mørk ut ved siden av sneen. Svartisen betyr altså den farvede eller mørke breis i motsetning til den hvite fonnis.

Efter några timmar är vi framme vid Helenvatnet, en ensligt belägen jökelsjö, omgiven av brant stupande fjäll. Det är nu i slutet av juli, men ännu ligger isen tjock. Även föregående sommar låg isen kvar på Helenvatnet hela sommaren; då släpade gamle Anton Svartisdal en stor kruka småröding till denna fisktomma jökelsjö — men när han kom fram, låg isen halvmetertjock och landfast.

På kartan är sjön utan namn och hade väl varit så än i dag, om inte skön Helen kommit i dess väg. Det hände för en del år sen. Westermark fick då i uppdrag att föra en zoolog över Svartisen för studier av isens djurliv. Med sig hade zoologen en ung flicka, som hette Helen. Här vid jökelsjön låg man i flera dagar och gjorde exkursioner åt skilda håll, medan Helen var kvar i tältet, lagade mat och ordnade för männens trevnad. Sen den turen kallas sjön för Helenvatnet — engelsmännen, som är mera prosaiska, kallar den dock för the Blakkådal corrie.

På väg uppför Helenvatnets omgivande fjäll kommer dimman. Och en isande kall blåst med stänk av snö. Nunataken Bloksbjerg, som ligger nästan rakt i norr och som saknar både namn och höjdangivelse på kartan och därför namnsatts av Westermark, försvinner helt. Och høyde 1417, Sniptind, Istind och vad nu alla topparna heter, är plötsligt borta.

Vi vilar en stund, väntar. Lyssnar till snösparvens fint sirrande lock och stöter en ripa, som skrattande och skrockande försvinner bland de diminbäddade stenblocken.

Vädret häruppe på isoverflaten är synnerligen nyckfullt. Ena stunden kan solen skina från en molnfri himmel, och då är Svartisen skön som en saga. Men oftast är det dimma, kall blåst och snöglopp. Det är mycket få svartisexpeditioner som haft bra väder, och kartläggningen, som försiggick åren 1896—1899 under sämsta tänkbara förhållanden, lär ha varit ett rent helvete. Rapporterna talar ständigt om regn och dimma, snö och dimma, regn, snö och dimma, häftiga hagelskurar, orkanliknande stormar. Kapten O. H. Paulsen, som ledde arbetet, skriver 1897:

— Værforholdene er rent fortvilet. Under havvær — og det har det vært under hele målingen — pakkes den fuktige sjøluft gjennem de tre trange fjorder Holandsfjord, Bjærangsfjord og Glåmfjord mot Svartisen og danner en ouphørlig skodde og regn.

Även den franske geografen och fjällbestigaren Charles Rabot, som på 1880-talet utforskade stora delar av den då nästan helt okända Svartisen, beklagar sig över den svåra väderleken. Sommaren 1882 var det vecka efter vecka dimma, snöglopp och stark vind. Men så hände det plötsligt, att dimman slets i trasor och Svartisen blev helt förändrad — det var en av disse herlige solskinnsdager der er som en eventyrverden av lys, og som under polarsirkene virker som om naturen motsier sig selv.

Vår väntan på høyde 1055 blir lång. Dimman tätnar, snögloppet tilltar. Svartisen sluter oss i sin kalla och tysta famn. Och sent på kvällen tvingas vi tillbaka — ner mot brefallens vilda och farliga men underbart sköna formationer.

En dag är jag ute för ett äventyr på Svartisen. Jag följer Burfjeldets norrsida fram mot den isdämda sjö vid Österdalsisens västända, som för en del år sen förorsakade svåra översvämningar i Svartisvatnet och längre ner i Rövassdalen.

Österdalsisens tunga delade sig förr i två armar. En gick västerut mot Österdalen med avlopp i jökelälven Glåmåga, en sökte sig ostöver och ner mot Svartisvatnet. Större delen av smältvattnet gick västöver, mot Österdalen.

Sommaren 1941 inträffade emellertid en egendomlig förändring. En allt större isdämd sjö hade under senare år bildats vid tungans utfall i Österdalselven, och vid sommarens mitt uppstod en ränna under hela Österdalsisen, österut. När rännan nådde tungan vid Svartisvatnet, tömdes den isdämda sjön mycket snabbt. Svartisvatnet och hela den neromliggande Rövassdalen blev översvämmad av sjöns 200 miljoner kubikmeter grått jökelvatten.

Alltsedan 1700-talets mitt har Svartisen avtagit i omfång och tjocklek. Brearmarna drar sig tillbaka — sålunda har Österdalsisens brearm förkortats flera kilometer under den sista mansåldern och kalvar nu i en liten sjö en god bit ovanför Svartisvattnet.

Karl Westermark känner Svartisen utan och innan. Han är Svartiskongen, en ofta anlitad breförare. Utan hans hjälp är det mer än äventyrligt att ge sig in bland brefallens virrvarr av knivskarpa kammar och djupa sprickor — somliga av sprickorna är så vida och djupa, att man kunde stoppa ner hela Trondheims domkyrka i dem.

Inte ens uppe på isoverflaten är Svartisen helt jämn och slät. Där finns uppskjutande nunataker, isfria punkter, som ofta ligger på 1400—1500 mhöjd.

Västerut har Österdalsisen bildat en isdämd sjö. Då och då bryts väldiga isflak loss och rasar ner i vattnet med ett åsklikt dunder.

Det är en gängse uppfattning att vandringar över Svartisen hör till de vanskligaste, som man kan ta sig för. Det är en god men nervpirrande sport, dimma och snöbryggor är farliga. Vid gott väder skänker den vandringen skönhetssyner, man aldrig glömmer. Ett äventyr blir den, hur den än gestaltar sig.

Här och varfinns hopar av svartoch fet och mycket finfördelad jord ute på isen.  Möjligen har denna jord gett isen dess namn.

Polcirkeln korsar