FJÄLLBJÖRKSKOGEN: vår unika och ständigt föränderliga nordiska lövskog

By Leif Kullman and Lisa Öberg

Fjällbjörkskogen, mellan barrskog och kalfjäll, är utmärkande för de skandinaviska fjällen. Den beskrivs här ur ett dynamiskt perspektiv, som innefattar utvecklingen efter den senaste istiden fram till i dag. Effekterna av nutidens klimatförbättring och människans historiska nyttjande behandlas ingående, med konkreta exempel i ord och bild. En omfattande litteraturförteckning finns till hjälp för den som ytterligare önskar fördjupa sig i detta spännande ämne.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 29, 2018
• ISBN: 9789177858201

Leif Kullman

Leif Kullman (född 1948) är professor emeritus i naturgeografi och växtekologi. Han arbetar fortfarande med forskning, som berör vegetations- och klimatförändringar i fjäll- och fjällnära områden. Leif har gjort banbrytande upptäckter när det gäller trädens invandring efter den senaste istiden. Dessutom har han visat hur de senaste 100 årens klimatförbättring påverkat fjällens natur, särskilt trädgränserna. I sistnämnda sammanhang har han lagt grunden till ett storskaligt övervakningsprogram.

Book preview

Fjällbjörk i höstfärger. Handölsdalen (Jämtland), 2017-09-30.

INNEHÅLL

OM FÖRFATTARNA

Leif Kullman

Lisa Öberg

FJÄLLBJÖRKSKOGEN

OM FJÄLLBJÖRKEN

VÄXTGEOGRAFI

TRÄDGRÄNS, SKOGSGRÄNS OCH TRÄDARTSGRÄNS

FJÄLLBJÖRKSKOGSTYPER

Hedbjörkskog

Ängsbjörkskog

KULTURFLYKTINGAR

FÖRÖKNING OCH EVOLUTION

FJÄLLBJÖRKSKOGENS HISTORIA

Stora klimatsvängningar närmare nutiden

Sentida förändringar

MÄNNISKAN I FJÄLLBJÖRKSKOGEN

Samekulturen och renen

Småbrukarkulturen

REFERENSLITTERATUR

Forskarteamet Leif Kullman, Lisa Öberg och hunden Rasmus. Ekorrglaciären, Sylarna (Jämtland). 2008-08-24.

OM FÖRFATTARNA

Leif Kullman

Lisa Öberg

Leif Kullman (född 1948) är professor emeritus i naturgeografi och växtekologi. Han arbetar fortfarande med forskning, som berör vegetations- och klimatförändringar i fjäll- och fjällnära områden. Leif har gjort banbrytande upptäckter när det gäller trädens invandring efter den senaste istiden. Dessutom har han visat hur de senaste 100 årens klimatförbättring påverkat fjällens natur, särskilt trädgränserna. I sistnämnda sammanhang har han lagt grunden till ett storskaligt övervakningsprogram.

Lisa Öberg (född 1958) är fjällekolog och fil.dr. i biologi med klimatrelaterade förändringar av den alpina trädgränsen i Skanderna som forskningsämne och med kol 14-datering av fjällens urgamla granar som en viktig och spännande del i forskningen. Arbetar huvudsakligen som frilansande fjällekolog, naturfotograf och författare och åtar sig uppdrag som guidningar, kurser och föredrag. Tillsammans har Leif och Lisa tidigare gett ut boken Fjällens urgamla granar - en faktabok.

Fjällbjörkskog i höstfärger. Avsaknad av skogi dalbottnen (inverterad trädgräns) är ett vanligt fenomen i fjällkedjan, som ofta beror på återkommande perioder med låga vintertemperaturer och frostprocesser i marken. Kårsavagge (Lappland). 2008-09-17.

FJÄLLBJÖRKSKOGEN

På ömse sidor av den skandinaviska fjällkedjan, från Skagerack i söder till Ishavet i norr löper en bård av förhärskande fjällbjörkskog. Detta världens nordligaste bälte av ljus lövskog förmedlar en gradvis övergång mellan lägre liggande barrskogar (gran och tall) och kalfjället. Stora snömängder, starka vindar och långvarigt snötäcke, i förening med brant topografi förhindrar utveckling av barrskog närmast kalfjället. I jämförelse med tall och gran är fjällbjörken bättre anpassad till förhållanden av detta slag och kan därför bilda långsiktigt beständiga bestånd i dessa miljöer. Barrträd utgör annars gräns mot kalfjället i de flesta andra höga bergskedjor runt om i världen, särskilt där klimatet är mer kontinentalt och mindre extrema snöförhållanden råder.

Fjällbjörkskogen har idag sin största utbredning i Fennoskandien, men motsvarigheter finns även på Island, Grönland, Skottland, Kolahalvön och i delar av Uralbergen. I de flesta av dessa områden återstår idag bara fragment efter långa tider av intensivt mänskligt nyttjande; kreatursbetning, slåtter och avverkningar för olika ändamål. Motsvarigheter, men med andra närbesläktade björkarter, som har likartad ekologi, finns på Kamchatka, de Japanska öarna samt i Himalaya.

Subalpina björkskogar är ingenstans så välutvecklade som i Skandinavien. Vi har därför i vår del av världen ett särskilt ansvar för bevarande och utforskande av fjällbjörkskogen. Aktuella ingrepp, som leder till fragmentering av skogen är turistanläggningar, vägar och vindkraftparker. Till detta kommer ändrat klimat, som dock inte med självklarhet skall ses som ett hot, eftersom klimatet av naturen är ständigt föränderligt.

En viktig komponent i fjällbjörkskogens ekologi är renen (vild eller tam), som påverkat växttäcket under årtusenden, när klimatet gradvis blivit svalare och mer snörikt.

Eftersom fjällbjörkskogen till stor del är resultatet av successivt sjunkande sommartemperaturer under flera årtusenden så finns tecken på att den kan komma att ersättas av ett bälte med subalpin tallskog i det (hypotetiska) fall vi i framtiden skulle få ett varaktigt varmare och torrare klimat. Den aspekten kommer att belysas ingående i senare avsnitt.

Framställningen i boken stöds av den redovisade referenslitteraturen. Kärlväxternas nomenklatur (latin och svenska) följer Öberg m.fl. (2017).

Den nedre gränsen på björkens stammar för den mörkfärgade snömärkeslaven (Melanohalea olivacea) markerar vinterns största snödjup. Handölsdalen (Jämtland), 755 mö.h. 2013-09-14.

OM FJÄLLBJÖRKEN

Fjällbjörken betraktas numera som en underart, en nära släkting, till vanlig glasbjörk (Betula pubescens ssp. pubescens), som uppträder insprängd i låglandets barrskogar och kulturmarker. Det numera vedertagna latinska namnet, Betula pubescens ssp. czerepanovii, har ersatt det tidigare Betula pubescens ssp. tortuosa. Skillnaden mellan fjällens och låglandets björkar är glidande när vi rör oss västerut över det norrländska skogslandet och upp mot fjällen. Fjällbjörkens blad är relativt små, kala och läderartade. Som en anpassning till det, även sommartid, relativt kyliga fjällklimatet har fjällbjörkens blad högre frostresistens än låglandsbjörkar.

Träden är som regel kortvuxna (3–12 meter) och har krokiga, vridna och böjda stammar. Fjällbjörken har relativt korta och upprätta honhängen. Karaktäristiska stamformer, som sabelbjörkar, vridbjörkar, vindbjörkar, krypbjörkar och bordbjörkar", är olika resultat av det med ökande höjd över havet allt kärvare klimatet och snötäckets varierande utformning.

En indikation om det maximala snödjupet under senvintern ges av den lägre gränsen på björkstammarna för den mörkfärgade snömärkeslaven (Melanohalea olivacea). Den omständigheten har utnyttjats när det gäller planering av vägdragning och husbyggnad i fjällmiljö.

Fjällbjörkens framgång i snörika trakter beror till