Isstaden

By Clive Cussler

Ett kometnedslag i Kanada för nio tusen år sedan. En okänd underjordisk kammare med forntida inskriptioner i en gruva i Colorado. Mineralutvinning ur saltvatten vid en välbevakad anläggning i Antarktis. Ett amerikanskt forskningsfartyg som attackeras av en naziubåt från andra världskriget.
Radarparet Dirk Pitt och Al Giordino dyker för NUMA:s räkning i Colorado när de kommer ett urgammalt mysterium på spåren. Deras efterforskningar visar att flera till synes fristående händelser på något sätt hänger samman. Spåren leder till en grupp människor som med hjälp av uråldriga hemligheter och modern teknik planerar att skaffa sig världsherravälde. Deras metoder är skrämmande omänskliga och beräknande och det är Dirk Pitt som måste stoppa dem.
Fällan är gillrad. Klockan tickar. Och det hänger på en mans mod och uppfinningsrikedom om en världsomfattande katastrof ska kunna avvärjas.

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: May 10, 2024
• ISBN: 9789979644477

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

Isstaden

Isstaden

Clive Cussler

Isstaden

Originalets titel: Atlantis Found

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1999

Copyright © Jentas ehf, 2023

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-447-7 e-bok

ISBN 978-9979-64-463-7 e-ljud

www.jentas.com

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Nedslag

År 7120 före Kristus

nuvarande Hudson Bay, Kanada

Inkräktaren kom utifrån. Den nebulosaliknande himlakroppen var gammal som själva universum och hade fötts i ett jättelikt moln av is, stenar, damm och gas när solsystemets yttersta planeter bildades för fyra och en halv miljard år sedan. När de utspridda partiklarna frusit samman till en kompakt massa, en och en halv kilometer i diameter, började den tyst svepa fram genom den tomma rymden på en omloppsbana som förde den runt en avlägsen sol och halvvägs till de närmaste stjärnorna på nytt, en färd som varade i tusentals år.

Kometens innersta, den så kallade kärnan, var en blandning av fruset vatten, koloxid, metangas och metalliska stenbumlingar. Egentligen skulle man kunna beskriva den som en smutsig snöboll som kastats ut i rymden av Gud. Men när den susade förbi solen och var på väg tillbaka genom solsystemets yttersta gräns reagerade solstrålningen med dess kärna och en förvandling ägde rum. Den fula ankungen blev en strålande skönhet.

Efterhand som den fångade upp solens hetta och ultravioletta ljus, började ett långt kommatecken bildas som långsamt växte till en ofantlig, lysande blå svans som svängde och sträckte ut sig bakom kärnan i över etthundrafyrtio miljoner kilometer. En kortare, vit svans av damm, över en och en halv miljon kilometer bred, uppenbarade sig och stack ut på sidorna av den längre svansen som fenorna på en fisk.

Varje gång kometen passerade solen smälte mer av dess is, och kärnan blev allt mindre. Om ytterligare två hundra miljoner år skulle den ha tappat all is och brutits sönder till ett moln av damm och till sist bli en samling små meteoriter. Men den här kometen skulle aldrig gå utanför solsystemet igen eller passera runt solen på nytt. Den skulle inte få en långsam och kall död långt ute i rymdmörkret. Inom några få korta minuter skulle dess livslåga släckas. Men på denna sista omloppsfärd passerade kometen etthundrafemtio tusen mil från Jupiter, vars väldiga tyngdkraft fick den att svänga av på kollisionskurs mot den tredje planeten från solen, en planet som invånarna kallade jorden.

Med en hastighet som hela tiden ökade tack vare dragningskraften, dök kometen in i jordatmosfären i över tvåhundra tusen kilometer i timmen i en fyrtiofemgradig vinkel. Den åstadkom en magnifik, självlysande tryckvåg när dess en och en halv mil breda och fyra miljarder ton tunga massa började brytas sönder i småbitar på grund av friktionen som uppstod i den väldiga hastigheten. Sju sekunder senare, när den tillknycklade kometen förvandlats till ett bländande eldklot, slog den ned på jorden med en fruktansvärd kraft. Det omedelbara resultatet av att rörelseenergi explosionsartat frigjordes vid nedslaget var att en ofantlig krater bildades, dubbelt så stor som Hawaii, när kometen förångades och trängde undan en gigantisk mängd vatten och jord.

Hela jordklotet skakade till av den seismiska stöten från jordbävningen som skulle ha uppmätts till 12,0 på Richterskalan. Miljontals ton vatten, slam och bråte vräktes upp genom hålet som bildats i atmosfären ovanför nedslagsplatsen och ut i stratosfären tillsammans med en skur av pulvriserade, glödande stenar som slungades ut i en bana halvvägs runt jordklotet innan de föll ned igen som flammande meteoriter. Eldstormar ödelade alla skogar. Vulkaner som varit overksamma i tusentals år fick plötsligt utbrott och släppte ut oceaner av smält lava i ett flera hundra meter tjockt täcke över miljontals kvadratkilometer mark. Det vräktes upp så mycket rök och skräp i atmosfären, som sedan spreds ut av de fruktansvärda vindarna till jordens alla hörn, att solen skymdes under nästan ett helt år, vilket gjorde att temperaturen sjönk under fryspunkten och jorden lades i mörker. Klimatförändringar inträdde med förbluffande hastighet över hela planeten. Temperaturerna steg på de väldiga isvidderna och på glaciärerna i norr tills de var uppe i mellan trettiotvå och trettioåtta grader och orsakade därmed en snabb nedsmältning. Djur som var vana vid tropiskt eller tempererat klimat utrotades över en natt. Många av dem, till exempel de ullhåriga mammutarna, frös till is där de stod i sommarvärmen utan att gräset och blommorna ens hann smälta i deras magar. Träd med blad och frukt djupfrystes omedelbart. Fisk som kastats upp från nedslagsplatsen regnade ned från den mörklagda himlen i dagar efteråt.

Vågor upp till femton kilometers höjd vräkte in mot kontinenterna och sköljde över stränderna med en förstörelsekraft som var fruktansvärd att skåda. Först när de ofantliga svallvågorna slog emot bergssidorna vältes de över ända och inledde ett långsamt återtåg, samtidigt som de ändrade flodernas lopp, förvandlade dalar till sjöar och sjöar till öknar.

Kedjereaktionen föreföll oändlig.

Med ett lågt muller som växte till ett stadigt rytande åskdån började bergen svaja som palmer i en lätt sommarvind när laviner rasade nedför bergssidorna. Öknar och grässlätter gungade när de våldsamma angreppen från haven åter stegrades och slog in över land. Stöten efter kometens nedslag åstadkom en plötslig och omfattande förskjutning av den tunna jordskorpan. Det yttre skalet, som är drygt sextio kilometer tjockt, och jordmanteln som täcker den glödheta flytande kärnan gav vika och försköts. Det var som om skalet på en grapefrukt hade opererats bort och snyggt och prydligt satts tillbaka på plats så att det kunde röra sig runt själva frukten inuti. Som av en osynlig hand flyttade sedan hela jordskorpan på sig.

Hela kontinenter knuffades runt till nya lägen. Kullar sköts upp underifrån och blev till berg. Öar runt om i Stilla havet försvann medan andra dök upp ur vattnet för första gången. Antarktis, som tidigare legat väster om Chile, gled iväg över tre hundra mil söderut, där det snabbt begravdes under ett växande istäcke. Den väldiga packis som en gång flutit omkring i Indiska oceanen väster om Australien befann sig plötsligt i ett tempererat område och började omedelbart smälta. Samma sak hände med den tidigare Nordpolen, som spridit ut sig över hela norra Kanada. Den nya polen började snart bilda en tjock inlandsis mitt i det som tidigare varit öppet hav.

Förstöringen var obeveklig. Konvulsionerna och förintelsen fortsatte som om det aldrig skulle ta slut. Rörelsen i den tunna yttre jordskorpan förde med sig utbrott på utbrott. Den snabba nedsmältningen av de tidigare packisarna och glaciärerna på de kontinenter som plötsligt förflyttats till nästan tropiska klimatzoner, fick havsytan att stiga över hundra meter och därmed dränka de redan ödelagda landområden som översvämmats av svallvågorna efter kometens nedslag. Under loppet av en enda dag förvandlades Storbritannien, som suttit ihop med den övriga europeiska kontinenten genom en låglänt slätt, till en ö, medan en öken som skulle komma att kallas Persiska viken plötsligt översvämmades. Nilen som hade flutit genom en vidsträckt, bördig dal och sedan ut mot världshavet i väster, fick sitt utflöde i det som brådstörtat blivit Medelhavet.

Den sista stora istiden hade upphört på ett geologiskt ögonblick.

Den dramatiska förändringen av haven och deras cirkulation runt jordklotet fick polerna att förflytta sig, vilket drastiskt rubbade jordens rotationsjämvikt. Jordaxeln ruckades tillfälligt två grader när nord- och Sydpolerna förlades till nya geografiska lägen och förändrade därmed centrifugalkraften runt klotets ytterhölje. Eftersom de var flytande, anpassade sig haven innan jorden hunnit snurra ytterligare tre varv. Men landmassan kunde inte reagera lika snabbt. Jordbävningarna pågick i månader.

Våldsamma stormar med omänskliga vindstyrkor rasade runt jorden och slet sönder allt som stod kvar på marken under de närmaste arton åren innan polerna slutade kränga och blev kvar på sin nya rotationsaxel. Med tiden stabiliserades havsnivåerna och tillät nya kustlinjer att bildas medan de extrema klimatförhållandena fortsatte att dämpas. Förändringar permanentades. Tidsförhållandet mellan natt och dag försköts och minskade antalet dagar under ett år med två. Jordens magnetfält påverkades också och flyttades över femton mil åt nordväst.

Hundratals, kanske tusentals, olika arter av djur och fiskar utrotades över en natt. På den amerikanska kontinenten försvann den enpuckliga kamelen, mammuten, istidshästen och den stora sengångaren. Borta var också den sabeltandade tigern, väldiga fåglar med en vingbredd på sju och en halv meter och många andra djur som vägde femtio kilo eller mer. De flesta dog av kvävning på grund av röken och de vulkaniska gaserna.

Inte heller växtligheten på land undkom förödelsen. Växter som inte förvandlats till aska under förintelsen, dog av brist på solljus, liksom algerna i haven. Innan allt var över skulle drygt åttiofem procent av allt liv på jorden dö i översvämningar, eldsvådor, stormar, laviner och av gift från atmosfären, och det som klarat sig undan allt detta gick under av svält.

Mänskliga samhällen, ofta ganska högt utvecklade, och ett otal framväxande kulturer på tröskeln till en framåtskridande guldålder, utplånades över ett enda ohyggligt dygn. Miljontals män, kvinnor och barn dog en fasansfull död. Alla spår av framträdande civilisationer försvann, och de få ömkansvärda överlevande satt där utan något annat än vaga minnen av det som varit. Kistlocket hade slagit igen över mänsklighetens största oavbrutna framsteg, en tio tusen år lång resa från den enkla cromagnonmänniskan till kungar, arkitekter, stenhuggare, konstnärer och krigare. Deras verk och jordiska kvarlevor begravdes djupt nere i de nya haven och lämnade bara kvar ett fåtal konkreta exempel och fragment från en urgammal, framskriden kultur. Hela nationer och städer som funnits till bara några timmar tidigare var som bortblåsta. Denna omätbara katastrof lämnade nästan inte kvar några bevis alls på att det förekommit några tidigare högtstående civilisationer.

Av det förbluffande lilla antal människor som överlevde, bodde nästan alla på högre höjder uppe bland bergen och hade lyckats ta skydd i grottor för att undkomma de våldsamma omvälvningarna. Till skillnad från de mer utvecklade bronsåldersmänniskorna, som hade en benägenhet att samlas i grupper och bygga sina samhällen på låglänta slätter intill floder och kuster, var invånarna i bergen stenåldersnomader. Det var som om dåtidens grädda, deras motsvarigheter till Leonardo da Vinci, Picasso och Einstein, hade lösts upp i ett intet, hastigt och lustigt lämnat denna jord för att ersättas av primitiva jägarnomader, ett fenomen som liknade det som hände under grekernas och romarnas glansdagar, då de ratades till förmån för århundraden av okunnighet och kreativ försoffning. En neolitisk, mörk tidsålder lade en gravsvepning över de befintliga, högtstående kulturstadierna, en mörk tidsålder som skulle vara i två tusen år. Sakta och makligt inledde så småningom mänskligheten sin vandring tillbaka ur mörkret och började åter bygga och skapa städer och civilisationer i Mesopotamien och Egypten.

I hundratals år efter katastrofen var människorna rädda för att bege sig ned från bergen och bosätta sig på nytt i de lägre liggande områdena och kring kusterna. De tekniskt överlägsna sjöfarande folken var bara dimmiga föreställningar från gångna tider. Skeppsbyggandet och seglingstekniken hade försvunnit och måste återuppfinnas av senare generationer, vars framgångsrika förfäder helt enkelt hyllades som gudar.

Under flera tusen år efter nedslaget förknippades kometer med vidskepelse och ansågs förebåda framtida tragedier. De fick skulden för allt från krig och pest till död och förintelse.

Den bibliska syndafloden och en mängd andra katastroflegender bands samman med denna tragiska händelse. Olmekernas, mayaindianernas och aztekernas antika kulturer i Centralamerika hade många traditioner som hängde samman med en urgammal katastrof. Indianstammarna runt om i USA har genom generationerna fört vidare berättelser om översvämningar som drabbat deras land. Kineserna, polynesierna och afrikanerna har beskrivit ett utbrott som decimerade deras förfäder.

Men den legend som fick gro och som blomstrat genom århundradena, den som framkallat mest mystik och spänning, var legenden om den förlorade kontinenten och civilisationen som kallades Atlantis.

Spökskeppet

Den 30 september 1858

Stefansson Bay, Antarktis

Roxanna Mender visste att hon skulle dö om hon slutade att gå. Hon var i det närmaste utmattad och rörde sig framåt på ren viljekraft. Temperaturen låg långt under noll, men det var vindavkylningseffekten från den bitande orkanen som var det värsta. Den livsfarliga dåsighet som sakta smög sig över henne, kvävde långsamt hennes lust att leva. Hon rörde sig framåt, satte trevande den ena foten framför den andra och snubblade när hon plötsligt tappade balansen vid en ojämnhet i isen. Hennes andhämtning kom i korta, flämtande stötar.

Hon hade överhuvudtaget ingen sikt eftersom nålvassa ispartiklar hela tiden blåste mot hennes ansikte, som skyddades av en tjock yllehalsduk virad runt huvudet innanför den pälsfordrade parkasen. Trots att hon bara kikade ut mellan springorna i halsduken varannan minut hade ögonen blivit ömma och rödsprängda av bombardemanget av ispartiklar. Frustrationen tog ett hårt grepp om henne när hon tittade upp och såg den skimrande blå himlen och den strålande solen ovanför stormen. Förblindande isstormar under klar himmel var inte något okänt fenomen i Antarktis.

Förvånansvärt nog faller det sällan snö i sydpolsområdet. Där är så otroligt kallt att atmosfären inte kan hålla kvar vattenångan, vilket gör att snömängderna är minimala. Det faller inte mer än femton centimeter över kontinenten under loppet av ett år.

Roxanna hade tur eftersom kylan inte trängde igenom hennes kläder. I stället för att ha på sig vanliga europeiska vinterkläder, hade hon försett sig med kläder som hennes man hade införskaffat när han idkade handel med eskimåerna under sina tidigare valfångstexpeditioner i Arktis.

Den största fysiska faran hon löpte var att bryta en vrist eller ett ben på den ojämna ytan, och även om hon skulle lyckas överleva på något sätt, hotades hon ändå av förfrysningsskador. Även om hennes kropp var väl skyddad, så var det ansiktet hon oroade sig för. Vid minsta stickande i kinder eller näsa gnuggade hon huden frenetiskt för att få igång blodcirkulationen på nytt.

Som tur var började stormen bedarra och förlora en del av sin kraft, och hon kunde ta sig fram något lättare än hon hade kunnat under den senaste timmen av sitt vilsna vandrande.

Hon nådde en liten upphöjning som var ungefär fem meter hög och som bildats av att den oroliga havsisen malde och tvingade upp isflaken till något som kallades för packisvall. De flesta var ojämna på ytan, men den här hade ständigt varit utsatt för vinden vilket gjort sidorna alldeles blanka. Hon föll ned på alla fyra och tog sig mödosamt uppåt trots att hon gled ned en halvmeter för varje meter hon lyckades bemästra.

Ansträngningen gjorde slut på de ynkliga krafter Roxanna hade kvar. Utan att veta hur det gick till, eller minnas kampen, drog hon sig upp på packisvallens kam halvdöd av utmattning, med bultande hjärta och med korta, flåsande andetag. Hon visste inte hur länge hon låg däruppe, men hon var tacksam för möjligheten att få vila ögonen från den isiga vinden. Efter några minuter, när hjärtat dämpat takten och andedräkten blivit jämnare, förbannade Roxanna sig själv för att hon hade försatt sig i en så idiotisk belägenhet. Hon hade inget begrepp om tiden. Utan klocka hade hon ingen aning om hur många timmar som gått sedan hon vandrat iväg från sin mans valfångstfartyg, Paloverde.

Skeppet hade stängts in i packisen nästan sex månader tidigare, och för att stå ut med tristessen ombord hade hon börjat göra dagliga små utfärder inom synhåll från skeppet och dess besättning som höll ett öga efter henne. Den här morgonen hade himlen varit kristallklar när hon lämnade fartyget, men den förmörkades snart och försvann när isstormen drog in över isen. På några ögonblick hade skeppet försvunnit ur sikte och Roxanna befann sig vandrande runt, vilse på packisen.

Av tradition seglar de flesta valfångare aldrig ut med kvinnor ombord. Men många fruar vägrade att sitta hemma under de tre, fyra år deras äkta hälfter var borta. Roxanna Mender hade inte för avsikt att tillbringa tusentals timmar i sin ensamhet. Hon hade ljusbruna ögon och lätt för att le, en nätt kvinna som sällan klagade över umbärandena eller tristessen och som nästan aldrig blev sjösjuk. I sin trånga hytt hade hon redan fött en son, som de döpt till Samuel. Och även om hon ännu inte hade berättat något för sin man, var hon nu gravid i andra månaden. Besättningen hade tagit henne till sig. Hon hade lärt flera av dem att läsa, skrivit brev hem till deras fruar och familjer och agerat sjuksköterska så snart någon hade skadat sig eller blivit sjuk ombord.

Paloverde ingick i en flotta av valfångstfartyg som utgått från San Fransisco på USA:s västkust. Det var ett robust skepp, byggt speciellt för polarexpeditioner under valfångstperioderna. Hon var riggad som en tremastad bark, och hennes linjer var rena, djärva och vackra. Hytterna var prydligt möblerade, med väggpaneler i granträ. Kaptenshytten var särskilt genomarbetad eftersom hans hustru hade insisterat på att följa med honom på den långa färden. Fartygsnamnet hade ristats in i guldbokstäver i aktern, där det delade plats med en likaså inristad bild av en kalifornisk kondor med utbredda vingar.

I stället för att segla norrut genom Berings hav mot Arktis och mer etablerade valfångstvatten, hade Roxannas make, kapten Bradford Mender, styrt Paloverde söderut till Antarktis. Eftersom detta område var förbisett och sällan fick påhälsning av de härdade valfångarna från New England, menade han att det var ett gyllene tillfälle att finna orörda valfångstvatten.

Så snart de kommit i närheten av södra polcirkeln hade besättningen fångat sex stycken valar medan fartyget gick i det öppna vattnet intill kusten, ofta kryssande mellan rader av isberg. Men under sista veckan i mars, den antarktiska hösten, hade isen lagt sig med en otrolig hastighet tills den nådde en tjocklek på över en meter. Paloverde skulle kanske fortfarande ha kunnat klara sig ut till öppet vatten, men en plötslig vindkantring förvandlades till en vilt tjutande orkan som tvingade tillbaka skeppet mot kusten.

Isen tryckte på mot skeppet med sådan kraft att hon oemotståndligt drevs mot land, som om en väldig näve hade gripit tag i henne. Det öppna vattnet nära land täcktes hastigt av ett islager. Mender och hans besättning kämpade som besatta och lyckades till sist få Paloverdes ankare att fästa på sex famnars djup mindre än två sjömil från land. Men inom ett par timmar satt skeppet hårt fast i isen som fortsatte att tjockna, och snart hade alla spår av vattnet ersatts av ett vitt istäcke. Den antarktiska vintern var över dem, och dagarna blev allt kortare. Det fanns inte en möjlighet för dem att komma undan, och mildare väder med varmare temperaturer kunde man inte hoppas på förrän om tidigast sju månader.

Seglen hade torkats, rullats ihop och stuvats undan för att kunna tas fram och sättas nästa vår, om de med Guds försyn fick varmare väder och fartyget kom loss. För att förbereda sig inför den långvariga fångenskapen inventerades all mat noggrant och ransonerades inför de långa vintermånaderna. Det var omöjligt att säga om provianten som fanns ombord skulle räcka tills isen började smälta. Men pilkandet genom uppborrade hål i isen gav bättre resultat än de hade vågat hoppas på, och snart hade de frusit in ett hyggligt sortiment av antarktisk fisk i ett förråd på däck. Och så var det ju de där komiska pingvinerna på land. Det verkade finnas miljontals av dem. Det enda problemet var att de smakade lika avskyvärt hur skeppskocken än tillagade dem.

De största hoten som valfångstbesättningen stod inför var den fruktansvärda kylan och de plötsliga rörelserna i packisen. Risken att förfrysas minskades avsevärt genom att de eldade olja från de valar som de fångat innan de stängts in i isen. Lastrummet innehöll fortfarande över hundra tunnor, vilket borde vara tillräckligt för att hålla fyr i kaminerna under den värsta antarktiska vinterkylan.

Än så länge hade packisen hållit sig någotsånär stilla. Men Mender visste att det bara var en tidsfråga innan isen skulle börja förskjutas och veckas. Då skulle Paloverdes skrov lätt kunna krossas till brasved och hennes bastanta spant kunna tryckas in av ett mäktigt omkringdrivande isberg som om de vore papper.

Dessutom fanns det hela tiden risk att de skulle börja plågas av sjukdomar. Sju av männen visade tecken på skörbjugg. Den enda trösten var att ohyra och råttor för länge sedan strukit med i den hemska kylan. De långa antarktiska nätterna, isoleringen och den isande vinden gav näring åt nedstämdhet och apati. Mender bekämpade tristessen hos manskapet genom att hålla dem sysselsatta med ändlösa arbetsuppgifter som aktiverade dem till både kropp och själ.

Mender hade hundratals gånger suttit vid skrivbordet i sin hytt och räknat på vilka oddsen var att de skulle överleva. Men hur han än vred och vände på alternativen och möjligheterna kom han alltid fram till samma slutresultat. Utsikterna att de fortfarande höll sig flytande och oskadda när våren kom var synnerligen dystra.

Den isande stormen upphörde lika snabbt som den hade börjat, och solen kom åter fram. När Roxanna försiktigt kisade ut över den gnistrande packisen såg hon sin skugga. Så underbart att få se sin skugga igen trots den ändlösa tomheten runt henne. Men sedan fylldes hennes hjärta av glädje när hon spanade mot horisonten och fick syn på Paloverde på en dryg sjömils avstånd. Det svarta skrovet var nästan dolt bakom isen, men hon kunde se den väldiga amerikanska flaggan som fladdrade i den mojnande brisen och förstod att hennes orolige make hade hissat upp den högt i stormastriggen som en ledfyr.

Packisen var inte alldeles utan liv. Roxanna kunde se små prickar långt borta, och hon insåg att det var hennes man och besättningen som var ute och letade efter henne. Hon skulle just resa sig upp och vinka när hon plötsligt fick syn på något högst oväntat — masterna på ett annat fartyg reste sig mellan två jättelika packisberg, packisvallar som frusit samman och blivit grundsatta på stranden.

De tre masterna och bogsprötet, liksom deras riggar med beslagna segel, såg ut att vara intakta. Eftersom vinden mojnat virade hon bort halsduken från ansikte och ögon och såg då att det mesta av fartygsskrovet var inbäddat i isen. Det spöklika skeppet var gammalt, mycket gammalt, med en väldig, rundad akter och fönster och ett aktergalleri som hängde ut över vattnet. Hon hade byggts lång, smal och djup. Drygt fyrtio meter lång och en största bredd på kanske tio meter, gissade Roxanna. Hon kände igen skeppstypen från en målning som hade hängt i hennes farfars hus och insåg att det måste röra sig om en åtta hundra tons brittisk ostindiefarare från senare delen av sjuttonhundratalet.

Hon vände ryggen mot skeppet och vinkade med halsduken för att fånga sin mans och besättningens uppmärksamhet. En av dem skymtade rörelsen i ögonvrån och talade om det för de andra. De började genast springa mot henne över den sönderbrutna isen med kapten Mender i spetsen. Tjugo minuter senare hade Paloverdes besättning nått fram till henne, glatt stoj ande över att de återfunnit henne levande.

Mender som vanligtvis var en stillsam och tystlåten man visade en oväntat känslosam sida när han med frusna tårar på kinderna slöt Roxanna i sin famn och kysste henne länge och innerligt. Min Gud! mumlade han, jag trodde att du var död. Det är i sanning ett mirakel att du har överlevt.

Till sist släppte han ned henne och vände sig mot de sex besättningsmän som stod runt dem och hurrade för att kaptenens hustru återfunnits levande. Vi får se till att fru Mender snabbt kommer tillbaka till skeppet och får i sig litet varm soppa.

Nej, inte än, sade hon och grep tag i hans arm och pekade. Jag har upptäckt ett annat skepp.

De övriga vände sig som en man och tittade åt det håll hon pekade.

En engelsman. Jag kände igen hennes linjer från en målning i min farfars salong i Boston. Hon ser övergiven ut.

Mender stirrade på uppenbarelsen som var spökaktigt vit under sitt gravvalv av is. Jag tror faktiskt att du har rätt. Hon verkar ha samma linjer som en gammal handelsman från 1770-talet.

Jag föreslår att vi undersöker henne närmare, kapten, sade Paloverdes förstestyrman, Nathan Bigelow. Det kanske fortfarande finns proviant ombord som kan hjälpa oss att överleva till våren.

Det måste vara minst åttio år gammalt, sade Mender tungt.

Men bevarat på grund av kylan, tillade Roxanna.

Han tittade ömt på henne. Det måste ha varit hemskt för dig, min kära hustru. Jag skall se till att en av karlarna gör dig sällskap tillbaka till ’Paloverde’.

Nej, min käre make, svarade Roxanna bestämt och hennes trötthet var som bortblåst. Jag tänker följa med och se vad som finns ombord. Och innan kaptenen hann invända, begav hon sig nedför packisvallens sluttning till packisen och gick raskt iväg mot det övergivna skeppet.

Mender kastade en blick på sin besättning och ryckte på axlarna. Det vore mig främmande att ge mig in i en dispyt med en nyfiken kvinna.

När de kom fram till det ödsliga skeppet fann de att isen tryckts upp runt skrovet, vilket gjorde det enkelt för dem att klättra över relingen. Roxanna, hennes man och besättningsmännen befann sig på halvdäck, som var täckt av en tunn isskorpa.

Mender betraktade det öde fartyget och skakade förbryllat på huvudet. Det är märkligt att inte skrovet krossats av isen.

Jag trodde aldrig att jag en dag skulle stå på däcket till en engelsk ostindiefarare, mumlade en av besättningsmännen med ängslig röst. I vart fall inte en som byggdes innan min farfar föddes.

Det är ett ganska stort skepp, sade Mender sakta. Omkring nio hundra ton skulle jag tro. Fyrtiofem meter långt och tolv meter brett.

Allting på däcket var inhöljt i is som om det väntade på en spökbesättning. Kanonerna stod tysta i sina portar, livbåtarna var fortfarande surrade vid de extra rundhultarna, och alla luckor fanns på plats.

Det vilade en spöklik och kuslig stämning över det gamla skeppet, en märklig dysterhet som inte verkade vara av denna världen. En oförklarlig skräck grep tag i besättningsmännen som stod där, en rädsla för att något slags uråldrig, ohygglig varelse väntade på dem. Sjömän är vidskepliga av sig, och det fanns inte någon bland dem, bortsett från den nästan flickaktigt entusiastiska Roxanna, som inte kände sig allvarligt bekymrad.

Konstigt, sade Bigelow. Det är som om besättningen hade lämnat skeppet redan innan det fastnade i isen.

Det undrar jag, sade Mender bistert. Livbåtarna är fortfarande surrade.

Gud vet vad vi kommer att finna under däck.

Låt oss titta efter, då, sade Roxanna ivrigt.

Inte du, älskling. Det är nog bäst att du stannar här.

Hon gav sin make en högmodig blick och skakade långsamt på huvudet. Jag tänker inte stanna här så länge det går spöken lösa omkring.

Om det har funnits några spöken här, sade Bigelow, så är de djupfrysta vid det här laget.

Mender delade ut order till sitt manskap. Vi delar upp oss i två grupper. Mr Bigelow, ta med er tre man och se er omkring i besättningens förläggning och i lastrummet. Resten av oss går akter ut och undersöker passagerarnas och officerarnas logi.

Bigelow nickade. Ajaj, kapten.

Det hade byggts upp ett litet berg av snö och is runt dörren som ledde till de aktre hytterna, så Mender gick före Roxanna och besättningsmännen till poopdäck, där de fick arbeta hårt för att få loss den fastfrusna luckan till kajuttrappan. De vräkte den åt sidan och tog sig försiktigt nedför trappan innanför. Roxanna gick alldeles bakom Mender och höll ett stadigt tag i bältet om hans kraftiga rock. Hennes normalt bleka ansikte var rödflammigt av upphetsning och spänning.

Hon kunde inte veta att hon snart skulle hamna i en frusen mardröm.

Intill dörren till kaptenskajutan hittade de en stor schäferhund, som låg hopkrupen på en liten matta. Roxanna tyckte att det såg ut som om hunden sov. Men Mender petade på den med tåspetsen och det dova ljudet som hördes avslöjade att hunden var stenfrusen.

Bokstavligt talat hård som sten, sade Mender.

Stackare, mumlade Roxanna sorgset.

Mender nickade mot en stängd dörr i den aktre delen av korridoren. Kaptenskajutan. Jag ryser vid tanken på vad vi skulle kunna upptäcka där.

Ingenting, hoppas jag, sade en av besättningsmännen nervöst. Allihop har antagligen flytt fartyget och dragit iväg norrut längs kusten.

Roxanna skakade på huvudet. Jag kan inte föreställa mig att någon skulle lämna ett så vackert djur att dö ensam ombord.

Männen tvingade upp dörren och gick in i kaptenens hytt, där de möttes av en fasansfull syn. En kvinna iklädd en dräkt från mitten eller senare delen av sjuttonhundratalet satt i en stol med mörka, öppna ögon och betraktade med stor sorg ett litet barn som låg i en vagga. Hon hade frusit ihjäl medan hon djupt sörjde förlusten av det som föreföll vara hennes lilla dotter. I hennes knä låg en bibel uppslagen vid Psaltaren.

Denna tragiska syn lamslog Roxanna och Paloverdes besättning. Hennes iver att utforska det okända förbyttes i en känsla av beklämning. Hon stod där tillsammans med de andra under tystnad medan kondensen från deras dämpade andetag fyllde hytten som också tjänade som gravkammare.

Mender vände på klacken och gick in i den angränsande hytten där han fann fartygets kapten, som han med rätta antog vara den döda kvinnans make. Mannen satt nedsjunken i en stol bakom ett skrivbord. Hans röda hår var täckt av is och ansiktet var likblekt. Ena handen höll fortfarande om en gåspenna. Ett pappersark låg framför honom på skrivbordet. Mender svepte undan frostbeläggningen med handen och läste följande:

Den 26 augusti 1779

Fem månader har förflutit sedan vi stängdes in på denna fördömda plats efter stormen som förde oss långt söderut från vår kurs. Maten är slut. Ingen har ätit på tio dagar. De flesta av besättningen och passagerarna är döda. Min lilla dotter dog i går, min stackars hustru för en timme sedan. Vem som än må finna våra kroppar ber jag ha vänligheten att varsko Skylar Croft Trading Company i Liverpool om vårt öde. Allt är tillända. Jag skall snart förena mig med min älskade hustru och vår dotter.

Leigh Hunt

Madras befälhavare

Loggboken i skinnband låg på skrivbordet bredvid kapten Hunt. Mender lossade den försiktigt från isen som höll baksidan fastfrusen mot skrivbordet och stoppade den innanför sin tjocka rock. Sedan steg han ut ur kajutan och stängde dörren.

Vad fann du där inne? frågade Roxanna.

Kaptenens kropp.

Så fruktansvärt allting är.

Jag skulle tro att det kommer att bli ännu värre.

Han visade sig få rätt. De delade upp sig och gick från hytt till hytt. De elegantare passagerarutrymmena låg i rundhuset, en rymlig plats med rutgallerier och fönster, som var uppdelad i olika stora hytter i aktern och nedanför poopdäck. De hytter som passagerare kunde boka var från början tomma. De fick sedan möblera dem själva med soffor, sängar och stolar, allt beslaget för den händelse det skulle bli dåligt väder. Välbärgade passagerare tog ofta med sig personliga ägodelar i stil med byråar, bokhyllor och musikinstrument, inklusive pianon och harpor. Här återfanns nästan trettio döda kroppar i olika ställningar. Några satt upprätta, några låg till sängs, medan andra låg utsträckta på golvet. Alla såg ut som om de somnat in helt stilla.

Den stora hytten på däcket nedanför de elegantare rundhuskajutorna såg ut som ett bårhus efter en större olyckshändelse. Mender såg ett stort antal döda, mestadels män, varav många var engelska officerare i uniform. För ut låg mellandäckskajutan för tredjeklasspassagerarna, också den fylld med frusna kroppar i hängkojer som var upphängda över skeppsproviant och bagage.

Alla ombord på Madras hade dött en fridfull död. Det fanns inga tecken som tydde på att kaos hade rått. Ingenting var i oordning. Alla föremål och allt gods var snyggt och prydligt stuvat. Hade det inte varit för kapten Hunts sista skrivna ord, hade det verkat som om tiden hade stannat och alla hade dött lika fridfullt som de levat. Dessa människor hade varit döda i sjuttionio år och glömts bort av en värld där livet gick vidare. Till och med deras närmaste, som undrat och sörjt över deras försvinnande, hade för länge sedan gått bort.

Jag förstår inte det här, sade Roxanna. Hur har de dött allihop?

De som inte svalt ihjäl, dog av förfrysning, svarade hennes man.

Men de kunde ju ha fiskat genom isen och skjutit pingviner på samma sätt som vi, och använt delar av fartyget som bränsle för att hålla sig varma.

Enligt kaptenens sista ord hade skeppet drivit långt söderut från sin kurs. Jag skulle tro att de stängdes in av isen mycket längre från kusten än vi, och att kaptenen, som trodde att de skulle driva loss så småningom, följde god sjömanssed och förbjöd öppen eld ombord, på grund av brandrisken, tills det var för sent.

Så därför dog de en efter en.

När sedan våren kom och isen smälte fördes skeppet inte vind för våg med strömmarna ut i Stilla havet, utan drevs upp på land där det har legat sedan förra århundradet.

Jag tror att ni har rätt, kapten, sade förstestyrman Bigelow som kom emot dem från den främre delen av skeppet. Av kläderna på kropparna att döma, förväntade sig inte de stackars satarna en resa i iskalla farvatten. De flesta verkar snarare vara klädda för ett tropiskt klimat. De har antagligen varit på väg från Indien till England.

En sådan tragedi, suckade Roxanna, att ingenting kunde ha räddat dessa olycksaliga människor.

Bara Gud, mumlade Mender, bara Gud. Han vände sig mot Bigelow. Vad för slags last förde hon?

Varken silver eller guld, efter vad jag har kunnat se, utan mest te, kinesiskt porslin i tätt packade trälårar, sidenbalar och en massa annat i stil med rotting, kryddor och kamfer. Javisst, ja, vi hittade ett litet förrådsrum som var låst med kraftiga kedjor, alldeles nedanför kaptenens hytt.

Har ni undersökt det? frågade Mender.

Bigelow skakade på huvudet. Nej, sir. Jag ansåg det lämpligast att ni skulle vara med. Jag har låtit mina mannar börja bryta upp kedjorna.

Det kanske finns en skatt i det där rummet, sade Roxanna och började återfå en del av färgen på kinderna.

Det får vi snart veta. Mender nickade mot Bigelow. Mr Bigelow, vill ni vara snäll och visa vägen?

Förstestyrmannen gick före nedför en lejdare till det aktre mellandäcksutrymmet. Förrådet låg mitt emot en artonpundskanon vars port frusit fast. Två av Paloverdes besättningsmän arbetade med att bryta upp ett kraftigt hänglås som höll samman de fastbultade kedjorna. De använde en slägga och ett stämjärn som de hittat i timmermannens verkstad och bearbetade låsbygeln tills den slog upp. Sedan vred de på det tunga dörrhandtaget tills det gav med sig och de kunde trycka upp dörren.

Insidan av förrådet lystes svagt upp av ljuset från en liten hyttventil i brädgången. Trälårar stod staplade från skott till skott, men innehållet i dem verkade ha blivit packat litet hur som helst.

De här lådorna har inte blivit noggrant packade och ombordlastade i hamn av handelsmän, sade han tyst. I mina ögon ser det ut som om de blivit slarvigt packade av besättningen någon gång under färden och sedan låsts in här av kaptenen.

Stå inte bara där, befallde Roxanna som inte kunde hålla tillbaka sin nyfikenhet. Öppna dem.

Medan besättningen stannade kvar utanför förrådet, började Mender och Bigelow bryta upp trälårarna. Ingen verkade märka av den bistra kylan. De var fängslade av tanken på att kanske hitta en stor skatt av guld och ädelstenar. Men när Mender höll upp ett föremål som legat i en av lårarna grusades genast deras förhoppningar.

En kopparurna, sade han och gav den till Roxanna som höll upp den i det något skarpare ljuset ute i mellandäckskajutan. Vackert utformad. Grekisk eller romersk, i den mån jag vet något om antikviteter.

Bigelow tog upp och lämnade ut flera föremål genom den öppna dörren. Mest var det små kopparskulpturer som föreställde underligt formade djur med svarta opalögon. De är så vackra, viskade Roxanna när hon med beundran betraktade de mönster som mejslats och etsats in i kopparplåten. De liknar inte någonting jag har sett i böcker.

De ser faktiskt ganska annorlunda ut, instämde Mender.

Är de värdefulla, tror ni? frågade Bigelow.

Kanske för samlare eller museer, svarade Mender. Men jag tvivlar starkt på att någon av oss skulle kunna bli rik på dem ... Han tystnade när han tog upp en dödskalle i naturlig storlek som blänkte svart i det beslöjade ljuset. Herregud, vad säger ni om den här?

Den är skrämmande, sade Bigelow lågt.

Det ser ut som om den huggits ut av satan själv, mumlade en besättningsman med fruktan i rösten.

Utan att verka det minsta skrämd höll Roxanna upp dödskallen och stirrade in i de tomma ögonhålorna. Det ser ut som ett slags ebenholtsglas. Och titta på draken som sticker ut mellan tänderna.

Jag skulle tro att det är obsidian, anmärkte Mender, men jag har ingen aning om hur det huggits ut ... Mender avbröts av ett krasande ljud från isen.

En besättningsman kom snabbt nedklättrande från övre däck och ropade med gäll och skarp röst: Kapten, vi måste ge oss av omedelbart! Det har bildats en stor spricka och vatten rinner upp på isen! Vi kommer att bli fast här om vi inte skyndar oss!

Mender spillde ingen tid på frågor. Tillbaka till skeppet! befallde han. Snabbt!

Roxanna lindade sin halsduk om dödskallen och tog den under armen.

Vi har inte tid att ta med oss souvenirer, fräste Mender åt henne. Men hon brydde sig inte om vad han sade och vägrade lämna ifrån sig den svarta dödskallen.

Männen knuffade skyndsamt Roxanna framför sig uppför trappan till huvuddäcket och hoppade ned på isen. De blev förskräckta när de såg att den tidigare så solida isen nu börjat gå upp och dela sig och bilda vakar. Sprickor förvandlades till slingrande bäckar och floder när havsvattnet trängde upp genom isen. Ingen av dem hade kunnat ana att isen skulle kunna smälta så snabbt.

Besättningen och Roxanna sprang runt de upptryckta isvallarna, varav en del var över tio meter höga, hoppade över sprickorna innan de vidgade sig ytterligare och gjorde det omöjligt att komma fram, och sprang som om de hade onda andar efter sig. Det obeskrivliga ljud som isen åstadkom när den gned sig mot sig själv fyllde dem alla med skräck. Det var ett mödosamt sätt att ta sig fram på. För varje steg de tog sjönk fötterna ned ett par decimeter i snön som hade hopats på isflakets jämna ytor.

Vinden började tillta och det kändes ofattbart varmt, den varmaste luft de känt sedan deras fartyg fastnat i isen. Efter att ha sprungit i över två kilometer hade alla nått gränsen till utmattning. Ropen från deras skeppskamrater ombord på Paloverde, som uppmanade dem att skynda på, fick dem att ta nya tag. Men plötsligt verkade det som om de hade kämpat förgäves för att nå fram till skeppet. Den sista sprickan innan de nådde säkerheten ombord på Paloverde höll nästan på att besegra dem. Den hade vidgat sig till sex meter, vilket var längre än de klarade av att hoppa, och den öppnade sig ytterligare med ett par decimeter i minuten.

När Paloverdes andrestyrman, Asa Knight, såg deras belägenhet, beordrade han männen ombord att fira ned valbåten över skeppssidan, och sedan sköt de den framför sig över isen till sprickan, som nu var nästan tio meter bred. Besättningen slet och drog i den tunga båten för att rädda kaptenen och dennes hustru och sina skeppskamrater innan det var för sent. Efter nästan övermänskliga ansträngningar nådde de fram till sin sida av sprickan. Vid det laget stod Mender, Roxanna och de andra till knäna i vattnet som trängde upp genom isen.

Båten sköts snabbt ned i det iskalla vattnet och roddes över den hastigt växande isfloden, till stor lättnad för dem som befunnit sig bara några minuter från döden på andra sidan. Först lyftes Roxanna i båten, därefter resten av besättningen och sist Mender.

Vi är er ett stort tack skyldiga, mr Knight, sade Mender och skakade sin andrestyrmans hand. Ert djärva initiativ räddade våra liv. Jag tackar er särskilt på min hustrus vägnar.

Och för våra barns skull, tillade Roxanna medan två besättningsmän svepte in henne i filtar.

Han tittade förvånat på henne. Vårt barn är i säkerhet ombord på skeppet.

Jag menade inte Samuel, sade hon med skallrande tänder.

Mender stirrade på henne. Påstår du att du är med barn igen?

I andra månaden, skulle jag tro.

Mender trodde inte sina öron. Menar du att du gick ut på isen i stormen trots att du visste att du var gravid?

Det stormade inte när jag gav mig iväg, sade hon med ett blekt leende.

Herregud, suckade han, vad skall jag göra med dig?

Vill ni inte ha henne, kapten, sade Bigelow jovialiskt, så tar jag mer än gärna över henne.

Trots att han var frusen ända in i märgen, skrattade Mender när han kramade om sin hustru så hårt att hon nästan tappade andan. Fresta mig inte, mr Bigelow. Fresta mig inte.

Efter att ha utstått sex månaders kyla och knappa matransoner kom de loss ur isens grepp och kunde styra kurs hemåt, men inte förrän de fyllt Paloverdes fat med sjutton hundra tunnor spermacetiolja.

Den underliga dödskallen av obsidian som Roxanna tagit med sig från den infrusna Madras hamnade på familjens spiselhylla i hemmet i San Fransisco. Mender rapporterade pliktskyldigt händelsen till de dåvarande ägarna av Skylar Croft Trade Company i Liverpool, som nu gick under ett annat namn, och skickade dit loggboken tillsammans med uppgift om den position där de funnit det herrelösa skeppet på Bellinghausenhavets strand.

Den olycksbådande lämningen från det förgångna blev kvar på sin iskalla, isolerade plats. En expedition bestående av två fartyg satte ut från Liverpool 1862 för att hämta Madras last, men inget av fartygen kom tillbaka och förmodades ha gått förlorade bland de stora ismassorna runt Antarktis.

Det skulle gå ytterligare etthundrafyrtitre år innan någon återupptäckte och på nytt satte foten på Madras däck.

Del ett

Så nära helvetet man kan komma

1

Den 22 mars 2001

Pandora, Colorado

Stjärnorna som höll på att förblekna på den tidiga morgonhimlen strålade som baldakinen över en teaterentré betraktad från tvåtusenfemhundra meter över havet. Men månen hade något spöklikt över sig när Luis Marquez steg ut ur sitt lilla trähus. Månen var omgärdad av en underlig orange gloria som han inte hade sett tidigare. Han kikade upp mot det egendomliga fenomenet en stund innan han gick över gården till sin Chevy Cheyenne 4x4 pickup av 1973 års modell.

Han hade dragit på sig arbetskläderna och tyst smugit ut ur huset för att inte väcka sin fru och deras två döttrar. Hans hustru, Lisa, skulle mer än gärna ha gått upp och lagat frukost och gjort i ordning smörgåsar till hans lunchpaket, men han höll styvt på att klockan fyra på morgonen var alldeles för tidigt för alla utom riktiga galenpannor att ströva omkring i mörkret.

Marquez och hans familj levde enkelt. Huset som hade byggts 1882 hade han renoverat på egen hand. Barnen gick i skolan inne i Telluride, som låg alldeles i närheten, och allt som Lisa och han inte kunde köpa i den blomstrande vintersportorten, handlade de hem vid sin månatliga köprunda till det större samhället Montrose, som låg tio mil norrut.

Hans morgonrutiner var inte avslutade förrän han hade suttit en stund vid sitt kaffe och tittat ut över det som nu var en öde stad. Under månens spöklika sken såg det fåtal byggnader som stod kvar ut som gravstenar på en kyrkogård.

Efter upptäckten av guldfyndigheter 1874 hade gruvarbetare strömmat till San Miguel-dalen och byggt en stad som de kallade Pandora efter den grekiska sagan om en vacker flicka och hennes ask fylld av mystiska andar. En bank i Boston hade köpt upp brytningsrättigheterna, finansierat gruvdriften och byggt en stor malmbearbetningsanläggning bara några kilometer ovanför den mer berömda gruvstaden Telluride.

De hade kallat den för Paradisgruvan, och snart hade Pandora vuxit ut till ett litet brukssamhälle med två hundra invånare och eget postkontor. Husen var snyggt målade och omgärdades av välskötta, gröna gräsmattor och vita staket, och trots att Pandora var beläget inne i en dal med bara en väg, var staden inte isolerad. Vägen till Telluride var välhållen och Rio Grande-järnvägen hade lagt ett sidospår in till staden för att forsla passagerare och material till gruvan och den bearbetade malmen över Klippiga bergens vattendelare till Denver.

Det fanns människor som kunde svära på att det vilade en förbannelse över gruvan. Kostnaden i människoliv för att utvinna guld till ett värde av femtio miljoner dollar under fyrtio års tid hade blivit hög. Inalles tjugoåtta gruvarbetare hade dött inne i de fuktiga och ogästvänliga gruvgångarna — fjorton stycken bara i en olycka - och närmare hundra hade fått men för livet på grund av oturliga olyckshändelser och gruvras.

Många numera avlidna Telluridebor hade hävdat att stönandet från vålnaden efter en av de döda gruvarbetarna kunde höras genom de femton kilometer långa gruvgångarna, som genomkorsade de branta, olycksbådande grå bergen som höjde sig nästan fyra tusen meter upp mot Colorados blå himmel.

År 1931 hade allt guld som med bibehållen lönsamhet kunde utvinnas ur malmen grävts fram. När Paradisgruvan spelat ut sin roll lades den ned. Under de närmast följande sextiofem åren blev den ett minne blott och ett långsamt läkande ärr i det vykortsvackra landskapet. Det skulle dröja ända till 1996 innan dess hemsökta schakt och tunnlar på nytt hörde stöveltramp och spetshackors klang.

Marquez flyttade blicken till bergstopparna. En storm hade rasat i fyra dagar en vecka tidigare och då hade det fallit ytterligare över en meter snö på sluttningarna. De stigande lufttemperaturerna som följde med våren förvandlade snön till en konsistens som närmast liknade potatismos. Lavinsäsongen hade inträtt. Förhållandena på de högre höjderna var synnerligen farliga, och skidåkare varnades för att ge sig ut på opistade områden. Såvitt Marquez kände till hade aldrig något större snöskred drabbat Pandora. Han kände trygghet i att familjen befann sig på säker mark, men själv ignorerade han riskerna varje gång han körde uppför den branta, isiga vägen på vintern för att arbeta ensam djupt nere i bergets innandöme. I och med att det blivit varmare var det bara en tidsfråga innan första lavinen störtade nedför bergen.

Till slut satte han på sig sin hjälm, gled in bakom ratten på sin pickup, startade motorn och lät den gå på tomgång några minuter för att den skulle bli varm. Sedan körde han försiktigt uppför den smala, obelagda vägen som ledde till den gruva som en gång var delstaten Colorados främsta guldproducent.

Lokalbefolkningen tyckte att han hade varit dum som köpte brytningsrätten till den gamla Paradisgruvan. Allt guld som var värt att utvinna var försvunnet sedan länge. Bortsett från en banktjänsteman i Telluride var det ingen som hade kunnat föreställa sig att Marquez investering hade gjort honom till en förmögen man. Förtjänsten från gruvan hade investerats klokt i fastigheter i trakten och i och med att vintersportorten expanderade så snabbt, hade han tjänat närmare två miljoner dollar.

Marquez var inte intresserad av guld. I tio års tid hade han prospekterat efter ädelstenar över hela världen. I Montana, Nevada och Colorado hade han letat i guld- och silvergruvor efter mineraliska kristaller som kunde slipas till dyrbara ädelstenar. Inne i en av Paradisgruvans gångar hade han upptäckt en åder av rosa kristaller i något som de gamla gruvarbetarna hade betraktat som värdelöst berg. I sin naturliga form var ädelstenen en så kallad rodokrosit, en uppseendeväckande kristall som förekommer på olika håll i världen i olika nyanser från rosa till mörkröd.

Det är inte ofta man ser slipade eller fasetterade rodokrositer. Stora kristaller är