Stormens öga

By Hans Nordström

När 14-åriga Jonas Lindberg sitter och drömmer sig bort från mattelektionen är han fortfarande en helt vanlig kille. Han beundrar fiskmåsen utanför fönstret och önskar att han själv kunde flyga. Samtidigt, någon annanstans i Sverige, händer det något som inte borde vara möjligt. Högt upp i luften dyker tre snabbt flygande objekt upp. Ett passagerarplan lyckas precis undvika en katastrofal krock, men ingen förstår vad det egentligen var som hände. Varifrån kom de underliga farkosterna? Jonas tillvaro skakas nu om totalt och han får ett mystiskt meddelande som verkar tyda på att hans värsta mardrömmar håller på att besannas. Samtidigt är journalisten Peter något stort på spåren – och allt verkar leda honom till en 14-årig pojke i Österåker. Vad är det för ondskefulla varelser som försöker få tag på Jonas Lindberg?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 14, 2021
• ISBN: 9788726887372

Book preview

www.sagaegmont.com

Vingar

Det var en av de sista dagarna i september. I skärgården blev vassruggarna gulare för var dag som gick.

På fastlandet hade nattfrosten strött stänk av silver i gräset. Luften var kall och klar som kristall och från havet långt borta drog en lätt bris in över land. Det riste i trädkronornas löv, ett efter ett släppte de taget och föll döende till marken.

Det enda ljud som hördes denna morgon var ett dovt muller från Stockholm, tjugo kilometer bort, när staden vaknade till liv.

Fyrtio meter över marken, under den koboltblå himlen seglade en ensam fiskmås. Den gnistrade vit som nyfallen snö i den uppåtgående solen. Som buren av en osynlig hand flög den i vida cirklar just över det område där åkerns räta linjer bröts av urberget som tjurnackat gick i dagen.

Och samma vind som fällde höstens löv tvingades här uppåt, reste sig mot måsen och bar den över skogen.

I Ekenässkolans klass 7A raspade tjugotre stycken pennor mot räkneböckerna, den tjugofjärde vilade overksam i Jonas hand. Han såg ut genom fönstret och lät blicken följa en intensivt vit mås som cirklade över ekbacken nere vid åkern.

Han avundades den dess frihet, där den med lätthet svävade fram på andra sidan glasrutan, den behövde inte ens slå med vingarna. Själv måste han kämpa mot alla dessa siffror. Och ju mer han kämpade, desto djupare sjönk han, som i kvicksand. Fågeln rörde sig med suverän skicklighet genom luften. Med exakt rätt vinkel mellan vingarna och vinden stod den alldeles stilla över skogen i en halv minut, så kastade den sig in i en svindlande brant högersväng mot skolområdet, lade sig i en svag dykning för att bygga upp farten och svepte med hög hastighet in över skolgården på trädtoppshöjd. Över gymnastiksalen steg den rakt mot himlen och när flygfarten var näst intill slut låg den på sin ursprungliga kurs trettio meter högre upp. Den flög långsamt tillbaka till utgångspunkten för att påbörja hela proceduren igen. Så hade den gjort ända sen det började blåsa i morse.

Egentligen borde den inte alls vara här, tänkte Jonas. Letade den efter mat så kom den 2000 år för sent, för då, för 2000 år sen, var åkermarken täckt av ett svallande hav och bergknallarna där skolan stod var några stormpiskade klipphällar som nätt och jämnt nådde upp över havsytan.

Den borde vara ute över havsfjärden som glittrade två kilometer längre österut eller leta daggmask i den svarta myllan som en traktor hade börjat plöja upp i stubbåkerns bortre kant.

Men det var den inte. Jonas tänkte att kanske var det glädjen över att flyga som höll den kvar.

När han betraktade måsen var det som om han själv flög. Han kände den friska höstluften mot ansiktet och hörde hur den brusande fartvinden steg till ett mäktigt dån under dykningen över skolgården. Sen lågfartsflygningen trettio meter högre upp, där vinden bara var en porlande bäck, en smekning över pannan. Från den höjden såg han fjärden lysa som smält guld i öster. Han såg flera mil ut över granskogens djupgröna matta, ibland avbruten av lövskog där hösten vävt in band av gult och rött. Han såg hur vattensamlingar under träden sköt blixtar av den reflekterade solen genom den klara luften.

För ett ögonblick förlorade han fågeln ur sikte, han lutade sig närmare fönstret, sträckte på sig och väntade på att den skulle komma in i hans synfält igen. Men förtrollningen var bruten. Gradvis blev han medveten om var han var och varför.

Jonas insåg att en bro som sträcker sitt vackert krökta spann från strand till strand, ett flygplans djärva linjer eller till och med måsens färd genom luften kunde beskrivas med en förskräcklig massa siffror, och att det ibland var nödvändigt att göra så.

Men Jonas visste att inga siffror i hela världen kunde tala om för honom varför den här måsen fortsatte sin ensamma seglats på uppvindarna, långt från havet eller maskarna som serverades i plogfåran.

Men Jonas förstod varför. Och själv ville han hellre göra åttor och andra figurer i luften än på räknebokens papper, så var det bara.

Läraren vände sig mot klassen. Jonas kände hans blick och satte sig lite skuldmedvetet till rätta på stolen. Han begrep att det var bäst att komma ner på jorden. Här gällde det att landa fort, annars kunde det bli problem.

Med en suck böjde han sig över boken, fattade pennan i ett fastare grepp och började på sina räkneuppgifter.

I dem var han fortfarande begravd när skolklockan befriade honom trettiofem minuter senare.

Jonas fantasi gjorde det svårt för honom att anpassa sig till skolans inrutade tillvaro. Och kanske berodde det just på hans egen tankevärld att ödet snart skulle kasta honom in i en störtflod av de mest egendomliga händelser. På såväl tidningarnas förstasidor som i polisens handlingar skulle det som hände efter hand komma att gå under beteckningen Fallet Jonas Lindberg.

Jonas visste inte att han om bara några timmar skulle balansera på randen till en avgrund fylld av skräck och nattsvart ondska. Bara hans kvicktänkthet och uppfinningsrikedom kunde hindra honom från att dras ner i djupet.

Men i den kamp som förestod skulle han också lära sig saker som kom att fylla honom med förundran. Om bara en liten tid skulle han börja en resa som ingen människa gjort före honom. Han skulle bli tvungen att axla en börda alltför tung för en 14 års pojke, en börda som kunde knäcka vem som helst och driva en vuxen människa till vansinne.

För Jonas blåste det upp till storm. I själva verket hade stormen redan börjat. Jonas svävade i livsfara när han tog sina matematikböcker och gick ut i solskenet på skolgården. Och det fanns ingenting han kunde göra åt det, absolut ingenting…

Tre lysande punkter

Det började som tre nästan omärkliga små lysande punkter i vänstra kanten av radarskärmen. Klockan i det svagt upplysta kontrollrummet på Arlanda flygplats visade på 08.45 samma morgon som Jonas satt och tittade ut genom fönstret i klassrummet.

Kontrasten mellan den dämpade belysningen i kontrollrummet och det intensiva ljuset och sikten till horisonten utanför kunde knappast vara större.

Flygtrafikledaren som ansvarade för luftområdet över Mellansverige lutade sig framåt i radarskärmens spöklika sken för att se bättre. Det var inte längre någon tvekan, de tre radarekona var små men fanns där och de förflyttade sig med en förbluffande hög hastighet.

Med några snabba tryckningar på sitt tangentbord beordrade han centraldatorn att beräkna deras fart och fick omgående en sifferangivelse på skärmen. Misstroget stirrade han på den – 3900 kilometer i timmen! Inte ens de snabbaste jaktplanen klarade en sådan hastighet.

Deras position var strax söder om Skövde och de förflyttade sig mycket fort över skärmen på en sydlig kurs.

Ytterligare några tryckningar på tangenterna och ett lysande streck växte fram på skärmen och visade radarekonas beräknade färdlinje baserad på kända data. Den skar som en kniv spikrakt genom UG1, en farled i luften, som fungerar som en pulsåder för de flygplan från kontineten som ska norrut.

Utmed UG1 låg flygplanen snyggt uppradade som på ett pärlband. Vart och ett av dem lyste på radarskärmen med en särskild symbol som gjorde det möjligt att skilja dem åt samt var försedda med uppgifter om höjd, kurs och hastighet.

Där låg Sk 493, morgonplanet från London, som just fått tillstånd att lämna flygnivå 290 och sjunka till lägre höjd, och Finn Air på väg till Helsingfors. Så var där Northern Airlines charterplan från Teneriffa, en Boeing 747 med 420 glada semesterfirare på väg hem till Stockholm efter en vecka i solen.

Små svettdroppar bröt fram vid tinningarna på trafikledaren. Han såg hur avståndet mellan de tre radarekona och charterplanet krympte hastigt. När han kontaktade planets besättning via radio var klockan 08.47, och om exakt trettiosex sekunder skulle radarekona flyta samman i en punkt. Om de befann sig på samma höjd då skulle den värsta flygkatastrofen över Europa någonsin vara ett faktum. Han fuktade läpparna med tungan och började tala i mikrofonen.

– Northern 209, det här är Stockholm Control. Du har tre oidentifierade flygplan på okänd höjd i riktning klockan elva, avstånd 25 nautiska mil på kurs 168 grader. Deras beräknade hastighet är 2000 knop.

Ombord på Northern Airlines jumbojet var allt lugnt. Kapten Magnus Schmidt satt och småpratade med sin flygstyrman och berättade att han skulle fara ut till stugan på Ljusterö och lägga nät när han kom hem. När anropet kom, växlade piloterna en hastig blick.

– Stockholm Control, det här är Northern 209, var god och repetera, sa flygstyrmannen. Piloternas reaktioner var identiskt lika. Ingen flyger med 2000 knop, de måste ha hört fel, 200 knop hade trafikledaren säkert sagt, och troligen var det några långsamma maskiner som var på väg att förirra sig in i kontrollerat luftrum på mycket lägre höjd än deras egen.

Med sin väldiga maskin var de vana att rusa fram genom stratosfärens undre lager med en hastighet nära hälften av en mauserkulas, medan passagerarna åt sin middag eller såg på film, bekvämt bakåtlutade i sina fåtöljer.

Få flygplan kunde mäta sig med deras när det gällde att flyga högt och fort, i synnerhet inte något som sågade sig fram genom lufthavet med den blygsamma farten av 200 knop.

– Northern 209, deras hastighet är TVÅA, NOLLA, NOLLA, NOLLA knop. Avståndet är nu 17 nautiska mil. Om de ligger på er höjd bör ni få visuell kontakt om något ögonblick. Allvaret i trafikledarens röst gick inte att ta miste på, han menade exakt vad han sa.

Ett uttryck av yttersta förvåning drog över kapten Schmidts ansikte. Hans hand sköt ut mot den lilla strömbrytare som kopplar ur autopiloten, och två par ögon spejade ut genom vindrutan snett fram till vänster där nummer elva skulle varit, om flygplanets nos pekat rakt på tolv i en inbillad jättestor urtavla.

I kontrollrummet på Arlanda växlade trafikledaren några snabba ord med sin assistent som lyfte en telefonlur och ringde militären. Sedan övergick han till att på olika frekvenser anropa de oidentifierade flygplanen och angav en kurs för dem att styra. Bakom honom samlades en del av personalen. Tysta betraktade de radarskärmen och det krympande avståndet mellan Northern Airlines flight 209 och de tre radarekona.

Så smälte de samman till en enda lysande punkt på skärmen.

Det var flygstyrmannen med sina yngre och skarpare ögon som såg dem först. Om de inte reflekterat solljuset skulle han nog inte ha sett dem förrän det varit för sent. Som tre små blänkande glasskärvor på en sommarhet asfaltväg såg de ut. Springer du barfota på den vägen och ser glaset just när du gör avstampet och sträcker fram den andra foten för att ta mark, så har du en bråkdel av en sekund på dig att med din hjärna registrera faran, fatta beslut om var du vill landa med foten, sända ut signaler från hjärnan till musklerna och utföra själva arbetet med att ändra kursen på din kropp.

Tvekar du det allra minsta, är det för sent. Och den korta tid du färdas genom luften känns lång som en evighet medan du väntar på smärtan när glasbitarna skär in i foten. Det finns inte längre något du kan göra för att förhindra det.

Så var det för flygstyrmannen. Han måste handla i samma ögonblick han upptäckte solreflexerna. Annars var det för sent och han skulle inte ha någon möjlighet att ändra kursen på det över 300 ton tunga flygplanet i tid för att undvika en kollision. Kapten Schmidt flög, men styrmannen vräkte sig över ratten och tryckte fram den mot instrumentpanelen för att lägga planet i en dykning. Han såg de tre flygplanen växa från knappnålshuvudens storlek till storleken av en lillfingernagel och så var de plötsligt så stora att de fyllde hela vindrutan. Med sammanbitna tänder väntade han på kraschen.

Den kom inte. Med tjutande motorer dök det stora planet allt hastigare mot marken medan besättningen arbetade febrilt med att få upp det ur dykningen.

Trettiofem minuter senare när Flight 209 taxade in till plattan på Arlanda, stod en hel rad av ambulanser med blinkande blå ljus och väntade. De väntade på dem som inte var så lyckligt lottade att de suttit fastspända när planet gjorde sin häftiga undanmanöver. De hade kastats omkring handlöst i passagerarkabinen och många var svårt skadade eller chockade. Ingen av dem visste ännu hur nära katastrof de varit.

Monsterfåglar

Dygnet runt, hela året, står Sveriges beredskapsjakt startberedd på någon av landets krigsflygplatser. I dag stod den på F 13 i Norrköping, De kraftfulla siluetterna av två kamouflagemålade viggenjaktplan med stridsladdade robotar under vingarna avtecknade sig mot höstgula ängar. Som två sovande monsterfåglar vilade de vid kanten av betongplattan där gräsets gracila fröställningar stod i stram givakt. Den enda rörelse som kunde förmärkas var en fasanhöna som försiktigt lotsade sina halvvuxna ungar bort mot ängarna där gräset var högre.

Plötsligt, vid ljudet av många snabba fötter över betongen, förbyttes deras färd till en oordnad flykt. Främst bland en klunga grönklädda män kom två piloter springande. Snabbt klättrade de upp i flygplanen, gled ner på förarsätena och kopplade metodiskt ihop sig med sina maskiner. Turbiner började snurra, instrument lyste upp och flygplanen vaknade till liv. Några sekunder senare rusade de nedför startbanan och lyfte.

Sida vid sida på varsin kvast av eld hissade världens starkaste jetmotorer de sexton ton tunga jaktplanen nästan lodrätt upp i skyn. För dem som stod kvar på plattan var motordånet bedövande. Marken skalv och långt efter det att flygplanen var borta vibrerade luften av ett dovt muller som rullade över nejden. Inne i staden skallrade fönsterrutorna och människor stannade och skuggade ögonen med handen när de spanade mot himlen och undrade över det mäktiga dånet.

Långt därifrån, djupt nere i berget i en av flygvapnets hemliga stridsledningscentraler, följde militära trafikledare de tre oidentifierade radarekonas färd över Sverige. De hade gjort en vid sväng över Småland samtidigt som de hela tiden minskade farten och nu följde Östersjökusten norrut.

Jaktplanen leddes in bakom ekona tills piloterna kunde ta upp jakten med sin egen radar eller visuellt. Deras uppgift var i första hand att identifiera inkräktarna och avvisa dem från svenskt luftrum.

Där var de! Löjtnant Johnny Lundberg tryckte in knappen till sin radio och meddelade roteettan att han hade visuell kontakt.

– Jag ser dem också, tre stycken. Stanna bakom dem meidan