Nya somrar

By Erik Ljung

Issam har hamnat i ett obemannat fängelse. Matteo och Federico har åkt till Nordnorge för svalka och djuphavsfiske. Mike har fått som uppdrag att bestiga solsystemets högsta berg.

"Nya somrar" är berättelser från en nära framtid där klimatet har blivit varmare och samhället kallare. Det är händelser som utspelar sig i en grå, nästan osynlig vardag, eller på platser för några utvalda få.

---

Erik Ljungs skönlitterära debut består av sex stycken löst sammanflätade noveller med illustrationer av Jens Grönberg.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 14, 2022
• ISBN: 9789180572507

Erik Ljung

Berättandet har alltid varit en del av mig. Som liten kunde det handla om egenhändigt påhittade och hophäftade sportserietidningar. Under min studietid kunde det handla om humorprogrammen som jag gjorde ihop med kompisar på studentradion i Lund. Som copywriter har jag glädjen att kunna arbeta med berättande som själva kärnan av mitt yrke. En tydlig inspirationskälla till "Nya somrar" har varit mitt intresse för politik och samhällsdebatt. Det är noveller som utspelar sig i en nära framtid där vi inte möter någon zombieapokalyps, men där små saker har förändrats, för att sätta stora spår i några människors liv. Som inspiration till mitt bokens tillblivelse jag nämna min syster Maja Ljung och hennes bok "Ofredad". Ett stort tack vill jag rikta till mina barndomsvänner och medkreatörer Jens Grönberg och Kristian Lindström. Skriv gärna ner några rader om vad du tyckte om "Nya somrar" och maila till [e-mail]

Book preview

Till mamma och pappa

Innehållsförteckning

Olympus Mons

Utanför protokollet

Älskade lillasyster

Anstalt 43

Fjärilsbaren

Andøya Retreat

OLYMPUS MONS

27,3 kilometer

Den orangeröda himlen omfamnade honom. I horisonten gick den över i klarblått. Som en vacker soluppgång hemma, men med färgskalan upp och ner. Han svävade i sina steg, kände sig lätt. Han aktiverade linjen till Sergio och Craig. De höll på med någonting som gjorde skrapande ljud och småpratade. De var redan utom synhåll, men de var en mänsklig, rogivande kontakt. Något mer behövde han inte just nu. Han var stark, stabil. Han skulle göra något som ingen hade gjort förut.

/

Officiellt hette det att han hade blivit utvald för sina gedigna erfarenheter av klättring i tuffa miljöer. En atletisk fysik och ett orubbligt psyke sa de också att han hade. Han hade kommit en bit på vägen mot att göra en »seven summits«: bestiga de högsta bergstopparna på var och en av jordens sju kontinenter. Han hade klarat Everest förstås, McKinley i Alaska, Aconcagua i Argentina och Kosciuszko i Australien. Men de svåraste topparna hade han kvar.

Sanningen var att det fanns andra skäl till att han hade blivit utvald för uppdraget. I själva verket var det hans yrkesmässiga bedrifter som hade tagit honom hit, men det hade han fått skriva på sekretessavtal om. Mike arbetade för Octagon, ett militärföretag som inte gärna skyltade med sitt namn för allmänheten. De hade sin bas i Florida, men många av sina arbetsuppgifter kunde han göra hemifrån sitt hus i Los Angeles.

Från sitt hemmakontor hade han verkställt vad cheferna kalllade den viktigaste drönarattacken i USA:s historia. Det var ett så kallat strategiskt mål, militär infrastruktur i Iran som han hade skickat iväg en missil för att slå ut, och allt hade gått enligt plan och rapporterats ut i media.

Samtidigt: hans egen minnesbild var inte byggnaderna som han hade pulvriserat. Vad som hade etsat sig fast var människorna som befann sig där. 10—20 casualties hade man rapporterat, men den siffran handlade bara om dem som befunnit sig inne i byggnaderna, och som hade dött ögonblickligen. Genom drönarens lins hade han sett att det också fanns andra på plats, som haft turen att vara på tillräckligt avstånd från nedslaget. En av dem låg några steg bakom de andra i flykten och föll efter ett tiotal meter ihop med sitt ansikte rakt ner i marken.

/

Mike visste inte vem det var som ytterst hade gett order om attacken, om den kom från den statliga militären eller om det var ett eget initiativ från Octagon. USA:s nya president verkade välkomna sådant.

Som operatör fick han sällan information om de bakomliggande motiven. Hans uppgift låg helt enkelt i själva utförandet, och instruktionerna för attacken hade han fått från Octagons VD, Richard Wahlberg. Han var en klassisk chefstyp som arbetat sig uppåt, en American Dream kring 50, med vitt hår och ett tandkrämsleende som ingen kunde veta om det var äkta.

Han hade inte nämnt något för Wahlberg om minnesbilderna som förföljde honom efter drönaroperationen i Iran, men han visste att Wahlberg visste, och att det var därför som han hade fått »Erbjudandet med stort E«.

Det här var tänkt som plåster på såren, som en belöning som skulle sporra honom att fortsätta med sitt arbete som en av deras bästa drönarpiloter. Nu skulle han få göra det som han ägnade så mycket av sin fritid åt och dessutom få rejält betalt för det. Han skulle skriva in sig i historieböckerna, sa Wahlberg.

67,7 kilometer

Han lyssnade på sin egen andning. Den lät ungefär som den hade gjort i simulatorn. Som i en dykardräkt men dovare. Han såg sig omkring. En oändlig öken, rödfärgad av de stora mängderna järnoxid. De långa kanalerna i berget hade skapats av lava från vulkaner för miljoner år sedan. Det var en häpnadsväckande vy: det han såg fanns på riktigt, men kändes mer overkligt än de datorgenererade miljöerna som han hade tränat på i simulatorn ombord på farkosten.

Den enorma formationen Olympus Mons upptäcktes via bilder från en satellit 1971. Mätningar hade uppskattat den insomnade vulkanens höjd till omkring 21 900 meter. Toppen var mer än dubbelt så hög som Mount Everest. Den högsta toppen i solsystemet och den högsta man över huvud taget kände till. Det var dit han skulle ta sig, och det häftigaste av allt var kanske vad som skulle vänta när han nått fram. Det som låg högst upp var nämligen inte någon bergstopp, utan kanten till en gigantisk krater.

/

Ovanför sina branta sluttningar var Olympus Mons relativt platt, så från deras landningsplats längst ut på platån var det omöjligt att urskilja vulkanens topp. Avståndet var närmare 20 mil och det var bara tack vare den svaga gravitationen på Mars som man beräknade att en bestigning över huvud taget skulle vara möjlig. Ett vanligt steg blev automatiskt dubbelt så långt.

Det var inte bara den långa sträckan, utan också den omgivande atmosfären som han behövde besegra. Han behövde hålla en jämn takt och andning för att den soldrivna Mars-dräkten och dess elektronik skulle fungera på rätt sätt. Ett olyckligt fall skulle kunna leda till ett läckage i dräkten med dödlig utgång.

Det platta, ödsliga landskapet på Olympus Mons gjorde det omöjligt för en människa att navigera med den egna synen, så Mike var beroende av informationen som dräkten gav honom. Genom 3D-grafiken på insidan av visiret hade han kontroll på sin exakta position och i vilken riktning han skulle gå. Med sina ögonrörelser och blinkningar kunde han enkelt navigera i menyn och få fram alla data som kunde tänkas vara av intresse.

Över kommunikationslinjen rapporterade han med jämna mellanrum till Sergio och Craig nere vid landningsplatsen. »15,6 grader i dräkten, syre 89 procent, blodvärden normala. Yttertemperatur -63 grader, 120 kilometer till toppen«. De kunde följa hans värden i realtid och rapporterade tillbaka om sitt. Deras uppgift var att göra mätningar och observationer i marken och atmosfären omkring landningsplatsen, men hittills lät det inte som att de hade hittat något sensationellt.

/

85,0 kilometer

Planen var att han skulle lägga sig och sova några timmar på den självuppblåsande madrassen som han hade med sig. Det blev natt på den här planeten också, dygnet var bara 40 minuter längre än på Tellus, men det var sommar här nu och inte så många timmar med mörker.

Att se jorden som en liten, halvblek prick på den mörka himlen gav honom svindel. På den där lilla ärtan fanns alltså allt liv i universum. Allt han själv hade upplevt hade han upplevt där. Kanske fanns det någon där som just nu låg klarvaken under en stjärnklar natthimmel och tittade tillbaka på honom och tänkte samma tankar.

Du vackra, lilla sorgliga jord. De döende haven, de nya somrarna. Den årstid som alla brukade längta till hade blivit den som man över stora delar av jorden fruktade. Åtgärderna för att minska klimatutsläppen gick för långsamt, så istället höll man på att rulla ut plan B.

Man skulle placera ut gigantiska speglar i rymden för att rikta bort en del av solens strålar och i stratosfären skulle man spreja ut partiklar av svaveldioxid. Internationella armador av fartyg hade redan placerats långt ut till havs för att suga upp enorma volymer havsvatten som man sedan förvandlade till konstgjorda moln för att blockera solen. Det var inte känt för allmänheten ännu och ingen visste vem som skulle betala notan.

/

112,5 kilometer

Trots den extra värmen som han hade ställt in dräkten på för natten hade det varit omöjligt att somna. Genom ett munstycke sög han i sig från den lilla tanken av högkoncentrerad proteindryck som frukost. Han hade mindre än hälften av sträckan till toppen kvar att gå nu. Han skulle kunna klara det. Han tänkte klara det. På tillbakavägen skulle Sergio och Craig möta upp de sista milen. Ärligt talat var det nog så att han saknade dem: Sergios mänsklighet, Craigs torra humor. Så märkligt att man så fort kunde börja sakna människor som man nyss tyckte tråkade livet ur en.

/

Kina hade blivit först att sätta människor på Mars. Deras ingenjörer hade kommit på hur man med en fabricerad fotosyntes kunde producera syre och väte på plats på planeten. Det var en nödvändighet för att en bemannad farkost inte bara skulle kunna ta sig dit, utan också därifrån. Processen hade sedan kopierats av indier, saudier och amerikaner, och nere vid landningsplatsen hade Sergio och Craig satt igång processen så fort de landat.

Nu rapporterades det att de kinesiska astronauterna hade byggt upp en komplett forskningsstation, men enligt Richard Wahlberg var det okänt var på planeten de hade byggt den och hur pass färdigställd den var. Säkert var i alla fall att USA hade hamnat på efterkälken i rymdracet, menade han, och nu var det hög tid att visa att man fortfarande var en makt att räkna med.

De skulle inte ge sig på något som kunde upplevas som provocerande av Kina eller någon annan av stormakterna. Det hade man redan fullt upp med på jorden. Istället skulle de satsa på något som de