Drömmen om Everest

By Jeffrey Archer

Vissa människor har sådana gränslösa drömmar att de skulle garanteras en plats i historieböckerna om de faktiskt skulle lyckas uppnå sina mål. Francis Drake, Robert Scott, Percy Fawcett, Charles Lindbergh, Amy Johnson, sir Edmund Hillary och Neil Armstrong är exempel på sådana människor. Människor som uppfyllt sina ouppnåeliga drömmar. Men vad skulle hända med en sådan människa om beviset för att han uppfyllt sin dröm inte existerade? "Drömmen om Everest" är berättelsen om just en sådan människa. Det är en historia om George Mallory, en man som älskade två kvinnor och som i slutändan miste livet på grund utav en av dem. Men hör George Mallory verkligen hemma på listan över mänskliga legender? Kan hans namn läggas till utan att ett annat behöver tas bort?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726466607

Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, whose novels and short stories include the Clifton Chronicles, Kane and Abel and Cat O’ Nine Tales, is one of the world’s favourite storytellers and has topped the bestseller lists around the world in a career spanning four decades. His work has been sold in 97 countries and in more than 37 languages. He is the only author ever to have been a number one bestseller in fiction, short stories and non-fiction (The Prison Diaries). Jeffrey is also an art collector and amateur auctioneer, and has raised more than £50m for different charities over the years. A member of the House of Lords for over a quarter of a century, the author is married to Dame Mary Archer, and they have two sons, two granddaughters and two grandsons.

Book preview

(1716-1771)

Prolog

1999

Lördag 1 maj 1999

Sist jag vare ute och klättrade, slant jag med spikkängorna och föll, sa Conrad.

Jochen ville ropa hurra, men han visste att en sådan reaktion på det kodade meddelandet kunde dra till sig uppmärksamhet från någon konkurrerande expedition som hade rattat in samma våglängd, eller ännu värre, avslöja för en smyglyssnade journalist att de hade hittat en kropp. Han lämnade radion på i hopp om att kunna snappa upp en ledtråd om vilket av de två olycksoffren sökpatrullen hade hittat, men det enda som hördes var ett knastrande ljud, en indikation på att det fanns någon där ute som inte ville ge sig till känna.

När sextio sekunder hade gått stängde Jochen av radion, helt i enlighet med de instruktioner han hade fått. Han önskade bara att han hade blivit utvald till det ursprungliga klätterlaget som nu sökte efter de båda kropparna däruppe, men han hade dragit det kortaste strået. Någon måste stanna kvar i baslägret och sköta radion. Han stirrade ut genom tältöppningen, betraktade snön som föll och försökte föreställa sig vad som hände högre upp på berget.

Conrad Anker stirrade på den frusna kroppen vid sina fötter; den blekta huden lyste vit som marmor. Kläderna, eller det lilla som fanns kvar av dem, såg ut att ha tillhört en luffare snarare än en man som studerat vid antingen Oxford eller Cambridge. Ett tjockt hamparep var bundet runt den döde mannens midja och de fransiga stumparna avslöjade var repet måste ha slitits av i fallet. Armarna låg utsträcka över huvudet och vänstra benet var korsat över det högra, vars fot såg ut att vara skild från resten av kroppen, eftersom både skenben och vadben var brutna.

Deltagarna i sökpatrullen stod tysta och kämpade för att fylla lungorna med den tunna luften. På 8 230 meters höjd spiller man inga ord i onödan. Till slut föll Anker på knä i snön och bad en bön till Chomo Lungma, bergens gudamoder. Han gjorde sig ingen brådska. När allt kom omkring hade de ju alla – historiker, bergsklättrare, journalister och vanliga nyfikna – fått vänta i över sjuttiofem år på det här ögonblicket. Med långsamma rörelser drog han av sig den ena fleecefodrade handsken och lade ner den i snön varefter han lutade sig fram, stack in högra handens pekfinger under den döde mannens stela jackkrage och böjde den försiktigt bakåt. Han kunde höra sitt eget hjärta bulta när han läste de prydliga röda bokstäverna på märkbandet, fastsytt på insidan av skjortkragen.

Åh, herregud, utbrast någon bakom honom. Det är inte Irvine. Det är Mallory.

Anker teg. Det var en liten detalj som fattades, en detalj som de hade rest över åttahundra mil för att få bekräftad. Han stack ner sin nakna hand i innerfickan på den döde mannens jacka och lirkade ut det handsydda bomullsfodralet som Mallorys fru hade lagt ner sådan omsorg på. Försiktigt, rädd att tyget skulle falla sönder i händerna, vecklade han ut det. Om han fann det han sökte skulle mysteriet äntligen vara löst.

En ask tändstickor, en nagelsax, en trubbig blyertspenna, en anteckning på ett kuvert om hur många syrgastuber i brukbart skick som återstod inför slutsträckan, en räkning på ett par solglasögon från varuhuset Gamages (obetald), ett armbandsur av märket Rolex som saknade visare och ett brev från Mallorys fru, daterat den 14 april 1924. Men inte det som Anker hade väntat sig att finna.

Han tittade upp på resten av patrullen som väntade otåligt. Han drog ett djupt andetag och uttalade långsamt orden: Inget foto av Ruth.

Hurra! utbrast en av dem.

Bok ett

Inget vanligt barn

1892

1

St Bees i Cumbria, tisdag 19 juli 1892

Om någon hade frågat George varför han började gå mot klippan, skulle han inte ha kunnat svara. Trots att han inte kunde simma, tycktes det inte bekymra honom att han måste ge sig ut i vattnet för att nå sitt mål.

Det var bara en person på stranden den där morgonen som visade något intresse för den sexårige pojkens förehavanden. Pastor Leigh Mallory vek ihop The Times och lade den i sanden vid sina fötter. Han sa ingenting till sin fru som låg med slutna ögon i solstolen bredvid och njöt av de enstaka solstrålarna, helt omedveten om den fara som möjligen kunde hota hennes äldste son. Pastorn visste att Annie bara skulle gripas av panik, precis som hon gjort när pojken hade klättrat upp på församlingshusets tak under ett möte i anglikanska kyrkans mödraunion.

Pastor Mallory kastade en hastig blick på sina andra tre barn som lekte stillsamt vid vattenbrynet, utan att bry sig om sin brors öde. Avie och Mary roade sig med att samla snäckorna som flutit in med morgonens tidvatten, medan deras yngre bror Trafford var fullt upptagen av att fylla en liten plåthink med sand. Mallorys blick återvände till sin äldste son som målmedvetet vadade ut mot klippan. Än var pastorn inte orolig, pojken måste ju rimligtvis snart inse att han borde vända tillbaka. Men när vågorna började slicka pojkens knäbyxor reste han sig från solstolen.

När George nådde den taggiga klippformationen drog han sig till synes utan ansträngning upp ur havet, trots att vattnet nu nästan nådde honom över huvudet. Sedan hoppade han vigt från sten till sten och nådde snabbt toppen. Där slog han sig ner och riktade blicken mot horisonten. Det var tydligt att ingen hade berättat historien om kung Knut och tidvattnet för honom, trots att historia var hans favoritämne.

Med stigande oro betraktade hans far vågorna som glatt svallade allt högre runt klippan. Han väntade på att det skulle gå upp för pojken att han var i fara, varvid han naturligtvis skulle vända sig om och ropa på hjälp. Men det gjorde han inte. När det första vågskummet stänkte över pojkens tår, började pastor Mallory sakta röra sig mot vattenbrynet. Vad fint, pojken min, mumlade han när han passerade sin yngste, som nu hade övergått till att bygga sandslott. Men han höll hela tiden blicken fäst på sin äldste son som satt kvar i samma ställning med ryggen vänd mot stranden, trots att vågorna nu slickade hans fotknölar. Pastor Mallory kastade sig i vattnet och började med långsamma taktfasta simtag ta sig ut mot klippan. Han insåg dock snart att avståndet var längre än han hade trott.

Till slut nådde han målet och drog sig upp på stenhällen. Han var långt ifrån lika stadig på foten som sin son och ådrog sig flera skrapsår på båda benen när han klättrade upp till honom. Väl framme gjorde han allt för att dölja hur orolig han var – och hur andfådd.

Det var då han hörde hennes skrik. Han vände sig om och såg sin fru stå vid vattenbrynet. Förtvivlat ropade hon: George! George!

Vi kanske ska ta och återvända till stranden, gossen min, föreslog pastor Mallory i så lätt ton som möjligt. Vi vill ju inte att din mor ska oroa sig, eller hur?

Bara en liten stund, Papa, bad George och fortsatte att envist stirra ut över havet. Men hans far, som tyckte att de inte kunde vänta längre, drog med milt tvång med sig sin son ner i vattnet.

Att ta sig tillbaka till stranden och tryggheten var inte gjort i en handvändning, eftersom pastor Mallory måste simma på rygg med George i famnen och bara kunde använda sig av benen. Det här var Georges första erfarenhet av att återvägen kan ta betydligt längre tid.

När Georges far till slut sjönk ner på stranden kom modern rusande. Hon föll på knä, tryckte sin son till bröstet i en kvävande omfamning och ropade: Tack gode Gud, tack gode Gud. Sin utmattade make ägnade hon bara ett flyktigt intresse. Georges två systrar stod på behörigt avstånd från det framvällande tidvattnet och snyftade svagt, medan hans yngre bror, som ännu var lyckligt ovetande om döden, fortsatte att bygga sitt sandslott.

Till slut satte sig pastor Mallory upp och betraktade sin äldste son, som hade återgått till att blicka ut över havet, även om klippan nu inte syntes längre. Motvilligt tvingades han acceptera att pojken inte verkade veta vad vare sig rädsla eller fara ville säga.

1896

2

I alla tider har läkare, filosofer och även historiker diskuterat arvets betydelse som förklaring till framgångar och misslyckanden hos efterföljande generationer. Om någon historiker hade studerat George Mallorys föräldrar skulle han fått svårt att härleda sonens sällsynta begåvning, för att inte tala om det tilltalande yttre och vinnande sätt som naturen hade begåvat honom med.

Georges föräldrar ansåg sig tillhöra den övre medelklassen, trots att de saknade nödvändiga medel att försvara ett sådant anspråk. Församlingsmedlemmarna i Mobberley, Cheshire, betraktade pastor Mallory som högkyrklig, trångsynt och fördomsfull och hans fru ansågs allmänt högfärdig. Därav följde att George måste ha ärvt sina företräden av någon avlägsen släkting. Väl medveten om att den förstfödde inte var något vanligt barn kunde pastorn tänka sig att göra nödvändiga uppoffringar för att George skulle få en god utbildning, till att börja med vid Glengorse, en fashionabel privatskola i södra England.

George hade ofta hört sin far säga: Vi får helt enkelt dra åt svångremmen, i synnerhet om Trafford tänker följa i dina fotspår. Efter att ha funderat på detta yttrande i några dagar frågade George sin mor om det inte fanns några privatskolor i England som systrarna kunde gå i.

Du store tid, vilken idé! svarade hon föraktfullt. Det skulle ju vara att kasta pengar i sjön. Och vad skulle det tjäna till?

Ja, för det första skulle det betyda att Avie och Mary fick samma möjligheter som Trafford och jag, föreslog George.

Hans mor fnyste. Varför skulle vi utsätta flickorna för sådana påfrestningar när det inte på minsta sätt skulle öka deras chanser att skaffa sig en lämplig make?

Men, föreslog George, skulle inte en man kunna ha nytta av att vara gift med en välutbildad kvinna?

Långt därifrån, svarade hans mor. Du kommer snart nog upptäcka att det enda som de flesta män begär av en hustru är att hon ska föda dem en arvinge och en till i reserv. För övrigt bör hon ägna sig åt att basa över tjänstefolket.

George kände sig inte övertygad och bestämde sig för att invänta rätt tillfället att ta upp saken med sin far.

År 1896 ägnade familjen Mallory sommarledigheten åt att fotvandra i Malvern Hills i stället för att bada i havet utanför St Bees. Medan resten av familjen snabbt accepterade att de inte kunde hålla jämna steg med George, gjorde hans far i alla fall ett tappert försök att följa honom mot högre höjder. De andra nöjde sig med att vandra omkring nere i dalarna.

Med fadern pustande och stånkande flera meter bakom sig tog George upp den gnagande frågan om systrarnas utbildning. Varför får inte flickor samma möjligheter som pojkar, Papa?

Därför att det är mot naturens ordning, gossen min, flämtade hans far.

Och vem bestämmer naturens ordning?

Det gör Gud, svarade pastor Mallory, som kände att här befann han sig i alla fall på säker mark. Det är Guds vilja att mannen ska arbeta för att ge familjen mat och tak över huvudet, medan hans maka förblir vid hemmets härd och tar hand om avkomman.

Men han måste väl ha märkt att kvinnor ofta har mer sunt förnuft än män. Det kan ju inte ha undgått honom att Avie, till exempel, är betydligt intelligentare än vad både Trafford och jag är.

Pastor Mallory saktade farten, han behövde lite tid att fundera på sonens synpunkter och ännu mer tid till att bestämma hur han skulle svara. Mannen är av naturen överlägsen kvinnan, framkastade han till slut, men eftersom det inte lät särskilt övertygande, tillade han lamt: Vi bör inte försöka gå emot naturen.

Men om det är sant, Papa, hur kommer det sig då att drottning Viktoria har regerat så framgångsrikt i mer än sextio år?

Helt enkelt för att det inte fanns någon manlig tronarvinge, svarade fadern, som började frukta att han gett sig ut på hal is.

Vilken tur för England att det inte fanns någon man till hands när drottning Elizabeth besteg tronen heller då, framkastade George. Det kanske är dags att flickor får samma möjligheter som pojkar att slå sig fram här i världen.

Nej, nej, det går inte för sig, protesterade hans far, så häftigt att han snubblade på orden. Det skulle strida emot naturens ordning och helt vända upp och ner på samhället. Hur tror du att din mor skulle få tag på en kokerska eller kökspiga om du fick som du ville, George?

Hon kunde väl låta en man göra jobbet, föreslog George oskyldigt.

Milda makter, George! Jag tror att du håller på att bli fritänkare. Har du lyssnat på den där Bernard Shaws svammel?

Nej, Papa, men jag har läst hans pamfletter.

Det är inte ovanligt att föräldrar börjar misstänka att deras barn skulle kunna vara intelligentare än de själva, men eftersom George inte var mer än nyss fyllda tio år, ville pastor Mallory inte gärna medge att så kunde vara fallet. George skulle just ställa nästa fråga när han upptäckte att fadern hade hamnat långt på efterkälken. Men när det gällde bergsklättring hade ju också till och med pastor Mallory för länge sedan accepterat att han inte kunde mäta sig med sin son.

3

George fällde inga tårar när föräldrarna skickade iväg honom till internatskolan. Inte för att han inte skulle ha velat, det var bara det att en annan pojke, klädd i samma röda blazer och grå kortbyxor, satt i andra änden av vagnen och tjöt för full hals.

Guy Bullock kom från en helt annan värld. Han hade svårt att förklara för George exakt vad hans far gjorde, men vad det än var, så hade ordet industri – något som George var ganska säker på att hans mor ogillade – en tendens att ofta dyka upp i hans redogörelse. Och när Guy berättade om familjens sommarvistelse i Pyrenéerna var det även en annan sak som framstod med all önskvärd tydlighet. Guy tillhörde den sortens pojkar som aldrig hade behövt höra uttrycket Vi får dra åt svångremmen. Trots detta hade de, redan när tåget senare på eftermiddagen körde in på Eastbournes station, blivit bästa vänner.

De två pojkarna sov i sängarna intill varandra i de yngstas sovsal, satt bredvid varandra i klassrummet och att de vid terminsstarten det sista året hamnade i samma rum var inget som förvånade någon. Att George var bättre än Guy på i stort sett allt verkade inte störa Guy det minsta. Han tycktes snarare glädja sig åt sin väns framgångar, till och med när George valdes till kapten för fotbollslaget och senare erbjöds en stipendieplats på Winchester. Guy förklarade för sin far att han aldrig skulle ha kommit in på Winchester om han inte hade studerat tillsammans med George, som hela tiden hade sporrat honom att anstränga sig hårdare.

Medan Guy studerade resultaten från inträdesproven på skolans anslagstavla, verkade George mest intresserad av ett meddelande som satt nedanför namnlistan. Det var från kemimagistern mr Deacon, som inbjöd eleverna i avgångsklassen att följa med på bergsklättring i Skottland. Guys intresse för bergsklättring var minimalt, men eftersom George skrev upp sig på listan, plitade även han dit sitt namn.

George tillhörde inte mr Deacons favoriter, möjligen på grund av att han aldrig hade utmärkt sig på kemilektionerna, men eftersom han passion för klättring överträffade hans likgiltighet för Bunsenbrännare och lackmuspapper, bestämde sig George för att försöka dra jämnt med mr Deacon. Om nu gubben gjorde sig besvär att organisera en årlig klättringsexpedition kunde han ju inte vara så illa, som George i största förtroende sa till Guy.

I samma ögonblick som han satte ner foten på skotska höglandets karga hedar, kände sig George förflyttad till en annan värld. Om dagarna vandrade han över ormbunks- och ljungklädda höjder och när kvällen kom satt han i sitt tält och läste Dr Jekyll och mr Hyde i stearinljusets sken, innan han motvilligt lade sig att sova.

Så snart mr Deacon närmade sig ett nytt berg brukade George dra sig längst bak i ledet för att i lugn och ro tänka över den väg som hans lärare hade valt. Vid ett par tillfällen gick han så långt som till att föreslå att de kanske kunde tänka sig en alternativ led, men mr Deacon avfärdade hans förslag och påpekade att det här var artonde året som han ledde klättringsexpeditioner till Skottland och att Mallory kanske borde begrunda erfarenhetens betydelse i sammanhanget. George rättade in sig i ledet och följde sin lärare uppför de vältrampade stigarna.

Varje kväll i samband med middagen, när George frossade i lax och ginger ale, två delikatesser som han aldrig tidigare hade smakat, ägnade mr Deacon avsevärd tid åt att presentera planerna för morgondagen.

I morgon, förklarade han en kväll, väntar oss ett kraftprov, men efter tio dagars klättring i Högländerna är jag säker på att ni är väl förberedda. Ett dussin förväntansfulla unga ansikten tittade upp på honom och han fortsatte: Vi ska göra ett försök att bestiga Skottlands högsta berg.

Ben Nevis, sa George. Ettusen trehundrafyrtiofyra meter, tillade han trots att han aldrig hade sett berget.

Mr Deacon blev uppenbart irriterad över avbrottet, men fortsatte: Mallory har helt rätt. När vi har nått toppen äter vi lunch och kan samtidigt njuta av den vackraste utsikten i hela Storbritannien. Eftersom vi måste vara tillbaka i lägret före solnedgången och eftersom nedstigningen alltid är det svåraste momentet, måste alla inställa sig till frukost klockan sju, så att vi kan ge oss iväg prick klockan åtta.

Guy lovade att väcka George klockan sex nästa morgon. Hans vän brukade ofta försova sig och gå miste om frukosten, vilket inte hindrade mr Deacon från att tillämpa ett tidsschema som förde tankarna till en militärmanöver. George var emellertid så upphetsad inför tanken att bestiga Skottlands högsta berg att det blev han som väckte Guy. Han var en av de första som dök upp till frukosten och långt innan resten av gruppen var klar för avfärd, stod han och trampade utanför sitt tält.

Mr Deacon tittade på klockan. En minut i åtta började han med raska steg gå längs stigen som skulle ta dem till foten av berget.

Låt höra visselpiporna! ropade han när de hade tillryggalagt ungefär en och en halv kilometer. Alla pojkarna, utom en, tog fram sina visselpipor och blåste signalen som skulle tala om att de var i fara och behövde undsättas. Mr Deacon kunde inte dölja ett syrligt leende när han upptäckte vilket av lammen i flocken det var som inte lydde order. Mallory, ska jag tolka detta som att ni har glömt er visselpipa?

Ja, magistern, svarade Mallory, irriterad över att mr Deacon hade kommit på honom.

Då får Mallory skynda sig tillbaka till lägret och hämta den och sedan försöka hinna upp oss innan vi påbörjar klättringen.

George spillde ingen tid på protester. Han vände sig om och satte fart. När han kom tillbaka till lägret gick han ner på alla fyra och kröp in i tältet, där han hittade visselpipan ovanpå sin sovsäck. Han svor för sig själv, grep den och började springa tillbaka. Kanske kunde han hinna upp sina kamrater innan de vände näsan uppåt. Men när han kom fram till foten av berget såg han en liten orm av klättrare slingra sig uppför den branta sluttningen. Svansen på ormen utgjordes av Guy Bullock, som med jämna mellanrum kastade en blick över axeln i förhoppning om att få syn på sin vän. Till sin lättnad såg han nu George komma springande och vinkade ivrigt. George vinkade tillbaka och gruppen fortsatte sin långsamma vandring uppför berget.

Håll er till stigen, hörde han Deacon säga och sedan försvann de runt den första kröken.

När de var utom synhåll gjorde George halt. Han tittade upp mot berget som var insvept i ett varmt soldis. De solbelysta bergväggarna och de skuggiga skrevorna erbjöd hundratals olika vägar mot toppen, varav alla utom en hade förkastats av mr Deacon och hans lojala lilla trupp, som envist höll sig till den av handboken rekommenderade leden.

Georges blick föll på en smal sicksackformad ränna som sträckte sig uppför berget, en uttorkad flodbädd där vattnet troligen rann i sakta mak under nio månader av året – men inte i dag. Han lämnade stigen, struntade i pilar och skyltar och satt fart mot bergets fot. Utan att tänka efter hoppade han upp på den första avsatsen som en gymnast på den höga barren och började vigt förflytta sig mellan skrevor, klipphyllor och utlöpare, utan att tveka en sekund, utan att titta ner en enda gång. Först när han på ungefär trehundra meters höjd kom till en bred och vass klippvägg stannade han upp ett ögonblick. Han studerade terrängen, bestämde sig för en ny väg och satte av igen. Ömsom placerade han foten i en urgröpning som många trampat före honom, ömsom banade han nya stigar. När han nästa gång stannade hade han hunnit nästan halvvägs. Han tittade på klockan – 09:07. Han undrade vid vilken vägskylt mr Deacon och resten av flocken befann sig.

Framför sig kunde George urskilja en antydan till en stig som inte såg ut att ha trampats av andra än erfarna alpinister och vilda djur. Han följde den tills han hejdades av en bred och slät bergvägg, en dörr av granit som stängde vägen till toppen för alla som inte råkade ha en nyckel på sig. Han ägnade några ögonblick åt att fundera på alternativen. Han kunde antingen vända om eller ta den längre vägen runt hindret, vilket troligen skulle föra honom tillbaka till den säkra turistleden, men i båda fallen blev vägen mot toppen betydligt längre. Plötsligt spred sig ett leende över hans ansikte. På en klipphylla ovanför hans huvud stod en stenget. Den var uppenbarligen inte van vid att bli störd av människor och gav upp ett ömkligt bräkande, varefter den skuttade iväg, helt ovetande om att den just hade avslöjat för inkräktaren vilken väg han skulle ta.

George började leta efter någon svag inbuktning där han kunde placera ena handen, följd av ena foten och så började han klättringen. Utan att titta ner tog han sig långsamt uppför den släta bergväggen, hela tiden på utkik efter ett fäste för fingrarna, minsta lilla ojämnhet att gripa tag i. När han hittat det han sökte drog han sig upp och kunde sedan sätta foten där han nyss haft handen. Trots att bergväggen inte kunde ha varit mer än femton meter hög, var det inte förrän tjugo minuter senare som han kunde häva sig upp över kanten och för första gången blicka upp mot toppen av Ben Nevis. Belöningen för att han tagit den svårare rutten var omedelbar. Mellan honom och toppen fanns nu endast en svag sluttning.

Han började jogga uppför en sällan trampad stig och var snart framme. Det kändes som att stå på toppen av världen. Det förvånade honom inte att mr Deacon och resten av gruppen ännu inte hade anlänt. Han satt ensam högst uppe på berget och betraktade landskapet som bredde ut sig mil efter mil under honom. Först efter ytterligare en timme dök mr Deacon upp i spetsen för sin trogna skara. Han hade svårt att dölja sin irritation när de andra pojkarna hälsade den ensamma figuren på toppen med jubel och applåder.

Mr Deacon stegade fram till honom och frågade: Hur lyckades Mallory gå om oss?

Jag gick inte om er, sir, svarade George. Jag tog en annan väg.

Mr Deacons min talade sitt tydliga språk – han inte var benägen att tro pojken. Som jag upprepade gånger har förklarat för er, Mallory, är det mycket svårare att ta sig ner än upp, inte minst om man har uttömt sina krafter på uppvägen. Det är något som de flesta nybörjare inte tar med i beräkningen, sa mr Deacon. Han gjorde en konstpaus och tillade: Och ofta står det dem dyrt. George teg. Så se nu till att hålla er till de andra på nedvägen.

När pojkarna hade ätit sin matsäck, ställde mr Deacon upp dem på led och tog själv plats i täten. Men han började inte gå förrän han hade försäkrat sig om var han hade George, som stod mitt i ledet och pratade med sin kamrat Bullock. Om han hade hört vad George sa – Vi ses i lägret, Guy – skulle han ha befallt honom att ställa sig längst fram.

Mr Deacon visade sig ha rätt på en punkt – nedvägen var inte bara mer ansträngande än uppvägen, utan också farligare, och som han hade förutspått tog den betydligt längre tid.

Det hade redan börjat skymma när mr Deacon tågade in i lägret i spetsen för sin smutsiga och utmattade tropp. Där möttes de av en syn som fick dem att spärra upp ögonen. På marken framför sitt tält satt George Mallory i skräddarställning med en bok i handen och en flaska ginger ale bredvid sig.

Guy Bullock brast i skratt, men mr Deacon var inte lika road. Han tvingade George att stå i givakt medan han gav honom en föreläsning om vikten av att respektera säkerhetsreglerna. När han var klar med uppläxningen befallde han George att dra ner byxorna och böja sig framåt. Eftersom han inte hade någon pekpinne till hands tog han av sig livremmen som höll kakishortsen uppe och utdelade sex rapp på pojkens bara hud. Till skillnad från geten gav inte George ifrån sig ett ljud.

Så snart det började ljusna nästa morgon ledsagade mr Deacon George till närmaste järnvägsstation. Där köpte han en biljett åt honom och överlämnade ett brev som han sa till pojken att ge sin far så snart han kommit hem till Mobberley.

Hur kommer det sig att du redan är tillbaka? frågade Georges far.

George gav honom brevet och stod tyst medan pastor Mallory slet upp kuvertet och läste vad mr Deacon hade skrivit. Han var tvungen att snörpa på munnen för att dölja ett leende, såg sedan på sin son och höjde ett vaggande pekfinger. Tänk på att visa större takt i fortsättningen, min son, och försök att inte genera dem som är äldre och klokare.

1905

Måndag 3 april 1905

Familjen var samlad runt frukostbordet när jungfrun kom in med morgonposten. Hon lade breven i en liten bunt bredvid pastor Mallorys tallrik tillsammans med en liten brevkniv av silver – en ritual som hon utförde varje morgon.

Georges far bredde smör på ytterligare en rostad brödskiva och struntade blankt i den lilla ceremonin. Han var väl medveten om att äldste sonen hade gått och väntat på sitt terminsbetyg i flera dagar. George spelade lika oberörd och småpratade med sin bror om bröderna Wrights senaste bedrifter borta i Amerika.

Om jag får säga vad jag tycker, insköt deras mor, så är det onaturligt. Gud skapade fåglarna för att de skulle flyga, inte människorna. Och ta ner armbågarna från bordet, George.

Flickorna avstod från att yttra sig. De visste mycket väl att om de hävdade en avvikande åsikt skulle deras mor bara förklara att barn ska synas men inte höras, fast den regeln verkade inte gälla för pojkarna.

Inte heller Georges far deltog i samtalet, utan började bläddra igenom brevbunten och försökte avgöra vad som var viktigt och vad som kunde läggas åt sidan. En sak kunde man dock lita på: alla kuvert som såg ut att kunna innehålla betalningskrav från lokala affärsidkare fick oöppnade ligga kvar i botten av högen i flera dagar.

Pastor Mallory bestämde sig för att två av kuverten förtjänade att uppmärksammas per omgående. Det ena var poststämplat i Winchester och det andra hade en vapensköld i relieftryck på baksidan. Han tog en klunk te och log mot sin äldste son. Denne fortsatte att spela ointresserad av den lilla charaden som utspelade sig på andra sidan bordet.

Till slut grep pastor Mallory brevöppnaren, sprättade upp det tunnare av de två kuverten och vecklade ut brevet från biskopen av Chester. Hans högvördighet meddelade att han med förtjusning skulle komma till Mobberley och hålla gudstjänst i församlingskyrkan, under förutsättning att de kunde enas om ett lämpligt datum. Georges far räckte brevet till sin fru, vars läppar krusade av ett leende när hon såg det kungliga vapnet.

Pastor Mallory gjorde sig ingen brådska med det andra, tjockare brevet och låtsades inte märka att samtalet runt bordet hade tystnat. Han tog ut ett litet häfte ur kuvertet och började långsamt bläddra i det, studerade eftertänksamt innehållet. Då och då log han, emellanåt rynkade han pannan, men trots den utdragna tystnaden runt bordet höll han inne med sina kommentarer. Det var så sällan han fick njuta av ögonblick som detta och han drog gärna ut på det så länge som möjligt.

Till slut lyfte han blicken, såg på George och sa: Proxime accessit, andra plats i historia med åttiosex procent. Han tittade ner i häftet: Har arbetat hårt den här terminen, goda skrivningsresultat och en berömvärd uppsats om Gibbon. Jag hoppas att han kan tänka sig att fortsätta studera ämnet vid universitetet. Georges far log och vände blad. Femte plats i engelska, sjuttiofyra procent. En mycket lovande uppsats om Boswell, men han bör ägna lite större intresse åt Milton och Shakespeare och lite mindre åt R. L. Stevenson. Den här gången var det Georges tur att le. Sjunde plats i latin, sextionio procent. Utmärkt översättning av Ovidius, väl över den kunskapsnivå som Oxford och Cambridge kräver av de sökande. Fjortonde i matematik, femtiosex procent, endast en procent över godkänt. Hans far tystnade, rynkade panna och fortsatte läsa. Tjugonionde plats i kemi. Pastor Mallory såg upp. Hur många elever är det i klassen? frågade han.

Trettio, svarade George, väl medveten om att fadern redan visste svaret.

Jag misstänker att du har din vän Guy Bullock att tacka för att du inte hamnade sist.

Han återgick till betyget. Tjugosex procent. Visar föga intresse av att utföra experiment, skulle råda honom att släppa ämnet om han ämnar fortsätta vid universitetet.

George teg och fadern vecklade ut ett brev som var bifogat betygsboken. Den här gången höll han inte resten av familjen på halster. Mr Irving, din husföreståndare, förklarade han, anser att du bör erbjudas en plats på Cambridge inför höstterminen. Han gjorde en paus och tillade: Cambridge tycks mig ett oväntat val, om man betänker att staden ligger i ett landskap som tillhör landets plattaste.

Just därför, Papa, hoppas jag att du ska ge mig tillåtelse att besöka Frankrike i sommar så att jag kan utbilda mig ytterligare.

Paris? sa pastor Mallory och höjde på ena ögonbrynet. Vad är det som lockar där, min gosse? Moulin Rouge?

Mrs Mallory blängde på sin man. Det gick inte att ta miste på hur starkt hon ogillade att han fällde den sortens ekivoka kommentarer i flickornas närvaro.

"Nej, Papa, inte rouge", svarade George. "Blanc. Mont Blanc, för att vara exakt."

Men är inte det väldigt farligt? frågade modern oroligt.

Inte hälften så farligt som Moulin Rouge, framkastade fadern.

Du behöver inte oroa dig, Mama, skrattade George. Min husföreståndare, mr Irving, kommer att vara med hela tiden och han är inte bara medlem av Alpina klubben, han kan också agera förkläde om jag får det stora nöjet att bli presenterad för damen i fråga.

Georges far satt tyst en stund. Han brukade aldrig prata om vad saker och ting kostade i barnens närvaro, men det hade känts som en lättnad när George beviljades ett stipendium från Winchester, vilket skulle bespara honom etthundrasjuttio av den årliga avgiften på tvåhundra pund. Pengar var inte ett ämne som passade sig att ta upp vid frukostbordet, men sanningen att säga var det sällan som pastor Mallory tänkte på något annat.

När är intagningsintervjun i Cambridge? frågade han