Mörk sol

By Kaj Branzell

Vulkanen Gunung Ranaka på den indonesiska ön Flores i Timorhavet är nära ett utbrott. Såväl lokalbefolkningen som turisterna drabbas av panik och myndigheterna rekommenderar att ön evakueras. Ett evakueringsfartyg skickas dit från Bali, men alla får inte plats och de som får plats måste samsas om den lilla mängd mat och mediciner som finns ombord. Det dröjer inte länge förrän kaoset är ett faktum. Pensionärerna Sara och Erik lyckas som enda svenskar få plats ombord och tillsammans med övriga passagerare och besättning kämpar de för överlevnad. Samtidigt beslutar sig ett ungt brittiskt par, Keith och Pamela för att stanna på ön. De kör norrut med sin jeep och når fram till en tom fiskeby. Men vad som först tycktes vara ett klokt, om än något djärvt, beslut ska snart visa sig få ödesdigra konsekvenser. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 8, 2022
• ISBN: 9788728282359

Book preview

Kaj Branzell

Mörk sol

SAGA Egmont

Mörk sol

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2020, 2022 Kaj Branzell och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728282359

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till

Alex, Bengt, Johan, Josefin, Ayuk, Christian, Reena och Jefri

PROLOG

Moder Jord är en temperamentsfull dam. Under jordskorpan bubblar hon av raseri tills hon en dag får utbrott. Svarta moln av aska förmörkar himlen och förvandlar solen till en mörk, suddig glob. Glödande lava väller ut över landskapet, bränner upp, förgör, dödar all växtlighet och allt liv.

I de aktiva vulkanerna finns ett hjärta, en kammare av magma, smält stenmaterial med en temperatur på över tusen grader. När trycket i kammaren stiger är ett utbrott nära förestående och när trycket blir så högt att magman pressas upp mot ytan får vulkanen ett utbrott. Vid kraftiga utbrott produceras askan först; den bildas när magman kommer i kontakt med luften, ofta tillsammans med en explosion av stenar. Askan följs av våldsamma utbrott av kolumner, smala strömmar bestående av gas och aska som skjuter upp till en höjd av åtskilliga kilometer. Därefter följer ett pyroklastiskt flöde, glödande magma som ändrar namn till lava när den lämnar kratern och flyter ut på jordytan.

Lavan kyls ner långsamt, så långsamt att lavaströmmar hinner orsaka bränder och utplåna alla hinder på sin väg: skogar, vägar, stigar, byar och människor som inte hinner undan utan förgås i glödande lavaströmmar, brännande laviner eller begravs i metertjocka drivor av varm aska.

Som om inte detta var tillräckligt kan även en mäktig flodvåg, en tsunami, uppstå efter ett vulkanutbrott. Den seismiska aktiviteten i vulkanen påverkar havsbotten och när glödande lava träffar havet uppstår en tsunamivåg som färdas i riktning från platsen där utbrottet skett. Detta betyder att vid ett utbrott i vulkanen Ranaka i sydvästra delen av Flores, i ögruppen Små Sundaöarna i Indonesien, skulle sjötrafik på väg västerut från hamnstaden Labuan Bajo riskera att fångas av tsunamivågens kraftiga tail wind och bli speed jetted från Flores. Ett fartyg som fångats av en tail wind skulle fara runt som en tennisboll.

Det är föga troligt att någon av passagerarna ombord skulle överleva.

Hjärtat i vulkanen Ranaka på ön Flores klappade allt snabbare, marken kring vulkanen skakade av seismisk aktivitet och kraftig svart rök vällde ut från vulkanen.

Risken var stor för ett omedelbart utbrott. Myndigheterna skickade ut varningar till regenterna, bupatin, för de nio distrikten, kabupaten, på Flores. I synnerhet gällde hotet distriktet Västra Manggarai, med distriktshuvudstaden Labuan Bajo, som låg närmast vulkanen. Seismologer uppgraderade bergets alarmtillstånd till en trea, det näst högsta på vulkanskalan.

Myndigheterna satte sig i beredskap, bistert medvetna om följderna av ett utbrott: kaos, panik, bränder, förstörd egendom och tillintetgjord infrastruktur. Dessutom med den skrämmande vissheten om att alla inte skulle gå att rädda.

Militär kallades in för att evakuera människor från de platser som låg i farozonen. De som bodde i östra delen av distriktet skulle evakueras till städerna i öster: Ende, Maumere och Larantuka, medan invånare i den västra distriktet måste evakueras till havs.

Medvetna om att alla inte skulle få plats i de passagerarfartyg som i bästa fall skulle komma i tid, räknade myndigheterna kallt med att många hade möjlighet att evakuera i egna båtar.

Polis och militär hade den svåra uppgiften att nå alla invånare och turister som befann sig i distriktet. Men det visade sig vara omöjligt för militären att nå alla som levde i avlägsna byar. I synnerhet de som varken hade radio eller telefon.

De uppmanade ägare till egna båtar: fiskebåtar, dykbåtar och nöjesbåtar att snarast ta sig från ön. De som befann sig i farozonen beordrades att snarast anmäla sig på hamnkontoret i Labuan Bajo. Här skulle de vänta på att få gå ombord på ett av de stora Pelnifartyg som trafikerade den långa sjösträckan mellan Bali och Flores.

Ju mer rök som vällde ut från kratern, desto mer spred sig paniken. Breda strömmar av het lava som förtärde och orsakade eldsvådor bredde ut sig i förening med den tjocka askan som kvävde och hindrade solljuset.

Fredagen den 10 september

KAPITEL ETT

30 timmar 40 minuter till Ranakas utbrott

Sara

Sara lade ifrån sig boken i den heta sanden bredvid solstolen, sträckte ut benen och såg tankfullt ut över stranden mot havsviken nedanför deras bungalow.

Ett par meter nedanför henne svepte vågorna mjukt upp på stranden, våg efter våg, i en jämn och evig rytm för att brytas mot sanden och förvandlas till skum. Att betrakta vågorna fick henne att känna ett lugn hon egentligen inte hade.

Hon vände blicken från vågorna och fäste blicken på de konformade, lummiga öarna som bildade en gräns mot viken, och greps av längtan att simma dit, att simma bort från all oro. Men hon visste att det var för långt, att hon inte skulle orka.

Bortom öarna sträckte sig horisontlinjen mellan himmel och hav, en linje som var svår att uppfatta då himlen tycktes ha samma färg som havet.

Idag var vågorna lugna under en klarblå molnfri himmel, men Sara visste att himlen snabbt kunde färgas gråmulen med ihållande störtregn och skummande mörka vågor skapas av kraftiga vindar.

Hon hade inte längre ro att läsa. Något var annorlunda. Skrämmande. Svårt att ta in. Hon insåg att hon och Erik måste prata om det. Det gick inte längre att låtsas som om allt var som vanligt. Det måste finnas någon sanning i alla rykten.

Ändå var allt sig likt. Som alla andra dagar på Hotel Sylvia, några kilometer från den stökiga hamnstaden Labuan Bajo på den lilla indonesiska ön Flores.

Hon vände blicken mot sin man. Djupt försjunken i en roman av Jeffrey Archer, var han omedveten om att hon såg på honom. Då och då sög han in rök från pipan, sin käraste leksak.

Trots sina sextiofem år var hans kropp fortfarande vältränad, även om han på senare år fått ett lätt brösthäng och en allt rundare mage. Han motionerade regelbundet, joggade och cyklade. I yngre år hade han tävlat i löpning och till och med vunnit ett par distriktsmästerskap.

Det stubbade silvergrå håret, den forskande blicken, rynkorna kring ögonen och en mun som snabbt kunde växla från ilsket sammanbitet till ett roat flin hade med tiden gett honom en viss likhet med inspektör Barnaby i den engelska serien Morden i Midsomer. Kollegerna på Värmlands Folkblad i Karlstad, där han arbetade före pensionen, brukade reta honom.

Chief Inspector Barnaby, any murders lately?

Saras blick vandrade ner till Eriks utsträckta ben och såg att såret på vänster vad fått en tunn sårskorpa. Han hade skrapat sig på ett korallrev när de snorklat under en båttur med dykargänget från dykshopen Scuba Republic.

Erik rättade till glasögonen som redan satt som de skulle, ett tecken på att det han läste var extra spännande. Sara kunde inte låta bli att småle åt hans gest. Så väl hon kände honom och hans små ovanor efter drygt trettiofem år.

För bara tre månader sedan fyllde jag sextioett.

Hon suckade och drog med handen genom det kortklippta håret som hon tonat med ljusa slingor före resan. Slingorna hade blivit ännu ljusare i det starka solskenet.

Vart hade åren tagit vägen? Hon hade träffat Erik på studentkåren i Karlstad när hon pluggade engelska och han läste en kurs i statskunskap som påbyggnad till journalistutbildningen i Göteborg. Båda var uppvuxna i Karlstad, hon som beskyddat enda barn till välutbildade föräldrar, pappan var professor i kemi vid Karlstads universitet och mamman gymnasielärare i engelska. Trots föräldrarnas önskan att hon skulle ha en akademisk karriär valde hon en sekreterarutbildning. Hon hade ingen lust att ägna sitt liv åt att plugga, och var trött på föräldrarnas fixering vid akademiska studier.

Erik var uppvuxen i Karlstad med två äldre systrar och van att ta för sig, att ta plats. Pappan var kommunpolitiker och hade tidigt fått Erik intresserad av politik. Hans mamma var hemmafru och engagerad i Rädda barnen och några andra föreningar Erik inte visste namnet på.

Han fick en tjänst som reporter vid Göteborgsposten och paret lyckades hitta en lägenhet i Göteborg. Sara fick så småningom jobb vid Göteborgs universitet som administratör.

Med regelbundna löner drog de iväg på semester till London, Rom, hyrde bil i Nice och bilade runt i Provence. När familjen utökades med dottern Johanna tog de med henne till solkusterna i Frankrike, Grekland, Spanien och senare till Thailand.

När vi pensionerat oss gör vi en jordenruntresa, hade Erik sagt och sett drömmande ut.

De flyttade tillbaka till Karlstad när Johanna skulle börja skolan. Saras pappa hade gått bort och Sara ville vara nära sin mamma. Erik fick tjänst som nyhetsreporter vid Värmlands Folkblad och Sara som administratör vid universitetet.

Nu var de båda pensionerade.

Erik lämnade sin tjänst under våren, och trots att Sara hade några år kvar beslutade hon att gå i pension. Om inte Erik föreslagit att de skulle inviga sitt nya pensionärsliv genom en äventyrsresa hade hon förmodligen jobbat ännu ett par år.

Vad säger du om att resa till Indonesien, till Bali och någon av öarna?

Hur kunde Sara stå emot en sådan frestelse?

Varken hon eller Erik hade längre några måsten hemma. Hennes mamma hade nyligen gått bort och båda Eriks systrar bodde i Karlstad och kunde se till föräldrarna som fortfarande bodde hemma. Dottern Johanna hade flyttat till Göteborg med sin man Björn och fyraårige son Oskar.

De första lediga dagarna som pensionärer ägnade sig hon och Erik åt att skumma resebroschyrer över Indonesiens övärld. De bestämde sig till slut för ön Flores, granne till öarna Rinca och Komodo med sina berömde jätteödlor, Komodovaranerna.

De planerade att resa i september när det började bli kyligt i Sverige och vattnet i Vänern för kallt att bada i. Då kunde de vara tillbaka i god tid för att fira Oskars femårsdag i slutet av oktober.

KAPITEL TVÅ

30 timmar 10 minuter

Sara

Erik.

Mmm… . Han fortsatte läsa utan att se på henne.

Samtidigt som hon beundrade Eriks förmåga att koppla bort sin omvärld var hon irriterad över att vara ensam med sin oroskänsla.

Hur kan han sitta här och läsa som om ingenting har hänt?

Tror du verkligen att det blir utbrott?

Erik tog pipan ur munnen, lade ifrån sig boken och stirrade på henne.

Utbrott? Han rynkade pannan och såg på henne med frågande min, fortfarande kvar i Harry Cliftons värld i London.

Sara suckade, irriterad över att han inte fattade vad hon menade och frågade igen.

Men snälla Erik, du hörde vad killen i receptionen sa i morse. Att det är risk för utbrott i vulkanen Ranaka som inte ligger långt härifrån. Killen sa att hotellet fått varning från polisen. Marken kring berget har skakat och rök väller ut från vulkanen. Du minns väl att jag vaknade i natt och kände hur marken skakade, men du sa att jag säkert drömt.

Hetsa inte upp dig, gumman. Erik såg längtansfullt på sin bok. Det går alltid rykten. Jag minns att han i receptionen sa att vi säkert inte behöver oroa oss, att vi kan vara lugna de närmaste dagarna.

Vad vet han om det? Är han expert på vulkaner?

Erik tog ett djupt bloss på pipan.

Sara, jag lovar att prata med killen i receptionen igen. Vi passar på när vi går upp och äter lunch. Okej? Men nu vill jag läsa ett tag till i lugn och ro utan att behöva tänka på lavasprutande vulkaner.

Han vände sig från henne, drack en klunk från vattenflaskan som stod på bordet intill och var snart försjunken i boken igen.

Sara var på väg att protestera, ville övertala honom att följa med till receptionen på en gång, men bet ihop tänderna och sa ingenting. Hon ville absolut inte ha en konflikt. Inte nu.

Hur kan han vara så oberörd?

Alltför spänd för att kunna fördjupa sig i en bok, lämnade hon solstolen och sprang snabbt över den stekheta sanden tills hon nådde den blöta sanden vid vattenbrynet. Hon plockade upp en stor plastflaska och ett par juicepaket som guppade intill strandkanten och lade upp dem på stranden innan hon klev ut i vattnet.

När vattnet nådde henne till midjan lade hon sig på rygg och lät sig flyta medan hon lojt gjorde lätta armrörelser. Hon såg sin solbrända kropp glänsa under vattenytan där solljuset reflekterades. Födelsemärket på vänstra låret framstod extra tydligt mot den ljusare huden.

Hon kisade upp mot stranden som löpte nedanför hotellets bungalows, var och en med små patior möblerade med ett bord och två stolar, omgivna av oleander och papegojblommor. Flera solstolar var utplacerade längs stranden, strategiskt placerade i skuggan av lummiga träd: tamarindträd, cashewträd och vackra cambirträd med blommor skiftande i lila, rött och rosa.

Längre bort stack en lång brygga ut i vattnet och bortom bryggan fortsatte stranden nedanför en hög gräsbevuxen kulle.

Erik och hon hade promenerat längs stranden och visste att innanför de lummiga träden längs stranden dolde sig fler hotell och små bungalows.

De var ensamma på stranden nu. Inga guppande huvuden syntes bland vågorna ute i havet. I vanliga fall brukade de flesta solstolar vara upptagna och folk flanera längs strandkanten.

Var är alla någonstans? Har de lämnat hotellet?

Sara tittade upp mot huvudbyggnaden där receptionen och restaurangen låg. Dit ledde en stengång mellan gräsmattor, rader av bungalows, en swimmingpool och några mangoträd. Bakom huvudbyggnaden höjde sig ett par gröna kullar, dit hotellgästerna brukade gå på kvällen för att se solnedgången.

Härifrån viken var det omöjligt att se någon av vulkanerna på ön, men hon visste att om hon klev upp på toppen av den högsta kullen skulle hon kunna se vulkanen Ranaka. En engelsman som varit uppe på en av kullarna kvällen innan hade vid frukosten pratat högt om att han sett en rökpelare med svart rök.

Det måste vara från Ranaka, hade han sagt och tillagt att han och hans fru skulle dra iväg från ön så snabbt de kunde. De hade redan packat.

Trots det varma vattnet rös Sara ofrivilligt när hon tänkte på vad hon läst om utbrottet för etthundratrettio år sedan på vulkanen Krakatau på ön med samma namn, belägen mellan Sumatra och Java. Mer än trehundratusen människor dog av lavaflöden, av jättelika tsunamivågor och av svält eftersom skördarna på ön förstördes.

Kunde Erik ha rätt i att hon oroade sig för mycket? Kanske den där röken inte var något annat än ett mörkt moln? Kunde det ryka utan att bli utbrott?

Hon tog några kraftiga simtag mot land och vadade den sista biten till stranden.

Erik tittade upp från boken när hon kom fram till honom.

Ska vi gå upp och äta något? Han lade boken ifrån sig.

Jag åker hellre in till Labuan Bajo. Jag är trött på maten här. Allt smakar nästan likadant. Där kanske vi kan få klarare besked om vulkanen.

Hon sträckte upp armarna för att låta den varma vinden torka den blöta huden, såg Eriks blickar på sin kropp och kände sig snygg och åtråvärd. Hon log mot honom och sträckte ut handen för att hjälpa honom upp.

Tror du vi hinner en omgång? Han kramade henne ömt, smekte långsamt hennes stjärt.

Varm svettig hud mot varm svettig hud.

Inte här, för Guds skull, skrattade Sara och drog sig ur hans famn.

Hon såg sig generat omkring. Men där fanns inga fler gäster. Stranden var fortfarande helt övergiven.

De plockade upp böcker, badlakan och solkräm och gick till sin bungalow för att byta om.

Ovanför trappan till receptionen mötte de Amy och Karen, två unga engelskor de blivit bekanta med. De unga kvinnorna såg vettskrämda ut, i synnerhet Amy. Hennes ansikte var blossande rött av upphetsning, hon tvinnade nervöst en ljus lång hårslinga och hade svårt att stå stilla.

Karens bleka ansikte som aldrig tycktes bli solbränt, var om möjligt ännu blekare än vanligt och utgjorde en skarp kontrast till det färgade kolsvarta håret.

Ranaka har fått utbrott! skrek Amy. Vi måste härifrån.

KAPITEL TRE

29 timmar 10 minuter

Erik

Erik och Sara stirrade på Amy och Karen.

Ranaka har fått utbrott! skrek Amy igen.

Erik insåg att han inte skulle få något vettigt ur tjejen. Hon hade för vana att alltid prata som om det var utropstecken efter varje mening, men nu var hon hysterisk.

Han bad henne att för guds skull lugna sig, ingenting skulle bli hjälpt av att få panik.

Amy drog ett djupt skälvande andetag. Hon förde ena handen till munnen, som för att hindra ett nytt skrik, och bet nervöst på en nagel.

Karen, berätta vad du vet.

Karen var den tongivande av de två. Även om Erik kunde se att hon var rädd, var hon inte hysterisk som Amy.

Jag vet bara vad han i receptionen sagt, sa Karen. Han har fått meddelande från polisen. Eller också var det någon hos borgmästaren, minns inte det konstiga ordet för borgmästare.

Bupati, sa Erik. Som om det var fråga om en språklektion.

Whatever, killen i receptionen sa att det varit ett par explosioner, att det kommer en massa aska ur kratern, till och med stenar.

Medan hon pratade pekade hon på den unge mannen i hotellets vita uniform som stod bakom disken, måltavla för ett tjugotal mer eller mindre hysteriska gäster som bombarderade honom med frågor.

Stackars kille.

Erik såg mannens frustration, kunde sätta sig in i hans ängslan, hans önskan att fly därifrån samtidigt som han ansträngde sig för att vara artig mot gästerna och svara på alla frågor. Just den killen hade alltid varit hjälpsam med ett brett leende i beredskap. Ett leende i en mun fylld av vita tänder.

Erik kunde lukta sig till Saras rädsla där hon stod intill honom. Nu skämdes han över att han tidigare avfärdat henne, sagt till henne att inte hetsa upp sig. Hon hade rätt. Men han var van vid att hon ofta oroade sig i onödan. Rädd att missa tåget, att ha glömt stänga av kaffebryggaren eller låsa dörren. Alla de gånger hon oroligt ringt Johanna när Oskar var sjuk.

Förlåt mig för att jag inte lyssnade, viskade han. Du hade rätt när du väckte mig i natt. Det kan ha varit en jordbävning, som kan ha samband med vad som händer i vulkanen. Men älskling, ta det lugnt. Vi fixar det här.

Saras gråblå ögon var uppspärrade av skräck och hon andades stötvis. Erik såg henne svälja ett par gånger och sedan forma läpparna till ett spänt leende.

Erik själv var rädd, men fast besluten att inte visa det. Det här var för helvete inte klokt. Det som omöjligt skulle kunna hända på deras semester i paradiset höll på att hända.

Vi måste härifrån! Amys röst var gäll. Vad väntar vi på. Please! Får vi följa med dig och Sara?"

Erik lade ena handen på Amys axel för att lugna henne, kände den magra kroppen skaka.

For heaven’s sake! Karen ruskade otåligt på huvudet. Vi måste skynda oss innan det blir ett rejält utbrott med lava. Och vi blir instängda på den här jävla ön. De där små utbrotten var väl bara förrätten? Karen drog på mungiporna, men hennes försök till leende blev mest en grimas.

Är det okej att hänga med er två? frågade Amy.

Naturligtvis.

Erik hade ännu inte fattat vidden av vad som höll på att hända, men så mycket begrep han att det gällde att ta det lugnt och inte få panik. Han såg på de skrämda tjejerna med bister min.

Vänta här med Sara, sa han med en ton som tjejerna inte kunde missuppfatta. Jag ska prata med killen i receptionen, höra vad som gäller. Okej?

Amy och Karen nickade lydigt, även om de såg ut att vilja störta iväg på en gång för att packa.

Erik knuffade sig resolut genom folkhopen, bad om ursäkt och blev bemött med svordomar och ilskna blickar. Han lyckades ta sig fram till disken och ställde sig framför den skärrade receptionisten som såg ut att önska sig miltals därifrån.

Varför är killen ensam i receptionen? Har alla andra gett sig av redan?

Erik avbröt killens senaste desperata försök att svara på en fråga från en hysterisk kvinna. Han spände blicken i den unge indonesiern, en blick som inte tolererade något annat än sanningen. En blick han använt i sitt jobb för att få ett ärligt svar från ett intervjuoffer.

Vad har hänt? Hur allvarligt är det?

Very serious, sir.

How serious?

Vid det här laget hade människorna närmast disken lugnat sig, lättade över att någon tagit ledningen. Tysta, utan att avbryta, väntade de på den unge mannens svar.

Sir, vi har fått information från bupatin att det varit två explosioner i Ranaka. Berget har börjat spricka och det har kommit ut tjock rök. Det har också kommit rapporter från boende i närheten av vulkanen att de sett eldsflammor. Sorry sir, ni måste packa och ta er ner till uppsamlingen i hamnen innan det blir ett rejält utbrott.

Varför kan vi inte stanna här? frågade en medelålders tysk kvinna som knuffat sig fram till disken. "Det här hotellet ligger ju långt från vulkanen, nicht wahr?"

Det kan röra sig om ett stort och allvarligt utbrott. Och då är vi inte säkra här.

I’m sorry, tillade han när han såg tyskan stirra på honom med anklagande blick.

Som om vulkanens aktiviteter vore hans fel.

Vad ska vi göra i hamnen? frågade en äldre man på bruten engelska. Är det meningen att alla på ön ska samlas där?

Nej, nej, bara alla som bor i det här distriktet närmast Labuan Bajo. Härifrån är det endast båt som gäller.

Går det inte några flyg? undrade den tyska kvinnan som tycktes ha samlat sig.

Alla flyg är inställda. Jag beklagar. Han slog ut med armarna, avslöjade djupa svettfläckar under de korta ärmarna på den vita uniformsjackan. Det är för mycket aska i luften. Det går inte att landa eller lyfta från någon av flygplatserna på ön.

Alltfler människor trängde sig fram bakom Erik och krävde att få svar. Nya svordomar, hysteriska skrik, en kvinna som grät.

De borde evakuerat oss för länge sen! skrek en man upprört. Vad är det för jävla ordning?

Receptionisten vinkade avvärjande och ropade för att höras i surret av röster i panik på flera språk.

Ta er till hamnen, jag kan inte göra något, måste ta hand om min familj. Ni har fått all information jag har.

KAPITEL FYRA

28 timmar 25 minuter

Erik

Flera av gästerna rusade mot trappan för att ta sig till sina bungalows och packa. En man snubblade i trappan och föll omkull, varpå hans fru skrek hysteriskt att han måste resa sig, skynda sig.

Vi måste gå. Sara ryckte Erik i armen.

Vänta, jag måste fråga en sak till.

Hellooo! Wait! skrek Erik till receptionisten just som mannen var på väg att lämna disken.

Please, sir, sa han och såg bönfallande på Erik, ville inte något hellre än ge sig av.

Jag har en fråga till, sen kan du ge dig av till familjen. Vad vet du om evakueringen från hamnen? Kommer det fler båtar eller riskerar folk att inte få plats, att inte bli evakuerade? Jag menar, det måste vara enormt mycket folk i hamnen.

Med bister min väntade Erik på indonesierns svar. Den stackars mannen blinkade osäkert, i synnerhet som fler gäster som stod nära Erik hade hört frågan och spänt väntade på svaret.

Mannen lutade sig fram och sa lågt att endast Erik kunde höra:

Det första passagerarfartyget som anländer är Tanaka som legat i hamn på Lombok. Sir, jag råder er att skynda på innan fartyget blir fullsatt. Sorry. Good luck!

Höjda röster hördes från den närmaste klungan av människor som trängde sig vid disken. Folk krävde att få veta vad mannen viskat till Erik.

Den stressade receptionisten vände sig mot folksamlingen och skrek ännu en gång för att överrösta allt sorl och upprörda skrik, en nästan omöjlig uppgift.

Vi har anropat bilar som kör fram och tillbaka till hamnen. Gå ut på parkeringen så får ni skjuts. I am very sorry, men jag kan inte göra något mer. Jag måste gå nu. Please.

Några av gästerna som redan packat sina väskor gick ut till parkeringen. En kraftigt byggd ryska som nyss kommit in i receptionen frågade med hög röst vad det var frågan om, vad alla människor gjorde här. Så snart hon fått reda på vad som höll på att hända skrek hon något på ryska och rusade skrikande ut från receptionen.

Ni måste ge er av härifrån, upprepade receptionisten med hög röst. Ta er till hamnen. Där finns polis och militär som hjälper er.

Den unge mannen såg urskuldande på hopen bakom disken, skakade på huvudet när han fick fler frågor. Han plockade fram en motorcykelhjälm från en hylla under disken, bad människor i vägen att flytta på sig och skyndade ut från hotellet.

Folk skrek efter honom, mannen upprepade sorry, sorry och skyndade till sin motorcykel som var parkerad utanför.

Kvar stod hotellgästerna och stirrade uppgivet efter mannen.

Erik drog sig mot utgången, ville till varje pris undvika att dras in i någon diskussion bland de panikslagna gästerna.

Vad sa de? Vad ska vi göra? skrek Amy och Karen unisont och rusade efter Erik och Sara.

Erik väntade in dem nedanför trappan. Vi måste ta oss till hamnen. Nu på en gång! Skynda er att packa. Vi träffas på framsidan av hotellet på parkeringen! Packa bara det viktigaste i ryggsäckarna. Inga resväskor.

Utan att vänta på svar småsprang han för att komma ikapp Sara som fortsatt mot bungalowen. Han var medveten om att chaufförerna inte skulle kunna köra fram och tillbaka hur länge som helst. De hade egna familjer att ta hand om. Han kunde inte räkna med någon annan transport. Vem skulle ordna det? Det fanns ingen personal kvar i receptionen.

Jag fasar för att trängas med folkmassor, sa Sara när de var tillbaka i sin bungalow. Tänk om vi inte kommer med båten? Vart ska vi ta vägen, va…"

Lugna dig, älskling. Erik kramade om henne för att hindra paniken som var på väg. Vi tar en sak i taget. Okej? Lyssna nu. Först och främst ska vi packa och ta oss ner till hamnen. Sedan tar vi reda på var vi ska vänta på det där fartyget, vad det nu hette.

Tanaka. Sara hade hört receptionistens viskning och noga memorerat namnet, medveten om att deras liv hängde på att de kom med fartyget.

Vi tar en sak i taget. Vi måste hålla oss lugna. Vad som än händer. Okej?

Okej. Sara tog ett djupt, skakigt andetag.

Hon tvingade sig att le mot honom och bytte snabbt om till ett par korta jeans-shorts och en ärmlös blus för att sedan packa ryggsäcken.

Jag lämnar kvar mina badkläder, de lär knappast ha pool på den där båten. Hon skrattade, eller försökte skratta, men det blev endast en hes hostning.

Hon plockade ned burken med snabbkaffe och ett kexpaket i ryggsäcken medan hon pratade nervöst. "Vi måste