Martta och Eero

By Marja Taussi Sjöberg

Denna historiska faktaberättelse gör nedslag i Karelen i Finland under krigsåren 1939-1944. Med hjälp av brev och minnesanteckningar återberättar Marja Taussi Sjöberg hur livet såg ut under en tid då finska män tvingades ut i strid medan kvinnorna ålades att försörja både familj och armé. Detta var också en period då en stor del av Finlands befolkning förlorade sina hem och drevs på flykt. I centrum står författarens egna föräldrar, makarna Martta och Eero Taussi. De var knappt 30 år när kriget bröt ut och Eero stationerades vid fronten medan Martta och barnen blev kvar i Karelen. Under de följande krigsåren skulle de inte ses mer än några få gånger och korrespondensen under den ofrivilliga separationen resulterade i runt två tusen brev. Brev som skildrar såväl livet i fält som vardagen för de som var kvar hemmavid. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788728131619

Book preview

Marja Taussi Sjöberg

Martta och Eero

SAGA Egmont

Martta och Eero

Omslagsfoto: Classic Picture Library / Alamy Stock Photo

Copyright © 1999, 2021 Marja Taussi Sjöberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728131619

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Inledning

D et finska vinterkriget och det s.k. fortsättningskriget pågick mellan den 30 november 1939 och den 13 september 1944. I dessa krig dog över 83 000 män och 50 000 invalidiserades. Därtill kom ett par tusen civila offer. Fredsvillkoren från 1940 och 1944 innebar att Finland fick avträda stora landområden i öst till Sovjetunionen, bland annat Karelska näset och Ladoga-Karelen. Det förminskade Finland fick motta 420 000 flyktingar. Mer än var tionde finländare (12 procent) var alltså hemlös, de flesta av dem karelare.

När kriget utbröt1939splittrades familjerna. Män inkallades och var borta i fem år med undantag av korta permissioner, om de alls överlevde. Kvinnorna fick ta hand om hemmafronten, den praktiska vardagen, barnen och de äldre. I stor utsträckning fick de också bidra till försörjningen av männen vid fronten med mat, kläder och annat för att dryga ut arméns ransoner och göra livet litet drägligare.

Hur såg då vardagen ut under kriget, hos männen vid fronten och hos kvinnorna hemma, och hur var samspelet inom familjen? Det är något som jag försökt rekonstruera i denna bok som är en faktaberättelse. Den bygger på en brevväxling mellan makarna Martta och Eero Taussi under krigsåren1939-44i Finland.

Antalet bevarade brev är ett par tusen och brevsidorna är minst dubbelt så mänga. Därtill kommer ett antal bevarade brev från Marttas och Eeros mödrar, Olga Perho och Ida Taussi. I brevsamlingen finns även brev från Eeros syskon: fyra bröder och två systrar, liksom från Marttas två systrar och två bröder. Ett tiotal brev finns även från den under kriget 6 -11-åriga dottern Mirja.

Vid krigsutbrottet1939var dessa brevskrivare, 16personer totalt, mellan6och63år gamla. Nästan allt som står i boken finns också skrivet i breven, till och med blomsternamnen. I vissa fall har dock information hämtats från Marttas, Eeros och Mirjas korta minnesanteckningar om krigstiden. Marttas och Eeros är skrivna vid 1970-talets slut. De skrev då på begäran ner vad de mindes mest från krigsåren. Mirjas minnesanteckningar är från1998, och där var målsättningen att fånga in en liten fiickas rapsodiska minnesbilder. Några »minnen« har även lämnats av Pekka som under den ifrågavarande perioden var 1-6 år.

Jag har alltså byggt hela berättelsen på dessa brev och minnesanteckningar som finns i min ägo, och jag har försökt vara så källtrogen som möjligt utan att analysera, psykologisera eller sammanfatta. Jag har försökt skriva berättelsen som om jag – i likhet med brevskrivarna – inte visste något om framtiden vare sig på kort eller på längre sikt, eller om vad som i dag står i historieböckerna om detta krig. En förteckning över brevskrivarna finns i slutet av boken.

Sordavala,

september 1939

»D et var då tur att vi lämnade Kotka i tid«, skrev Martta till Eero i början av september 1939. »Här i Sordavala har vi det bra. Mirja får en kappa av min gamla gröna och jag får en ny. Hon får klänningar och Pekka kläder. Jag kan gå på bio så ofta jag vill, men tyvärr visas det bara dåliga filmer. Vi var alla på landet igår. Ofantliga mängder blommor fanns det på ängarna, och vattnet hade sjunkit så mycket att den nya bryggan nu helt ligger på landbacken. Pappa sa att vi flyttar ut till Hakala om ryssen anfaller. Där är barnen i trygghet. Ingen vill väl fälla dyra bomber på en ynklig liten stuga! Gasskyddsutrustningen finns där redan, och vi har lagt undan mat, socker och kaffe. Socker och kaffe är för övrigt nu slut i butikerna, och salt kan man bara få ett halvt kilo åt gången. Bekymra dig inte, vi klarar oss. Men skriv. Jag känner mig så ensam efter att ha ryckts bort från det egna hemmet, från de kära tingen och från min älskades famn…«

De hade varit gifta i snart sju år. De fem första åren hade de bott i Sordavala, och där föddes Mirja 1933, hela släktens ögonsten. Den tiden mindes Martta med värme. Det var långa soliga somrar med skärgårdsutflykter ut på Ladoga, bekymmerslös tid i sommarstugan och härliga skidturer på vintrarna. Men Eero behövde ett bättre betalt kontoristjobb då familjen växte och de flyttade till Kotka, bosatte sig i ett höghus och kände sig lite som herrskapsfolk. I Kotka var Eeros släkt en känd handelssläkt, och hans mor drev där en affär, liksom hans far gjort då han levde. Pekka föddes i Kotka 1938. De hann inte bo där länge innan det började finnas oro i luften. Det världspolitiska läget blev instabilt. Skulle Finland åter hamna i krig? På Karelska näset påbörjades ett febrilt befästningsarbete. Det utfördes nästan helt av frivilliga krafter, och även Eero var där och fullgjorde sin andel, som de flesta andra männen.

Under sensommaren 1939 inkallades Eero överraskande till reservofficersutbildningen i Fredrikshamn. Och nyheterna förmedlade att Tyskland vid månadsskiftet augusti-september hade anfallit Polen. Läget i Europa var mycket oroligt. Blev det allvar av de ryska hoten mot Finland, skulle Kotka antagligen vara det första målet för krigsåtgärder från rysk sida. Det var bäst att Martta och barnen flyttade tillbaka till Sordavala, till hennes föräldrar, resonerade de. Det skulle bli tryggare och billigare så, och där kunde hon få hjälp med barnen av föräldrarna och syskonen. De packade ner hemmet i ett källarutrymme tills läget skulle lugna ner sig och Eeros utbildning vara klar i början av december.

Martta hade levt nästan hela sitt 29-åriga liv i Sordavala. Hennes föräldrar och syskon – två bröder och två systrar – bodde där, och där hade hon tillbringat sin barndom med ett stort antal släktingar från både fars och mors sida. Hennes familj hade till och med delat lägenhet en tid med en farbror och hans familj. Runt omkring henne hade det alltid funnits en mängd närstående: den egna familjen, kusinerna och grannarna och deras barn.

I Sordavala hade hon gått i flickskola, och där hade hon träffat sin blivande make. Staden var livlig och gatubilden färggrann, inte minst runt torget med folk som kom från skärgården eller från landsbygden för att sälja eller köpa. Där spankulerade skäggprydda munkar från Valamo kloster i långa, svepande kläder, busiga skolelever, slängiga gymnasister, unga ortodoxa prästelever som ibland av pur livsglädje inte kunde motstå frestelsen att sparka boll med barnen och rutschade runt i de långa kjolarna som ibland virades upp till midjan. Där fanns kustartillerister och marinkårister, flygare och seminarister, där fanns flickskolans små damer, barn, turister, hästar och hundar. Från vikarna och sunden hördes svagt buller av båtmotorer, och då och då visslade ångbåtarna på väg till eller från hamnen genom de smala, sommarstugekantade sunden mot den öppna vita sjön Ladoga strax utanför staden.

Martta flyttade med barnen till en lägenhet vid brandstationen intill torget. Där bodde också föräldrarna, pappan var brandchef. Staden var sig inte riktigt lik och även här märktes tidens oro. De gamla vännerna hade spritts ut. Hon och barnen var välkomna hos föräldrarna som hade vanan att ha många runt omkring sig, och hennes far älskade barn. Men trots att de försökte göra livet så trevligt som möjligt, trots utflykter till gamla välbekanta ställen började hon tämligen omgående sakna sitt hem i Kotka, sina saker och den älskade maken.

De umgicks livligt per brev. Dessa var ganska öppenhjärtiga, ibland rena kärleksbrev med påminnelser från tidigare vårar vid Ladogas stränder, där de bara för något år sedan förälskat strövat omkring och drömt om en underbar framtid. Det kunde vara passionerade brev som vittnade om kroppens längtan eller brev fulla av svängningar mellan besvikelse, oro och hopp, men också brev fulla av vardagshändelser och ekonomiska bekymmer.

Till Marttas besvikelse började Eeros brev bli mer och mer prosaiska, de romantiska raderna försvann. Martta kände ett sting av svartsjuka välla fram. I Fredrikshamn hade han väl tillgång till nöjen, kaféer, restauranger och flickor. Kanske höll han på att glömma sin hustru och sin familj. Aldrig att hon skulle acceptera det! Hennes brev blev retliga, hon ville att han skulle försöka komma hem, försöka få permission. Hem, ja. Om man nu kunde kalla det så. Hemmet var ju nerpackat i en källare i Kotka som de lämnat då krigsfaran blivit överhängande.

Hon ville ha tillbaka sitt eget hem, där hon kunde ange tonen och inte var beroende av andra. Och hon ville åter ha lite roligt, ja till och med lättsinnigt, levnadsglad som hon var. När allt kom omkring var hon bara 29 år. Nu skulle det passa bra med lite fest när hennes vikt äntligen gått ner till det normala efter det senaste barnet. Hon kände sig nästan lika snygg som förr. Utseendet var viktigt för henne, och det gällde att vårda sitt yttre och ha stil. Detsamma gällde Eero, tyckte hon. Han borde till exempel bära sin hatt lite snett, det var mycket klädsammare så, påpekade hon vid ett tillfälle. Men när skulle hon kunna roa sig? Utan pengar, med Eero långt borta, och barnen kunde hon ju inte komma ifrån. De gick nu före allt annat. Och det var synd om dem. De hade också fått lämna hemmet, fick vänja sig vid nya människor, och de saknade sin far. Pekka skrek efter sin pappa i en ännu ordlös längtan. Och Mirja gick numera ofta i sina egna tankar och lekar, och man kunde inte veta vad som rörde sig i hennes sexåriga huvud. Morfar fanns dock och det var lycka. Han förstod sig på barn, och Mirja tyckte att han var världens bästa morfar.

Mirja var ett livligt och nyfiket barn som var överallt, frågade och pratade. Hon kallades ibland skämtsamt för pratmoster.

Givetvis hade hon märkt att de vuxna ofta sänkte sina röster när hon kom i närheten. De viskade och hyschade. Hon visste att de pratade om krig. Det pratade ju folk på stan om också. Det var lite skrämmande. Vad kunde det vara?

Hemliga saker pågick. Ibland kom mammas kusin Axel till dem i smyg nattetid och höll sig gömd några dagar. Han hade rymt från Ryssland där han hade arbetat som chaufför vid Finska ambassaden. Han berättade med låg röst att snart skulle ryssarna anfalla, och det var bäst att de flyttade ut till landet. Städerna skulle bombas. De vuxna skakade lite misstroget på huvudena. Hur kunde Axel veta det?

Mirja hade också sett att mormor gömde kaffe och socker i lådorna under matsalsbordsskivan. Varför gjorde mormor det, hade hon givetvis frågat. Då sa mormor ganska strängt att hon absolut inte skulle säga något om det, ifall någon skulle komma och fråga om de hade hamstrat.

I ett brev skickade Eero ett nytaget foto av sig själv. Han var stilig ännu, 30 år, håret tjockt. Martta tyckte att det fanns ett nytt drag i hans ansikte. Vuxnare och allvarligare. Borta var det pojkaktigt busiga uttrycket. Höll tidens allvar på att förändra honom? Något oroad läste hon mellan raderna i brevet om att han tycktes ha några problem i skolan. Ja, han hade lätt att brusa upp och komma på kant med människor, och han hade svårt att ta order som inte föll honom i smaken. De hade också haft sina strider och gräl. Måtte allt gå bra nu. Han hade ju i så många år önskat att få gå denna utbildning. Det var så mycket arbetslöshet och utbildning behövdes för de bättre jobben.

När barnen somnat skrev Martta ett brev till Eero som var både oroligt och uppmuntrande. Det var den 13 september 1939.

Älskade man!

Har du börjat vantrivas där borta? Du verkar så rastlös och utled på tillvaron. Men försök att hålla ut och se till att du inte blir avskedad. Du kommer att få det trevligare med tiden, skulle jag tro, bara den första tidens tilldragelser är över. Jag hoppas att du ser det på det viset, att du åter får vara som en ungdom bland andra ungdomar. Du frågade om barnen längtade efter dig: Pekka var i början nästan sjuk av längtan, han gick in i ett hörn och var tyst och om man försökte säga något till honom så tjöt han bara. Mirja är redan stor, men vad hon tänker är det svårt att få uppfattning om. Hon kan redan underhålla sig själv. Men när kommer den tid då även jag kan få lite roligt?

Bara några dagar efteråt kom ett svarsbrev från Fredrikshamn:

Älskade Martta!

Jag kom nyss från soldathemmet. Där drack jag ett glas mjölk och åt en munk. Vår kvällspermission varar till klockan 01.00, men jag har ingen lust att göra något utan skriver, klockan är nu 21.08, och man får vara i fred. Jag befinner mig i ett klassrum som liknar på pricken dem i skolorna. Inga andra finns nu här och jag kan i lugn och ro samtala med dig. Pojkarna har gått på bio, på dans eller någon annanstans. Några finns kvar på logementen, de iddes inte gå någonstans. Den enda skillnaden i det här klassrummet är att här finns radio som vi får lyssna på och ska lyssna på varje dag omkring klockan 17, då militärprogrammet sänds. Reservister är här inkallade till vapnen och förra veckan gick poliserna dygnet runt i byarna och varskodde dem. I vapen finns nu åtminstone 60000 män. Nå, detta om detta. I stället svarar jag på ditt brev och till att börja med vill jag säga att var bara lugn, allting har hittills gått bra här för mig. Jag har inte tröttnat på det här stället, men den första veckan ordnade officersaspiranterna allt möjligt sattyg för oss, så att vi alla var litet irriterade. Men nu verkar allting börja gå i en jämnare lunk. Och var inte bekymrad Martta, stanna där med barnen, med tiden tar nog det här cirkuslivet slut. Förra lördagen besiktigades hela reservofficersskolan av en överste och han talade allvarligt om situationen. Förra måndagen och tisdagen var vi ute i terrängen. Vi lagade en nio kilometer lång telefonlinje och reste upp stolpar. Nu kan jag det också. I morgon fortsätter jag, god natt.

Eero September 1939 i reservofficersskolan i Fredrikshamn.

Skolans avslutningsbal skulle hållas strax före jul, skrev Eero. Men att hon skulle kunna fara till Fredrikshamn var uteslutet. Hon kunde inte lämna barnen för tre dagar, föräldrarna hade redan ställt upp så mycket, hon hade inga lämpliga kläder och saknade pengar. Varenda mark behövdes till det nödvändigaste. Men gud, som hon ville dansa och ha roligt, åren tycktes ticka i väg, och livet blev bara gråare och tristare för varje dag som gick.

Martta tyckte att hon fått försaka så mycket, men som det nu var var hon tvungen att glömma och gömma sina egna behov. Det sved i hennes hjärta att höra Pekka ropa efter varenda främmande karl: pappa, pappa. Om det ändå snart blev vinter och jul. Då skulle de äntligen få vara tillsammans. Allting skulle vara som förut, Eero hemma och krigshotet över. Varför i herrans namn skulle ryssarna bry sig om Finland?

Dagarna blev mörkare och mörkare. Martta tyckte att den annars så livliga staden blev tyst och tråkig. Alla bekanta försvann. Mot slutet av september började dock reservister strömma till, och det livade upp staden; alltid fann man någon att prata med, även om de här männen påminde om krigsfaran.

I slutet av september var Marttas pengar helt slut. Hon skrev till Eero att »stackars gubben min, nu är vi fattiga. Jag har förpantat dammsugaren och symaskinen och nu har vi inget mer som vi kan förpanta, och jag har inga pengar för att återlösa dem.« Hon ville inte låna mer av sina föräldrar. De behövde sina slantar för eget bruk och hennes far började bli krasslig. Dammsugaren sörjde hon inte. Men symaskinen. Den behövde hon för barnens kläder, den behövde hon för egen sysselsättning och skaparglädje. Hon hoppades att Eero kunde fara till Kotka och se till att få symaskinen återlöst. Eeros mamma kunde kanske lägga ut pengarna?

Tre kvällar i veckan skulle nu alla i Sordavala delta i kurser där man undervisades i hur man skyddade sig mot gas och bomber, hur man gav första hjälpen. Kvinnorna gjorde gasmasker, stora som små. På stan uppenbarade sig den första gengasbilen och väckte förundran. Det var bara att stoppa kol i aggregatet och tuta och köra. Till brandstationens gårdsplan kom det mängder av karlar för att glo på vidundret och bevittna att bilen verkligen surrade på kol.

Alla pratade om krig och hamstrade förnödenheter. Rykten gick att sockret var slut även i hamnstaden Kotka och nästa månad skulle det sättas på kort. Marttas far beställde massor av potatis, kålrötter, rågmjöl och allt man kunde få tag i, så att de skulle slippa svälta i första taget. På stan pratades det om att man inte behövde befara att ryssarna skulle komma till Finland, i varje fall inte om engelsmännen uteblev.

Martta ville inte höra talas om krig, hon ville inte ta till sig krigsfaran. »Vilken kvinna ville det«, skrev hon till Eero. Hon skrev att han redan skulle börja leta efter lämpligt arbete, så att de kunde börja om sitt liv i ett eget hem. Tidigare gräl och missförstånd skulle slätas över, den kommande julen skulle bli bättre och gladare än alla tidigare, och givetvis skulle det vara fred, så skulle det alltid vara. Och de skulle älska med varandra nätterna igenom flera veckor i sträck.

Sordavala,

oktober 1939

N u var det uppenbart att landet stod på tröskeln till krig och spänningen ökade. Familjen rustade för snar flyttning ut till Hakala. Martta packade ner sina få värdeföremål, värdepapper och varma kläder åt barnen. De skulle fara med båt, motorn var framtagen och bränsle sparat för detta ändamål.

Fästningsarbeten utanför staden avbröts och männen inkallades till militärtjänst. Brandbilarna fördes undan från brandstationen. Den 8 oktober skrev Martta till Eero att hon gjort gasmasker åt barnen och nästa dag skulle hon framställa sådana åt sig själv, modern och brodern. Gasmaskerna gjordes av gasväv eller flanell och var avlånga påsar som fylldes med aktivt kol och försågs med knytband. »Gud give, att man slapp använda dem«, skrev Martta. Pekka fyllde samma dag ett år och fyra månader, skrev hon