John, Jerry och positivet : John och Jerry på fortsatta äventyr : berättelse för pojkar

By Anders Eje

John och Jerry är ute på äventyr. De har nått Jamaica och hettan är tryckande. De har haft några behagliga dagar på den lugna och fridfulla ön. Två dagar av mys och behag får vara nog och John har någonting i kikaren. Det är dags att dra med sig kompisen på nya, mer färgsprakande äventyr. Han riktar deras gemensamma kikare mot en grannö. En ö som är allt annat än fridfull med blodiga revolutioner: Kuba. Nya hårresande upplevelser väntar för den orädda duon...Böckerna om pojkarna John och Jerry är en äventyrssvit från 1930-talet. Duon reser till exotiska platser för äventyr.Äventyrssvit från 1930-talet om pojkarna John och Jerry. Duon reser till exotiska platser för äventyr.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 30, 2023
• ISBN: 9788728526507

Book preview

Anders Eje

John, Jerry och positivet

John och Jerry på fortsatta äventyr : berättelse för pojkar

SAGA Kids

John, Jerry och positivet : John och Jerry på fortsatta äventyr : berättelse för pojkar

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526507

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

JOHN, JERRY OCH POSITIVET

I.

JERRY FÅR SILVERKEDJA.

John och Jerry hade vandrat hela dagen och kände sig rätt trötta. Värmen hade varit tryckande — även efter Jamaicaförhållanden — med mycket sol och snålt utmätt skugga. Men nu hade de nått fram till ett väldigt bomullsträd vid sidan om vägen vars ur jorden framspringande rötter riktigt inbjöd till vila. Som ett ofantligt ljusgrönt moln välvde sig trädets krona mellan himlen och jorden och släppte inte igenom en enda liten solstråle.

— Det känns faktiskt riktigt svalt här, eller hur, Jerry? utbrast John och sjönk ned på en rot, som buktade sig lik en vresig orm ovanför den gröna vägkanten.

Och apan svarade på sitt sätt med en vig klättring runt trädstammen. Jerry ville visa att han ännu hade gott om krafter kvar, men hur det var kändes det rätt skönt att få slå sig ned på sin herres axel och pusta ut ett tag. Det kunde heller inte skada att i lugn och ro få njuta av utsikten.

Landskapet som utbredde sig framför dem var obeskrivligt vackert. Långt i fjärran tornade de mäktiga Blå bergen upp sina i tusen fina färger skiftande, mjukt vågiga ryggar, som smektes av genomskinliga molnslöjor, vilka varje ögonblick växlade form och nyans. Än var det som om en osynlig danserska smugit sitt flortunna släp över bergskammarna, än tycktes någon målargubbe på de högst belägna molnen roa sig med att skvätta ned färger från sin palett i sådan rikedom att de verkade röd och gul och blå snö. De gröna bergssidorna skymtade under en violett ånga och dalarna nedanför lågo begravna under en blomprakt, som kunde ta andan ifrån en. På dalens botten närmast under deras fötter rann en silverglänsande flod, vars vatten gnistrade så skarpt att det nästan gjorde ont i ögonen.

När John sett sig mätt på all denna prakt började han fundera. Han lät de två närmast föregående dagarnas erfarenheter passera revy och försökte komma till ett resultat beträffande affärerna. Det gör en klok pojke alltid när han står i begrepp att byta vistelseort och det var just vad John hade i kikaren. Han tänkte lämna Jamaica och ta sig över till Kuba — trots att Jamaica var en fredlig och lugn ö och Kuba härjades av revolutioner, som i blodiga vågor sköljde den mångbesjungna ön från öster till väster, från Havanna i norr till Santiago de Cuba i söder. Men dessförinnan ville han som sagt riktigt tänka efter hur han hade det ställt.

När han steg i land i Kingston — för andra gången — kände han sig som en kung och en Krösus. Väl insydda under rockfodret bar han de pengar han fått efter uppgörelsen med Old Peter för infångade sköldpaddor och Jerry kråmade sig på hans axel. Från Hamngatan till den snälla lady Geraldines palats var inte många minuters promenad och dit styrde han genast stegen — bäst att bita i det sura äpplet så gott först som sist. Naturligtvis inte för att det var surt att betala igen pengarna hon varit nog hygglig att låna honom, men han förstod att hon inte skulle tycka om att han nu definitivt tackade nej till hennes välvilliga förslag att låta honom genomgå den där lantbruksskolan.

Den sagolike betjänten i silver och rött öppnade för honom och kände genast igen honom. Mylady skulle bli så förtjust, förklarade han och det måste man säga att hon också blev. Chokolad med gräddbakelser och syltade bananer kommo på bordet i en fart och lady Geraldine frågade intresserad, hur det gått med den där mystiska expeditionen. John berättade ganska utförligt om sina äventyr på Sköldpaddsön — ty det tyckte han att han var skyldig den hyggliga gamla damen — och när han kom till slutklämmen, att han satt där med nära fyratusen kronor på fickan, gjorde mylady stora ögon, men det allra bästa var att hon själv genast kom på den tanken att han nu kunde stå på egna ben.

— Och vad har du nu för planer då, John? hade hon frågat.

Han berättade och hon lyssnade intresserad. Men när han kom till den förestående Kubavandringen ruskade hon betänksamt på huvudet.

— Vet du inte att folk skjuter ihjäl varandra där, kastar bomber i vartenda gathörn, ställer till med eldsvådor och sticker varandra i ryggen med långa knivar?

Jo, det visste nog John, men han trodde inte det var så farligt för hans vidkommande. Han var ju ingen revolutionär och brydde sig inte om politik. Sverige var ju neutralt och en fjorton års svensk pojke, som helt fredligt strövade omkring på vägarna med sin apa och sitt positiv — dem skulle man säkert låta gå i fred. Och fast lady Geraldine inte tycktes vara så alldeles säker på den saken ville hon inte göra John missmodig, när han nu en gång fattat sitt beslut, varför hon räckte honom handen till avsked och önskade honom all lycka på färden — sedan hon först trugat i honom ett par gräddbakelser till — och Jerry kunde inte ens grymta fram sitt farväl, för hela sin lilla mun hade han proppat full med jordnötter.

Sedan denna första plikt mot det förflutna väl var undanstökat tog John itu med nummer 2. Han måste skriva några rader till Bob Turner och tala om för honom hur det hängde ihop med skatten. Sitta och peta med penna och papper var inte något jobb som John älskade just, men vad som måste göras måste göras, och i posthuset klarade han klabbet vid en av pulpeterna där.

»För att du inte skall känna dej alltför snopen», skrev John, »skickar jag dej här 10 bagare. Det är inte mycket, det erkänner jag, men bättre något än intet, och jag måste ta vara på mina slantar, som du förstår, för man vet aldrig vart det kommer att peka med den här turnén och till Amerika måste jag. Och kommer ni över med din båt till Havanna eller Honduras eller någon annan av dom där städerna i Mexikanska viken så hör efter på postkontoren om där finns något meddelande till Robert Turner Esquire, för då är det från mej och tjing tjopp på dej nu, för jag får stå och skriva och det är marigt i hettan med många hälsningar från John. Jerry sitter här på pulpeten och tittar på och ber att få hälsa. Han skall få en uniform i rött och silver, för det ser sabla snoffsigt ut. Punkt och adjö.»

Positivet, som John köpte i samma musikaffär vid King Street, utanför vars dörr han var på vippen att bli överkörd av lady Geraldines Packard, kostade 175 kronor. Hemska pengar, men så var det också extra klämmigt med nickelbeslagna hörn, förgyllda kanter och en amerikansk örn målad på framsidan i lysande färger. Det kunde spela tre melodier, Cavalleria Rusticana, Donauwellen och någonting som hette Sultan-polka och Sultanpolkan tyckte Jerry bäst om. Det riktigt spratt i den; man kunde faktiskt inte stå still när Sultanpolkan gick, och Jerry hade uppfunnit några särskilt komiska piruetter till den, kombinerade med baklängesvolter, som måste slå an på den mest kräsna publik. Vad John beträffar tyckte han nog bäst om. Sicilianan ur Cavalleria, trots att en av de högsta tonerna saknades i den — i stället för tonen hördes ett läte, som påminde om pipet från en astmasjuk gumma i en backe — vilket John också påpekat för mannen som sålde instrumentet.

— Alldeles riktigt, svarade denne med ett sympatiskt grin och pekade på prislappen, som bar prissiffran 350:—, det är ett fabrikationsfel, det är hål på esset, eller vad det nu kan vara för en ton. Men bara för det lilla hålet rabatterar vi femtio procent och det är väl