Jonas' Amerika sådant Jonas skildrat det

By Anders Eje

"Jonas' Amerika" är en biografi om Jonas Q. Andersson, en berest och belevad man, och hans förhållande till det gigantiska landet i väst under 1900-talets början. Jonas berättar för Eje om sina färgstarka upplevelser i det land han har kommit att älska och som han håller nära om hjärtat. Som när han stiftade bekantskap med The Red Light District i Chicago eller sin bekantskap med den besynnerliga domaren Lynch. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2023
• ISBN: 9788728526477

Book preview

Anders Eje

Jonas' Amerika sådant Jonas skildrat det

SAGA Egmont

Jonas' Amerika sådant Jonas skildrat det

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1933, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526477

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD

Som skildrar krönikörens första sammanträffande med Jonas Q. Andersson.

N ågon dag i början på maj månad 1930 irrade jag omkring på mellersta Sveriges landsvägar. Min avsikt var att köra till Örebro, men bilen — bilar kan ibland vara envetnare än mulåsnor — hade andra planer. Vid en avtagsväg vred ratten sig ett halvt varv åt vänster och så var jag ute i oprickade farleder. Var? Gud allena vet! Men det var en sådan dag, då man tyckte att det egentligen kunde göra detsamma var man hamnade; det var inte den första sommardagen — den hade marssnön dränkt för längesedan — men det var en pålitlig vårdag med sol och värme och fågelsång, så det värkte i öronen. Jag lät kärran rulla vidare och tänkte att alltid finns det väl någon liten håla i änden på den smalnande landsvägen.

Det var då jag fick se dem. Först bilen, som stod fint körd åt sidan under en försiktigt grönskande björk, och strax därpå herrarna mitt i solskenet kring en på marken utbredd filt, från vilken det gnistrade av glas och buteljer.

Herrarna, ja! Det var summa tre — och en underligt sammansatt trio, socialt sett. Nummer ett, han som just lade ifrån sig thermosflaskan, föga olik Salomo i all hans härlighet, var iklädd K. A. K:s förnämliga uniform och guldbokstäverna i hans mössa gnistrade mot solen, en högväxt, smärt herre — han hade rest sig upp, när jag bromsade in bilen — med fint skuret ansikte, håret lätt gråstänkt vid tinningarna och spjuvern spelande ur ett par blå ögon. Nummer två satt på marken på skräddares vis med benen i kors, men med någon skräddare hade mannen tydligen inte haft förbindelse på många herrans år — Strixkolingen från 90-talet var nästan som skuren ur en modejournal i jämförelse med honom — men det lingonfärgade ansiktet återspeglade samma okomplicerade livsglädje, som var den tiden förbehållen. Nummer tre slutligen halvlåg med ryggen mot en trädstam och betraktade med filosofiskt begrundande min sina nakna tår, som han på det mest lekfulla sätt i världen klippte med. Mannen bar ett långt, ovårdat vitt skägg, ur vilket en med brokig maggördel försedd, tjock havannacigarr stack upp som fyrbåken ur ett skummande hav.

— Förlåt att jag stör, sade jag och lyfte på hatten, men kommer man till Örebro, om man fortsätter fram den här vägen?

Med utsökt artighet tog gentlemannen i K. A. K.uniformen ett par steg närmare min bil och lättade på mössan.

— Beklagligtvis har min herre råkat på avvägar. Det kan hända oss lite till mans, fortsatte han med en humoristisk sidoblick på sällskapet i gröngräset. Har min herre ingen karta?

— Nej.

— Var då god och stig ur bilen, så ska jag visa er hur ni bör köra för att komma till Örebro.

Han gav mig ett tecken att följa med bort till filten. Vitskägget flyttade blicken från sina tår och fäste den på mitt ansikte, varefter den gick vidare och stannade vid en halvtömd flaska Napoleonkonjak — en skriftligen avfattad protest kunde inte varit tydligare! — Den lingonröde däremot tycktes liksom djupna i färgen av tillfredsställelse över vad han trodde vara ett nytt tillskott till den sällskapliga samvaron. Han nickade och log, visande ett par rader skadade tänder, och hojtade:

— Välkommen i det gröna!

Så vecklade K. A. K.-herrn upp sin karta och på mindre än en minut var orienteringen klar. Det visade sig att jag följt en väg till Tysslinge och att jag måste vända om tillbaka mot Vintrosa.

— Tackar allra mjukast! Och så lyfte jag än en gång på hatten och ville vända tillbaka till bilen.

— Helloh! utbrast gentlemannen med lägre röst — och nu lade jag märke till det amerikanska tonfallet —, sällskapet är en smula blandat, men kanske ni i alla fall har lust att svälja ned förtreten i ett glas konjak?

Vem kan stå emot en så älskvärt framförd invit? Inte jag! Dessutom var min nyfikenhet väckt. Kontraster ha alltid intresserat mig och det föresvävade mig att jag skulle få kassera in lösningen på ett problem, om jag stannade kvar. Jag tackade alltså ja. Men först måste något göras — jag är rädd för att vi båda två var lika medvetna om det brott vi höll på att begå mot svensk etikett: här hade vi växlat minst ett dussin repliker utan att vara presenterade för varandra! Vart skulle det ta vägen? Gentlemannen sträckte fram handen, blundade med vänstra ögat och sade:

— Jonas Q. Andersson.

Jag förstod. Jonas Q. Andersson föredrog av förklarliga skäl att uppträda inkognito. Varför inte? En ann’ kan vara så god som en ann’ — jag tryckte den framsträckta handen, blundade med högra ögat och sade:

— Anders Z. Jonasson.

Och så kunde vi talas vid om vad som helst, vilket vi också gjorde. Vitskägget fann sig i det oundvikliga, nickade vårdslöst, utan att ta cigarren ur skägget, och anvisade mig med ena foten en plats bakom det oupptagna hörnet av filten, medan den lingonfärgade gav mig ett kraftigt slag på axeln och försäkrade, att nu skulle jag »jäklar anåda få se på saker». Och så uppmanades Jonas att fortsätta sitt anförande, där det vid min oväntade ankomst blivit avbrutet.

Anförandet i fråga anknöt till konjaken, Napoleonkonjaken. Vitskägget hade i förbigående nämnt, att Napoleon nog »hade sina sidor», men att hans förhållande till konjaken föreföll en smula dunkel, och det var detta, som uppkallat Jonas till en bländande utredning i den studentikost burleska stilen, där både Löpar-Nisse i Värmlänningarna, Napoleons marsch över Alperna, Bernadotternas stamfar, pyramiderna i Egypten och »de tusen år, som från deras toppar blickade ned på konjaken» figurerade i en stollig fandango. Munnen på den lingonfärgade öppnades mer och mer — det föreföll som om han tyckte att öronen inte räckte till att lyssna med — men Vitskägget rynkade ögonbrynen. Han förklarade sig inte vilja bestrida att Jonas’ framställning var riktig (han hade själv hört något liknande i sin ungdom, när han var i aktiv tjänst hos svenska legationen i Paris), men han undrade, om man inte överdrev Napoleons roll i förhållande till konjaken. Hade man kanske inte nyligen fått bevittna, att Greta Garbo förklarat sig inte ha ett dugg att skaffa med den där metoden för borttagande av generande hårväxt, som i hennes namn gjorde sitt segertåg över hela världen? Med konjaken var det ju visserligen en helt annan sak — här kunde sakkunskapen konstatera ett tydligt tidssammanhang mellan Napoleon och druvan från adertonhundravått — — varpå Vitskägget förde det fyllda glaset till läpparna och tömde det i ett enda drag, sedan han med någon svårighet frigjort cigarren från skäggets urskog.

— Jaha, smackade han, Nappe, lilla Nappe, inget tvivel om den saken. Äkta vara. Tro mig!

— Tvåstjärnig eau de vie, viskade Jonas i mitt öra. Och jag förstod honom än en gång; han vill inte att jag skulle anse honom mer tokig än han verkligen var!

Högt sa han:

— Drick ni bara, gubbar! Jag har en flaska till av samma sort.

Vitskägget och Den lingonfärgade bytte en blixtsnabb blick — den sade tydligare än ord: — Karl’n har absolut en skruv lös! Men båda herrarna sträckte girigt fram sina glas. Lingonfärgen på nummer två började anta en skiftning, som mer påminde om blåbär, och han satte i gång med att gnola på en visa, som tycktes handla om »Hemma bränner gubben far», medan Vitskägget envisades att föra en verserad, filosofiskt betonad konversation. Han hade sett en stor del av världen på den tiden han intresserade sig för fosterlandets utrikestjänst. Afrikanska rivieran var inte dum, men fy fan för Amerika. Var det någon av herrarna, som varit vid Afrikanska rivieran? Jaså inte! Nå, i Amerika då? Jo, svarade Jonas blygt, — han hade varit över där ett spadtag.

— Nå som tusan! utbrast Vitskägget. Vad gjorde du där, Jonas?

— Gjorde affärer med kurvor, feståni, gubbar.

— Hä? stötte Den lingonfärgade fram och tappade underkäken.

— Ursäkta, stack jag in, vad sorts kurvor?

— Ingenting kan vara enklare, försäkrade Jonas och slöt långsamt vänstra ögat, i Amerika, feståni, gubbar, rätar dom ut vägarna — precis som dom gör här — och då blir det en massa vägkurvor över, som dom kan sälja rätt så billigt. Då höll jag mig framme och köpte, feståni. Sen steg priset och då sålde jag.

— Men varför steg priset? frågade Vitskägget.

— Ja, säj det! återtog Jonas. Varför stiger prisen? Efterfrågan, förmodar jag. Det blev en fullständig rusning efter kurvor ett tag.

— Då tjänte du bra med pengar, Jonas, sa Den lingonfärgade beundrande.

— En sjujäkla brass, försäkrade Jonas och lät flaskan gå runt ett nytt varv.

— Och vad jobbar du nu med, Jonas? undrade Vitskägget.

— Jag arbetar på luffarnas sociala likställighet med noblessen, förklarade Jonas allvarligt.

— Åhöm! lät Den lingonfärgade, som inte visste om han skulle känna sig smickrad eller fatta humör på luffarnas vägnar. Han kastade en villrådig blick på Vitskägget, som med tankfull min följde den ringlande cigarrökens lätta spiraler mot en vårligt blånande sky.

— Och nu bor du i Stockholm, feståss? fortsatte den gamle, som tydligen saknade lust att diskutera detaljerna i Jonas’ sociala program. Jag är rätt bra hemma i Stockholm, jag. Var nånstans bor du?

— Ett stycke ned på Drottningholmsvägen.

Bägge kumpanerna brusto på en gång ut i ett skratt, som tolkade deras förtjusning över att definitivt ha kommit till, klarhet. Låg inte Konradsberg vid Drottningholmsvägen? Jo visst. Jonas var tokig. Någon annan förklaring på hans uppträdande kunde inte finnas.

Jonas reste sig upp och sträckte på sin långa lekamen.

— Jaha, gubbar, sade han, nu får vi bryta upp, den här herrn och jag. Vill ni sitta kvar vid kaffet och konjaken, som det brukas i England, så får ni behålla både filten och buteljen. Och här har ni en tia var till eftersläckningen.

Varpå Jonas räckte dem var sin sedel. En vältaligare blick har aldrig växlats mellan två augurer — intet tvivel längre: välgöraren var skvatt galen. Men en vis levnadsregel lär att man aldrig skall vägra att ta emot pengar, och denna regel — eller åtminstone dess tillämpning — kände tydligen både Vitskägget och Den lingonfärgade till. De togo emot, tackade knapphändigt och viftade ett överseende farväl åt oss, när Jonas och jag satte bilarna i gång mot Vintrosa och Örebro…

Före middagen på Stora Hotellet kastade vi pseudonymerna. Det slog mig ögonblickligen som en uppenbarelse, att jag sett både Jonas’ verkliga namn och hans porträtt i alla Stockholms tidningar dagen förut. Nu hade jag det — en uppmärksammad 50-årsdag! Och Jonas bekräftade själv faktum: den bekante affärsmannen hade med ungdomlig blygsamhet på livets middagshöjd flytt från hyllningar och telegram och tal och kalas och kastat sig ut med sin bil på mellersta Sveriges landsvägar på jakt efter en människa, som han kunde göra glad och förnöjd på sin högtidsdag. Han hittade två, Vitskägget och den sedermera lingonfärgade, han hade bjudit dem på skjuts och frukost i det gröna, frukost med sill och potatis, kalla biffar och varma ägg och köttbullar och aprikoser från Californien och eau de vie ur Napoleonflaskor (för högtidens skull). Gästabudet hade inte blivit alldeles misslyckat — det frusna hos gästerna hade tinat upp, det bundna hade lossnat. Vitskägget blev filosof och fick användning för en längesedan svunnen tids överlägsenhet, kamraten glömde sin vitkalkade fientlighet mot allt och alla, han blev varm och röd och välvillig och glömde för några timmar sitt hat och sin svält.

— Det var naturligtvis idiotiskt, sa Jonas, men när man själv en gång varit lika illa däran får man en underlig föreställning om betydelsen av en stunds befrielse från den mardröm, som livet är för en del arma satar. Att jag blev tagen för en dåre ligger bara i sakens natur. I Amerika…

Jonas tystnade.

— I Amerika?

Jonas kisade med ögonen som om han sett ut över ett landskap, där det ena perspektivet inte kunde komma omsams med det andra. Men så ryckte han på axlarna.

— Äsch! sade han. Det är en lång historia. Den började med en biljardstöt och slutade med 50 kilogram tandläkargummi…

— Och mellan biljardstöten och gummit?

Jonas satt tyst ett ögonblick.

— Kära du, sade han (ty så långt hade vi hunnit i förtrolighet), det är som sagt en lång historia, den orkar du aldrig med.

Jag orkade med den — utan svårighet. I korta repriser, alltför korta, fick jag under de följande åren till livs historien om en svensk mans öden och äventyr i Amerika. Jonas är inte den förste, inte den hundrade, inte den tusende, som bitit sina tänder ömma på det brödstycke av granit, som Amerika så frikostigt bjudit den svenske invandraren, men han är en av de få, som lyckats och kommit hem igen med potten räddad. Men även bland detta relativa fåtal företräder han, synes det mig, en rätt ovanlig nationell typ — svensken, som slog Amerika med Amerikas egna vapen, som visade att Amerika, även på hemmaplan, ingenting har att säga till om, när det kommer en gosse, som kan ett litet kick, som är styvare än de andras.

Jag glömmer aldrig den gången, när Jonas med av övertygelse vibrerande stämma yttrade:

— Om man bara kan en enda sak — även om det är något så löjligt som att stå på ett ben — bättre än andra människor, så har man chanser att slå sig fram i livet och tilltvinga sig respekt i ett land, som i likhet med Amerika betraktar — eller betraktade — svenskarna som en samling pundhuvuden.

Jonas kan inte stå på ett ben längre än andra människor — åtminstone så vitt jag vet — men han satt inne med en annan speciell färdighet, som han drivit upp till mästerskap. Vari denna består skall snart varda uppenbart för läsaren. Det värdefulla är, att den satte honom i tillfälle att lära känna Amerika inifrån och nedifrån. Han blev intim med gangstern på kortare tid än det tar genomsnittsturisten att göra sig bekant med Broadway, och i New Yorks och Chicagos spelhålor rörde han sig som fisken i vattnet. Hans iakttagelseförmåga sviker inte på någon enda punkt — lika litet som hans minne — och vad han först av allt måste lära sig var att med glatt humör möta livets svårigheter och vrånghet. Jonas tror — och det gör jag med — att hans erfarenheter i den vägen kan vara till nytta för folk, som har lätt att kasta yxan i sjön och med misstro betrakta morgondagens möjligheter. Det är detta, som utgjort drivfjädern till förverkligandet av denna bok, det är den tanken, som föresvävat Jonas, när han lät övertala sig att ge offentlighet åt sina minnen. Själv är han en sträng censor — inte på en enda punkt har han låtit krönikören förbättra eller försköna sanningen. Skulle boken därför beskyllas för att vara »omoralisk» kan Jonas med skäl svara — »Den är inte mer omoralisk än verkligheten själv». Håll till godo!

Stockholm i aug. 1933.

A. E.

FÖRSTA KAPITLET

I vilket Jonas prövar hållfastheten hos två gamla ordspråk.

E n liten klunga människor hade samlats utanför Allmänna tidningskontorets fönster vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Nyss stod där två, så fyra — så växte skaran hastigt. Det dröjde inte länge, innan den rätt smala trottoaren snett emot Operan var spärrad — den, som hade bråttom och ville förbi måste stiga ned på torget. Och det kunde man göra utan fara för livet den tiden; de trött framlunkande droskhästarna veko beskedligt undan utan maning från de halvsovande kuskarna och cyklisterna voro inte talrikare än man kunde hålla ett öga på dem. Under hovarna på hjältekungens häst mitt på torget trängdes inga lackerade biltak och ordet trafikkonstapel var inte uppfunnet. Arsenalsgatans mynning hade aldrig genljudit av andra hornsignaler än dem vaktparadens trumpetare lät smattra fram och lagerträden på trottoaren framför hotell Rydberg stodo så trygga i sina gröna tunnor, som om de framryckande bankfasaderna aldrig funnits till.

Inne i tidningskontorets fönster hade man just hängt upp en prydligt textad affisch, ett säkert tecken på att något ovanligt var i görningen. En äldre herre längst bort i kön — trots junivärmen bar han en lång, blå vinterrock med sammetskrage — höjde sig på tåspetsarna; han kunde läsa rubriken på affischen: Sympatiyttringen för kung Oscar, men inte vad som fanns att läsa under den. Förargligt — hela Stockholm talade inte om något annat! Oberoende av politisk färg eller social trosbekännelse hade stadens samtliga morgontidningar med en underström av gillande skildrat den spontana hyllningen för kung Oscar ute på Rosendal, när budet om det norska trolöshetsbrottet nådde huvudstaden. En ensam herre vid ett ensamt bord på Hasselbacken hade rest sig upp och med några ord direkt ur hjärtat tagit initiativet till vad som småningom växte ut till en folkvandring med Rosendal som mål. Där hade initiativtagaren, som tydligen nyss hemkommit från Amerika, med några enkla och hjärtliga ord till landets fader givit uttryck åt bl. a. svensk-amerikanernas sympatier och kungen hade rörd tryckt talarens hand. Vem var denne man med hjärtat på rätta stället?

Framför den gamle herrn i vinterrocken reste sig en ljusgrå, väl modellerad ryggtavla med tvärskurna axlar. Till dessa axlar hörde ett ungdomligt huvud och en frisk, rödlätt kind, men nacken såg man inte mycket av, ty den unge mannen hade skjutit halmhatten så långt tillbaka i nacken, att den vilket ögonblick som helst tycktes hota att falla av. Herrn i vinterrocken höjde handen och vidrörde den andres armbåge.

— Ursäkta, sade han halvhögt, vad står det på det där plakatet? Vet man vem det var som…

Den unge mannen i halmhatten vände sig om och nickade:

— Ja, svarade han artigt, det vet man. Han som anförde tåget till kungen var en svensk-amerikansk banker, som heter Walter W—n.

— Jaså! Hm! En svensk-amerikan!

— Ja, sade den unge mannen och makade hatten till rätta. Det ser ut som om man måst resa över till Amerika för att få kurage till något, som liknar en handling. God morgon.

Han gled ut ur klungan och styrde trottoaren fram, ned mot Drottninggatan. Han gick med dröjande steg — det låg något tveksamt över hela hans uppträdande. Den blick ur ett par blå, öppna ögon, han skickade ut över torget, lyste just inte av det livsmod och den segervisshet, som en nyss inkasserad framgång väl kunde motiverat, och pannans skarpa veck tydde inte på någon starkare betonad belåtenhet med tillvaron. Måsarna skreko ovan strömvirvlarna och borta under Kastellholmen kröp en gnistrande vit långfärdsbåt ut mot vidare vatten. Ett ögonblick blev den unge mannen med halmhatten stående på trottoarkanten, kisande ut mot det solglittrande vattnet — måsen var fri och kunde flyga vart han behagade, och ångaren skulle snart löga stäven i vatten, som skvalpade mot andra, fjärran stränder, men från och med i morgon skulle han själv vara fjättrad bakom en gammal, murken pulpet hos Lambeth & Co. vid Drottninggatan, under ett grått fönster, som med blinda rutor stirrade mot en evigt lika grå mur. För hur lång tid? Vad var det chefen hade sagt?

— Lönen är inte stor, det erkänner jag, men om du sköter dig bra kan du få påökt om tre år.

Tre år! Tre gånger trehundrasextiofem dagar! Då skulle han vara tjuguåtta år — på god väg mot de trettio! Och då var endast den allra första etappen av hans slaveri tillryggalagd. Sannerligen ett muntert perspektiv!

Utanför de stora fönster, som skilde Rydbergs bar från trottoaren, hejdade den unge mannen på nytt sina steg. Av de fyra kronor han föregående kväll förtjänat hos gubben Druva i Gamla stan hade han fortfarande hälften i behåll. Drinken kostade sjuttiofem öre och förtärde man den vid disken slapp man undan drickspengarna. Den unge mannen steg in, hälsad av den runde, rosige rolighetsministern med ett välkomnande leende.

— En Prince of Wales.

Redan den första klunken lättade. Den unge mannen tog stöd mot en av de höga, läderklädda stolarna, lät vänstra foten vila mot mässingsstången och med en karakteristisk knyck på nacken fick han halmhatten att förflytta sig bakut igen. Plötsligt föll det honom något in — om man med lätt hand skulle beröra sina bekymmer för Gustafsson? Kanske skulle hans ljusa syn på tillvaron kunna stänka litet rosenkulör över en situation, som nyss förefallit så grå och hopplös? Mellan första och andra klunken ur glaset gjorde den unge mannen ett blixtsnabbt överslag av vad som inträffat för att få tag på den riktiga ändan att börja nysta i.

Det var nu nästan på dagen fyra månader han gått arbetslös. Alla platser på kontor och lager tycktes med ens igenstoppade av släktingar till chefer och souschefer, och hade man inte haft den lilla talangen, som försiktigt kunde göras gällande om kvällarna, hade man väl fått svälta ihjäl. Mornar och förmiddagar gingo ju åt att luffa omkring och söka jobb — och den här förmiddagen hade varit de andra lik. Med betygsavskrifter i ena fickan och klipp ur annonsspalterna i den andra hade han prövat sin lycka både på Söder, i Stan mellan broarna och Norr. Norr hade han sparat till sist, Norr trodde han minst på, ty där tycktes just de där affärsmännen ha etablerat sig, som hade hela arméer släktingar i reserv för eventuellt vakanta platser. Och så visade det sig helt oväntat att det var Norr, som skulle räcka honom brödstycket.

Utanför den gamla, slitna porten vid Drottninggatan hade han gripits av det där missmodet, som brukade tjänstgöra som varningssignal. Man skall tro på sin seger för att vinna den, hade någon sagt, men han trodde inte. De hundra och åter hundra nederlag han lidit hade tillfört hans tvivel riklig näring och samtidigt undergrävt hans tro. Ibland hade han känt sig säker på sin sak och tack vare denna säkerhet kunnat uppträda med frimodighet och segervilja — och ändå hade det slagit slint. Hur i herarns namn skulle han då i en dylik Waterloostämning kunna göra sina egenskaper gällande inför chefen hos Lambeth & Co.? Fiaskot var på förhand givet! Vad var det då för krafter, som drevo honom in i porten och uppför de mörka, smala trapporna? Något, som var starkare än hans vilja och intuition: envisheten, trotset. Med en blåpenna hade han