Zodiakringen

By Anders Eje

"Zodiakringen" är en äventyrsroman fylld av skrönor från Ceylon, nuvarande Sri Lanka. Äventyren i den asiatiska ö-nationen går tretton på dussinet. I "Bankett med efterspel" leder ett journalistsammanträde, efter rikliga mängder rusdryck, till långtgående konsekvenser.I "Fem tropiska nätter" försöker berättarjaget ta sig igenom en tropisk natt utan att drunkna i sitt eget svett. Till råga på allt kan man inte ha fönsterna öppna, då kråkorna i trakten är tjuvaktiga och pickar i sig all mat det kan få tag i.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728526767

Book preview

Anders Eje

Zodiakringen

SAGA Egmont

Zodiakringen

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1924, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526767

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Copyright © 0, 2022

ISBN: 0

FÖRSTA DELEN

BANKETT MED EFTERSPEL

I talienaren bröt upp först. Signor Giovanni Duanti, som i resandeboken antecknat sitt yrke som chefredaktör (hemvist Genua), hade hela kvällen varit den bäste bland värdar. Hans fru däremot tycktes inte fullt så road av tillställningen — bevars väl, hon hade smålett till höger och vänster, både åt mig och de andra tidningsmännen, druckit med oss i tur och ordning och nickat gillande åt sin man efter hans stora tal för sammanhållningen mellan representanter för de europeiska tidningarna i kolonierna, men där fanns något i hennes sätt, som … eller rättare: det saknades något i hennes väsen, som icke riktigt stämde ihop med den muntra kollegialiteten kring bordet. Jag för min del kände igen misstämningen från så många konventionella konstverk: korrekta, klara, oantastliga, men utan själ, utan livsglädje …

Vad klockan var, när Duanti drog sig tillbaka, kan jag inte säga, åtminstone inte precis. Någonting mellan ett och halv två på natten, förmodar jag. Sällskapet hade just kommit i den rätta stämningen; de flesta journalister äro ju nattugglor av den renodlade typen — yrket har gjort dem till det — deras hjärnor arbeta bäst, starkast, intensivast när annat folk vilar sina. Infallen fladdrade över de sammanskjutna borden i hotellhallen, uppslag och idéer brottades och brötos mot varandra, två herrar knackade i glasen och begärde ordet samtidigt.

Det var då signor Duanti reste sig upp.

Trots cigarröken som låg tung, de gående fläktarna till trots, sågo vi nu att han var mycket blek. Den med Ceylon-ringens bländande österländska fyrverkeri prydda handen darrade, när den slöt sig kring grogglaset.

»Mina herrar», sade han, »jag måste önska er en god natt …»

En tyfon av protester bröt lös. Rop av »fy», »nej», »tyst», »proposition», »sitt ner», »kan inte gillas» yrde runt bordet — man lekte parlament. Redaktören av Ceylon Tribune överröstade alla med sin förfärliga basstämma:

»Mo-ti-ver-ing!»

Det blev tyst ett ögonblick.

Signor Duanti log ett blekt löje, som mera liknade en grimas av smärta. Nu först kom jag att tänka på, att han kanske inte mådde väl. Ceylon Tribune såg ingenting; han upprepade med stentorsröst:

»»Mo-ti-ver-ing!»

Det var då signoran kom till undsättning. Hon böjde sig fram mot Nyhetsbyråns representant, mr Lay, den äldste bland oss, och viskade något.

»All right», nickade nu Lay och sköt tillbaka sin stol. Han gick fram till italienarn och bjöd honom sin arm.

»Tack», sade Duanti, »jag är verkligen rätt trött.» Och därpå, vänd till sällskapet:

»Ni måste ursäkta mig. Madame gör les honneurs en stund ännu. God natt, mina herrar.»

Så stack han sin korta, knubbiga, ringprydda hand under mr Lays arm och avlägsnade sig bort mot trappan. Det slog mig, för tjugonde gången samma kväll, hur groteskt ful denne man var — även på ryggen. De stumpiga, oformliga benen under en ofantlig kroppshydda rörde sig snubblande uppför den mattbelagda trappan. Var det inte mr Lay, som nyss viskat i mitt öra: Varför skola alltid de fulaste männen ha de vackraste fruarna?

Ändå var han full av liv, av vitalitet, denne Duanti — jag lade märke till, hur han plötsligt drog sin hand från mr Lays armveck och stannade mitt i trappan, livligt gestikulerande. Hans röst skar tvärs igenom sorlet nere hos oss:

»Det duger inte längre med hårdhandskarna, regeringen måste tillgripa boxhandskarna. Att kompromissa är att missa …»

Som sagt: signor Duanti föreföll, trots sin trötthet — eller sitt illamående — full av energi. Och en halv timme senare var han död, stendöd.

Vem som beställde in champagnen vet jag inte: ett faktum är, att den pärlade i glasen runt om, knappa två minuter efter signor Duantis sortie. Ceylon Tribune höjde sitt glas och förklarade sig ämna dricka en skål för aftonens charmanta värdinna — hans svävande tonfall och skumma ögon kommo mig att frukta en dumhet eller en fadäs; ingendera uteblev. Mannen talade om äktenskap, där behagen förmält sig med makten, och slutligen hade han oförsyntheten att prisa de förras klokhet att ej uppsöka vilan samtidigt med den senare. Signoran lyssnade med ett stereotypt leende, som drog ned hennes vackra mungipor, men hon tycktes inte ta illa upp. Ett ögonblick undrade jag, om Duantis maka verkligen uppfattade innebörden i vad som yttrades; det föreföll otroligt. En svensk dam skulle utan vidare ha protesterat genom att lämna sällskapet och låtit mannen dagen därpå kräva upprättelse.

Men signoran endast log.

Mr Lay uppenbarade sig åter — lyckligtvis, ty skåltalarens taktlöshet började väcka uppmärksamhet. Lay medförda friska hälsningar från värden: den tillfälliga opassligheten var över; signor Duanti hade icke desto mindre föredragit att gå till vila. Nu ville han bara för all del genom sitt ombud förhindra, att någon av sällskapet greps av samma dåraktiga tanke som han själv. Man behagade bara fortsätta umgänget med Bacchus så länge krafterna räckte till …

Anförandet mottogs tämligen kyligt. Den i hälsningen innefattade uppmaningen var också ganska överflödig — tidningskorrespondenter äro bortskämda att i hithörande stycken följa sina egna tycken efter den internationella regeln: nattgroggen är den resandes ensak. Man hade redan hunnit bilda små kotterier, inom vilka den personliga diskussionen höll på att resa lika många stormar som det stod glas på bordet.

Signora Duanti fann tiden mogen för uppbrott. Hon nickade åt Lay och mig och syntes beredd att försvinna så omärkligt som möjligt, klokt nog. Engelsmannen och jag gjorde samma erbjudande — i samma andetag;

»Nej tack», avböjde signoran bestämt, »jag hittar vägen själv. För resten tänker jag först hämta en smula frisk luft nere vid stranden. God natt, mina herrar.»

Så var hon borta.

Jag skruvade korgstolen några tum tillbaka för att komma bättre inom räckhåll för svalkan från fläkten. Det stora gemensamma bordet, rösterna, de grälsjuka blandade med de lallande, de hetsiga med de ironiserande, tillropen tvärs över kolonnerna av glas, men, framför allt driften att hålla tal, posera, spela en roll, leda — vad allt detta var sig likt från alla nachspiel klotet runt, sak samma om det var några latituder under polen eller ett par streck ovan ekvatorn! Nu reste sig Ceylon Tribune utan hänsyn till en smal herre med en lika smal stämma, som höll tal för vitmyran i tropikernas urskogar.

»Mina herrar», dånade Ceylon Tribune, »tiden är inne, låt oss bilda en klubb!»

»Bravo, utmärkt, sitt ner, kör ut karlen.»

Ceylon Tribune dunkade med grogglaset i bordet, så champagnen sköljde de vita myrornas talesman från ovan till nedan.

»En klubb, mina herrar, en klubb är vad vi behöva, en klubb, en vadfanförnåntingsomhelstklubb, men dock en klubb för sammanhållning och inbördes beundran. En för alla och alla för en. En tusendjäklaklubb, som skall bli en makt, som ingen vågar sig på. Jag har mitt inflytande, Lay har sitt inflytande, mr Dawson har sitt inflytande — var och en har sitt inflytande, sin makt inom en viss — — hm — — en viss, mer eller mindre, oftast mer begränsad rayon. Var och en av oss kanske inte betyder så för … förbl. … förbluffande mycket, men alla tillsammans bli vi en m … makt, en sjusabla makt. Låt oss bilda en makt, nej, mina herrar, låt oss bilda en klubb, vill jag säga, och låt oss kalla denna klubb …»

Ceylon Tribune drog upp sin klocka och fortsatte: »Låt oss kalla denna klubb Klockan-tre-klubben, för just nu är klockan tre, och det är en timme, som jag älskat, ända sedan jag fick lära mig vad vin hette på grekiska. Klockan tre på natten, mina herrar, är den enda timme på dygnet, som är värd att vara till, för den som inte sover då, måste vara upplivad, ja, hänförd av sällskapet med otroliga uslingar och intellektuella skurkar i samma predikament som han själv — och det är de, som måste hålla ihop. Det är vi! Mina herrar! Leve Klockan-tre-klubben!»

Ceylon Tribune stod alldeles för sig själv på en stol. Han var kritvit i ansiktet och svetten flöt av honom, flöt i rännilar och floder. I extas hade han tuggat en cigarr till en kvast av blöta tobaksblad, som han slängde i ansiktet på Vitmyran.

»Låt oss hålla ihop», lallade han — och just då veko benen sig på honom. Ceylon Tribune skulle ha fallit pladask, tvärs över bordet med glas och flaskor, om inte Lay och jag huggit mannen i rocken och fått honom att göra kullerbyttan baklänges i stället.

I samma ögonblick hördes nödropet från trappan — en kvinnas röst:

»Hjälp, hjälp!»

Det var ingen stark stämma och snyftningarna nästan dränkte orden … Men så tyst det blev!

»Vad står på?»

Bakom en pelare dök han upp, en liten, spenslig herre i jaquette, monokel i ögonvrån, lackkängor — men färgad; hyn hade en halv grad mörkare kulör än den solbrännan förmår ge en europé. För resten blir man ju inte bränd i skinnet av solen i tropikerna; man blir vit.

Det var Dawson, som vände sig till mannen.

»Vem är ni?»

Monokeln överfor oss alla med en blick, kall och obehaglig som bakruset självt.

»Hotellets polischef. Mitt namn är Sarai-Dan.»

Scenen hade utspelats på kortare tid än en halv minut. Nu ljödo på nytt häftiga röster från trappavsatsen.

»De ha mördat honom.»

»Signora Duanti», viskade Lay.

För min del var upplysningen överflödig. Jag hade redan känt igen signorans stämma.

Första gången jag stötte ihop med den österländska varianten av Förenta staternas hotelldetektiv var i Kalkutta. Vi sutto, några stycken, tillfälligt sammanträffade svenskar, och spelade bridge i hallen. Slutligen blev det för tröttsamt i värmen att skilja på spader och hjärter — någon ropade på hasard, sällskapets patriot föreslog ett spel, som visst heter »Djurgården runt». Den exotiska kontrasten mellan spelet och omgivningen föreföll tilltalande, papper och pennor utdelades, sifferraden skrevs upp, raffeln började med sedlarna i en hög mitt på bordet. Hänförelsen steg med varje ny omgång — jag fruktar vi blevo tämligen högljudda i den tomma hallen, vilket var så mycket mer opassande som klockan var betydligt över liggdags.

Då anmälde sig en intresserad åskådare — vi trodde allesammans den korrekte gentlemannen var en sent kringströvande hotellgäst. Han skrattade åt vårt skratt och två minuter senare var han med i leken, hänryckt över spelets genialt enkla teknik och de möjligheter det skänkte att på suggestionens väg locka fram en viss siffra. Gud förlåte mig, tror jag inte vi höllo på till bortåt fyra, så roligt hade vi. Främlingen fick sitta emellan med några tior (rupier, av vilka då ungefär en och en halv gingo på en svensk krona), men inte brydde han sig om det. Tvärtom, när vi träffades dagen därpå i lunchrummet, skakade vi storskrattande hand utan att ens känna varandras namn.

»Kors, är du bekant med honom?» frågade mitt sällskap med den sortens förvåning i tonen, att jag genast måste förklara sammanhanget.

Vi hade spelat »Djurgården runt» med hotellets polischef. Men det var ingenting att skämmas för, bedyrade man — detektiven var känd som ett av Kalkuttas bästa huvuden …

Kunde man säga något liknande om Sarai-Dan, hans kollega på Galle Face i Colombo — denne lille, brunhyade man, som plötsligt vuxit fram ur en pelare, när det mitt i natten ropats på hjälp från trappavsatsen? Sannerligen det var lätt att svara på den frågan! Men snabb var han, snabb och beslutsam — på några jagande minuter fick han bordet med dryckesvarorna utflyttat samt de närvarande herrarnas namn och adresser antecknade. Samtidigt blevo vi tillsagda att avvakta resultatet av polischefens förberedande samtal med signoran.

Det blev inte långvarigt. Efter anvisning av den mördades hustru ombådos två av de tillstädesvarande tidningsmännen att närvara vid den förberedande undersökningen, huvudsakligen i egenskap av vittnen, men också för att lämna upplysningar. De utvalda voro mr Lay och undertecknad, Lay därför att han känt Duanti sedan flera månader tillbaka, jag därför att jag råkat tillbringa hela den dag, som fick ett så bedrövligt slut, i det italienska parets sällskap. De övriga herrarna anmodades gå hem och lägga sig …

Det vare fjärran från mig att säga något ont om mina europeiska kolleger i Englands tropiska besittningar, men denna likgiltighet för en god, stor och fet nyhetssak, som just nu utvecklades på mycket bred front, var verkligen förbluffande. Ceylon Tribune förrådde inte tusendelen av den entusiasm han nyss lagt i dagen för Klockan-tre-klubben, när det gällde att snappa upp några detaljer om mordet.

»Det ska’ inte tusan», mumlade han, »det är inte min avdelning, jag skriver politik …»

Och på samma sätt lät det överallt, gäspande, misslynta, vresiga röster.

»Bjuda på fest, för att lura en att arbeta … Det ska’ katten … det får dom göra på byrån … ett lumpet hotellmord … springa med reportage … har ni en cigarrett? … mörda folk, just när man har som trevligast … låt oss gå till ett annat ställe …»

Symfonien dog bort i bruset från orkanen bakom de nu öppnade dörrarna.

Lay och jag sällade oss till titulus Sarai-Dan, som ytterligare mobiliserat hotelldirektören och en man från kontoret att göra anteckningar, eller föra protokoll, om man så vill, till dess den av polismästaren i Colombo utsedda kommissarien från detektivavdelningen kunde överta ledningen av förhöret. I samlad trupp begåvo vi oss upp till första våningen, där herrskapet Duanti sedan två månader tillbaka belagt en triplett med balkong och havspanorama.

Ett par ord om rummens läge:

Både till mannens och hustruns sovrum kom man in genom direkta dörrar från korridoren, salongen mellan dem, ett stort, praktfullt teatergemak, överlastat med indiska vävnader, broderier och mattor, hade däremot kommunikation endast med sovrummen, av vilka fru Duantis var beläget längst bort. Fönstren till detta rum voro på signorans befallning uttagna och ersatta med jalusier — nästan alltid nedfällda — ty en knapp meter under dem sprang taket på en loggia ut — och där kunde det hända, att man en gång i månaden fick se en singalesboy med kvast och borste. Jalusierna hade också inrättats så, att de endast kunde dragas upp inifrån, en omständighet, som möjligen inte saknar intresse. Ty det första polismannen påpekade, när vi trädde in i detta rum, var det faktum, att jalusierna voro helt uppdragna, lämnande passagen öppen och fri till tripletten för vem som helst, som befann sig på loggians tak.

Må det inte förvåna någon, att jag nu är i tillfälle att ordagrant återge de frågor och