Fru Mariannes vasaller

By Anders Eje

Herr Guerin sitter på morgontåget på väg upp till Stockholm från Skåne och anländer precis på sekunden. Gunnar Guerin, hälften fransk och hälften svensk, har tagit sina väskor och har lämnat Paris för den svenska huvudstaden. Väl i Stockholm beger han sig till bokförlaget Ryman & Rosén, för ett möte med direktören angående sin roman "Fru Mariannes vasaller".Guerin kommer till sitt nygamla land lätt på fickan och med ett mörkt förflutet han inte gärna talar högt om. Det var inte med vilja han lämnade Frankrike och Guerin hoppas för allt i världen att hans skamfilade år i Paris tillåts försvinna med tidens gång.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2022
• ISBN: 9788728526606

Book preview

Anders Eje

Fru Mariannes vasaller

SAGA Egmont

Fru Mariannes vasaller

Omslagsfoto: Shutterstock, Pexels & Pixabay

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526606

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

»Le Destin, ce bandit masqué qui nous guette avec son tromblon, aux détours du chemin mal défriché de la volonté, prend plaisir à faire de notre vie une longue surpriseparty.»

KAP. I.

H an ade just dragit till halsduksknuten — sådan den kunde bli i halvmörkret utan spegel — när det klirrade av metall mot glas, biljettången mot rutan åt korridoren till. Dörren drogs ifrån en tumsbredd eller två, de skånska diftongerna svävade på trygga vingar in i kupén:

— Fårrrtiofem minuter till Stockholm!

Så klickade dörren i lås igen.

Fyrtiofem minuter. Vad var klockan? Han hakade ned uret från metallkroken i väggstoppningen strax under taket. Sju och tio. Fyrtiofem plus sju och tio gör 7.55. Stämde på minuten. De svenska tågen hade kvar sin gamla vana att komma in efter tidtabellen. Ack, ack, ack! Var det kanske ens plikt att känna sig en smula hjärtnupen på morgonkvisten.

— Gomorron, herr Guerin.

Rösten från underplatsen hade inte riktigt samma friska sälta som när den önskat godnatt.

— Gomorron, herr direktör. Hur gick det att sova?

— Galant — tack vare er förträffliga konjak. Det är annat än den soppan systemet säljer.

— Inte sant! Och billig sen! Trettio francs helbuteljen — fyra och femtio i svenskt mynt.

— Och ett sådant paradis överger ni! Ja ja. Vad jag tänker om ert handlingssätt sa jag er i går kväll.

Herr Guerin svängde skrattande båda benen över kojkanten:

— On revient toujours… Och Stockholm var min första kärlek. Paris lär man sig älska, med Stockholm går det av sig själv…

— Är ni redan klädd?

— Som ni ser.

— Och den röda portföljen?

Herr Guerin kastade en blick upp mot hyllan.

— Fortfarande oknyckt.

— Det blir alltså nu min tur att vaka över skatten?

— Om ni vill vara så god, herr direktör.

Föraktande trappstegen hoppade herr Guerin ned på golvet. Den blick, med vilken sovkamraten än en gång konstaterade den smidiga kraften hos denna unga kropp, var inte alldeles fri från avundsjuka. Må vara att de sju år, som skilde trettiofem från fyrtiotvå, representerade lika många hundra middagar — herr Guerin skulle aldrig låta sin frontlinje domineras av magen. Bland alla ämnen, till vilka nattens samtal hoppat, likt en yrvaken fågel från gren till gren, hade den åldrande mannens viktproblem varit ett. För direktör Lerje låg det nära till hands — han kom från Karlsbad, där han lyckats lämna kvar fyra kilogram (à 300 kr. stycket).

— Varför ska det vara så fördömt svenskt att fetma? hade han frågat med förolämpad min och röst. Varför ska likhetstecknet mellan fet och gammal just vara ett svenskt patent? Nere i Karlsbad var svenskarna som vanligt i majoritet.

— Ni äter för mycket och för länge.

— Ni? Ni! Varför inte vi? Förlåt — men vi stod bredvid varandra i Trälleborg vid spärren. Och ert pass var svenskt.

— Stämmer. Men på sju år hinner man bli en smula bortkommen. Fanns det inte förr i världen en svensk klockare, som skämtpressen gjorde odödlig, när han sa »Vi präster?» Man är rädd att få ett skratt på ryggen, ser ni. Och förresten! Är det inte ett fysiologiskt faktum, att sju år just är tiden för en nybildning av människokroppen. Det svenska har hunnit växa bort.

— Och det nya är — franskt?

Herr Guerin ryckte på axlarna:

— Det nya är allt möjligt. Det nya har vuxit under alla upptänkliga väderstreck. Men det mesta luktar Montparnasse, fruktar jag.

— Varför fruktar?

— Tror ni inte man minns sitt gamla Stockholm? Småtrevligt och skvalleraktigt. Inte precis kälkborgerligt — men något i den stilen. Plattfotad herre i ett par alltför trånga skor blir lätt grinig. Ingenting till lags. Ser allting i smått, efter eget nummer på skorna. Springer sig andfådd för att hinna fatt sin egen skugga, som bara blir större och större. Addera och lägg ihop, herr direktör! Det finns ingen bättre jordmån för intolerans än allt det där. Och är det något vi behöver möta, vi, som kommer från Montparnasse, så är det motsatsen till intolerans. Det var därför jag använde det där lilla ordet ni anmärkte på…

Herr Guerin hade fått upp en cigarrett och slog eld. Men innan han drog ifrån kupédörren kastade han en ny blick upp mot nätet, mellan vars maskor en röd läderportfölj skymtade.

— Ni kan vara fullkomligt lugn, log direktören. Skatten är i säkert förvar.

— Jag litar på er, förklarade herr Guerin med låtsat allvar. Så fiskade han upp klockan och imiterade konduktörens skånska:

— Trrrettiofem minuter till Stockholm.

Vagnen gungar och kränger. Farten är hård — hundra, hundratio kilometer. Det klingar i kopplingar och don, det susar i trådar och kraftnät. Ett stationsnamn på en skylt flyger förbi som censurens violetta flämta på en film. Herr Guerin, som har goda ögon, hinner i alla fall läsa det: Tumba. Var det inte här — förr i världen — det gamla ångloket brukade stånka och pusta och spy hekatomber himlaförmörkande rökmoln för att klara den lilla stigningen! Nu känns bara en lätt sugning, nu hörs ingenting annat än en susande ton när farten ytterligare stegras — det låter som Whitemans världsberömda glissando på banjo högt uppe i fyrstrukna oktaven.

Längst borta i korridoren vacklar mellan fönster och dörrar en till bristning fullproppad läderväska nedanför ett klotrunt, karmosinrött pojkansikte. En lustig, målbruten stämma framstöter med tonvikt på sista stavelsen:

— Tidningarr! Färska tidningarrr!

Dörrar skjutas ifrån — det behövs inte mer än en handsbredd för att sticka in ett tidningsblad, att sticka ut en slant. Korta, morgontorra order hagla plötsligt om pojkens utstående röda öronlappar:

— Dagens Nyheter, Stockholms Dagblad, Svenska Dagbladet…

En ungdomlig stämma i en av kupéerna intill envisas:

— En Allers åt mej, köp en Allers åt mej!

Från korridorens andra ända kommer en svag doft av kaffe. Ögonblicket därpå förråder slamret av porslin, att serveringen är i full gång. Tidningspojkens målbrotts stämma fållas av tonfallen från en mjukare röst:

— Kaffe och wienerbröd, färska wienerbröd!

Det gnistrar blåvitt under hjulen. Den tidiga aprilmorgonens skimmer slår en skinande kana över Tullingevikens tillfrusna vatten. Några stenkast längre bort mot Ekerö skymtar Botkyrka klockstapel åt Fittjahållet till. Och högt i skyn ovanför en punkt, som måste vara Drottningholm, svävar ett aeroplan på tysta vingar.

Gunnar Guerin följer dess flykt från klaffstolen vid fönstre Han har tacksamt avböjt både tidningar och wienerbröd; han har inte tid just nu. Om man däremot erbjudit honom en plats däruppe i planet! Och plötsligt får han det klart för sig: skall man komma till en stad som man älskar, men som man inte sett på sju år, bör man komma genom luften. Kretsa ett dussin varv, i trängre och trängre kurvor ovanför de gamla kvarteren, känna igen det ena draget efter det andra i stadens ansikte — eller vägra att göra det — smyga sig ned, snudda vid Slottets tak, nätt och jämnt klara vingen från Storkyrkans tornspets, lyfta över Kungsträdgården, sätta fart mellan Kungstornen, få Djurgårdens ekar att susa av förskräckelse och ta mark på Stureplan, alldeles utanför Anglais, där Ljungqvist står och håller dörren öppen, medan någon av hans hovmästare just bär in det småvarma till ett från luften beställt extra smörgåsbord.

Vad var det, som svepte förbi? Ett namn, en ny flämta? Huddinge. På andra sidan en grind håller en stor, rödmålad buss. Någon morgonpigg lustigkurre bland passagerarna sträcker halva kroppen ut genom fönstret och knyter näven åt det förbirusande tåget.

Korridoren börjar fyllas. Dörrar skjutas upp och till. Resväskor lyftas ned från näten, remmar lossas och dragas åt, kolli räknas. Var satte du hattasken? En kvinnoröst med bekymrat tonfall frågar:

— Did you get your passport all right, Dad?

Gunnar Guerin rycker till. Passet! Han hade haft det framme nyss i kupén, tänkte stoppa ned det i en av väskorna… Nu behövdes det ju inte på åtskillig tid framåt åtminstone. Men hur det var — någonting hade kommit emellan. Och i fickan låg det inte. Alltså förmodligen kvarglömt på bädden i kupén…

Satan ock! Ponera att den där direktören — Lerje eller vad det var han hette — nosat i det. Man kunde inte lita på folk längre än till tänderna, och vad Lerje var för sorts karl hade han ju ingen aning om. En reskamrat bland tusen andra, en hasardiös bekantskap, knappt tio timmar gammal. Naturligtvis gav Gunnar Guerin så många som flyger och far i direktörens slutsatser eller funderingar — om han nu gluttat i passet och gjort sin upptäckt! Titulus Lerje fick tänka vad han behagade. Men, men, men — förbaskat onödigt var det i alla fall.

Herr Guerin sköt hastigt ifrån dörren till den gemensamma sovkupén. Direktören stod vid spegeln i skjortärmarna och ansträngde — efter minspelet att döma — sina yttersta krafter att lägga en rak bena mitt i hjässan. Det var inte lätt; vagnen slingrade, det osäkra ljuset flackade från och till, kammen tog snedsteg. Lerje försökte styra med tungan, men det ville inte lyckas.

De båda herrarnas blickar möttes i spegelglaset. I direktörens öppna leende fanns inte det minsta stänk av någon mystifikation.

— Står jag i vägen, herr Guerin?

Han har inte gluttat, avgjorde den yngre mannen i tankarna. Hade så varit fallet, skulle direktören uttalat namnet med en helt annan betoning — eller helst undvikit att nämna det. I Lerjes röst fanns ingenting som antydde, att hans förtroende till reskamraten fått någon knuff. Det tunna blå passhäftet låg inte heller alltför lättillgängligt; herr Guerin måste riva undan filten för att få tag på det.

Tåget saktade farten vid ingångsväxeln till en station.

— Älvsjö, stavade Gunnar.

— Fideikommiss inom ätten Lagerbjelke, kompletterade direktören med sakkunnig säkerhet, kastade kammen tillbaka i resväskan och drog kavajen över axlarna.

— Och nu är det strax tid på att tacka för trevligt ressällskap.

— Tacksamheten är på min sida, försäkrade herr Guerin. Ty så mycket satt kvar i hans minne rörande svenska umgängesseder.

— Kanske stöter vi ihop någon mer gång. Tillåter ni?

Och därmed drog direktören fram en svart plånbok, ur vars inre han fiskade upp ett visitkort.

— Både adress och telefonnummer står på kortet, upplyste Lerje, om det skulle falla sig så, att ni får en kväll ledig.

Herr Guerin var oförberedd på denna manöver. Något kort att lämna i utbyte hade han inte — åtminstone inte något som dög just för tillfället. Onekligen en betänklig lucka i utrustningen, en vink av ödet, att han inte med tillräcklig omsorg satt sig in i den situation han valt åt sig själv. Men han fann det rätta lättvindiga tonfallet för sitt beklagande, att visitkorten just tagit slut.

— Om ni har en papperslapp, kan jag ge er en anteckning, som kanske duger lika bra. Och så lyfte han hatten av sin reservoarpenna och präntade:

Gunnar V. Guerin.

Den andre hade lämnat adress och telefonnummer. Artigheten fordrade följaktligen, att han stod till tjänst med motsvarande upplysningar. Men han ägde ju varken det ena eller det andra! Beträffande bostaden hade han visserligen i tankarna halvt om halvt förbundit sin första anhalt i Stockholm med Anglais vid Stureplan — det var där avskedsbägaren för honom tömts för sju år sedan! Men inte passade det en fattig litteratör att slå ned sina bopålar på ett bland Östermalms förnämsta hotell. Man skulle prata och undra och insinuera — om inte »man», d. v. s. Stockholm helt och hållet bytt skinn, och att bli föremål för en uppmärksamhet av det slaget var vad Gunnar Guerin sist av allt eftertrådde — just nu. Å andra sidan — varför inte knyta bokförlagets adress till sitt eget namn? Inom förlaget var han ju redan en smula känd! Ingen dum idé! Det skadade alldeles inte om herr Guerin efterfrågades på förlaget eller om det kom brev till honom dit — och inte bara med franska frimärken

Alltså skrev han under sitt namn:

Ryman & Roséns Förlags A.-B.

Birgerjarlsgatan 9x B.

Telefon: namnanrop.

Och i samma ögonblick herr Guerin satte punkt efter sista ordet, stannade tåget med en knyck.

En vindsliten, regnpiskad, fattigmärkt fasad vände sina rader av mörka, dammgrå, tomma rutor ovan krönet av en uppfartsgata. Stockholm? Med ilsket gnisslande bromsar hasade en bryggarbil nedför gatan — dammolnet tätnade bakom åket, ölflaskorna hoppade i sina holkar. Men strax framför hjulen riskerade en lumpsamlare livet för att fånga en cigarrstump på sin spikskodda käpp. Och vart hade ljuset plötsligt tagit vägen? Ett grått, morgonsjukt halvdunkel hängde tungt och trist under det nedsotade regnskyddet. Men namnet på väggen bar ljusets fabriksmärke — och stinsen stod också som ett tänt ljus, när han i stram givakt och med nytvättade vita handskar hälsade någon eller något längre fram i tågsättet.

Så föll kläppen mot en klocka, stinsen lossnade i lederna, höjde signalstaven — tåget gled vidare. I samma ögonblick blev konduktören synlig i vagnen. Det märktes på hans uppsyn, att tjänstemeddelandet var högtidligt; från sin plats i dörrgluggen kunde herr Guerin inte uppfatta, vad som yttrades, men det var ingen konst att iaktta meddelandets effekt på passagerarna omkring honom. Man sträckte på nackarna, utbytte blickar, nickade… En herre grep sin hatt och började borsta den med ursinnig iver.

Kom så turen till nästa avdelning.

— Tåget kommer att stanna vid Centralen i Stockholm i två repriser. Passagerarna stiger av vid den andra. Endast hans majestät konungen, som medföljer tåget, stiger av vid den första — när kungliga vagnen stannat vid den utlagda mattan.

Man lyssnar — utan anmärkningar eller protester — frånsett en gammal vit, borstmustaschad herre, som muttrar:

— Förbaskade påhitt!

En äldre fru säger halvhögt till en ung dam:

— Tänk att kungen är med! Det hade man ingen aning om.

Men engelsmannen, som nyss blev tillfrågad angående passet, begriper naturligtvis ingenting. Han tittar sig en smula villrådigt omkring — där står en ung man i dörröppningen, han ser ut att ha rest i världen.

— What’s the matter, please?

Herr Guerin förklarar saken med två ord. Och får en kort nick till svar.

— Aoh! The king! I see.

Vagnen glider ur tunnelgapet. Det är som en ljusbomb exploderat i natten. Alla mot fönstren vända pupiller krympa till knappnålshuvuden — solen slår en klatsch med sin guldsnärt efter vagnsraden. Rakt under rälsen myllrar gamla Munkbrohamnen, strömmingen gnistrar i långa rader, den vårblå Strömmens andedräkt lägger en lätt dimma över vattnet i den frostsvala morgontimman. På kallbadhusets vinterhärjade väggplankor provar en målare sin klargröna färg ur en drypande pyts. Gunnar Guerin känner en lätt tryckning över bröstet. Strömbadet! Tänk att det står kvar! Och att isen än en gång har gått med på att släppa sitt järngrepp kring den gamla lådan.

Men längre upp har Östberg fållat en brandröd våd i Mälarbrokaden. Sömmen sticker fram ett gott stycke mot södra stranden. Gunnar måste gnugga ögonen. Vart har Söders gamla skräpträngda frisyr i sjökanten tagit vägen? Något så fint vattenkammat på morgonkvisten har herr Guerin knappast sett.

Och så smäller det i de nattfrusna hjulparen, när vagnen långsamt mellan fällda bommar korsar Hantverkaregatans spårvägsspår. Dubbla kolonner åkdon — med lastbilar i majoritet — lufta sina motorer i tomgång ända bort mot bron och Karolinska Institutet. Och på en skinande spårvagnsskylt stavar herr Guerin med någon förvåning ordet Nockeby.

Nockeby? Var det inte namnet på en ödemark långt bortom all ära och redlighet, dit man farit och skjutit kråkor om höstarna?

Men nu skymmer det hastigt under perrongtaket. En flik av en röd matta blir synlig. Ett halvt dussin herrar formerar skyttelinje utan luckor med väl knäppta vårrockar, men hattarna i hand…

Tåget har stannat. Sträckta halsar ur alla fönster. Trängsel på alla plattformer. En flagga smäller på sin stång. Tågbefälet i parad — kunglig salut.

En smärt högrest herre i grå ulster, mjuk filthatt, ljusa handskar och käppkryckan nedstucken i fickan hoppar ned från sin vagn. Han lyfter hatten, hälsar, nickar, ler. Profilen är solbränd — kungen kommer från Nizza.

En av herrarna utbringar ett leve. Den lilla gruppen marscherar i snabb takt mot kungliga väntsalen. Den röda mattan rullas upp nästan i hälarna på kungen och hans herrar, medan tåget sakta glider fram ytterligare ett hundratal meter.

Engelsmannen får eld på sin pipa strax bakom herr Guerins nacke. Sina tankar om kung Gustav ger han uttryck åt med två ord, som inte passa illa i ett demokratiskt land:

— Clever boy.

I dörren till kupén vänder direktör Lerje ett leende ansikte mot reskamraten.

— Och nu kommer turen till oss, inte sant?

Herr Guerin har redan signalerat till en bärare.

— Ni ska väl också ha en bil?

— Naturligtvis.

— Då kan mannen ta era grejor också. Hur många kolli är det? Hallå, bärare! Det här fönstret!

De båda herrarna hjälpas åt att lämpa väskorna ut genom det nerdragna fönstret. Hela tågraden spyr resgods. Luften virvlar av hattaskar, plädremmar, käppfodral, resväskor, paket, linnesäckar, unicaboxar… Uppkastningens våldsamhet kulminerar kring en kombinerad första- och andraklassvagn.

Direktör Lerje rycker till vid ett häpet utrop bakom sig. Herr Guerin har hoppat ned efter en resultatlös undersökning av översta nätet.

— Min portfölj!

— Ni menar inte att den är borta?

Sinnesrörelsen driver varje blodsdroppe från Gunnar Guerins ansikte.

— Titta själv! Ni såg den däruppe, inte sant?

Inget tvivel om saken. Den röda portföljen med det dyrbara innehållet finns inte någonstans.

Direktör Lerje förklarar försvinnandet »omöjligt». Vad hjälper det? Vad hjälper det att lägga ned en hel del otvivelaktigt skarpsinne på teorier om stöldens teoretiska omöjlighet, när den faktiskt har ägt rum? Att någon tillgripit portföljen av misstag kan däremot utan vidare avfärdas som ett orimligt antagande.

Bäraren blir otålig. Direktören förklarar sammanhanget. En av sovvagnskonduktörens medhjälpare kommer till och biträder med skakning av filtar, lakan och kuddar. Det är en ung, stark och energisk man — på kraften av hans undersökning kan ingen anmärkning göras. Resultatet blir likafullt negativt. Herr Guerins röda portfölj är borta, oåterkalleligen borta.

— Men jag säger er ju, att det är stört omöjligt, förklarar direktören förbittrad. Trots kungen och alltihop har jag inte lämnat kupén.

Järnvägsmannen ruskar till omväxling på huvudet.

— Tågtjuvar är drivna. Ibland skulle man tro det är trolleri med i spelet. Bäst att anmäla förlusten på expedition, om…

— Och hos polisen, yrkar direktören med onödig häftighet. Absolut hos polisen! Jag anmäler mig som vittne.

Herr Guerin står och hänger med huvudet. Ingen — utom han själv — vet vilket dråpslag detta är. Och hur omöjligt att reparera. Anmäla och anmäla! Om han sanningsenligt — på närmast till hands liggande fråga — förklarade vad portföljen innehöll. Om han lade de stulna papperen på bordet — figurligt talat! Än sen. Skulle man inte skratta åt honom? Ganska säkert. Och hos polisen? Namn och bostad! Legitimera er! Varsågod! Komme han inte då att stå där som en suspekt figur med en massa närgångna frågor haglande om öronen! Och vad skulle polisen kunna göra? Skaffa portföljen till rätta? La la la! Minimala utsikter! Antagligen hade tjuven vid det här laget redan förstört både portföljen och innehållet i förklarlig förargelse över det klena rovet. Ett byte, som inte ens den liberalaste pantlånare skulle ge tolv skilling för!

Direktören avbryter plötsligt hans funderingar:

— Ni misstänker väl aldrig mig?

Herr Guerin avvärjer med en livlighet, som måste tillfredsställa den andre tillfreds.

— Inte den avlägsnaste tanke…

Expeditionen slipper herr Guerin i alla fall inte undan. Direktören ger sig inte, förrän han fått släpa den bestulne med sig till en dam bakom en disk med ett anslag »Förlorade reseffekter». Den tidiga timmen till trots förefaller damen uttröttad av anmälningar om folks bortkomna tillhörigheter. Hon nöjer sig med att göra en anteckning i en liggare och gitter inte låna något öra till direktör Lerjes mångordiga förklaringar:

— Felet, förstår fröken, var, att vi satt på kvällen vid en liten äkta fransk konjak, förstår fröken, och skämtade över min väns dyrbara portfölj, och nu påminner jag mig mycket tydligt, att dörren till korridoren stod öppen, för rökens skull, förstår fröken, för vi satt naturligtvis och rökte, och då är det ju mycket möjligt…

KAP. II.

D irektör Lerjes förslag att halvera bilen avböjde Gunnar Guerin artigt men bestämt. Äventyret med portföljen hade gjort honom obenägen att fortsätta samvaron; det fanns ingenting, som irriterade honom i så hög grad som funderingar i det blå över en förlorad sak, och direktören tycktes inte vilja släppa ämnet. Vad tjänade det till att älta! Borta var borta. Bättre att slipa sin intelligens på en hygglig utväg att komma ur fataliteten — och det gjorde man helst i enrum. Alltså förklarade Gunnar, att han bestämt sig för Continental — tills vidare. Och snedda Centralplan gjorde man bäst till fots.

— Som ni vill då. Men — tro mig — ni borde ha gått till polisen genast. Vad betalar man egentligen skatt för? Något ska väl de där herrarna göra för sina grova löner. Och om ni resignerar, tänker inte jag ge mig.

— Hur menar ni?

Direktören vek åt sidan.

— Vill ni ha igen er portfölj — eller inte?

— Naturligtvis vill jag ha igen den.

— Då talar vi inte vidare om den saken. Farväl nu så länge eller kanske au revoir! Tack än en gång för trevligt ressällskap, fast slutet gärna kunde varit litet gemytligare. Men det rår ju varken ni eller jag för. Gomorron!

På Gunnars fråga vände den lille mannen med de långa mustascherna bakom Continentals portierdisk ryggen till och gjorde en hastig generalmönstring av tillgångarna på den svarta tavlan med de röda siffrorna. Kritbiten, han höll i handen, gjorde ett märke i ena kanten på tavlan.

— Nummer 336, föreslog han.

— Kostar?

— Fem och femtio.

— Har ni inget billigare?

— Inte för ögonblicket.

Gunnar tackade. Utgiften stod inte i rimlig proportion till hans tillgångar — i all synnerhet efter händelsen med portföljen. Som landet låg till nu, måste han tänka sig för två gånger, när det gällde pengar, vända på slanten och hålla tungan rätt i mun. Naturligtvis borde han ta sina väskor och söka sig ett billigare logi. Men hans medfödda lättja — hans i Paris till ordspråk vordna lättja — plus frestelsen att på stående fot komma inom fyra väggar segrade. Sina samvetsbetänkligheter sövde han med beslutet: bara över en natt. Och så skrev han sitt namn på den lapp portiern sköt till honom och steg in i hissen.

Kanske man nu — till att börja dan med — skulle pröva effekten av vännen Etiennes patent Om inte annat för att konstatera dess otillförlitlighet. Bland sina små och större svagheter led Etienne av ett fullkomligt raseri att klä om sig. Det gick ingen dag utan att han bytte kostym ett halvt dussin gånger — och när man förebrådde honom detta slöseri med tid och krafter, svarade han: »jag tänker aldrig så bra som när jag klär mig. Det häpnadsväckande resultatet av alla mina finansiella åtgärder har jag att tacka de ögonblick för då jag drar på mig ett par pantalonger, befriar mig från en väst eller knyter en halsduk.»

Gunnar Guerin började med att lösa upp sin.

Ja eller nej? Skulle han eller skulle han inte? Var det en dumhet att fullfölja planen nu, när utgångsläget helt och hållet hade förändrats — eller var det inte? Om hans utsikter att lyckas förut inte varit så klart skinande — vad skulle man nu kalla dem?

Samma frestelse, för vilken han nyss fallit där nere hos portieren, gjorde sig ånyo påmind. Att avstå från hela företaget tilltalade Gunnar Guerins lättja i hög grad. Inhibera ett tillämnat besök, som vållade en smula möda (eller en viss portion obehag), var egentligen den enda sysselsättning, vari han vunnit en obestridlig färdighet.

Ur resväskan plockade han metodiskt fram det ena plagget efter det andra, ordnade, hängde upp… Där fanns en brun, litet sliten, inte alltför modern kostym, som han tidigare i tankarna valt ut för det besök, vars tillrådlighet ur förnuftsynpunkt han nu övervägde. Den fick ligga kvar i resväskan. Omöjligheten att redovisa för innehållet i den röda portföljen påkallade ett personligt uppträdande av något modifierad nyans. Till exempel i svart cityjacka och randiga, hyggligt pressade benkläder…

Gunnar Guerin kontrollerade, att vecken sutto kvar i benkläderna; ögonblicket därefter hade han dem på sig — han visste knappt hur det gått till. Halsduksvalet däremot krävde en smula eftertanke. Slutligen stannade han vid en vinröd slips med knappt märkbara silvertrådar. Skulle han våga sticka en pärla i den? Nej. Det fick vara. Pärlor gör ingenting annat än ställer till trassel… Och för övrigt — hade han inte nyss läst hos Dekobra:

»La dernière perle — l’obole qu’il faut verser dans les caisses de Caron pour qu’il vous transporte jusq’au l’autre rive du Styx.»

Alltså: denna eller andra sidan? Om han nu lät vara, om han lät sin indolens segra en gång till — den sista! Ty till någon ny kraftansträngning komme han aldrig att få energi nog, det kände han. Naturligtvis skulle han beskyllas för feghet. Bah! Stor sak i det. Personlig feghet var ingen dödssynd i och för sig efter Gunnar Guerins sätt att se. Men, men, men! Att erkänna sig besegrad av en lumpen tågtjuv, när man utmanat själva Ödet på duell! Le chevalier de la figure ridicule. Och andras löje… Tack!

Vad var klockan? Inte halv tio ännu. Under alla omständigheter för tidigt. En gammal regel lärde, att chefen för ett stort företag inte bör besväras med besök före elva — om nu de gamla reglerna hade något att säga till om längre. En kopp kaffe och ett par löskokta ägg kunde alltid lämpligen stickas in i programmet just nu…

Gamla Klarabergsgatan! Fanns femtiofyran kvar? Där hade familjen bott några år ett stycke in på nittitalet. Gunnar måste tvärs över gatan och titta efter.

— Kan du inte se dej för, sabla drummelhane!

Tonen fräser av ilska, men så har bakvagnen på bilen också slirat upp på trottoarkanten av den tvära inbromsningen. Herr Guerin från rue Réaumur i Paris, ett stenkast från Boulevard des Italiens, finner sig plötsligt utgöra medelpunkten i en folksamling, som på fem sekunder växer från tio personer till hundra. Drummelhanen är han själv. Tvivlar han, är det bara att titta in i en chaufförs