Konsten att signera en barnota

By Kristian Wedel

Han hette Bill och jag håller honom personligen ansvarig för att jag försökte råna ett kafé på Damrak. Jag såg Bill första gången några hundra meter nordost om Amsterdam Centraal.

I två volymer samlas ett urval av Kristian Wedels intryck från ungefär 20 städer i 15 länder. Carmencita i Berlin och Konsten att signera en barnota utges samtidigt.
GP:s tecknare Ulf Sveningson har gjort nya illustrationer till båda utgåvorna.

• Language: Svenska
• Publisher: Stampen AB
• Release date: Oct 6, 2017
• ISBN: 9789188463258

Kristian Wedel

Kristian Wedel har kåserat i Göteborgs-Posten i nästan två decennier. Han har också skrivit ett tjugotal böcker.

Book preview

GP:s böcker består huvudsakligen av material som tidigare publicerats i tidningen. Böckerna distribueras främst som e-böcker. E-böckerna ingår i prenumerationen. Icke-prenumeranter kan köpa e-böckerna via nätboklådor. Det är också möjligt att köpa böckerna i tryckt form.

Den som vill veta mer om Göteborgs-Postens bokutgivning – eller tipsa om bokidéer – kan skriva till [e-mail].

Denna lilla bok är den ena av två små volymer som ges ut samtidigt. Den andra heter Carmencita i Dublin. Berättelserna är inte resereportage i någon traditionell mening. Knappt något nyttigt står att finna för den resenär som söker praktiska tips.

Texterna – som spänner över ungefär tjugo städer i femton länder – har vanligen publicerats på GP:s Världens gång-sida.

GP:s tecknare Ulf Sveningson har ofta varit med på dessa resor – men inte alltid. Inte i något fall har det hindrat honom från att teckna. I princip alla illustrationer i dessa två volymer är helt färska.

Kristian Wedel

Innehållsförteckning

MADAME BELA SÄLJER EN DIAMANT

GALNINGAR I AMSTERDAM

NO PROBLEM

HELSINGFORS LÅTER OCH LUKTAR BRA

CRONSTEDT GÅR IGEN

DANSKA BILDER

EN SMÄLL I TALLINN

TALLINNS LJUS

VEM BLEV DEPORTERAD?

YORKVILLE

BUSS M5

VYKORT FRÅN BAHAMAS

MÖTE MED MISTER SORENSEN

KRIGSFÖRETAGARE

FAMILJERNA I FLANDERN

KONSTEN ATT SIGNERA EN BARNOTA

MADAME BELA SÄLJER EN DIAMANT

Madame Bela spände ögonen i mig och sade:

– Du är fri att gå när du vill. Du är ju inte inlåst här. Inte i princip. Gå när du vill. Men först vill jag att du tittar på den här diamanten för 45 000 euro.

Hon höll upp stenen i ett slags fjäderpipett.

Jag tittade. Stenen blixtrade. När fru Lai nappade efter den gjorde Madame Bela en skämtsam retirerande rörelse, som en fäktare med en minimal florett, och drog undan diamanten. Hon log. Men hennes ögon var kalla och vaksamma. Hon var klädd i något som liknande en flygvärdinneuniform. Hennes hår var kortklippt, precist arrangerat, stelt som plast. Ansiktsdragen var strama, som om hon frös, hennes leende nådde aldrig över mungipan.

Sedan tittade jag på Fru Lai. Fru Lai hade ett påsigt ansikte och tjocka fingrar. Hennes dotter hade suttit bredvid mig på rundtursbussen. Dottern var i 40-årsåldern och bar tre sidenrosetter.

Familjen Lai var från Malaysia.

Det var torsdagsförmiddag i Amsterdam.

I fönstret bakom diamantförsäljerskan Madam Bela anade jag grått regn över trappstegsgavlar och jag tyckte också att jag såg en blixt, men jag var inte säker för det var galler i fönstren.

Jag hörde Madame Belas metalliska röst:

– 45 000 euro, ni är ju trots allt inte inlåsta …

* * *

Fru Lais övriga entourage bestod av en fet syster, några kusiner och två magra undergivna män med kameror i rem runt halsen. De hade suttit längst bak i bussen. Fru Lai hade demonstrativt betalat för alla.

Det var oron för regn som hade lockat mig att köpa en biljett. Rundturen hade utgått från Damrak, några hundra meter från Amsterdam Centraal.

Bussen var röd och saknade nästan fjädring. Den hade startat med ett läte som påminde om när ett träd faller och kört direkt in i Red Light district. I hörlurarna sade en sonor röst – jag finner inget bättre ord – på engelska att det är ett stort misstag att tro att de prostituerade far illa:

– Det är för att de inte ska frysa som de sitter sådär i fönstren.

Vid Scheepvartsmuseum och ostindiefararen Amsterdam – en kopia av ett skepp som förliste i Engelska kanalen 1749 – berättade den förinspelade rösten med mjukt färserad vältalighet om det holländska ostindiska kompaniets storhet (större än Microsoft och Cocacola tillsammans). Jag tittade ut över Oosterdoks grå vågor och tänkte på kanel, muskot, nejlika och peppar och jag lyssnade till den sonora rösten:

– Men trots att holländare älskar värme finns det faktiskt en plats i Amsterdam där det alltid är minus tio grader. Glöm inte att åka till Isbaren. Där har vi drinkar till halva priset varje eftermiddag. Tala med vår personal om rabattkuponger. I dag: Tequila Sunrise.

Jag blundade och undrade över den nederländska turistnäringen. Rösten fortsatte:

– Men i väntan på Isbaren ska vi