Vapenaffären

By Anders Eje

Försvarsadvokat Gustaf Grandin har haft många fall i sin karriär. Allt för många gånger har brottslingarnas bristande moral fått honom att känna avsmak. Men så ter sig vardagen om man valt hans livsbana. Men så, när Stockholm härjas av snöoväder, påbörjas Grandins inblandning i det fall som skulle komma att definiera hans karriär.En man står anklagad för mordbrand och fallet ligger längst ut på varje stockholmares tungspets. Grandin känner det inom sig: den åtalade är oskyldig. Han sätter sin stolthet på spel – han ska skipa rättvisa och få sin klient friad.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728526828

Book preview

Anders Eje

Vapenaffären

SAGA Egmont

Vapenaffären

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1917, 2022 Anders Eje och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526828

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD.

Under min journalistiska yrkesutövning sammanträffade jag någon dag i maj 1911 med en person, som jag har att tacka för de upplysningar och dokument, vilka ligga till grund för denna bok. Ursprungligen var det nog ifrågavarande persons tanke, att hans material skulle kunna tjäna ett eller annat journalistiskt syfte, då affären rörde sig om en för ett par tiotal år sedan mycket uppmärksammad och väl även omtvistad mordbrandsdom, men det lät sig av vissa skäl inte göra. I stället har jag—liksom advokaten Grandin livligt genomträngd av övertygelse om den till straff dömdes oskuld — bearbetat dessa anteckningar, varvid jag sökt bibehålla så mycket som möjligt av originalhandlingarnas innehåll — och form. Däremot äro efter framställning av ägaren till de ifrågavarande papperen, namn, miljöer och tidsbestämmelser ändrade. För en äldre generation lår det likväl inte erbjuda några svårigheter att gissa vad det är för en kriminalaffär som åsyftas.

Stockholm i juli 1917.

ANDERS EJE

FORSTA DELEN

ADVOKAT GUSTAF GRANDINS ANTECKNINGAR

I.

Det är alldeles för litet sagt, att jag blev överraskad, när jag öppnade porten.

Promenaden hem från kontoret hade bjudit på ett excellent väder med tidig marssol och en svepande, stickande sydlig vind över Tegelbacken, vattenpussar, som speglade turkosblått och Mälaren i vårhabit med inslag av vilsekomna isflak, som gett sig katten på att se havet och sedan dö. Nå, en sämre hädangång kan man få — att långsamt förintas under den oförglömliga turen ut mot Stockholms yttersta skär.

Med sådana funderingar hade jag vandrat hem till middagen. På Kungsholms kyrkogård lekte tösungarna hoppa hage, och hundrackorna fröjdade sig åt sista fristen före den allmänna bandtagningen första april. Själv gick jag och vägde mellan grått och blått i den nya vårrocken; grått var mer praktiskt, blev inte så snart ur humör, om sommaren skulle visa sig gå i Jupiter Pluvii tecken, men blått var en gentleman mer klädd med. Sidenfoder fick man väl kosta på sig, fast det blev dyrt; men, herre gud, ens ställning förpliktar — min yngste bokhållare går med päls. Dessutom hade Gretzner på advokatståndets vägnar — sa’ han — häromdagen pikat mig för att jag gick klädd som en landsortsadvokat utan examen — och något måste man väl göra för sina kamrater.

Men jag ser jag kommer alldeles ifrån ämnet. Man blir äldre och bredare, både i ord och volym, påstår Vikander. Nåväl! Slutet på min sommarrocksdröm och vårvision blev, att när jag tre timmar senare öppnade porten för att gå tillbaka till kontoret, stod en rykande vit nordan över staden och spårvagnarna gingo med snöplog.

Av allt detta hade jag inte märkt ett fern.

Så är det med gamla ungkarlar, som ha lyckan att äga förträffliga hushållerskor. Man blir skött och vårdad och ombonad som ett lindebarn, men man vet just inte mycket mer än ett sådant, vad som händer och sker utanför knuten.

Nu stod jag villrådig, om jag skulle ta hissen upp igen efter paraply — utan galoscher går jag aldrig från den 1 oktober till den 1 juni — eller fortsätta bort till hållplatsen vid Parmmälaregatan och trots allt ta spårvagnen in till stan. Händelsen ville, att en vagn i samma ögonblick illuminerade den plötsligt till kälkbacke förvandlade stigningen vid Hantverkaregatans västra perspektiv och det bestämde mig för att avstå från paraplyen.

Alla dessa obetydliga detaljer stå med fotografisk skärpa för min inre syn — och ändå är det mer än tre år sedan den dagen. Hade jag då vetat vad som skulle bli följden av mitt morska beslut i paraplyfrågan, är det möjligt, att jag låtit spårvagnen ramla förbi.

Jag säger med flit »möjligt», ty människan är ett underligt och sammansatt ting, och till och med en gammal, pedantisk jurist kan någon gång känna behov av att erfara andra sensationer än triumfen över ett hemtaget spel eller grämelsen över ett förlorat. Även om alltså min omlagda spårvägsfärd säkert besparat mig en massa besvär och inte så litet obehag, var den en direkt anledning till mitt sammanträffande med en man, vilkens sorgliga och anmärkningsvärda livsöde förmått röra och intressera mig på ett sätt, som jag — för att säga sanningen — knappt trott vara möjligt.

Vid hållplatsen såg det i hög grad oroväckande ut.

På vanligt Stockholmsmanér hade människor na flockat ihop sig till en kompakt, vattendrypande hotfull klunga, där varje individ tycktes ha satt sin eviga välfärd i pant på att segra vid tävlingen om de eventuella platserna i vagnen. Själv kan jag inte med trängsel. Den mycket minimala och relativa viljans frihet människan är utrustad med tål inte vid någon reduktion, om inte begreppet skall bli fullkomligt illusoriskt — som kil i en folkhop spelar en man samma roll som en makrill i ett stim — eller som en viss regering för några år se’n i händerna på sitt parti. Man skuffas hit, man skuffas dit under fåfänga försök att komma dit man vill, och rätt nu blir man så yr i skallen, att den lilla rest vilja, som fanns där, blåses totalt bort.

Tack vare min avsky för folksamlingar lyckades jag nu komma upp — som ende och sista man — på släpvagnens platform; alla de övriga fingo stå där med lång näsa och trängas kring motorvagnens avvärjande konduktör.

Och så bar det i väg åt staden.

Det hör inte till det allra roligaste att i yrande snöstorm med bibehållen värdighet hålla sig kvar på en spårvagnsplatform, när man i varje ögonblick måste passa på att inte få sin rock gjord till ett såll av de rökande herrarnas cigarrer. Själv har jag aldrig varit utsatt för en sådan malör, men en av mina bästa vänner, major Vernstedt — nu direktör för Lulebankens kontor i Stockholm — fick en spritt ny vinterrock totalt förstörd på det sättet.

Och som man oftare blir vis av andras skada än av sin egen tror jag verkligen det skulle falla sig rätt svårt, även för en durkdriven förbrytare, att förse min ägande paletå med dessa mindre klädsamma gluggar.

Vid Serafimerlasarettet steg ett par karlar utav, det blev betydligt rymligare på platformen, jag kunde släppa mitt kraftiga grepp i metallhandtaget och kasta en blick in i vagnen.

Nå, så minsann… När man tänker på trollen, så stå de i farstun eller fara i spårvagn. Satt inte Vernstedt där inne i vagnen!

Det var ett kuriöst sammanträffande!

Vad i hela fridens namn kunde min käre Vernstedt ha långt ute på Kungsholmen att göra, han, med sitt magnifika palats i villastan, och annars trög som en gammal nummerhäst att få utom den vanliga stråkvägen, från Fredsgatan, där han har sin bank, genom Kungsträdgården, upp Sturegatan och Karlavägen.

Det föreföll sannerligen mirakulöst!

När jag såg närmare efter, fann jag, att Vernstedt hade sällskap — och sannerligen ett underligt sällskap till på köpet. Han och den andre bildade ett det egendomligaste par jag någonsin sett.

Vernstedt är stor, lång, robust med två blanka, livliga ögon och ett skägg, så långt och svajigt, att det nästan ställer gamle Hildebrands — på sin tid — i skuggan. Hans röst klingar som malm — van att alltid bli åtlydd och uppmärksammad tar han i allmänhet just inte mycket hänsyn till andra människors trevnad eller deras anspråk på tystnad, om jag skall vara fullt uppriktig. Som nu i spårvagnen till exempel; hans »kors för tusan!» eller »herrn skulle tänkt sig bättre för!» trängde ut ända till mig, fast dörren var väl tillskjuten.

Jag ger mig katten på, att han hade hela vagnen till åhörare.

Den person, Vernstedt hade i sällskap var, som sagt, rena motsatsen.

En liten, späd herre med vassa drag, ett par väl ansade grå mustascher och djupt liggande, dystra ögon. Det var egentligen blicken ur detta ögonpar, som på allvar väckte mitt intresse för mannen, alldeles oavsett min nyfikna undran, vad han kunde ha i Vernstedts sällskap att göra.

Man brukar säga om vissa djur, att de i dödsögonblicket kunna inrymma en hel värld av melankoli i ögonens uttryck — men maken till sorgsen, lidande och mörk blick hör alldeles säkert till ett av människornas prerogativ. Det fanns inte en glimt av försonande ljus dager under dessa valvliknande ögonhålor, och när munnen log ett förbindligt leende — som hövlig replik på Vernstedts utfall — så voro inte ögonen med. Jag har eljest hört sägas, att det hör till skådespelaryrkets allra största svårigheter att prestera ett par dystert blickande ögon till en glatt leende mun. Eller vice versa.

För övrigt bjöd mannens uppträdande inte på något märkvärdigt. Han var klädd som folket är mest: plommonstop med raka brätten, litet skamfilat, men väl borstat, svart halsduk och tydligen färdigköpt ulster — den satt illa över axlarna. Fotbeklädnaden, vars beskaffenhet brukar vara en god utslagsgivare när det gäller att ställa det siciala horoskopet för en man — och för en kvinna med för resten — kunde jag i det ovissa ljuset inte närmare karakterisera.

Den tiden hade jag mitt kontor i hörnet av Drottning- och Jakobsgatorna, och fastän jag kanske vunnit någon minut genom att stiga av vid Tegelbacken brukade jag följa med till hållplatsen vid Riksbron. Den ifrågavarande dagen, när den piskande vårsnön med flingor, vassa som sylar, gjorde varje onödigt steg till ett fullkomligt martyrium, var jag naturligtvis mindre benägen än någonsin att frångå mina vanor i detta avseende. Varför skall jag dessutom neka till, att jag fann ett visst nöje i att så här från ett bakhåll studera min käre Vernstedts sätt att konversera en hel spårvagn, full med folk.

Men den andre — vad kunde det vara för en figur? Bretzner har alltid gjort sig lustig över mina anspråk att vara ett litet stycke av en människokännare — han påstår, att jag är en »omständigt beskrivande person» —, men det har aldrig lyckats honom att slå mig på fingrarna. Den här gången var jag i alla fall glad, att han inte var med, ty här måste jag mäla pass. Vernstedts sällskap kunde lika väl vara någon underhuggare i Lulebanken som professor i teoretisk filosofi eller skådespelare från någon av våra grannländer. (Alla svenskar av någon betydenhet känner jag till utseendet.)

När min spårvagn passerade Rosenbad hade jag redan klart för mig, att mina affärer påkallade ett besök hos Vernstedt i Lulebanken följande dag. Det var bara förargligt att jag skulle behöva vänta så länge…

Nå, det visade sig inte vara nödvändigt.

Jag har en gammal vana, över vilken den goda Bretzner ibland passat på att göra sig löjlig. När jag skall av vid någon hållplats, ser jag alltid till att bli sist bland de nedstigande. Det är utomordentligt oangenämt att ha någon bakom ryggen på sig — även om denne någon inte har en glödande attentatslysten cigarr mellan fingrarna — man riskerar att bli knuffad huvudstupa ned i gatan; Det är obehagligt att göra löjeväckande sorti, även om det endast gäller en spårvagnsavstigning, och därför ordnar jag, som sagt, alltid på det sättet, att jag blir den siste.

Så även nu.

Till konduktören sade jag:

— Ilär nu konduktör! Även jag skall av här, men önskar inte trängas. Hav vänligheten inte ge avgångssignal förr än ni sett mig stiga av vagnen och vara i sägerhet nere på gatan!

Under det jag yttrade dessa ord, måste Vernstedt ha passerat. Ty när jag åter vände mig om, hade jag min gåtfulle vän med den tysta blicken rakt framför mig på väg ut ur vagnen.

Vrenstedt stod på trottoarkanten med handen framsträkt.

— Adjö då, kära Sahlgren, sade han. I morgon ska vi söka upp häradshövding Grandin. Men kom inte före två — jag har ett sammanträde med styrelsen klockan ett, och det kanske drar ut på tiden.

Jag är inte fatalist, men man får ej undra på, om jag blev häpen över dessa egendomliga sammanträffanden mitt i marssnön, som med oförminskad frikostighet vräkte, ned sin stickande confettistorm över de allt annat än maskeradlynta gatorna. Först kommer jag upp på spårvagnen — liksom av en egendomlig slump, under det väl ett tjog vida mer energiska medborgare bli dragna vid näsan på sin befordran ned åt stan. Så falla, utan egentlig anledning, mina tankar på vännen Vernstedt, varpå jag en sekund senare återfinner honom i vagnen, sällskapande med en person, vilkens yttre genast frapperar mig som ingenting på mången god dag. Till sist hör jag Vernstedt, när han tio minuter senare stiger av spårvagnen, yttra till den andre, att han i sällskap med denne tänker söka upp mig själv påföljande middag.

Jag varsnade dunkelt redan i detta ögonblick konturerna av något nytt, intressefångande, av något, som skulle komma att ligga utanför den gamle advoktens hittills raka och bredspåriga livslinje. Hela detta system av i varandra gripande tillfällighetsringar bildade en kedja, mot vars styrka jag sedermera förgäves skulle slipa min gamla skepsis, härdad genom årtionden av erfarenhet i oavbruten strid mot brott och illgärningar.

När de båda herrarna skilts skyndade jag — så gott min nyligen förvärvade podager tillät — fram till Vernstedt, som jag knep strax utanför Norrlandsbanken. Hans ansikte var rött och vått av den piskande snön och skägget var en julgubbes av 1850.

— Goddag, major, ropade jag.

— Si på tusan, svarade Vernstedt, mer uppriktigt än artigt, — det var då en konstifik hasard.

Vi gingo sakta gatan fram, bakåtlutade, med rockskörten smällande om benen, ty vinden — vad säger jag? vinden! stormen kom rakt akter ifrån.

Jag låtsade inte om något.

— Konstifik hasard? repeterade jag i stället. Hur så?

Under tiden hade min käre Vernstedt tydligen fattat sitt beslut.

— Har du bråttom? frågade han.

— En advokat har alltid bråttom. Det är svårt nog ändå att skilja de svarta fåren från de vita.

— Och om det skulle gälla att göra ett svart får vitt?

— Motsatsen är lättare.

— Det tvivlar jag visst inte på. Men du vill ju helst räknas till dem, som bli sporrade av svårigheterna. Är det inte så?

— Vart vill du komma?

Vernstedt stannade och försökte pressa sitt pekfinger genom ett av knapphålen i min rock. Detta plägade vara ett av hans allra starkaste argument, och jag förstod nu, att han var fast besluten att driva sin vilja igenom — vad den nu gick ut på.

— Låt oss gå och dricka ett glas punsch tillsammans. Eller en grogg. Men inte på någon musikkrog, utan någonstans, där man kan sitta i frid och ro.

— Min kära Vernstedt …

— Kära mej hit och kära mej dit. Ja eller nej, karl, röt den gode majoren och bankdirektören med en röst, som tog ljudet från stormen.

Vi ställde stegen mot Strömkaféet.

Under tiden hade jag tillfälle att begrunda den märkliga förvandling, som efter alla tecken att döma skett med Vernstedt. Om någon för endast en timme sedan sagt mig, att jag skulle vara på väg till Strömkaféet för att mitt på blanka arbetseftermiddagen dricka punsch med gamle Vernstedt, så skulle jag utan minsta tvekan hållit denne någon för en narr. Av naturen vetgirig som en intervjuare var jag nu mycket nära kokpunkten av iver att få reda på, vad som låg bakom allt detta, men samtidigt ytterst försiktig, att ej förråda något av min nyfikenhet. I så fall skulle nämligen Vernstedt göra sig all möda i världen att förlänga mina kval.

Sådan är han.

När vi bänkat oss i en hörnsoffa och fått in en halva Cederlund söt — jag avskyr visky, som för mig är ett mycket gott bevis på att Johan Brovallius hade rätt år 1735, när han talade om svenskarna som en nation, »full av Apehögfärd» — tog Vernstedt upp sina preludier.

— En gammal major och bankdirektör, som börjar berätta sagor, är visserligen ingen behaglig företeelse, varken inför vår Herre eller inför sin egen banks styrelse, och jag skulle inte avslöjat mig för kära bror heller — om du inte vore känd för din förmåga att ha tand för tunga.

Jag bugade mig sittande — ironiskt och tacksamt.

— Vänta med komplimangerna tills sagan är slut — det är kanske det klokaste, särskilt för en jurist, som inte vill riskera sitt mödosamt förvärvade anseende. Naturligtvis är det inte uteslutande för ditt nöjes skull jag dragit dig med hit — jag behöver din hjälp, och skulle du anse dig förhindrad att lämna den, så få vi möjligen tillfälle att bocka oss för varandra — en sista gång. Du känner mig alltför väl för att veta, att jag föredrar en hederlig örfil framför en massa ihåliga ursäkter; ja eller nej, rakt på sak, men inga undanflykter. Den som inte är med mig, är mot mig. Se så, nu är det sagt. Skål.

En smula häpen över denna allvarliga ingress, lyfte jag glaset till läpparna och smuttade på punschen. Samtalet tycktes hota att ta en högtidligare vändning än jag någonsin drömt om, och med ytterligare skärpt uppmärksamhet följde jag Vernstedts anförande. Ehuru jag nära nog ord för ord här skulle kunna citera detsamma, anser jag lämpligast att — så gott jag förmår — föra ihop det viktigaste av hans