En främling i Gränna

By Margareta Sylvan

Mannen på kyrkogården låg framstupa, i en förvriden ställning. Huvudet var täckt av tjockt, mörkrött blod och under den formlösa massan kunde man se att han blivit skalperad ... När Magdalena Storm beger sig till Gotland hinner hon knappt anlända innan hon blir indragen i bekymmer. Hon hittar en svårt skadad man på rysskyrkogården och när polis och ambulans väl anlänt står det klart att mannen inte kommer överleva. Magdalena blir indragen i utredningen, samtidigt har hon fullt upp med sina egna problem och när hon blir ombedd av en gammal man att återvända till kyrkogården börjar hennes varningsklockor ringa. Var det verkligen en slump att hon hittade den skadade mannen? Och på vilket sätt är den gamle mannen inblandad i historien? "En främling i Gränna" är den fristående uppföljaren till "En tavla för mycket". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 11, 2020
• ISBN: 9788726742855

Book preview

författaren.

Kapitel 1

Jag lutade mig över relingen med en förströdd blick mot Visingsö som skymtade svagt genom diset. Det var sen eftermiddag, luften regntung och vinden obehagligt påträngande, nästan aggressiv. Färjan Braheborg skar genom det mörka vattnet in mot hamnen. På bildäck stod, förutom jag själv, några få bilar uppställda. Tre personbilar, en hästtransport och en liten lastbil. Den en gång silverfärgade hästtrasporten var skitig, översköljd av lera, och de tre personbilarna lika smutsigt grå som dagen var dyster. Bara den lilla pickupen lyste ettrigt röd i allt det grådystra. Det verkade som jag var den enda passageraren på hela färjan som saknade fordon. Den enda som kommit ombord till fots.

Ön lockar inte så här års konstaterade jag huttrande men trotsade ändå den bistra vinden och lutade mig fram för att spana mot land. Fortfarande inte en själ i sikte. Bara ett trist, öde hamnområde förutom några få bilar som stod uppradade i väntan på att återvända till fastlandet. Ingen vågade sig ut i blåsten, istället sökte man skydd i bilarnas trygga bubbla. Turistsäsongen hade inte dragit igång men en bit bort, längst ut vid den yttre piren, låg passagerarfärjan Madam Tingley och väntade på sommarens anstormning. Bakom henne skymtade några rödmålade, lätt skamfilade och tillbommade sjöbodar längs vattenbrynet. Men, som sagt, inte en människa så långt ögat nådde. Och definitivt ingen Kalle.

Den sista timmen hade mina tankar varit långt borta. Jag hade glömt ringa Kalle för att be honom hämta upp mig i hamnen. Så nu stod jag alltså där på färjans ödsliga däck med irritationen som enda sällskap. Och jag kunde knappast skylla ifrån mig. Hur som helst – jag kunde se fram emot att vänta i kyla och snålblåst på kajen. Eller i hamnens opersonliga väntrum. Som dessutom är outhärdligt, näst intill olidligt, tråkigt. Om det ens var öppet.

Men i samma stund insåg jag att detta, trots allt, kanske ändå var ett gyllene tillfälle. En chans att infria mitt löfte från tidigare på dagen. Mitt löfte till Alexis att besöka Rysskyrkogården. Vägbeskrivningen hade jag fortfarande i färskt minne.

Följ stora vägen från hamnen, passera förbi Örtagården och Brahekyrkan, erinrade jag mig hans utförliga, ja näst intill pedantiskt detaljerade, vägbeskrivning. Sträckan borde, enligt Alexis, inte ta mer än tjugo minuter till fots så varför inte? Lika gärna som att stå kvar på kajen och huttra och låta det dåliga humöret ta över. Sagt och gjort. Jag påbörjade min vandring samtidigt som jag knappade in Kalle på mobilen och kom överens med honom om att han ska plocka upp mig vid avfarten till kyrkogården en dryg timme senare.

Efter dryga tio minuter hade jag passerat Brahekyrkan med ryssladugårdarna i bakgrunden

och tagit av mot Näs. En spikrak väg kantad av höga lärkträd. En allé där träden växer så högt och tätt att de bildar både väggar och tak. Det var bara från en smal sträng mellan trädkronorna som den gråtjocka himlen skymtade likt en tunn öppen strimma. Känslan var tryggt ombonad det tråkiga vädret till trots. Men efter några hundra meter tog både tunneln och känslan slut. Vägen mynnade mot leden mellan Näs och Kumlaby. Enligt Alexis beskrivning skulle jag bara fortsätta rakt fram, tvärs över den korsande huvudleden. Fastän nu kunde de leriga hjulspåren med en gräsbevuxen mittsträng knappast kallas väg längre. Den liknade mer en bortglömd skogsstig. Ett stickspår som det antagligen skulle vara lätt att missa om det inte varit för den diskreta skylten med texten Rysskyrkogård som pekade vidare in i skogen.

Till vänster låg en samling låga, röda stugor med vita knutar och tillhörande bodar och skjul. Ett större magasin i ena hörnet avvek med sina svarta knutar. Allt utslängt i något slags oordnat system. Troligtvis sommarstugor eftersom husen, åtminstone vid ett snabbt ögonkast, verkade tillbommade och öde. En bortglömd dörr till en av bodarna stod och slog i blåsten med ett ödesmättat, ihållande tomt ljud. Men samtidigt tyckte jag att jag hörde röster. Kanske inbillade jag mig men tvekade ändå några sekunder innan jag fortsatte. Skogen kändes plötsligt påträngande. Av någon oförklarlig anledning upplevde jag mig som en inkräktare. Men snart skymtade en öppen plats mellan granarna. En stor sal omgärdad av växtlighet som ännu inte spruckit ut. Den öppna platsen var utan tvekan Rysskyrkogården.

Här ligger de alltså begravda. De som av olika anledningar inte tog sig vidare. Ett hundratal ryssfångar som bara under några få år på sjuttonhundratalet dog under fångenskapen på Visingsö och vid sin död grävdes ner utan vidare ceremonier. På den motsatta sidan, i fonden från min sida sett, reste sig en modern minnessten. Till vänster, vid kanten av den vänstra långsidans mitt, stod ett gammaldags, väderbitet men vackert, träkors. Framför korset på det vinterslitna gräset, som bara inom någon eller några veckor skulle övergå i en grön, mjuk och inbjudande heltäckningsmatta, låg något som vid en första anblick mest liknade en färgglad samling lump. Och på korset hängde något. Men avståndet i kombination med min närsynthet gjorde mig osäker.

I samma takt som jag närmade mig den färgglada kullen på gräsmattan poppade en mängd oförklarligt onda aningar genom den brandvägg som hjärnan är försedd med. Trots att jag höll huvudet kallt kunde jag inte hejda mitt hjärta från att hamra intensivt. Jag kände hur svetten bröt fram i handflatorna. Någonstans i bakhuvudet ringde en envis varningsklocka som en kronisk tinnitus. För kunde det möjligtvis vara så att den oformliga högen där ute på gräsmattan inte var en samling lump? Farhågorna ökade i samma takt som jag närmade mig. Försiktigt, lite dröjande, fortsatte jag fram mot högen. Det gick snabbt för mig att konstatera att det var en man som låg där. Relativt storvuxen. Eller rättare sagt – jag såg ryggen, närmare bestämt torson, på vad jag antog var en storvuxen man.

Han låg framstupa. I en konstig, halvt förvriden ställning. Klädd i brun mockajacka med fransar. Med en krans av färgglada fjädrar kring huvudet. Min första tanke var att detta är en lek av något slag. Samtidigt som jag ändå anade att detta var ingen lek. Detta var klarvaket, blodigt allvar. Huvudet, och det som skymtade fram av håret som en tjock tofs i nacken, var täckt av blod. Mängder av mörkrött blod som klistrade sig fast och smetade tjockt och tätt som en mössa runt hjässan. Blod som runnit och effektivt täckt det lilla jag kunde skymta av hans ansikte. Och jag anade, snarare än såg, under den formlösa massan att han var skalperad! Allt hår uppe på skulten verkade nämligen vara borta. En snabb gissning sade mig också att med den hästsvansen kunde han inte vara, eller ha varit, särskilt tunnhårig.

Jag vinglade bort mot korset. Sjönk ner vid foten av det och lutade huvudet framåt, ner mellan benen eftersom jag var rädd för att svimma. Efter en stund slängde jag en hastig blick uppåt. En ICA-kasse hängde på korset. Jag reste mig nästan som om jag var programmerad och kikade ner i kassen. Inuti låg en mindre plastpåse med vitt pulver. Eller rättare, ett väl förslutet, plastat paket som genom plasten skvallrade om att det innehöll ett vitt pulver.

Äntligen tog jag mig samman och skyndade tillbaka mot byltet där ute på gräsmattan. Långsamt, men samtidigt mycket försiktigt, sträckte jag mig mot den förvridna kroppen och vidrörde den. Men med ett hastigt ryck drog jag snabbt tillbaka min hand. Nästan som om jag bränt mig.

Den snabba reaktionen berodde på att kroppen långsamt börjat röra på sig. Det blodiga byltet rullade, oändligt långsamt nästan som i slow motion, runt och satte sig pustande upp och plirade med ögon som antagligen var svåra att öppna på grund av allt blod han hade i ansiktet. Ögon med pupiller så minimala att de närmast kunde liknas vid knappnålshuvuden.

Herregud, han är hög som ett hus, hann jag registrera med skräckblandad olust innan byltet stönande tog till orda. Och nu blev jag med ens mer orolig för mitt eget välbefinnande än för byltets.

– Vad i helvete gör du här, sluddrade han förvånansvärt vasst samtidigt som han i halvsittande ställning började veva med armarna som en gammal boxare.

Detsamma ditt otäcka faanskap, hann jag tänka innan lumphögen återigen tog till orda.

– Vad helvete har du gjort? Vad faan menar du med det här? Vill du att jag slår ihjäl dig? Om du är kvar här en enda sekund till så ska jag se till att du aldrig ler med den där käften mer. Packa dig iväg och det snabbare än djävulen när det är extrapris på charterresor till helvetet, väste han sammanbitet.

Och jag väntade inte på att han skulle sjunga upp sig ytterligare. Det räckte med att jag har förstått vartåt han syftat.

Under skoltiden var jag ingen stjärna på 60 meter men nu blev jag plötsligt stolt över mig själv. Mitt plötsliga sprinterlopp resulterade i att jag så småningom sjönk ihop vid vägrenen. Totalt utpumpad. Samtidigt insåg jag att han kanske kunde vara skadad. Men just då kändes det inte som mitt problem, jag varken vågade eller ville stanna kvar i närheten av honom. Jag tvingade mig att tänka rationellt och hålla huvudet kallt. Samla ihop mig och skjuta rädslan åt sidan.

Jag blir tokig… herregud jag är förlamad… jag kan inte röra mig längre… jag kan inte ens lägga mig ner och skrika på hjälp, fladdrade tankarna som stressade atomer runt huvudet på mig men i nästa sekund skymtade Kalles silverfärgade kombi mellan tallarna. Jag reste mig mer eller mindre mekaniskt och rusade mot den annalkande bilen. Väl framme hann Kalle knappt bromsa innan jag slet upp dörren och slängde mig om halsen på honom.

– Inte kunde jag ens i min vildaste fantasi ana att du längtade så mycket efter mig. Sååå länge har vi ju inte varit ifrån varandra…. eller? skrattade han retfullt.

Förtjusningen jag anat i hans ansikte övergick snabbt i oro. Ibland är han både snabbtänkt och inkännande.

– Men vad är det? Vad är det som har hänt?

Hulkande och antagligen ganska förvirrat försökte jag förklara vad jag varit med om därute på gräsmattan. Innan jag avslutat sista meningen drog Kalle upp mobilen och slog ett nummer.

– Vart ringer du? undrade jag förvirrat.

– 112, SOS alarm, förtydligade han snabbt och vinkade avvärjande mot mig.

Han kom fram efter bara några få sekunder, förklarade kortfattat vad som hänt och tillade något om att det kunde vara droger inblandat.

– Vi måste stanna här och vänta på ambulans och polis, konstaterade han mot mig när han avslutat samtalet.

– Men det kan ju dröja hur länge som helst! protesterade jag upprört. Och konstaterade samtidigt för mig själv att just nu struntade jag fullständigt i personen där ute på gräsmattan. Mitt ego var enbart inriktat på mig själv och min egen säkerhet. För i den stunden ville jag bara hem. In i värmen med ett glas rödvin och en filt som våtvarmt omslag för att stänga ute den där vansinnige idioten.

– Nej, du kan för en gångs skull faktiskt rita kors i taket. Både ambulans och polis är här ute just nu. Ambulansen har just lämnat av en gammal dam som brutit benet till Annero och polisen har en patrullering här ute så de kan vara här inom fem minuter.

Och innan Kalle avslutat meningen såg jag ett blåljus mellan träden och sekunden därpå hade både ambulans och polis hunnit fram till oss.

Kapitel 2

När vi så småningom parkerat på gårdsplanen framför huset och kommit in i köket placerade Kalle mig i en fåtölj med en filt om benen och ett glas vin i handen.

– Du har antagligen fått en chock, konstaterade han korthugget samtidigt som han vispade ihop en omelett. Min aptit var inte på topp så han fick mer eller mindre truga i mig maten. Men så småningom, i värmen och tryggheten som omslöt mig där i köket, rann hela historien ur mig. Återigen. Från början till slut. Och nu något mer strukturerat. Den här gången hoppade jag inte över något. Varken mitt besök hos Alexis eller mötet med Matteo på värdshuset senare.

Kort därefter beordrade Kalle mig i säng. Och jag hade varken lust eller ork att opponera mig. För nu kände jag plötsligt hur utmattad jag var. Jag hade svårt att hålla ögonen öppna den korta stund det tog att komma ur kläderna. Så hopplöst trött var jag. Tacksamt kröp jag in under täcket som Kalle