Baron von Münchhausens underbara resor och äventyr

By Gottfried August Bürger

"En gång skulle jag hoppa över ett moras, men mitt i språnget upptäckte jag att det var mycket bredare än jag först trott. Jag vände i luften och gick tillbaka till utgångspunkten för att ta längre sats. Även denna gången missbedömde jag avståndet och sjönk ner till halsen i kärret, bara en bit från den andra stranden. Jag skulle ofelbart omkommit om jag inte tagit ett ordentligt grepp om min hårpiska och med egen armstyrka lyft upp mig själv ur kärret och placerat mig i säkerhet på stranden."Klassikern Baron von Münchhausens underbara resor och äventyr utkom på svenska för första gången 1797 och har sedan dess etablerat sin position som en av världens mest populära folkböcker. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 3, 2023
• ISBN: 9788726302950

Book preview

Gottfried August Bürger

Baron von Münchhausens underbara resor och äventyr

Översatt av Anna Warodell

SAGA Egmont

Baron von Münchhausens underbara resor och äventyr

Översatt av Anna Warodell

Originaltitel: Freiherr von Münchhausens wunderbare Reisen und Abenteuer

Originalspråk: tyska

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726302950

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Första kapitlet .

RESA TILL RYSSLAND OCH S:T PETERSBURG.

J AG ANTRÄDDE min resa till Ryssland mitt i vintern, emedan jag kommit till den ganska riktiga slutsatsen, att köld och snö, när allt kommer omkring, utan särskilda kostnader för de lovvärda landsfaderliga regeringarna måste förbättra vägarna genom de norra trakterna av Tyskland, Polen, Kurland och Livland, vilka enligt alla resandes beskrivning nästan äro ännu eländigare än vägarna till dygdens tempel. Jag färdades till häst, vilket är det bekvämaste sättet att resa, blott det för övrigt står bra till med häst och ryttare. Ty då riskerar man varken att komma i krakel med någon hövlig tysk postmästare eller att köras fram till varje krog av sin törstige postiljon. Jag var endast lätt klädd, vilket jag fann tämligen obehagligt, ju längre åt nordost jag kom.

Nu kan man väl föreställa sig hur vid så hårt väder och under det råaste luftstreck en stackars gammal man måste vara till mods, som jag fann ligga hjälplös och rysande av köld i Polen på en ödslig slätt, över vilken nordostvinden for fram, och som knappt hade någonting, varmed han kunde skyla sin nakenhet.

Det gjorde mig av hela min själ ont om den stackars kraken. Fast jag själv frös, så att hjärtat kunde frysa fast i kroppen på mig, kastade jag likväl min reskappa över honom. Plötsligt hördes från himmelen en röst, som alldeles ofantligt berömde detta barmhärtighetsverk och ropade till mig:

— Det ska du, hin ta mig, inte ha gjort för intet, min son!

Jag låtsades om ingenting och red vidare, tills jag överfölls av natt och mörker. Ingenstädes syntes ett spår av någon by. Hela landet låg begravt under snön, och jag visste inte, åt vilket håll jag skulle styra kosan.

Trött på att rida steg jag slutligen av och band min häst vid ett slags spetsig trädstam, som sköt upp ur snön. För säkerhets skull stack jag mina pistoler under armen, lade mig en bit därifrån i snön och somnade så gott, att jag inte öppnade ögonen igen, förrän det var ljusan dag. Men hur stor var inte min förvåning, när jag fann, att jag låg på kyrkogården mitt i en by.

Att börja med kunde jag inte se till min häst någonstans; men strax därpå hörde jag honom gnägga ovanför mig. När jag såg upp, fick jag se, att han var bunden vid vindflöjeln på kyrktornet och hängde ned därifrån.

Nu förstod jag genast, hur det hade gått till. Byn hade nämligen varit alldeles översnöad kvällen förut; vädret hade plötsligt slagit om; under sömnen hade jag så småningom sjunkit ned helt sakta allteftersom snön smält bort, och vad jag i mörkret tagit för en trästubbe, som stack upp över snön och varvid jag bundit min häst, hade varit korset eller vindflöjeln på kyrktornet.

Utan att länge fundera på saken tog jag den ena av mina pistoler, sköt av grimman, fick på så sätt lyckligt och väl igen min häst och fortsatte min resa.

Därpå gick allt bra, tills jag kom till Ryssland, där det just inte är brukligt att färdas till häst vintertiden. Som det nu alltid är min grundsats att ta seden dit jag kommer, så skaffade jag mig där en liten släde, passande till en enda häst, och for med gott mod till S:t Petersburg.

Nu vet jag inte längre riktigt, huruvida det var i Estland eller i Ingermanland, men så mycket kommer jag ännu ihåg att det var mitt i en fruktansvärd skog, som jag fick se en förfärlig varg sätta efter mig med all den hastighet, som en glupsk vinterhunger kan åstadkomma. Han hann snart upp mig, och det var rent av omöjligt att undkomma honom. Mekaniskt lade jag mig rak lång i släden och lät min häst operera alldeles ensam till vårt ömsesidiga bästa.

Vad jag visserligen anade, men knappast vågade hoppas eller vänta, skedde strax därpå. Vargen bekymrade sig inte det minsta om min ringa person, utan tog ett skutt över mig, kastade sig ursinnigt på hästen, slet av och slukade med ens hela bakdelen på det stackars djuret, vilket blott sprang dess fortare av förskräckelse och smärta. När jag nu på detta sätt själv helt obemärkt och lyckligt kommit ifrån saken, lyfte jag förstulet på huvudet och varseblev med förfäran, att vargen nästan helt och hållet ätit sig in i hästen. Men knappt hade han klämt sig in så där fint, förrän jag fann tiden vara inne för mig, och började duktigt rappa på hans päls med min piska. Ett sådant oväntat anfall i detta fodral förorsakade honom inte ringa förskräckelse. Han strävade framåt med all makt, hästens lik föll till marken, och se — i hans ställe befann sig min varg i seldonen! Jag i min tur upphörde nu ännu mindre att piska på honom, och vi kommo i galopp friska och välbehållna till S:t Petersburg, alldeles emot våra ömsesidiga förväntningar och till inte ringa förvåning för alla åskådare.

Jag vill inte uppehålla er, mina herrar, med prat om författning, konster, vetenskaper och andra märkvärdigheter i denna Rysslands ståtliga huvudstad, och än mindre underhålla er med alla intriger och lustiga äventyr bland sällskap av god ton, där frun i huset alltid tar emot gästen med en sup och en kyss. Jag håller mig fast hellre till större och ädlare föremål för er uppmärksamhet, nämligen till hästar och hundar, varav jag alltid varit en stor vän; vidare till rävar, vargar och björnar, varpå, liksom på annat villebråd, Ryssland har ett större överflöd än något annat land på jorden, och slutligen till sådana lustpartier, ridderliga övningar och lovvärda bragder, vilka bättre kläda ädlingen än litet möglig grekiska och latin eller alla svampdosor, berlocker och kaprioler hos franska vitterlekare och hårklyvare.

Som det dröjde någon tid, innan jag kunde få anställning vid armén, hade jag under ett par månader min fullkomliga frihet att leva upp min tid såväl som mina pengar på det mest adliga sätt i världen. Mången natt tillbragtes vid spelbordet och många vid klangen av fyllda glas. Landets köld och nationens seder ha åt buteljen anvisat en mycket högre rang bland sällskapliga nöjen i Ryssland än i vårt nyktra Tyskland, och jag har därför ofta funnit folk där, som kunde gälla för verkliga virtuoser i den ädla dryckeskonsten. Men allesammans voro eländiga stympare i jämförelse med en gråskäggig, kopparfärgad general, som åt vid samma bord som vi.

Den gamle herrn, som alltsedan en strid med turkarna förlorat övre hälften av sin huvudskål och därför, så ofta en främling kom bland sällskapet, ursäktade sig med den mest belevade trohjärtenhet, därför att han måste sitta till bords med hatten på, brukade alltid tömma några flaskor brännvin under måltiden och sedan vanligen avsluta det hela med en butelj arrack, vilken dosis efter omständigheterna togs da capo några gånger, och ändå kunde man inte en enda gång märka, att han var det minsta drucken.

Saken förefaller er otrolig. Jag förlåter er det, mina herrar; den övergick också mitt förstånd. Jag visste länge inte, hur jag skulle förklara den för mig, tills jag alldeles av en händelse fann nyckeln