Ordensgeneralens kurir

By Anders Eje

Tualiter-Ordens Höga Råd står inför ett viktigt beslut. Överste Surrington har varit inblandad i en episod som ledde till en ung kvinnas död. I brådskande ärende var han tvungen att rusa från en romantisk kväll med balettstjärnan miss Betty Billman, en guldkantad middag med levande ljus och dyr champagne. Den unga kvinnan hade lovat att hon skulle vänta men trots det hade hennes moraliska kval tvingat henne att lämna basen i Twickenham – på egen hand.Hur ser Tualiter-Ordens Höga Råd på saken? Överste Surrington svettas. I värsta fall väntar dödsstraff, då det ju faktiskt var hans ansvar att eskortera den unga kvinnan hem. Timmar av hemsk vånda och dödsångest väntar ..."Ordensgeneralens kurir" är en roman fylld av kärlek och äventyr från 1930-talet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 10, 2023
• ISBN: 9788728526675

Book preview

Anders Eje

Ordensgeneralens kurir

SAGA Egmont

Ordensgeneralens kurir

Omslagsfoto: Shutterstock & Pexels

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526675

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

Herr ordförande!

Kapten Alan Rodney.

Kapten Rodney reste sig upp. Hans smala, puritanskt stränga ansikte var präglat av så mycket allvar att överste Surrington inte kunde slita sina blickar från det. En till visshet gränsande aning sade honom att Rodneys yrkande skulle komma att gå ut på dödsstraff, och han kände sig till ytterlighet beklämd. Det hjälpte inte att han för väl hundrade gången sade sig att han gjort vad han kunnat för att förhindra vad som inträffat — faktum kvarstod: om inte han tagit flickan med ut till Twickenham skulle det här tragiska kapitlet aldrig ha rullats upp. Det hela var resultatet av en serie ödesdigra tillfälligheter, som gripit in i varandra och dragits ihop till en snara kring den unga flickans hals. Hade översten endast haft den avlägsnaste aning om det nattliga sammanträdet skulle han naturligtvis aldrig ha tagit tösen med ut; vad han däremot kunde förebrå sig var att han inte genast skickat henne tillbaka till London i bilen, när George viskande meddelat honom att herrarna redan väntade i den underjordiska samlingssalen. Men han hade verkligen litat på flickans löfte att stanna kvar däruppe tills han kom tillbaka — även om det skulle dröja en stund. Till den unga damens förfogande stodo ju en hel del trevligheter att fördriva tiden med — champagne, kall fågel, druvor, cigarretter och de sista modetidningarna från Paris. Och så uppträder plötsligt Samvetets röst! Löjligt! Samvetets röst och en liten hoppetossa från Coliseum! Vem hade kunnat ta det med i räkningen?

Mina bröder!

Kapten Rodney gjorde ett ögonblicks uppehåll och såg sig omkring — det föreföll som om han ville inpränta scenen i sitt minne för att vid framtida behov kunna redovisa dess detaljer för en eventuell domare och säga: så var det. Mitt emot mig satt vår ordförande, överste Surrington, med huvudet tungt lutat mot handen, dystert rynkad panna och ett förgrämt drag kring läpparna. I den flackande belysningen från en på sin tråd svängande elektrisk lampa spelade mörka skuggor över hans ansikte. Vid vardera långsidan av bordet sutto fyra medlemmar av Tualiter-Ordens Höga Råd, närmast översten och på hans högra sida professor Landon, vars yvigt krusiga, silvervita hår så frappant stack av mot de mörka ansiktena runt omkring.

Snett bakom översten satt flickan i en av kapten Rodney själv framskjuten fåtölj — men inte tycktes hon på minsta vis besvärad av sin fatala belägenhet. Det enda, som kunde tyda på någon sinnesrörelse, var att hon glömt ta på sig skorna. De hade råkat glida in under stolen och själv föreföll flickan omedveten om att hon satt i strumplästen. Hon höll kroppen lätt tillbakalutad med det lilla, runda, täcka ansiktet en smula på sned, blickarna oavvänt fästade på kapten Rodneys läppar och aningen av ett leende spelande i munvinklarna.

Innan jag preciserar mitt yrkande, sade Rodney, vill jag med några ord sammanfatta vad som förekommit. Har jag misstagit mig på någon punkt eller missuppfattat någon detalj anhåller jag att bli upplyst därom. Enligt min åsikt är det av största vikt att ingenting underlåtes, som kan belysa frågan i hela dess vidd. Ty — som mina bröder förstå — det gäller liv eller död.

Kapten Rodneys skildring av händelseförloppet blev inte så torr som inledningen gav anledning att frukta. Han anknöt till det ögonblick, då det blev bekant att sir Harry Loew på hemliga vägar kommit över ett av Ordens hemliga aktstycken och offentligen förklarat sig ämna använda det att skada Orden med. Det stod ögonblickligen klart för kapten Rodney att Ordens Höga Råd ofördröjligen måste sammanträda och fatta beslut om åtgärder mot sir Harry, vilkens popularitet såsom högste chef för Coliseumteatern gav hans ord och åtgöranden en alldeles särskild betydelse.

Inom en timme hade Höga Rådets samtliga herrar ledamöter nåtts av kallelsen — utom ordföranden själv, överste Surrington. I villan ute i Twickenham kunde man endast upplysa att han begivit sig in till London i bil strax före klockan halv sju, troligen för att bevista kvällens föreställning på Drury-Lane-teatern. Man hade sökt honom där, men icke träffat honom. Då ett ytterligare försök hos His Majesty’s också blev resultatlöst och man inte gärna kunde genomforska alla Londons sextiofyra teatrar före stängningsdags beslöt man att resa ut till villan i Twickenham och avvakta ordförandens ankomst i samlingssalen där.

Några minuter före halv tolv på natten stannade överstens bil utanför villans trappa, varvid den betrodde tjänaren George, som avvaktat detta ögonblick, skyndade fram och öppnade limousinens dörr. Översten steg ur — men inte ensam. I hans sällskap befann sig en ung dam, samma unga dam, miss Betty Billman, mera känd under konstnärsnamnet Liza Lizareta, som nu stod såsom anklagad inför Tualiter-Ordens Höga Råd. I viskande ton meddelade George chefen att herrarna väntade i den underjordiska samlingssalen. Nyheten var oväntad, översten tvekade. Vad var att göra? Efter en flera veckors lång, trägen uppvaktning hade Betty äntligen samtyckt att göra honom sällskap vid en liten sen supé; gammal fruntimmerskarl som han var hade Surrington på känn att ett tillfälle som detta aldrig skulle återkomma och så fattade han sitt beslut: han förde upp flickan till salongen i övervåningen, där allting var arrangerat enligt hans önskan. Flickan lovade att sitta stilla som en råtta och gnaga på bordets läckerheter till dess Surrington återkom. För säkerhets skull reglade översten dörren till salongen och stoppade nyckeln i fickan. Så begav han sig ned till källaren och de väntande bröderna.

Lämnad åt sig själv började Betty fundera — ja, egentligen var det inte Betty, utan balettstjärnan Liza Lizareta som funderade. Äventyret var i stil med dem, som traditionsenligt hörde hemma i en balettstjärnas liv — där fanns champagne av vinlistans dyrbaraste märke, färsk sparris under ångande servetter, fast man inte hunnit längre än till början av mars och redtipped cigarretter à sex pence stycket. Och där fanns en medelålders rik gentleman av överstes grad, som utan tvivel var beredd att stå till tjänst med dyrbara briljantringar — kanske till och med en liten, hygglig bil! — om man visade sig en smula tillmötesgående …

Liza Lizareta slog tankfull i ett glas vin åt sig, men hur det nu var glömde hon att föra det till läpparna. Kanske berodde det på att hon fick syn på sin bild i spegeln och att tankarna i samma ögonblick slogo en volt baklänges till en viss period i hennes liv, då detta samma ansikte varit föremål för så mycken smälek av en yngre broder hemma på Söder i Stockholm. Du ser ut som en palsternacka i synen, hade denne uppriktige unge man yttrat, och den dag du blir gift får du kalla mig rödspotta.

Den dag du blir gift! … Nå, men tänk om han kunde se henne nu! Vad skulle han då säga, pojken, för vilken hon trots allt hyste mycken systerlig tillgivenhet? Hon tittade sig en smula yrvaken omkring i rummet och greps så med ett av en nästan fysiskt plågsam förnimmelse att hon inte alls hörde hemma i den miljön. Var det flickans ärbara dygd, som reagerade? Knappast. Men hon tyckte på en gång att det hela var på något sätt osmakligt, oaptitligt. Situationen äcklade henne, hon förstod inte, var hon haft sina tankar, när hon samtyckt till överstens förslag att följa med honom hem och äta en kycklingvinge. Och nu var det Betty Billman, som reste sig upp och för sig själv dekreterade att nu ville hon inte leka med längre. Visserligen hade hon lovat översten att stanna kvar däruppe tills han kom tillbaka, men var ett sådant löst löfte verkligen bindande?

Fortfarande litet tveksam gick Betty mot dörren och tryckte ned handtaget. Vad nu? Dörren låst! Höjden av fräckhet. Man hade behagat stänga in henne helt simpelt! Detta avgjorde saken! Nu först var det en hederssak för henne att bestraffa oförskämdheten och ta sig ut. Nu var hon inte bunden av något löfte längre.

Ta sig ut, ja! Men hur? Fönstret? Jo, det gick att öppna, men nedanför gapade en svart avgrund. Betty tyckte sig också höra ljudet av rinnande vatten, vilket knappast förbättrade situationen. Ett försök att med en gaffel dyrka upp låset resulterade icke i något annat än att redskapet förvandlades till ett så komiskt gripverktyg att Betty brast i skratt. Men när hon betraktade dörren närmare blev hon allvarlig igen — det var en sådan där gammaldags dörr av tung ek, som inte ens tre jättar skulle kunna bryta upp. Och någon jätte var hon inte, men vig och smidig som en vessla. Om man bara kunde …

I samma ögonblick fick hon syn på fönstret strax under taket, ovanför dörrpanelen. Glasmosaiken föreställde en löpande hjort, men fönstret tycktes också tjäna något ventilationssyfte, där fanns ett par gångjärn, det gick att öppna. Men att ta sig ut den vägen! En sådan tokig tanke kunde endast rinna upp i hjärnan på en katt eller fröken Betty Billman — fönstrets höjd var en knapp halv meter! Men nu gällde det att handla snabbt. Med ett kraftigt ryck i borddukens ena hörn fick hon skivan befriad från onödiga föremål, fram med bordet till fönstret och en stol ovanpå. Nu nådde hon upp. Sedan gällde det att se, om den kroppsliga slankheten var nedpressad till det absoluta minimalminimum och om de tränade musklerna svarade på apellen.

Hurra! Det lyckades. Hon ålade sig ned på dörrpostens andra sida och fann sig stående i en sparsamt upplyst korridor, som förlorade sig i dunkel åt båda hållen. Instinkten sade flickan att hon borde gå åt vänster. En oändlig korridor, och mörkare och mörkare blev den. Med trevande steg och efter väggen famlande fingrar fortsatte hon försiktigt vidare.

En trappa! Och stegen löpte nedåt. Hon var på rätt väg. Om ett par ögonblick skulle hon ha återvunnit friheten.

Men en gammal slottsliknande villa som överste Surringtons i Twickenham kan ibland roa sig med att bjuda på överraskningar, som skulle kunna bringa en funkisarkitekt till förtvivlan. Trappan är korridoren däruppe lik — den tycks inte ha något slut. Betty kliver och kliver, men till någon dörr, som leder ut i det fria, kommer hon inte. Luften känns kyligare och mera däven — hon måste vara på väg ned mot någon av husets källare. Men vända om? Nej, det bjuder henne emot; en källare brukar ju ha flera utgångar i ett stort hus och dessutom — där nere lockar ju en ljuslåga.

En ljuslåga! Betty stannar framför den med samma undran i blicken som barnet på Arosenius’ tavla. Däruppe strålade det elektriska ljuset ur en kristallkronas gnistrande fasetter — här nere spred en ensam blåviolett gaslåga sitt sparsamma sken över dystert grå fängelseväggar. Den verkade på något sätt olycksbådande. Men det låg ej för Betty Billmans röst att rymma fältet för vad hon kallade dumma aningar — vad hon ville var att komma ut i det fria, och ut skulle hon! Även den anspråkslösaste källare brukade ha gluggar, och erfarenheten hade nyss lärt henne att hon kunde bemästra en sådan, även om den knappt var större än ett katthål. Hon gick några steg längre fram, spanande upp mot källartaket, och det var då hon fick syn på ljusstrimman ovanför den skickligt camouflerade dörren.

Bettys hjärta började klappa en aning hastigare, när det mumlande ljudet av röster nådde hennes öra. Var inte detta precis som i Skattsökarens hemlighet, äventyrsoperetten som de givit på Coliseum för inte så länge sen? En dyster källargång, där hjältinnan smugit omkring för att söka räddning, och som plötsligt fyllts av larmande, krigsrustade, sköna män med facklor och bloss. Det var spännande så det förslog, men det här var tusen gånger mer förtjusande — för detta var verklighet! Betty böjde sig hastigt ned och tog av sig skorna, ty det hade hjältinnan i pjäsen gjort. Därpå smög hon sig närmare dörren och lade örat till dörrspringan.

Hon kände ögonblickligen igen överstens djupa, sonora kommandostämma. Den ordade om något ytterst allvarligt steg som måste tagas — och måste tagas ofördröjligen. En annan, betydligt äldre röst, professor Landons, ifrågasatte om det tillsvidare inte kunde räcka med att tilldela vederbörande Ormskuggans varning i sedvanlig ordning, varemot en tredje röst, som Betty sedermera fick veta tillhörde kapten Rodney, livligt protesterade. Han hänvisade till Ordens regler — när en sammanslutningens existens hotande fara var för handen kunde man utan vidare slå till. Och så fortsatte han:

Jag yrkar alltså på att åtgärder ofördröjligen och helst redan i natt vidtagas för att definitivt oskadliggöra sir Harry Loew.

Pang! Där dunsade Bettys skor i golvet. Och eftersom detta golv tyvärr var av trä och akustiken i källaren förträfflig uppstod ett kraftigt buller, som inte kunde undgå att väcka Brödernas uppmärksamhet. Överraskningen att i detta sammanhang få höra sin chefs namn kom Betty att plötsligt tappa koncepterna, och skorna gjorde dem sällskap. Två sekunder senare slogs dörren upp, och flickan var för andra gången samma natt fånge. Men i fångenskapen nummer 2 fanns varken ädelt vin eller doftande sparris, utan endast en samling äldre herrar med bistert rynkade ögonbryn och oförsonligt hopknipna läppar — något helt annat än operettens ridderliga, glatt sjungande och med blossen svängande gossar.

Men synd var det om den hygglige översten! När han fick syn på flickan blev han vit ända ut till läpparna.

Att ni inte kunde stanna kvar däruppe! klagade han. Jag hade ju så ordentligt låst dörren om er.

Det var just det som var det dumma, sade flickan. Det finns ingenting i världen som retar mig så mycket som låsta dörrar.

Och så vidtog förhöret, som i första hand inriktades på att få utrönt vad och huru mycket flickan uppsnappat av förhandlingarna. Hon berättade ärligt och uppriktigt enligt sin vana — och med ett småleende på läpparna — vad hon hört.

Ni är anställd vid Coliseum? konstaterade kapten Rodney med ett frågande tonfall.

Ja.

Sir Harry är alltså er chef?

Ja.

Vill ni upplysa oss vilka känslor ni hyser för honom?

Jag dyrkar honom, tänkte flickan säga, men ändrade sig hastigt. Dyrkar var ett så fånigt ord!

Jag tycker sir Harry är en hygglig prick, förklarade hon. Mig har han aldrig visat annat än välvilja.

Hm! frustade professor Landon.

Så följde några ögonblicks tystnad. Den närmast kapten Rodney sittande gentlemannen, tydligen den yngste i sällskapet, lutade sig fram mot kaptenen och viskade några ord i hans öra. Rodney nickade till svar och vände sig åter mot flickan.

Vill ni tala om för oss vad ni visste om vår Orden och dess strävanden, innan ert olycksöde förde er hit ned?

Betty nickade. Gärna det. Men mycket var det inte hon hade att komma med. Vad hon visste hade hon inhämtat i tidningarna, som inte brukade spara på färgerna, när det gällde Tualiter-Orden. Än den ene, än den andre, som mer eller mindre öppet uppträtt i opposition mot Ordens verksamhet, hade först blivit varnade och sedan straffade, om inte varningen beaktats. Denna varning hade alltid formen av en orm eller ett ormhuvud med grinande gap, som på ofta mycket mystiska vägar tillställdes offren. Och straffet? Offret försvann spårlöst. Det var kanske detta, som livligast satte allmänhetens fantasi i rörelse. Polisen hade hittills stått fullkomligt maktlös. Det hjälpte inte att myndigheterna vid sin sida hade en frivilligt arbetande organisation, Le Ruban Bleu, som ursprungligen bildats i Frankrike, och som med ungefär samma vapen som Orden sökte stäcka dess framfart. L. R. B., som denna sammanslutning kallades, ägde till sitt förfogande både pengar och skickligt folk och särskilt den engelska sektionen hade nog i ett antal fall lyckats korsa Ordens planer, men ingen av dess medlemmar hade ännu kunnat nås av lagens arm. Tidningarna knusslade varken på hån eller förtrytelse över polisens tafatthet — utan annat resultat än vissa omplaceringar inom kåren. Man försvarade sig med att de ledande krafterna i Orden sannolikt vore att söka i sådana samhällslager att en upprensning på grundval av generella misstankar var otänkbar, men den allmänna opinionen godkände inte detta försvar. Betty förklarade att hon inte intresserade sig ett smack för hela den där politiken, som hennes ord föllo, men hon hade ju inte kunnat undgå att få den tutad i öronen på sig tack vare tidningarna.

Ni nämnde nyss något om Ordens verksamhet, återtog Rodney. Vad vet ni om den?

Heller ingenting annat än vad som stått i tidningarna — att den strävar efter samma sorts makt som jesuiterna hade på 1700-talet.

För vilket ändamål?

Betty ruskade leende på huvudet.

Hur skulle jag kunna veta det?

Men vad är er egen uppfattning om våra strävanden?

Nu brast flickan i skratt.

Kära ni, jag har skam till sägandes ingen uppfattning alls. Fråga mig hur jag tycker miss Lindely dansar och jag skall svara er att jag tycker att hon hoppar omkring som en halt kråka eller hur jag tycker Brisson gör sig som Danilo och jag svarar er att han, enligt min uppfattning, sjunger lika dåligt som han dansar bra. Men politik och sånt där? Nej, tack ska ni ha.

Kapten Rodney flyttade långsamt över en bunt papper från vänstra sidan av bordet till den högra.

Bara en enda fråga till, miss Billman, sade han långsamt. Antag — jag säger, antag att det hart när otroliga skulle inträffa att man lät er löpa! Skulle ni då anse det vara er plikt att snarast möjligt kila till sir Harry och tala om för honom vad ni sett och hört här?

Nä, hör nu ni, replikerade Betty med en viss häftighet, det där var inte fint frågat. Man är väl ingen skvallerbytta heller. Och vad sir Harry beträffar tror jag nog han är karl att klara sig själv.

Ordföranden höjde klubban.

Om jag förstod er rätt, Rodney, var det där er sista fråga?

Ja, sir.

Klubban föll i bordet.

Mina bröder! Förhöret är avslutat. Överläggningen vidtar. George!

Tjänaren, som uppehållit sig i det i djup skugga liggande bortre hörnet av källarsalen, steg fram till bordet.

George, upprepade översten. Ledsaga miss Billman ut i förrummet och ställ dina tjänster till hennes förfogande. Och se till att hon inte begår några nya oförsiktigheter. Jag ringer när Rådet önskar se henne här igen.

Översten lyfte inte blicken från skaftet på klubban, som låg på bordet framför honom. Han är inte så modig som en soldat bör vara, tänkte Betty. Men högt sade hon:

Tillåter ni, herr överste, att jag först tar på mig skorna?

Överste Surrington mumlade ett knappt hörbart svar mellan tänderna. Betty ansåg emellertid frågan med övervägande ja besvarad, klämde in sina skära silkestår under lacket och följde George, som gick före med hängande huvud. Själv såg hon varken skrämd eller oroad ut. När hon gick förbi kapten Rodney skänkte hon honom en uppmuntrande nick och ett leende — han såg så dyster och betryckt ut, stackarn!

Förrummet låg på salens motsatta sida, mitt emot den dörr, vid vilken miss Billman blivit beträdd med att lyssna, och visade sig vara en rätt hygglig tillflyktsort med matta på golvet, soffa, fåtöljer och bord. Betty tittade sig omkring.

Är det något fröken söker? frågade den uppmärksamme George.

Cigarretter! Jag är så sabligt sugen på en rök, ser ni, min kära George. Ni skulle väl inte möjligen själv …

Med litet fumliga fingrar fiskade George upp ett cigarrettfodral ur fickan. Han var van vid litet av varje, men flickans sorglöshet nästan