En man till salu

By Jascha Golowanjuk

Nikolaj Makrinov lever ett allt annat än furstligt liv i Stockholm. Pengar är det ont om – han får inte alls så mycket från Tatjana som han hade räknat med – och hans nuvarande hyresvärd försöker desperat bli av med honom. Sånglektionerna hos Ellen Radow är föga stimulerande, men de ger resultat. I alla fall rent sångmässigt. Trots Nikolajs naturliga begåvning har nämligen framgångarna på operascenen uteblivit. Dessutom saknar han känslan av verklig gemenskap. När ska allt egentligen falla på plats? Och varför vill inte Tatjana att han ska komma till Paris? "En man till salu" är fortsättningen på Jascha Golowanjuks omtyckta roman "Storfursten". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726967234

Book preview

Första kapitlet

F ru Björkman gick högst ogärna in i sin hyresgästs rum. Men då han tydligen inte hört hennes knackning, öppnade hon dörren och tog ett steg in i det halvmörka rummet.

— Det är telefon till … ers höghet, sade hon.

Han rörde sig inte och hon gick fram till sängen. Nikolaj Makrinov låg och sov med ansiktet vänt mot den nedrullade gardinen. Vad den där typen i alla fall såg oskuldsfull och lugn ut! Fru Björkman mindes när han i sällskap med en äldre dam kom från Ryssland för att hyra rummet. Hon hade nästan gripits av ömhet för de båda flyktingarna. I synnerhet för Nikolaj. Nu såg hon med äckel på hans regelbundna drag och de alltför välformade ögonbrynen.

— Det är telefon till ers höghet, upprepade hon. När hon såg att Nikolaj öppnade ögonen skyndade hon ut.

— Ers höghet, mumlade han och satte sig upp i sängen. På sista tiden hade hans värdinna börjat säga »ers höghet» med ett visst ironiskt tonfall. Han undrade vem det kunde vara som ringde upp honom så tidigt, klockan var inte mer än åtta. Det kunde inte vara polisen, han hade fått sitt visum förnyat förra veckan. Men det var kanske polisen som upplyst fru Björkman om att han inte alls var någon furste. Kanske till och med sagt något hånfullt om hans enkla ryska namn.

Han kastade på sig sin sjaskiga badrock och gick ut i korridoren.

— Hallå, sade han irriterad.

— Å, förlåt ers höghet om jag väckte er. Det här är friherrinnan Bernstjärna, ni kommer kanske inte ihåg mig, men er sånglärarinna föreställde oss för varandra på Operakällaren för ett år sedan. Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag ringer så här tidigt men jag var rädd att ers höghet skulle gå ut. Jag har en liten improviserad middag i dag, alldeles improviserad. Vet ni, jag skulle bli alldeles utom mig av nervositet om jag bjöd folk flera dar i förväg. Ibland får jag plötsligt en idé och då måste jag sätta igång genast. Helst samma dag. Jag hoppas ers höghet är ledig. Dét blir klockan sju, vi tar smoking, det blir alldeles improviserat, bara okonventionella människor.

Nikolaj visste inte om han tackade ja eller om han överhuvud sade något, han var fortfarande sömndrucken. Då han förstod att friherrinnan ringt av gick han in till sig. Först när han krupit till kojs igen blev han fullt vaken och ilsknade till. Höjden av oförskämdhet att väcka honom klockan åtta! Visste hon inte att han var fursteson? Eller var hon inte nykter, fjollan? En friherrinna borde väl ha vanligt folkvett. Om man bara hade råd att snoppa av såna där förbannade överklassare med ett: »Förlåt men jag är inte van vid att bli bjuden i sista ögonblicket», eller ändå bättre: »Hos min far, furst Vasilij, sov man till klockan tio och steg inte upp förrän klockan elva.»

Nikolaj kastade en blick på furst Vasilijs porträtt, som fortfarande var fastsatt på väggen med fyra knappnålar. Han hade inte haft råd att låta rama in kopparsticket. Under det hängde den lilla ikonen med sina döda pärlor, en sak som ingen ville köpa.

Naturligtvis var han bjuden på återbud, det förstod han. Men inte hade den bedagade damen behövt ringa så tidigt. Kanske hon hade festat hela natten och skulle lägga sig för att vara i form till kvällen. Nikolaj var så förargad att han inte kunde somna om. Han lugnade sig något när hans blick föll på den månatliga postanvisningen på bordet. Den hade kommit dagen förut, just när han som vanligt satt och funderade på hur han skulle få pengar till hyran. Förbannade pengar! Han hade räknat med minst tre gånger så mycket i underhåll från Tatjana. Fast det han fick var ju bättre än ingenting. Värre var det med brevet som kom samtidigt med pengarna. Grevinnan Tatjana skrev torrt och bestämt att det var bäst att han fortsatte att studera för Ellen Radow och att det just nu inte lämpade sig att han kom till Paris, som han återigen hade föreslagit.

Han stod länge och stirrade ut på Humlegården som var insvept i dimmor och såg ut som ett illa taget foto. Det duggregnade och en våt och ruggig sparv satt på fönsterblecket och pep melankoliskt. Han var själv lik den där sparven, tyckte han. En gång som liten pojke hade han hittat en död sparv full med mask. Han mindes inte historien riktigt, men det var något om en örn också. Hur länge skulle han behöva hålla till i ett sånt här tarvligt hyresrum och halvsvälta? När skulle han få flyga som en örn på berömmelsens vingar? Han kastade återigen en blick på postanvisningen. Den var i alla fall ett stöd i ryggen. Hans kläder var nästan utslitna, alla smycken sålda. Underligt att Tatjana inte skickade mera! Hade hon förlorat sin förmögenhet? Han mindes att hon sagt att deras värdepapper och smycken låg i engelska och franska banker. Hon hade nog räddat det mesta. Men hon var kanske missnöjd med hans sista brev som tagit honom två hela dar att sätta ihop. Hon var naturligtvis besviken på brevet.

Han kom att tänka på hur hon en gång slängt ner en hel näve dyrbara juveler i sin väska, precis som om det varit kiselstenar. Hon föraktade smycken. Och det var endast en bråkdel av vad hennes man fört i säkerhet till London och Paris. Och så skickade hon honom den där lilla futtiga summan!

Han hörde vattnet forsa i badrummet. Det var förstås Lindner som höll på där, alltså var klockan halv nio. Sen skulle fru Björkman dit och först någon gång vid halvtiotiden brukade Nikolaj börja sin ritualmässiga toalett.

Han tog upp Tatjanas brev och läste igenom det än en gång. Det var så likt henne att skriva som hon gjort. Kort och befallande. Han kunde nästan se hennes mörka ögon och stolta haka, han mindes varje detalj av hennes smärta kropp, mest den raka ryggen och de nervösa, skälvande händerna. Nikolaj drog på mun. Henne hade han haft till älskarinna, Petrograds stoltaste och vackraste kvinna. Varför ville hon inte att han kom till Paris? Hade hon tagit sig en annan älskare? Men i så fall, varför hade hon skickat honom pengar varje månad i snart ett år nu?

Klockan tio gick han in i badrummet, smorde in ansiktet med fett och gick igenom sitt vanliga gymnastikprogram, en detalj som han aldrig försummade även om det kändes rätt besvärligt ibland. Sen rakade han sig, borstade tänderna, granskade varje por på näsan och lade sig till slut i badkaret. Först då kom han ihåg att han inte skulle till Ellen Radow på lektion. De hade skilts på kvällen förut utan att säga adjö till varandra. Det vill säga, hon hade gått ifrån honom. Ja, han hade nog burit sig dumt åt, men inte så att hon hade behövt lämna honom mitt på gatan utan att ens nicka adjö. Konstnärer inbillade sig att de kunde uppföra sig hur som helst. Det hade han minsann fått erfara under sin turné med Adèle Tuvesson. Det kallades temperament.

— Har ers höghet somnat i badkaret? ropade fru Björkman och dunkade på dörren.

— Jag är strax färdig, svarade Nikolaj lugnt. Jag kan inte rå för att jag hemma i Ryssland fick lära mig bada ordentligt och inte bara plaska som en kanariefågel i ett tefat.

— Behåll era kvickheter för er själv, jag behöver badrummet.

Han brydde sig inte om värdinnans snäsiga ton. Hon hade flera gånger den sista tiden förklarat att han snart måste flytta, hon behövde rummet. Ibland var det en tant som hon väntade till stan, ibland en syster. Bara påhitt naturligtvis för att bli av med honom.

Han steg upp ur badet, torkade sig noga och konstaterade att han fortfarande var i fin form. Värdinnans snäsiga ton, sånglärarinnans underliga beteende och Tatjanas kalla brev lämnade honom ganska oberörd i jämförelse med den rent fysiska plåga han kände när han strök över bröstet med händerna och sedan lät dem glida ner över höfterna. Denna kropp som han var så stolt över, detta ansikte som han visste var bildskönt, all denna fullkomning blommade till ingens glädje.

Han måste kasta en blick i spegeln för att lugna sig. En dag skulle den rätta kvinnan upptäcka honom, det var inte möjligt annat. Helst en fyllig blondin som var tvungen att dölja sitt förhållande för sin man. En rik kvinna.

Inne på sitt rum fortsatte han att med hjälp av en nackspegel studera sin profil. Han synade sina rakade ögonbryn och blev orolig att de växte för kraftigt, hans frisör måste snart justera dem. Han anlade olika ansiktsuttryck. Den där lite trötta, överlägsna minen passade honom bäst. Då såg han ut som en riktig storfurste, och den var utmärkt att ta till i situationer då han kände sig osäker. Den hade räddat honom många gånger.

Egentligen passade det bra att han fick en liten paus från Ellen, han behövde tid att se sig om efter en annan bostad. Han skulle redan samma afton höra sig för bland friherrinnan Bernstjärnas gäster om inte någon av dem hade reda på ett rum. De år han bott i Stockholm hade hela dagarna gått med att öva sig, vänta tills Ellen behagade ringa och så störta i väg till lektionen hos henne. Var hon på gott humör kunde hon fortsätta efter lunchen med plastik och tonbildning, och på kvällarna hade hon alltid biljetter till Operan eller Dramaten. Aldrig hade han fått tid att lära känna andra människor och inte Stockholm heller. Pianisten John Sabinsky, som i början hjälpt honom med instuderingar och ackompanjemang, var han färdig med. I stället hade han en grammofon som han köpt strax efter det han kommit tillbaka från landsortsturnén. Den var en utmärkt hjälp när det gällde att studera in operapartier.

Innan han satte sig vid pianot kastade han en sista blick i spegeln och upptäckte ett litet veck under hakan. Men det hade de flesta sångare, likaväl som en kraftig diafragma. Kanske han hade lagt ut lite i alla fall? Nu fick man ju så mycket mat man ville ha och sötsaker fanns det gott om. Nikolaj var så tokig i choklad att han kunde sätta i sig ett halvkilo på en gång.

Efter den uppmuntrande granskningen i spegeln satte han sig och slog ett ackord. Han började pianissimo, lät tonen svälla under crescendo till fortissimo, gjorde ett långsamt decrescendo innan han avslutade med pianissimo. Tog därpå ett djupt andetag och slog ett nytt ackord. Efter några minuter öppnades dörren och Lindner stack in huvudet.

— Snälla ni, skulle ni inte kunna sjunga något annat än det där bara barnet och bara barnet. Jag tror jag blir med barn om ni fortsätter.

— Det är Ellen Radows metod, svarade Nikolaj högdraget.

— Mycket möjligt, men jag ska tentera om några veckor och era övningar håller på att göra mig tokig. Vet ni av att kineserna har en alldeles särskilt raffinerad tortyr, de låter en vattendroppe oavbrutet falla på samma punkt av offrets hjässa. Folk blir tokiga av det.

Lindner stängde dörren och Nikolaj pianot. Vad skulle han nu ta sig för? Det ösregnade, han hade ingenting att läsa, ingenting utom bibeln som låg i lådan till nattduksbordet. Och den avskydde han av hela sitt hjärta. Älska sin fiende som sig själv och vända den andra kinden till och allt annat dravel som lärdes och predikades men aldrig kunde praktiseras! Andra böcker som Lindner lånat honom tråkade ut honom. Om han bara kunde skriva en roman om sitt eget liv skulle den bli tusen gånger mera spännande. Men att skriva avskydde Nikolaj mest av allt, pennan liksom förlamade hans hjärna. Han kunde inte begripa hur folk orkade skriva böcker.

Om han åtminstone haft en tidning att bläddra i! Nikolaj ville inte be fru Björkman. Men han kunde ligga på sängen och drömma. Ellen skulle säkert inte ringa honom i dag. Och på kvällen hos friherrinnan Bernstjärna skulle han kanske träffa denna någon som han väntade på. Stockholm var fullt av blonda mogna kvinnor. Nikolajs ideal var fortfarande den fylliga blondinen, den typ som förfört honom som pojke. Det var visst ganska vanligt i Stockholm att gulascher gift sig med utfattiga grevinnor och andra utsvultna aristokrater. En sån kvinna, gärna lite dum men bländad av hans skönhet, skulle bli en bättre hjälp än den där lilla struntsumman från Paris.

Tja, var det verkligen en ful tanke? Hade inte Ellen sagt att många konstnärer nått sitt mål genom kvinnor. Hon tycktes finna metoden helt naturlig. Vem vet, hon hade kanske själv gift sig med den rike tandläkaren av ren spekulation. Inte alls otroligt. Nikolaj hade svårt att föreställa sig att den där sure, sarkastiske, torre mannen med sina rödaktiga mustascher och sin snåla mun någonsin hade varit föremål för Ellen Radows kärlek. Hon, en blodfull, impulsiv konstnärinna! Han hade många gånger sett en lysten blick i hennes bruna ögon när han sjöng för henne. Och hur ofta hade hon inte tagit emot honom i sin sängkammare och bjudit honom på de bullar och wienerbröd som hon själv inte vågade äta! Han behövde bara sträcka ut handen för att plocka frukten. Men hon var för tyrannisk, för härsklysten. Och förresten var hon för gammal. Att hon bara ville exponera sina nakna feta skuldror och vissna bröst där hon låg i sängen när han kom in!

Nej, en annan sorts kvinna skulle det vara. Undergiven, smeksam, en som jämt tiggde om ömhetsbetygelser, slösande och generös, och som kunde hjälpa honom till en värdigare och bekvämare tillvaro. En kvinna som kunde hjälpa honom att nå sitt mål. Säkert skulle han finna henne en dag, bara han fick tid och tillfälle att visa sig. Under sina stockholmsår hade han ännu inte sett någon man som var ståtligare och vackrare än han själv. Att han inte hade annat än sina fysiska företräden att komma med, tänkte han inte på.

Återigen steg han upp för att se sig i spegeln och övertyga sig om att han var oemotståndlig. Det lugnade honom och gav honom mod att stå ut med fattigdomen och ensamheten. Han var orubbligt övertygad om sin egen fullkomlighet. Och att erkänna det för sig själv var sannerligen ingen skam.

Han satte sig vid skrivbordet och tog fram sina manikyrgrejor. Kanske i kväll hos friherrinnan Bernstjärna? Han kände sig som en ung flicka som gör sig i ordning till sin första bal. I kväll skulle äntligen någon upptäcka honom. Och om inte, så skulle han åtminstone få en härlig middag.

Andra kapitlet

S mokingen skar in under armarna, västen hade han sprättat upp i ryggen och översta byxknappen var omöjlig att knäppa. Det var tydligt att han lagt ut sedan han sista gången hade smoking på sig. Men det kunde också vara resultatet av hans trägna sjungande: sångarbröst och sångardiafragma. Nikolaj hoppades det var sista gången han behövde använda plagget ifråga.

I friherrinnans hall studerade han noga sitt ansikte i spegeln. Möjligen var han en aning för blek men det var pudrets fel. Hade han råd skulle han använda kvartslampa, det var sista skriket från Amerika.

— Det var förfärligt snällt av ers höghet att vilja komma, hälsade friherrinnan och lät honom kyssa sin ringprydda hand. Hon hörde inte på vad han svarade utan skyndade till en ny gäst.

Nikolaj stod avsides för sig själv i den stora, opersonligt möblerade salongen och studerade varje människa som trädde in. Alla log samma konventionella leende, kysste värdinnan på handen eller kinden, pratade om vädret och uttryckte sin glädje över att ha blivit bjudna. Damerna var eleganta, urringade och sminkade. Stora magar, smala axlar och smoking var den vanligaste kombinationen på herrsidan.

Man hälsade på varandra med stela miner, herrarna kysste damerna på hand, och sedan förblev man stående fast det fanns gott om bekväma soffor och fåtöljer i salongen. En husa i svart klänning och vit spetsmössa och förkläde serverade drinkar. Nikolaj hällde ut sin i krukan till en stor palm. Han avskydde sprit och ville ha sin iakttagelseförmåga intakt för att kunna värdera gästerna. Ingen av dem såg förtroendeingivande ut, tyckte han. I synnerhet inte männen.

— Kommer Doris? hörde han någon säga till värdinnan.

— Nej tyvärr inte, hon var upptagen. Det skulle ha varit skojigt att få se hennes amerikanska kläder. De lär vara fantastiska. Folk som har sett henne sen hon kom hem från New York säger att hon skulle kunna visas för pengar. Hon har fullständigt ändrat sin typ.

— Har hon inte lyft ansiktet? undrade någon.

— Vem är den där Doris? frågade Nikolaj en ung flicka som stod bredvid honom.

— En gammal fjolla. Den dummaste i hela svenska societeten. Har ni aldrig hört talas om Doris Berg? Det är en upplevelse att se och höra henne.

Nikolaj värderade flickan. I kvällsbelysningen såg hennes ögon svarta ut. Hon hade en perfekt tandrad men leendet liknade grimasen på en teatermask. Den dyrbara rosafärgade klänningen passade inte alls till hennes kantiga rörelser.

— Där kommer en rar tant, sade hon och nickade mot dörren.

Nikolaj såg en högbarmad äldre dam med jättesolitärer i öronen och ett brett leende i porslinständerna. Hon rörde sig obesvärat och skrattade var gång hon hälsade på någon.

När det blev Nikolajs tur att bli föreställd sade hon:

— Jaha, jag vet, det är ni som ska ha mig till bordet. Stackars ni! Nå, jag hoppas ni inte pratar för mycket. Jag är hungrig som en varg och när jag äter låter jag maten tysta munnen. Det fick man lära sig när jag var barn.

Hon tog Nikolaj under armen och viskade:

— Hoppas middagen blir något så när, maten brukar aldrig vara bra här. Jag kan nästan gissa vad vi får. Först tre små smörgåsar till snapsen, sen soppa med sherry, så en urtorr kalkon och dåligt rödvin, alltid i karaff för att dölja märket, så nån dessert med madeira och så kaffe. Menyn är precis densamma var ni kommer, det har väl ers höghet märkt för länge sen? Herregud, så de ser ut allesammans!

— Visste ni inte vilka ni skulle träffa här? undrade Nikolaj och bjöd henne armen.

— Nia mig inte! Jag är av den gamla skolan och håller på konvenansen.

Nikolaj stannade och drog undan sin arm. Han förstod att hans dam var förargad. Men varför?

— Ursäkta, sade han spakt, vad är det jag har sagt som misshagar er?

— Ordet ni. Jag heter fru Nilsson.

— Men ni säger ju ni till mig.

— Det är en helt annan sak. Jag är äldre och jag är en dam. Nå, se nu inte så olycklig ut för det! Har ingen talat om för er att en herre aldrig får säga ni till en dam? Men gosse lilla, hör ni inte hur illa det låter när man säger ni? Ge mig nu er arm igen, annars kommer vi sist in i matsalen och här finns yngre än jag som väntar på oss.

Nikolaj begrep ingenting. När han satt sig bredvid den bastanta damen upptäckte han att han på sin andra sida hade den unga flickan. Hon drog på mun.

— Det var inte min mening att göra er ledsen, sade fru Nilsson, jag ville bara lära er. För att visa er att jag inte är det minsta förargad så lägger vi bort titlarna så snart vi får något att dricka. Jag heter Asta, vad heter du?

— Nikolaj.

— Jag ska säga dig, viskade Asta förtroligt, att jag aldrig skulle ha kommit hit om jag inte visste att min närvaro betyder något för stackars Lilly. Hon har syltat in sig. Mja, inga ord efter mig.

Man serverade soppan och Nikolaj kastade sig över den. Han hade inte ätit mer än sina vanliga två äpplen på morgonen och mådde nästan illa av hunger. Värdinnan önskade gästerna välkomna i sherry.

— Låt bli soppan, den är usel, viskade fru Nilsson. Drick nu med mig!

Nikolaj skålade med henne. Fru Nilsson måste vara mycket rik eftersom hon använde den där bestämda, nästan tyranniska tonen.

— Om du inte tycker om soppan kan du ju låta bli den, sade Nikolaj likgiltigt, men jag är hungrig.

— Unge man, sade fru Nilsson tillrättavisande, jag sa att vi skulle lägga bort titlarna, men det betyder inte att du ska dua mig. Jag har rättighet att säga du men inte du. En sak är att lägga bort titlarna, en annan att bli du med mig. Du ska säga Asta.

— Jag känner inte till era barbariska seder, sade Nikolaj och började äta. Ingen dam i Ryssland vågade säga du till en furste.

— Dumbom, begriper han inte att jag vill hjälpa honom?

— Vilken honom? Jag trodde jag talade perfekt svenska. Honom är en människa man talar om, inte till. Stör mig inte, prata inte skit utan låt mig äta i fred!

Han hörde en undertryckt fnissning och sneglade åt flickan till. Hon hade hört deras viskande samtal och fann det oerhört spännande. Plötsligt brast fru Nilsson i skratt och begravde ansiktet i sin servett. Först när Nikolaj var färdig med soppan vände han sig till sin bordsdam. Han sträckte på sig och tog på sig den där minen som alltid gjorde stor effekt. Fru Nilsson kippade efter andan, tog sitt glas och drack ur det.

— Tuppkyckling! sade hon. Hade jag inte varit på så gott humör, skulle du fått hela tallriken med det här blasket över huvudet på dig. Antagligen har du inget begrepp om ordens valör. Hur länge har du varit i Sverige?

— Det spelar ingen roll i det här fallet, jag har talat svenska sen jag var liten pojke.

— Dra ner ögonbrynet, du ser ut som en sutenör, det missklär ditt söta ansikte, sade hon vänligt. Låt oss vara vänner! Där på andra sidan bordet längst till höger sitter grevinnan Klingenskjöld. Blek efter sin åttonde abort. Hennes man — det är han där till vänster om den lilla gåsen som sitter bredvid dig — vill stärka sin position och gör allt vad han kan för att få barn med henne. Det är hon som har pengarna, han har inte ett korvöre. Det har väl inte du heller?

— Nej, men min stolthet.

— Den blir du inte fet av. Jag skulle kunna göra något för dig, jag känner alla som är värda att känna. Jaså, han är fortfarande stött på mig. Det lönar sig inte att vara arg på Asta Nilsson. Nu får vi säkert helgeflundra med pepparrotssås. Stackars Lilly, titta så nervös hon är! Karlen hon har till bords är en gulasch gift med den där anemiska friherrinnan. Hon var skuldsatt upp över öronen, slottet, allting var intecknat eller pantsatt. Och så kom han. Nu tror Lilly att han ska hjälpa henne också ur knipan. Nej men se, det är inte helgeflundra, det är fiskgratäng, torsk antagligen. Hm, då är det rent åt skogen med Lillys finanser. Titta, det vita vinet serveras i servett! Jesses, hon är alldeles under isen. Ta nu och skåla med flickan till vänster om dig, så ska jag ägna en minut åt min granne till höger.

Gratängen var mycket god tyckte Nikolaj, som lagt för sig en ordentlig portion. Det med servett kamouflerade vinet smakade inte alls illa. Han skålade med den unga flickan. Hon viskade:

— Ägna er åt Asta Nilsson, hon verkar intresserad. Hon har massor av förbindelser.

— Vad slags förbindelser, vad menar fröken … jag behöver inga förbindelser.

— Det gör väl alla. Men behöver inte ers höghet hennes hjälp så kan ni ju studera gumman som typ. Ni ryssar intresserar er ju för människor, det har jag snappat upp i skolan. Och gumman är skojig. Hon köper två böcker om året: adelskalendern och taxeringskalendern. Hon umgås inte med folk som har under tjugutusen i inkomst om året. Men inga ord efter mig, det är bara tips.

Nikolaj lade för en gångs skull ner både kniv och gaffel innan han slutat äta och bara stirrade på den unga damen. Hon visade sin tandrad och knep ihop ena ögat.

Asta Nilsson lade plötsligt om sin bryska ton:

— Ack, stackars du, det måtte vara hemskt att behöva fly från sitt land, lämna allting, leva bland främmande människor. Du måste komma och berätta allt för mig, i synnerhet hur du lyckades fly från bolsjevikerna. Här har du mitt kort! Men kom på visit först, jag hör som sagt till den gamla skolan och håller på konvenansen. Sen bjuder jag dig på middag med riktiga människor. Det här är för ynkligt. Och så blir det annan mat. Du ska få se att snart kommer den torra kalkonen. Jag vet ingenting bättre än prima rostbiff, välhängd och lagom stekt.

— Jag med, instämde Nikolaj, som kände sig som mellan två förstoringsglas och mycket osäker. Det hindrade honom från att njuta av maten. Plötsligt hördes en högröstad manlig stämma som fångade allas uppmärksamhet.

… jag ger fan i litteraturen ska jag säga er. Man får alldeles nog i skolan av Selma Lagerlöf och alla de andra tråkmånsarna och deras verser. »Himlen är blå, gräset är grönt och fåglarna sjunger och månskenet är trolskt och vinden leker i trädkronorna» … himlen är blå och gräset är grönt! Har ni nånsin hört att gräset inte är grönt om jag får fråga?

— Det där är stans största knöl, upplyste Asta Nilsson. Akta dig för honom, han är farlig när han blir full. Förra året var jag med på en tillställning där han klappade till en annan karl så att de fick skicka efter ambulansen.

— Ett förtjusande sällskap, mumlade Nikolaj och tänkte på att mänskorna verkligen inte var goda av naturen. Av de närvarande hade de flesta kommit för att dra nytta av varandra eller för att tala illa om varandra.

— Apropå litteratur, fortsatte fru Nilsson, så läste jag nyligen en underbar bok. Jag minns inte nu vad den hette och författarnamn lägger jag aldrig på minnet, men boken var underbar. Där stod bland annat att om en kvinna känner sig nedslagen och ledsen utan att hon vet varför, så ska hon gå ut och titta i affärerna. Ser hon en vacker klänning eller hatt bör hon köpa den genast, gör detsamma vad den kostar. Det jagar bort det dåliga humöret, det skänker tillfredsställelse. Är det inte underbart? För en vecka sen kände jag mig så nere och jag kunde inte bli klok på vad det var fatt med mig. Min man var bortrest — han är jämt på resor — och jag gick in i en affär och fick se en ljuvlig klänning. Men den var undanlagd för Doris Bergs räkning. Jag trodde jag skulle spricka av ilska. Doris Berg som köper de omöjligaste klänningar som ingen människa kan ha, och just den jag såg var så förtjusande, alldeles ljuvlig …

Gratängen var verkligen bra, Nikolaj tog en portion till och lät fru Nilsson prata. Plötslig hörde han henne säga:

— Skåla nu med Agneta, den lilla gåsen på andra sidan om dig. Hennes far har förtjänat en stor förmögenhet på kriget, tösen är ett gott parti och har säkert ingenting emot att bli furstinna. Apropå furstinna så känner jag en bedårande ryska, före detta hovdam hos kejsarinnan, hon heter von Alexejev.

— Von! fnös Nikolaj föraktfullt. Alexejev är minst lika vanligt i Ryssland som Axelsson här. Det är märkvärdigt vad alla ryssar i en hast har blivit adliga och släkt med tsaren.

— Heter inte du Makrinov?

— Jo, jag bär min mors namn. Just nu är det inte så lyckat att heta Romanov, eller hur?

Nikolaj kände instinktivt att för att hålla fru Nilsson stången behövdes det