Drömhandlaren

By Jascha Golowanjuk

Hela vägen från Persien har Jussuf Ibn Djafar hankat sig fram med sina fängslande historier. Han är en första klassens sagoberättare och befinner sig på sista sträckan av en lång färd mot Buchara. Efter att ha skiljts från den karavan, med vilken han tidigare slagit följe, möter han sitt nya resesällskap. Den unge afghanen Ismail Suleiman är på väg mot samma stad, men Jussufs hopp om en blomstrande vänskap ska snabbt komma att grusas. Ismail verkar nämligen allt annat än imponerad av den oreligiöse berättaren. Men trots det första avoga mötet står det snart klart att de båda männen är av stor nytta för varandra. Och när de kommer fram till Buchara är det tur att just Ismail finns vid Jussufs sida ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788726967272

Book preview

Första kapitlet

Det var strax före soluppgången, himlen var blek och stjärnorna hade slocknat. Endast Venus blinkade ännu en smula, liksom kisade den mot det allt starkare ljuset i öster. Karavanen var klar till uppbrott sedan flera timmar, kamelerna var lastade och färdiga att stiga upp. De vände då och då på sina långa halsar så att klockorna ringde. Nattens bål höll på att dö ut och i deras svaga sken såg man människor i färd med att avsluta sin packning.

Vid ett av bålen satt karavanföraren, hans hustru och halvvuxna son. Alla tre stirrade på Jussuf som satt med nedböjt huvud och ritade med pekfingret i sanden. De hade för en stund sedan druckit sin avskedskopp och önskat varandra en god resa.

— Frid vare med dig, sade kirgisen, och tack för alla goda historier du berättat för oss. Den där om Ali tyckte jag särskilt bra om. Ja, mycket bra.

Kirgisen, vars ordförråd var litet, hade svårt att uttrycka sin tacksamhet, och för att ge eftertryck åt sina ord slog han Jussuf på axeln så hårt att denne var nära att ramla omkull.

— Mest av alla dina berättelser tyckte jag om stackars Abdalla, inföll nu karavanförarens hustru. Den kommer jag aldrig att glömma. Jag tycker så mycket om sorgliga historier. Jag har hört många berättare, både i Teherans basarer och i öknen, men ingen var så bra som du, Jussuf. Och särskilt historien om Abdalla var bra. Sanna mina ord, en dag är du hela världens bästa berättare.

— Jag tycker, sade pojken, att den där om paddan var den bästa. Bara jag tänker på den, så börjar jag skratta. Paddan som inte visste att hon var full av vårtor.

— Nej Jussuf, avbröt kvinnan, lyssna inte på honom, han är så ung ännu. De bästa historierna är såna som får en att gråta.

Jussuf dolde ett leende och tittade bort. Han hade svårt att skiljas från dessa enkla naturmänniskor, så lätta att roa, så lätta att tala med. De lyssnade lika snällt som barn brukar göra.

— När solen gått upp, sade karavanföraren, får du se vägen som går till Buchara, du kommer lätt att hitta dit, bara du går mot norr hela tiden. Ett dygn, på sin höjd två, kommer du att vandra i sanden, sen är det ett dygn på stäppen. Förresten kommer du att få sällskap, afganen Ismail ska samma väg.

Jussuf, som för fem veckor sedan tagit farväl av sin mor och sina bröder, kände återigen den där underliga sugningen i bröstet, och just i det ögonblick karavanföraren och hans familj steg upp, svartnade det för hans ögon. Han hade inte uppfattat afganens namn, han visste inte alls vem han var. Karavanen var för stor för att alla skulle kunna känna till varandra, folk samlades alltid i kotterier när de rastade.

— Ja lycka till då, sade hustrun, nu får du inte se ett kvinnoansikte på mycket länge. Kvinnorna i Buchara går med svarta slöjor och tschadras, precis som i ditt eget land. Vi stäppens fria folk har aldrig dolt vårt ansikte bakom ett skynke. Jag undrar vad det nu ska tjäna till. Skulle du vilja se mig med ett sånt skynke? frågade hon sin make.

— Ja, och med ett alldeles ogenomträngligt ett!

Han skrattade högt och bullrande som de flesta stäppens folk brukar göra, gav hustrun en skämtsam puff i sidan och räckte handen åt Jussuf. Denne tog hans hand mellan bägge sina och stötte sin högra axel mot kirgisens. För kvinnan bugade han sig så djupt att han nästan rörde marken med handen. När han återigen stod upprätt, var familjen uppslukad av det mystiska ljuset blandat med septembermorgonens lätta dimma.

Jussuf stod länge och tittade efter den bortdragande karavanen, lyssnade till kamelklockornas klang som så många veckor ackompanjerat hans tankar och funderingar. Han tänkte på hur svårt det alltid är att säga farväl, själva ordet farväl lät hårt i hans öron. Till och med när han sagt farväl till de bistra perser som fört honom över bergspassen till karavanen hade han känt sig illa till mods. Farväl var det obarmhärtigaste av alla ord, tyckte han, det betydde skilsmässa, ovisshet, längtan, kanske död. Och Jussuf älskade livet av hela sin själ.

Nu började solens skiva, blodröd och stor, långsamt höja sig över horisonten. Den belyste den långa karavanen som avlägsnade sig allt mer och mer och liknade en svart buktande tråd. Klockklangen hade för länge sedan förstummats och bålen brunnit ut, men ännu hängde djurens lukt i luften, ännu ljöd i Jussufs öron karavanförarens höga skratt. Några avgnagda ben efter kvällens måltid låg kringströdda på lägerplatsen, de skulle samma natt slickas rena av schakalerna och så småningom blankpoleras av solen och sanden.

Vägen låg framför honom som en silkestråd, den slingrade sig oavbrutet och förtonade sig i fjärran. Dit mot norr gick hans väg, där någonstans långt borta låg Buchara, det efterlängtade landet, där han skulle börja en ny tillvaro. Där skulle han kanske finna lyckan, vänner, kanske kärleken. Han fylldes på en gång av glada förhoppningar, hans bröst vidgades och i djupa, långa andedrag insöp han öknens friska härliga morgonluft.

Med ett leende på läpparna och blicken riktad mot den klara himlen började han vandra. Men det var som om en stark hand drog honom tillbaka. Motvilligt vände han sig om. Det var inte första gången en osynlig makt drog honom ned på jorden just som hans tankar var på färd mot skyarna.

Inte mer än hundra steg ifrån honom låg en man med ansiktet mot marken och förrättade sin morgonandakt. Det var Ismail, afganen, som karavanföraren talat om. Jussufs långa skugga föll direkt på den bedjande, men denne tycktes inte märka något där han knäböjde på sin fyrkantiga duk, försänkt i bön. Jussuf började gå mot mannen, men när han kom så nära att han kunde urskilja mönstret på hans gröna kaftan, stannade han. För att inte störa afganen i hans bön, vände Jussuf sig om och satte sig på huk.

Han försökte jaga bort den misstämning som höll på att smyga sig över honom. Den där afganen var kanske en bra karl, en trevlig kamrat, vägen var lång, det var kanske riktigt bra att få sällskap. Nätterna kunde vara skrämmande och hotfulla.

Jussuf tittade med ett öga på mannen, såg honom kavla upp ärmarna på kaftanen och fylla båda händerna med den morgonkyliga sanden. Med vana rituella rörelser tvättade han sig sedan, lät sanden rinna över armarna, hällde den bakom öronen, sköljde ansiktet, tvättade fötterna, låtsades till och med att han drack därav, allt under det han mumlade böner i det oändliga. Först när han var färdig med sin andakt och hade skakat sin böneduk, vände han på huvudet. Utan att ändra en min knöt han duken kring sin midja och tittade med skarpa, genomträngande ögon på Jussuf. Denne såg genast att mannen var afgan, han hade många gånger i Teheran och Buschir sett dessa ståtliga gestalter med kunglig hållning, man kunde inte ta fel på dem. Mannen hade ädla fina drag, hans rörelser var värdiga, kläderna enkla men välskötta och smakfulla. Blott en knallröd, väldig turban, vars ändar hängde långt ned på axeln, föreföll Jussuf för bjärt i färgen.

Jussuf steg fram och bugade sig.

— Jag heter Jussuf Ibn Djafar och jag ämnar mig till Buchara. Jag hoppas att jag inte kommer att störa din väg med mitt sällskap.

Afganens mun gjorde en liten rörelse. Jussuf förstod att den inte uttryckte odelad belåtenhet.

— God morgon, svarade afganen i avmätt ton.

Båda började gå.

— Har du någonsin varit i Buchara? frågade Jussuf.

— Ja, många gånger.

— Det måtte vara ett underbart land, började Jussuf entusiastiskt. Jag har hört att emiren är en fint bildad man som älskar poesi och berättarkonst. Vid hans hov lär det vara fullt av lärda män, filosofer, stjärntydare, spåmän, skalder och sagoberättare. Man har sagt mig att emiren är en mycket intelligent man. Är det sant?

— Jag har aldrig träffat emiren, svarade afganen likgiltigt. Du uttrycker dig inte som en köpman.

— Jag är ingen köpman, sade Jussuf med ett leende, ser jag ut så?

— Jag vet inte hur du ser ut, sade afganen, jag har ännu inte sett ditt ansikte, jag har bara hört din röst.

Han vände långsamt huvudet mot Jussuf. Rörelsen påminde Jussuf om kamelens lata och stolta huvudvaggning.

— Du ser ut att vara vad som helst, sade afganen nedlåtande. Först och främst ganska oerfaren. Vad är det du har på dig? Om jag inte tar fel är du perser, men jag har aldrig sett såna kläder i Persien.

Jussuf strök tafatt sin kaukasiska burka gjord av svart filt. Den hölls ihop i halsen av två stora silverspännen, omslöt axlarna och föll ända ned till marken i vida, stela veck. Han visste inte vad han skulle svara. Burkan, som han köpt hos en lisgin i Buschir, var ett mycket praktiskt plagg, den var lätt och samtidigt varm, tjänade om dagen som mantel och om natten som täcke och skydd mot alla möjliga kryp. Ingen i Persien hade funnit burkan märkvärdig. För sin del tyckte Jussuf att den knallröda färgen på afganens enorma turban var som ett slag i ansiktet. Själv hade Jussuf på huvudet den vanliga persiska mössan av ofött lamm.

Jussufs blick föll på mannens skarpskurna profil, som gav honom ett stolt och förnämt utseende. Han kunde inte låta bli att för andra gången jämföra honom med en kamel, trots att han var mycket vacker. Jussuf undrade hur en främling kunde se att han var oerfaren. Sådana saker var svåra att avgöra så hastigt, ansåg Jussuf.

— Jag heter Ismail Suleiman, sade afganen efter en stunds tystnad.

— Är det inte ett persiskt namn?

Det skulle Jussuf inte sagt, han ångrade det genast. Afganen bevärdigade honom inte med något svar. Nå, tänkte Jussuf, han får tiga om han vill, öknen får honom nog att öppna munnen så småningom.

De vandrade flera timmar alldeles tysta. När solen stod i zenit, gjorde Ismail halt utan någon föregående varning, satte sig ned och drog ur sin ryggsäck fram bröd och en läderflaska med vatten. Jussuf följde hans exempel. Innan afganen började sin måltid, löste han duken kring midjan, bredde ut den på sanden och lade sig på knä för att bedja. Men dessförinnan kastade han en kall sidoblick på Jussuf som redan var i gång med sin enkla måltid. Efter slutad bön började också Ismail äta.

— Hur gammal är du?

— Trettio år.

Afganen knep ihop sina grå ögon för att se bättre, rynkade de tjocka ögonbrynen och skakade lätt på huvudet.

— Det var lustigt, sade han med munnen full av bröd.

Jussuf dolde ett leende, han gissade Ismails tankar. Alla människor tog honom för en yngling. Han kunde ju inte rå för att skägget inte ville växa, detta efterlängtade skägg som hos Jussuf bestod av glesa strån som han ofta rakade av. Det skulle sett löjligt ut att gå med ett sådant skägg. De som inte kände honom brukade behandla honom som en pojke. I tjuguårsåldern hade Jussuf varit mycket olycklig för denna brist på respekt, men nu roade det honom att överraska folk med att säga hur gammal han i verkligheten var. Han log.

— Jag vet inte hur det är i Persien, sade Ismail, men hos oss i Afganistan blir en man lycklig när han upptäcker det första grå strået i sitt skägg. Det är mer passande för en kvinna att glädja sig över sin ungdom. Den dag jag fått mitt första grå skäggstrå ska jag tacka Allah.

— Du får nog vänta länge med det tacket, sade Jussuf, du har inte ens en antydan till skägg.

Han sade detta i vänlig och skämtsam ton för att muntra upp den allvarlige Ismail, men denne förblev sig lik och tuggade av alla krafter.

— Vill du inte ha några russin? frågade Jussuf.

Afganen gjorde en avvärjande rörelse med handen, precis som om Jussufs russin varit förgiftade.

Efter slutad måltid stoppade Ismail in brödet och flaskan i sin säck och lade sig på rygg. Men plötsligt reste han sig igen och bad en kort bön, innan han till slut sträckte ut sig på sanden och täckte över ansiktet med en flik av sin turban. Själva turbanen tjänstgjorde som kudde, sanden var mjuk, och inom ett ögonblick sov han.

Jussuf däremot var inte alls sömnig, han satt och stirrade på den tomma horisonten, försjunken i funderingar.

Han tänkte på alla de människor han träffat, hur olika de var, hur ofta en från början tilldragande människa visade sig lik en såpbubbla som sprack bara man rörde vid den, hur sällan en människas yttre stod i samklang med hennes inre. Han mindes plötsligt en ovanligt ful tiggare som han en gång träffat i Kirmans basarer och som först väckte hans direkta avsky med sina såriga läppar och tandlösa mun, men vars ögon lyste av världserfarenhet och människokunskap. »Även mina usla öron har haft lyckan att njuta av din saga», hade tiggaren sagt och lämnat Jussuf en sliten kopparslant. »Den slanten skulle kanske kunna berätta en mycket lång historia», hade han tillagt. Jussuf hade slanten insydd i sin väst. Den hade gett honom stoff till många historier, den var hans talisman.

Jussuf hade träffat en mångfald människor: tiggare, dervischer, mullahs, köpmän, folk från öknen, folk som bodde i hålor högt uppe i bergen, sultaner och andra furstar, emirer och vezirer, människor som levde i sagolik lyx och sådana som hade marken till bädd och några trasor till kläder. Han hade ofta funnit att de oansenligaste och fattigaste hade mer att ge honom än de rika och förnäma. Han hade många gånger undrat varför det var så, och varför han trots sina erfarenheter alltid drogs så starkt till vackra, glada och sorglösa människor.

Hans blick föll på Ismail, där denne låg på sidan med handen under kinden. Vad var nu han för en underlig och svårtillgänglig man? Var det mödan värt att försöka tina upp honom, skulle deras vägar skiljas när de kommit fram till Bucharas portar, eller var det en vän han fått?

Jussuf såg på den andra handen som vilade på sanden. På en av dess långa bruna fingrar satt en tjock guldring med en rundslipad turkos. Den var som ett blått ådrigt öga som stirrade på Jussuf. Medan han betraktade stenen, upptäckte han plötsligt en giftig spindel som hastigt närmade sig handen. Jussuf skyndade sig att döda den med en flik av sin burka.

Ismail, som väcktes av beröringen, öppnade sina ögon och rynkade ögonbrynen. Jussuf visade honom den döda spindeln och afganen tackade honom med en långsam böjning på huvudet. Så drog han fram sin läderflaska och drack några klunkar vatten. Därefter fortsatte de sin vandring, Ismail några steg framför Jussuf, som påminte om en tjänare på vördnadsfullt avstånd från sin herre.

På kvällen samlade de ihop saxaulrötter och gjorde en ordentlig brasa innan de slog sig ner för att äta och sova.

— I morgon träffar vi säkert på några jurtor, sade Jussuf, det trodde karavanföraren.

När afganen inte behagade svara, tillade Jussuf:

— Jag har snart inget vatten kvar i min flaska.

Men ingenting bet på Ismail. Han satt och stirrade in i elden med ögon som inte tycktes uttrycka annat än leda och trötthet. Plötsligt sade han:

— Du ber inte dina böner.

— Nej, svarade Jussuf, det har jag aldrig gjort, ingen har lärt mig det.

— Det vore på tiden att du gjorde det. En man som inte kan bedja är som en fågel som inte kan flyga.

— Vackert sagt men inte sant, sade Jussuf ivrigt, för det finns fåglar som inte kan flyga, fast de har vingar.

Ismail sneglade på honom.

— Höns, sade han skarpt.

Jussuf lade sig på rygg utan att svara. Afganen var säkert en mycket ung man, det lönade sig inte att diskutera med honom. Det var inte första gången folk lade märke till att Jussuf inte böjde sina knän och vred sig på marken till Allahs ära. Men det var första gången någon vågat kritisera honom för det på ett så oförskämt sätt. Jussuf funderade ett slag på att följande morgon bryta upp före afganen, men så kom han att tänka på att det inte var många dar de hade att vandra tillsammans.

Jussuf tittade upp mot den oändliga himlen och de tindrande stjärnorna, inte ett ljud hördes utom bålets sprakande. Han saknade kamelklockornas pinglande, kirgisernas rop och prat, djurens lukt. Här i sällskap med afganen kände han sig ensammare än om han vore den sista människan på jorden. Varför var hans reskamrat så avvisande, vad angick det honom att Jussuf inte bad någon bön? Var det därför han från första stund varit så avogt stämd mot Jussuf? Inbillade han sig att han var en bättre människa än Jussuf för att han vältrade sig i sanden?

Jussuf började irriteras av sina tankar och kände sig olustig. Han kunde väl inte rå för att hans far aldrig lärt vare sig honom eller bröderna att bedja. Han hade heller aldrig sett fadern själv böja sina knän. Tvärtom, denne var emot alla dessa gamla bruk. Varje år när de vilda processionerna till Ali Husseins ära fyllde gatorna i Buschir låste fadern husets dörr och lät ungarna sitta inlåsta en hel vecka. Först som vuxen fick Jussuf bevittna dessa förfärliga religiösa riter. De gjorde ett sådant ohyggligt intryck på honom att han var som bedövad i flera dagar. Fadern var död då, han hade ingen som kunde förklara för honom varför människorna slog sina nakna skuldror med järnkedjor så att ryggen blödde. Han mindes med en rysning den åttonde dagen av denna så kallade Schakse Vaksej-festen, då fanatikerna, klädda i styva vita svepningar, skar sig med kroksablar i de slätrakade huvudena så att blodet strömmade över deras ansikten och deras anförvanter strödde salt i såren för att de inte skulle få blodförgiftning. Han kunde när som helst höra deras vilda vrål »Ali Hussein! Ali Hussein!» De vred sig i högljudd smärta på marken tills de inte orkade frambringa ett ljud. Den sista dagen var kanske den allra hemskaste. Då gick en del anhängare omkring med järnlås, knivar och andra skarpa föremål instuckna i köttet på armar och ben. Allt till profetens och Allahs ära! Varje år då denna fest närmade sig brukade Jussuf skynda bort från staden, upp i bergen, för att slippa att än en gång se de hemska synerna. Hans mor kunde inte ge någon förklaring på alla dessa religiösa ceremonier och Jussuf ville inte fråga någon utomstående.

— Vad handlar du med? avbröt Ismail hans tankegång.

— Handlar? log Jussuf, nu skulle han få afganen att skratta, jag handlar med drömmar.

— Det förstår jag inte. Du menar väl ändå inte att du handlar med haschisch eller opium?

— Nej, jag är sagoberättare.

Då skrattade Ismail för första gången, ett torrt, kallt skratt.

— Det var mig också ett yrke, sade han, men jag kunde just tänka mig det.

— Jag har berättat för emiren i ditt eget land, för shahen av Persien, jag har gjort stor lycka i basarerna både i Teheran, Kirman och Isfahan, jag har haft stora, väldiga åhörarskaror, som satt så tysta att man kunde höra deras kvävda andetag. Min kaftan har ofta varit full av silver och guldmynt ….

— Jag vet, jag vet, skrattade Ismail ännu hånfullare, jag har sett dessa vuxna dårar sitta omkring en sådan där berättare och med gapande mun lyssna till lögnhistorier, sagor om kärlekskranka kvinnor och uppdiktade hjältedåd. Ett nöje för latmaskar och dumbommar.

— Kallar du emiren av Afganistan för en dumbom? frågade Jussuf allvarligt.

Ismail satt ett ögonblick förstummad med gapande mun, men bara ett ögonblick.

— Ha, jag känner till dessa sköna huries med ansikten runda som månen, läppar röda som granatäpplets saft och evinnerligt blommande rosor på sina kinder. Jag hörde en gång en dåre berätta om ögon som grät blodstårar och om hjärtan som dog av längtan. Hahaha, jag skrattade så att jag trodde att inälvorna skulle åka upp i halsen på mig.

— Jag skrattade inte när du böjde dig till marken och tvättade dig med sand, sade Jussuf allvarligt. Jag skrattar inte åt dig för att du tror att Allah hör dina böner.

— Också en jämförelse! svarade Ismail föraktfullt.

Han vände sig bort och rörde om i bålet. Några rötter föll isär och flammade upp i gula och blåaktiga eldtungor. Mot bakgrunden av den svarta himlen såg flammorna ut som dansande slöjor. Jussuf kom ihåg en man från Indien, en parser som han en gång träffat. Han såg honom lägga sig på knä framför, ett bål och bedja. För honom var det elden som var helig, kanske såg han andar i den, dansande andar.

Överallt mötte Jussuf människor så fanatiska i sin tro att de blev irriterade när de stötte på opposition eller motstånd. Vad denne omogne och självsäkre afgan var övertygad om sin tros förträfflighet, så djupt han såg ned på Jussuf! Själv hade Jussuf aldrig föraktat någon troende människa, aldrig skrattat, nej inte ens känt lust att skratta åt olika människors tro, än mindre håna dem. Varför hade afganen hånat honom för hans yrke? Tusenden och åter tusenden hade lyssnat till hans berättelser, legender och sagor, massor av människor, både män och kvinnor, hade tryckt hans händer till tack. Där låg en man som säkert var tio år yngre än han själv och smålog med överlägsen min åt honom. Men det var naturligtvis inte bara hans yrke han fann löjligt, han hånade honom också för att han inte bad.

— Du kanske vill ligga bredvid mig på burkan, sade Jussuf, då han förstod att det inte var värt att bli irriterad. Han hade för länge sedan lärt sig att människor är lättast att handskas med när de får vara som de vill.

Till hans förvåning nickade afganen ja och lade sig på Jussufs kappa. På den var han säker för kryp och stäpploppor. De låg så nära varandra att Jussuf kände lukten från afganen. Hans kläder var tydligen nya, de luktade appretyr, och turbanen doftade mysk, som mannen förmodligen använde att smörja huvudet med.

De låg en lång stund tysta och stirrade in i elden som redan började dö ut.

— Det är fel att tro, sade Jussuf mjukt, att en berättares yrke är föraktligt och onyttigt. Man kan lära mycket av en god historia. Det gör detsamma om den är verklighet eller dikt. Även en saga kan innehålla en djup sanning.

Ismail rörde sig inte. Jussuf såg att han låg med slutna ögon men på hans ögonfransar märkte han att han inte sov. I eldskenet såg afganen mildare ut, i synnerhet när han blundade. Nu såg Jussuf riktigt hur ung han var. Det fanns tunna, ljusa hårstrån på hans överläpp och haka, de lyste nästan vita mot den mörka hyn. Jussuf log för sig själv. Det föreföll honom nu löjligt att han en hel dag försökt vinna detta ståtliga barns tillgivenhet.

— Jag skulle kunna berätta en saga om dig, sade Jussuf.

— Det finns ingenting att berätta, mumlade Ismail.

— Det är just det som är konst, att göra en saga av ingenting.

— Men du sa en saga om mig. Ismail öppnade ögonen, det blixtrade till i dem av vrede. Han reste sig på armbågen och sträckte fram huvudet mot Jussuf, färdig att kasta sig över honom.

— Var god och förklara dig, fortsatte Ismail. Vill du förolämpa mig? Vet du inte vem jag är? Ismail, son av Suleiman, Afganistans stoltaste och förnämsta stam.

— Jag vill visst inte förolämpa dig, svarade Jussuf lugnt, men du är häftig som en tiger.

Om en stund då Ismail åter lagt sig till ro men nu på ett betydligt större avstånd från Jussuf, sade denne:

— Nu ska vi se om du fortfarande anser att man inte kan lära något av en berättelse. Jag skulle vilja kalla den här Rosen.

— Och den ska handla om mig?

— Ja, och nu ska du få höra. Det var en gång en nyutsprucken ros, den var högväxt och vacker. Dess huvud var fullt av doftande, sammetslena röda blad. Den växte bland en mängd andra blommor, inte alls så vackra och märkvärdiga som rosen, men ändå blommor. Rosen sträckte sitt huvud mot himlen ….

Här hörde Jussuf Ismails djupa, regelbundna andedrag som vittnade om att han somnat.

Jussuf låg länge och stirrade in i glöden av den slocknande elden. Han hade svårt att somna, det var kyligt och den del av burkan som brukade tjäna honom som täcke var upptagen av Ismail. Vid midnatt skulle det bli mycket kallt, det visste Jussuf och han flyttade sig försiktigt närmare den sovande afganen.

Det hade inte lyckats Jussuf att vinna denna högdragna yngling. Det var lönlöst att försöka. Jussuf hade ofta träffat människor som hade liksom en mur omkring sig och som bara blev otillgängligare när han försökte vinna dem genom vänlighet. Kanske hade han varit för vänlig från första stunden och därför verkat inställsam.

Han försökte urskilja Ismails profil i mörkret, men nu hade elden slocknat fullkomligt och hans kamrat hade liksom uppslukats av natten.

— Det var dumt av mig, tänkte han, jag borde naturligtvis frågat honom om hans yrke. Folk brukar ju alltid tala om affärer och pengar, varor och karavaner, eller om tuppfäktningar och vadhållningar, allt sånt som inte intresserar mig alls.

Jussuf suckade. Han var bara road av att höra om människor och deras öden, om främmande länder och deras invånares seder och bruk, överhuvud taget av allt som ansågs som likgiltiga saker och ovärdigt en respektabel man att intressera sig för.

Jussuf hade fullt klart för sig att han var överkänslig för det intryck han gjorde på andra. Och nu som alltid värkte det i honom när han märkte att han gjort ett ofördelaktigt intryck. Den där gröne afganen såg ned på honom. Alltid var det så med Jussuf, antingen väckte han frän ovilja vid första ögonkastet eller ett illa dolt intresse.

— Vad är det med mig, vad gör jag, varför måste det vara så? frågade han stjärnorna på himlen. Varför lyssnar massorna på mig, medan enstaka människor drar sig ifrån mig? I synnerhet de som jag helst vill vinna. Jag tror inte på Dig, Allah, men jag har aldrig heller förnekat Dig. Varför kan jag aldrig få svar på en så viktig fråga? Är det mitt öde att alltid stöta ihop med folk som tycker illa om mig?

En munk i Buschir som Jussuf en gång kommit i samspråk med om tron och Allah, hade sagt att man behövde se upp i himlen för att kunna förminska sina sorger. Det hjälpte ibland men inte just nu. Hur oändligt mäktig denna himmel med sina miljoner stjärnor än var och hur liten Jussuf än kände sig, så var han inte mindre olycklig för det.

— Det är nog så att jag inte träffat de rätta människorna, tänkte han. Visst har jag träffat många goda och snälla människor, men det var sällan såna som jag kände mig dragen till, som jag hade velat ta i famn. Felet ligger naturligtvis hos mig själv. Jag måste lära mig älska varje levande människa, inte se någon skillnad på vackra eller fula, gamla eller unga.

Jussuf låg med ansiktet vänt mot himlen, men fast hans ögon var slutna såg han i alla fall ett hav av stjärnor framför sig. Det var som miljoner strålande, blinkande ögon som stirrade ner på honom. Somliga skrattade, andra fixerade honom med kallt allvar och somliga började långsamt dala ner mot honom och rörde till slut hans kind med sina långa lysande ögonfransar.

— Ni är så vackra, så underbara, viskade Jussuf i sömnen, det finns ingenting som ni, ouppnåeliga stjärnor på den sammetsblå himlen. Jag ska dikta en saga om er.

När han härnäst öppnade ögonen, var solen redan uppe. Ismail satt bredvid honom och betraktade honom med forskande blick.

Det var det gamla vanliga: när själen var på väg till himlen, drog någon honom tillbaka till jorden.

— Ska vi gå vidare? frågade Jussuf.

Ismail reste sig och Jussuf följde honom.

Andra kapitlet

Först nästa kväll kom de fram till en aul. Den var mycket liten och bestod endast av fyra jurtor och en inhägnad för fåren. Marken var fri från sand och här och var såg man rester av förbränt gräs. Både Jussuf och Ismail var trötta och törstiga, deras vattenförråd hade tagit slut för flera timmar sedan och därför påskyndade de sina steg när de såg de runda hyddorna plötsligt dyka upp vid horisonten. Redan tidigt på eftermiddagen hade de känt lukten av människor och röken från elden. Jussuf glömde Ismails envisa tystnad och pekade förtjust på bålet som lyste mellan jurtorna.

— Jag ser, sade afganen lugnt.

— Och en brunn ser jag också, fortsatte Jussuf, vattnet lär vara mycket fint här, bättre än i Persien har jag hört.

— Allting tycks dig vara bättre här än i ditt eget land, sade Ismail syrligt.

Jussuf kunde inte minnas att han under de två dygn de varit tillsammans sagt något ofördelaktigt om sitt eget land. Att hoppas att Buchara, ett land där det härskade en klok och konstälskande emir, skulle vara fullt av möjligheter för honom, var väl inte detsamma som att förakta sitt eget land. Varför förvred denna yngling allt vad han sade?

Just nu var han emellertid så lycklig vid tanken på att få sova under tak, dricka sig otörstig och äta sig mätt att hans irritation snart dunstade bort. Han gick nu mycket fort medan Ismail skred framåt med sina vanliga värdiga steg. Nå, han var kanske inte så törstig, Jussuf mindes att han var den som sist druckit ur sin flaska. Jussuf själv hade inte smakat en droppe sedan morgonen.

Nu såg de tydligt några kirgiser som stod och tittade på dem, några kvinnor klädda i långa skjortor sprang mellan jurtorna, en skara barn skyndade dem till mötes. Liksom de vuxna hade de stora pälsmössor på huvudet. Redan på långt håll såg Jussuf deras vita tänder lysa i de glada, brunbrända ansiktena. Några ohyggligt magra vita hundar följde dem i hälarna. När barnen var på ett femtital stegs avstånd stannade de plötsligt osäkra, och några av dem satte sig ned på den hårda lermarken.

När de båda vandrarna kommit fram till dem, sade Jussuf:

— God afton barn! Visste ni att vi skulle komma?

En liten pojke i tioårsåldern svarade genast:

— Visst gjorde vi det, det luktade redan i morse.

Jussuf räckte sin hand till pojken och lutade sig ner för att stöta sin högra axel mot hans. Det smickrade pojken att bli behandlad som en vuxen, och han rodnade av förtjusning. För att dölja sin förlägenhet frågade han om de vandrande haft en god resa och vilka nyheter de kom med. Medan Jussuf svarade på hans frågor och tryckte de övriga barnens händer, hade hans följeslagare skyndat förbi utan att ta någon notis om barnen. Trots sin törst och trötthet berättade Jussuf för barnen om den långa resan från Persien, först till häst över bergen och sedan många veckor på kamelryggen. Alla ungarna gick bredvid honom, alla tittade på mannen i den underliga dräkten, allas blickar hängde vid hans läppar och deras ögon var stora och uppspärrade. Den minsta, en liten flicka, tog honom förtroendefullt i handen.

När han kom fram till jurtorna, stod Ismail och talade med den äldste i aulen. När gubben lade märke till Jussuf, nickade han åt honom med sin fantastiskt stora pälsmössa och gav honom sin hand. Men särskilt vänlig var mannen inte, hela hans uppmärksamhet var fäst på Ismail. Även kvinnorna kastade bara en flyktig blick på Jussuf och vände sig sedan genast mot afganen.

Barnen fick stanna utanför jurtan medan de två främlingarna bjöds att stiga in. Där brann redan en präktig eld under en järngryta full med ris och stora bitar kött. De fick ett stort krus vatten att släcka törsten med och sedan placerades de nära elden.

— Det här, sade Ismail, är Jussuf Ibn Djafar. Han är perser och till yrket berättare. Jag är affärsman. Allah välsigne din jurta. Amen.

Ett par gånger försökte Jussuf falla in i samtalet, men värden var alltför upptagen av Ismail för att ha något intresse till övers för Jussuf. Och denne i sin tur tyckte det var roligare att iakttaga ett halvt dussin svarta ögonpar som kikade på honom genom dörröppningen. För övrigt var han mycket trött och hungrig och längtade efter att få ett mål mat och sedan få sova ut.

Efter hand samlades alla aulens medlemmar för att hälsa på nykomlingarna och höra nyheter. Visserligen tittade de på Jussuf, men alla frågor riktades till Ismail, och till Jussufs stora förvåning talade denne mycket och inte alls så korthugget som han hittills gjort under de två dygn de varit tillsammans. Jussuf kunde inte låta bli att beundra den unge afganens rediga och värdiga sätt att besvara alla frågor, han förstod så väl att intresset samlade sig kring honom. Och det var Jussuf tacksam för. Han förstod sig inte på allt vad de pratade om. Det var det gamla vanliga. Först var de kom ifrån, och sedan hur mycket vetet kostade i Afganistan och Persien, vem som regerade där, hur många som blivit dödade under det sista kriget, vilka affärer som förde Ismail till Buchara, om han hade hus i Afganistan, om han var gift, om han hade några söner.

Så skönt att Ismail fanns där, tänkte Jussuf, själv skulle han inte klarat en enda fråga. Han åt sin pilaff, drack grönt te, rökte den tschilim som till sist bjöds honom och somnade till slut i en vrå under allas prat och skämt.

Först följande dag när de sagt adjö, tackat för gästfriheten och begett sig i väg följda av barnen och en skara hundar, sade Ismail:

— Du var mig just en härlig berättare. Där fick jag sitta och underhålla dumbommarna en hel kväll, medan du sov som en barnunge i din vrå.

— Jag vet, svarade Jussuf lugnt, att du varit missnöjd med mig sedan det ögonblick du fick syn på mig. Och när jag såg dig tyckte jag att jag såg det vackraste Allah skapat. Vad jag tänker nu är en annan sak. Nå, du slipper mig snart, vi har högst ett dygn kvar till Buchara och där skiljs våra vägar.

Ismail vände på huvudet lite hastigare än han brukade göra och gav Jussuf en granskande blick.

— Du får verkligen ursäkta, fortsatte Jussuf, att du fått en så tråkig färdkamrat. Jag medger att jag inte var vidare pratsam i går afton. Men jag kan prata när jag vill, bara inte om allt sånt som inte intresserar mig, allt detta som du och kirgiserna talade om i går. Nej, nej, jag menar inte att jag på minsta sätt känner mig bättre än andra. Tvärtom, jag förstår mig inte på allt det där, och varför ska jag tala om sånt som jag inte begriper? Du är ju köpman, eller affärsman var det ju, och det är på sin plats att du talar om sånt. Däremot skulle du inte kunna säga ett ord om någon bad dig berätta en historia. Jag är ju inte ond på dig för det.

Ismail såg bistrare ut än någonsin, hans tjocka ögonbryn drog ihop sig och liknade ett svart streck, munnen blev smal och käkarna rörde sig hotfullt under det bruna skinnet. Jussuf hade alldeles glömt bort barnen som gick bredvid honom. Nu kände han den yngstas lilla hand i sin och det stämde honom blidare mot Ismail. Men varför var denne så förargad? Jussuf hade ju varit hövligheten själv när han frågade om de skulle göra sällskap. Kunde det verkligen vara frågan om religionen som fortfarande irriterade Ismail? Jussuf hade trott att den frågan var slutdiskuterad för länge sen. Varför behövde två människor i öknen gå som fiender? Jussuf kom ihåg ett ordspråk om krig som han läst i en gammal arabisk bok: »Så länge jorden finns kommer det att finnas krig, så länge det finns två kvinnor kommer det att finnas svartsjuka.» Det första var sanning men att det andra var det, var Jussuf inte så säker på. Han lyssnade med ett öra på barnen som plågade honom med frågor och försökte att finna några ord som skulle få Ismail att ändra min. Det var besvärligt att gå med hat i bröstet, det visste Jussuf av erfarenhet.

Han släppte barnets hand och rörde vid Ismails arm. Underligt nog drog afganen inte bort den, vilket Jussuf befarat. Nu vågade han därför klämma till den lite.

— Så Ismail, sade han mjukt, inte behöver du gå med ett sådant ansikte. Jag förstår att du hade det besvärligt i går med kirgiserna, men jag vet vad jag gör.

— Vet du det alltid? Vet du alltid vad du säger? Vill du säga att du alltid tänker innan du talar, att du väger dina ord på guldvåg?

Ismail stannade när han äntligen exploderade.

— Nej, nej, det gör jag visst inte, utbrast Jussuf förtvivlad. Jag väger inte alls mina ord på guldvåg, jag pratar ibland som en maskin, en sån där du vet som mal korn och som vi fått från Ryssland. Det är alldeles sant, det är ju mitt yrke att prata.

Jussuf hade sällan sett sådana ögon som Ismails. Just i detta ögonblick avspeglade de himlens blå färg, i själva irisen lade han märke till en svart rand. Ögonen slog gnistor och var fulla av tårar. Jussuf blev lamslagen. Han tyckte att Ismails händer darrade. Var det möjligt att en så ung man redan lärt sig hata så intensivt? Jussuf fylldes av medlidande, han var tvungen att lugna Ismail, få honom att säga vad som gjorde honom så upprörd.

Jussuf vände sig till de trasiga ungarna och bad dem gå tillbaka till jurtorna.

— Nu måste vi säga farväl, sade han, jag kommer kanske förbi er aul en annan gång, vem vet? Och då ska jag berätta nånting riktigt roligt för er. Farväl och hälsa den gamle! Nej, ni får inte följa med längre, det finns ormar och schakaler, det finns en stor, stor fågel som har en vass, stark näbb och det finns onda människor.

Jussuf höll på att säga »onda människor i öknen», men lyckades svälja de sista orden och kramade om den lilla som envist stod och tittade på honom. Först när han såg barnen springa sin väg, vände han sig mot Ismail, som fortfarande stod på samma fläck och inte tog sina ögon ifrån honom.

Just som Jussuf öppnade munnen för att säga något, kände han något som rörde sig under hans vida burka. Där satt den lilla kirgisiskan och skrattade förtjust över sitt påhitt. Jussuf lyfte flickungen högt upp i luften, satte sedan ned henne på marken och gav henne en puff i ryggen.

— Sån unge, skrattade han, barn är sig lika överallt. Jag skulle önska jag kunde ta hand om alla barnungar i världen, fattiga och rika, snälla och stygga, smutsiga och rena, alla, alla barn. Det finns ingenting så vackert som ett människobarn. Å, Ismail, du som redan är så vuxen, så allvarlig, så värdig, du är bestämt ändå inte mer än tjugo år. Kom låt oss gå vidare, så blir det fortare slut på den här vandringen och jag slipper irritera dig. Jag försäkrar dig, tillade Jussuf bedjande, att jag inte med flit velat vara elak eller såra dig. Det kan väl inte vara det att jag inte är riktigt säker på att Allah finns, som gjort dig så ledsen. Det finns lika många tvivlare som troende både bland oss muselmän som bland de otrogna. Jag försäkrar dig att det inte är något fel att vara berättare. Mitt yrke behövs också. Hur skulle världen ta sig ut om det bara fanns köpmän? Vad vore livet utan glädje, utan sång och musik, utan berättare som får andra att glömma vardagen? Glömma sig själva också.

Plötsligt dog alla ord på Jussufs läppar. Det såg ut som om Ismail kämpade med tårarna. Han stod på samma fläck, bet sina läppar och vred händerna.

— Jag ska kanske gå ifrån dig. Vägen är bred, även om vi går samtidigt behöver vi inte se varandra. Titta, där går vägen rak som en pil, jag skulle kunna stanna här tills du kommit utom synhåll. Jag kan också gå tillbaka till aulen och leka med barnen halva dagen.

Till sin förvåning såg han Ismail vackla med händerna för ansiktet. Den ståtlige ynglingen sjönk ihop och axlarna skakade som i kramp.

— Hatar du mig eller vad är det? frågade Jussuf ängsligt. Ska jag gå min väg? Jag vet att det finns många som inte kan fördra mig, många som avskyr mig fast jag inte gjort dem någonting. Det finns hos mig något som måtte vara avskyvärt. Jag har märkt det flera gånger i mitt liv. Jag svär att jag inte vet vad det är. Det vill säga, jag anar det, men jag förstår inte hur andra kan ana det. Å nej, du behöver inte gråta. Om du tror att du förolämpat mig, och det är kanske grunden till din sorg, så försäkrar jag att du tar fel.

När Jussuf märkte att ingenting av det han sade gjorde något intryck på Ismail, knäppte han ihop sina silverspännen i halsen och tänkte gå. Han såg på Ismail, där denne låg hopsjunken på marken med ansiktet gömt i händerna. Det var inte likt den ståtlige, värdige ynglingen att uppföra sig så. Jussuf gjorde en förtvivlad gest med händerna och sade för sig själv:

— Ja, jag vet. Antingen hatar de mig eller älskar de mig.

I samma ögonblick som Jussuf vände sig om för att gå, rusade Ismail upp och hann fatta tag i hans burka. Jussuf stannade genast. Han vågade inte säga något, iakttog bara tyst hur den unge afganen reste sig, tog sin lädersäck på ryggen och torkade sina ögon. Jussuf såg med tillfredsställelse att uttrycket i Ismails ansikte nu var lugnt, det var bara munnen som kämpade med ord som han inte kunde, kanske inte ville uttala. »Även om jag varit orsaken till Ismails sorg och utbrott, så följer han i alla fall nu efter mig», tänkte Jussuf. »Om han verkligen avskytt mig som jag trodde ett slag, så skulle han väntat tills jag hunnit ett långt stycke på väg.»

De gick nu i samma takt som första dagen då de börjat sin vandring. Jussuf vågade knappast se på Ismail, mycket mindre tala till honom, fast hans huvud var fullt av gissningar och frågor. Den unge afganen var alltför upprörd. När Jussuf sneglade på honom, märkte han att hans läppar ännu darrade av sinnesrörelsen.

Ismail försökte fästa blicken på horisonten, han visste alltför väl orsaken till sin förtvivlan. Allrahelst skulle han velat falla på knä och be en bön, han hade redan flera gånger tagit i sin böneduk. Men det var något som avhöll honom. Jussuf lade märke till rörelsen och gissade Ismails önskan.

— Jag borde kanske inte säga något, sade han och kände inte igen sin egen röst, men jag tycker du skulle göra vad du tänkte.

— Vad tänkte jag? frågade Ismail, även han med främmande röst.

— Bedja.

Ismail vände huvudet snabbt mot Jussuf, och när han mötte dennes lugna allvarliga blick suckade han befriad. Nu visste Jussuf inte alls hur han skulle bete sig. Medan Ismail löste duken från midjan fick han emellertid idén att böja sig ned och rycka upp ett par förtorkade grässtrån med några fattiga frön. Han satte sig ned på marken och betraktade dem ihärdigt en lång stund. Först när Jussuf hörde Ismail skaka duken och förstod att afganen var färdig med sin bön, reste han sig upp och såg forskande på Ismail. Han tyckte sig i hans ansikte upptäcka något som vittnade om inre lugn och han kände ett stygn av avundsjuka.

Sedan de gått en lång stund, sade Ismail utan att se på kamraten:

— Du har väl inte glömt att fylla din vattenflaska?

— Nej, det har jag inte, svarade Jussuf i så oberörd ton som möjligt.

Nu visste han att Ismail inte hatade honom. Det var de första ord som låtit mänskliga och naturliga ur afganens mun. Men vad som var orsaken till de två dagarnas spända atmosfär mellan dem och Ismails häftiga utbrott förblev en gåta för honom. Jussuf visste att barn, även vuxna barn, måste behandlas varsamt. Här gick det inte att tala om likgiltiga saker, ännu mindre beröra de ämnen de just talat om och som kanske varit orsaken till Ismails utbrott. Det var inte ofarligt att fråga om Ismails planer, ja, allt vad Jussuf tänkte på föreföll honom ömtåligt, men att gå utan att säga något var kanske ännu sämre. Om han bara hade en aning om vad som intresserade Ismail, vilka ämnen som var neutrala. Han ville gärna fråga honom om vad han sysslade med, varför han reste till Buchara. Det fanns tusen saker som intresserade Jussuf. Skulle han tala eller låta Ismail börja? Barn brukar för det mesta fort glömma sin sorg och själva komma med frågor. Detta var säkert ett svårt och komplicerat fall. Den stolte afganen skulle knappast förlorat sin självbehärskning om det inte legat något allvarligt till grund.

Vid middagstiden kastade Ismail sin läderväska på marken, och denna gång gav han Jussuf en blick som frågade han om denne också tänkte äta.

— Jag är mycket hungrig, sade Jussuf när han satte sig ned.

Han lade sina russin på Ismails böneduk, och se, denne låtsade som om han tog en handfull, kanske var det endast ett par stycken, men han tog dem i alla fall.