Flodguden

By Wilbur Smith

Taita är en slav med många färdigheter. Han är musikalisk, konstnärlig och besitter expertis inom både teknik och medicin. Men den kanske viktigaste färdigheten av dem alla är något helt annat. Något som gjort honom till Lord Intefs allra käraste ägodel. Taita har förmågan att bevara en hemlighet. När Lord Intefs älskade dotter, den sköna Lostris, skickas iväg för att bli faraons fru, beordras Taita att följa med henne. Plötsligt befinner han sig i en helt ny värld - fylld till bredden av förrädare och rökridåer. Vilka spelregler är det som gäller i maktens innersta rum? Utanför palatsets väggar gör Egyptens fiender framryckningar, samtidigt som missnöjet sprider sig allt fortare genom den egna befolkningen. Landet är i desperat behov av en räddare i nöden. Vem hade kunnat tro att han skulle vara en simpel slav?Wilbur Smiths serie om Egypten sträcker sig från Faraonernas tid till idag. Som en röd tråd får vi följa Lostris, kvinnan som älskar rättvisa, och hennes starke vän Taita. En serie episka äventyrsromaner om strid, magi, kärlek och det godas eviga kamp mot onskan.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129630

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Flodguden

Översättning Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

Flodguden

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: River God

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1997, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129630

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok, liksom så många andra före den, är tillägnad min hustru Danielle Antoinette.

Nilen som flyter fram genom den här berättelsen har oss båda i sitt grepp. Tillsammans har vi upplevt dagar av glädje på hennes vatten och latat oss på hennes stränder. Hon, liksom vi, är en produkt av detta vårt eget Afrika.

Ändå är denna stora flod varken så stark eller så djup som min kärlek till dig, min älskling.

Floden vilade tung på öknen, glittrande som utspilld smält metall. Himlen var disig av hetta och solen gassade, slog ner på allt som en kopparslagares hammare. I hägringen tycktes de ödsliga berg som flankerade Nilen skälva för varje stöt.

Vår båt ilade fram tätt intill papyrusbältet. Tillräckligt nära för att knarret från pumpinrättningens vattenämbar, på sina långa stänger försedda med motvikt, skulle höras från fälten över vattnet. Ljudet smälte samman med flickans sång i fören.

Lostris var fjorton år. Nilens senaste översvämning hade börjat just den dag när hennes röda kvinnomåne blommat för första gången, ett sammanträffande som Hapis präster sett som synnerligen gynnsamt. Lostris, det kvinnonamn som de då valt som ersättning för hennes barnanamn, betydde Vattnens dotter.

Jag minns henne så tydligt den där dagen. Hon skulle bli ännu vackrare med åren, bli värdigare och mer majestätisk, men aldrig mer skulle hon ha en så stark utstrålning av kysk kvinnlighet. Varenda man ombord, också krigarna på roddbänkarna, var medveten om den. Varken jag eller någon av dem kunde hålla blicken borta från henne. Hon fyllde mig med en känsla av otillräcklighet och med en intensiv och bitter längtan. Ty jag är visserligen eunuck, men jag blev inte kastrerad förrän jag fått uppleva kvinnokroppens glädje.

Taita, ropade hon till mig. Sjung med mig. Och när jag löd log hon förnöjt. Min röst var ett av skälen till att hon, så fort hon kunde, hade mig i sin närhet. Min tenor kompletterade hennes vackra sopran på ett fulländat sätt. Vi sjöng en av de gamla lantliga kärlekssånger som jag lärt henne och som fortfarande var en av hennes favoriter:

Mitt hjärta fladdrar som en sårad vaktel

när jag ser min älskades ansikte

och mina kinder rodnar som gryningshimlen

inför hans leendes solsken –

Borta i aktern förenade sig ännu en röst med våra. Det var en mansröst, mörk och stark men utan min renhet och klarhet. Om min röst var den morgonpigga trastens, så var denna ett ungt lejons stämma.

Lostris vred på huvudet och nu skimrade hennes leende som solstrålarna på Nilens yta. Även om mannen som hon skänkte detta leende var min vän, kanske min ende verklige vän, så kände jag avundens beska smak bränna i svalget. Ändå tvingade jag mig att, liksom hon, le kärleksfullt mot Tanus.

Tanus far, Pianchi, lord Harrab, hade varit en av den egyptiska adelns storheter, men hans mor hade varit dotter till en frigiven slav. Som så många av sitt folk hade hon varit blond och blåögd. Hon hade dött i sumpfeber medan Tanus fortfarande var ett barn, så mitt minne av henne var otydligt. Men de äldre kvinnorna sa att sällan hade en skönhet som hennes skådats i något av de två kungadömena.

Å andra sidan hade jag känt och beundrat Tanus far innan han förlorade hela sin väldiga förmögenhet och de stora egendomar som en gång tävlat med till och med faraos egna. Han hade varit mörkhyad, med egyptiska ögon i samma färg som polerad obsidian, en man med mer fysisk styrka än skönhet, men med ett generöst och ädelt hjärta – alltför generöst och tillitsfullt skulle somliga kanske säga, för han hade dött utblottad, med hjärtat krossat av dem han betraktat som sina vänner, ensam i mörkret, avstängd från det solsken som var faraos gunst.

Sålunda föreföll det som om Tanus ärvt det bästa av båda föräldrar, utom världslig rikedom. I fråga om karaktär och styrka var han som sin far, när det gällde skönhet som sin mor. Så varför skulle jag ha något emot att min härskarinna älskade honom? Jag älskade honom också, och som det stackars neutrum jag är visste jag att jag aldrig själv kunde få henne, inte ens om gudarna gett mig en högre ställning än slavens. Men så bakvänd är den mänskliga naturen att jag längtade efter det jag aldrig kunde få och drömde om det omöjliga.

Lostris satt på sin kudde i fören med slavflickorna halvliggande vid sina fötter, två små svarta flickor från Kusch, smidiga som pantrar och helt nakna med undantag för halsringarna av guld. Lostris själv hade bara på sig en kjol av blekt linne, vit och fräsch som en hägervinge. Huden på hennes överkropp, som smekts av solen, hade samma färg som inoljat cederträ från bergen bortom Byblos. Hennes bröst påminde till storlek och färg om mogna fikon färdiga att plockas, och prydda med rosenröda granater.

Hon hade tagit av sig peruken och hade sitt eget hår hängande i en tjock mörk länk ner över ena bröstet. Ögonen satt lite snett, ett drag som framhävdes av det silvergröna malakitpulver som skickligt applicerats på ögonlocken. Ögonen var också gröna, men det var den mörkare, mer klargröna färg som Nilen har när dess vatten sjunkit undan och gjort sig av med sin börda av värdefullt slam. Hängande i en guldkedja mellan brösten hade hon en statyett av Hapi, Nilens gudinna, gjord av guld och dyrbar lapis lazuli. Det var naturligtvis ett utsökt föremål, ty det var jag som med mina egna händer tillverkat det åt henne.

Plötsligt lyfte Tanus en knuten högerhand. Som en man avbröt roddarna sina årtag och höll årorna lyfta, glittrande i solen och droppande av vatten. Sedan lade Tanus om styråran, och männen på babordssidan stack ner årorna djupt och åstadkom en rad små virvlar i den gröna vattenytan. Styrbordssidan rörde sig framåt, och båten vände så häftigt att däcket började luta i en farlig vinkel. Sedan rodde båda bänkraderna samtidigt och båten sköt framåt. Den vassa fören, prydd med Horus blå ögon, förde undan de täta payrusbestånden, och båten banade sig väg bort från flodens flöde in i lagunens stilla vatten.

Lostris avbröt sången och skuggade ögonen för att spana framåt. Där är de! ropade hon och pekade med en graciös liten hand. De andra båtarna i Tanus eskader låg utkastade som ett nät över lagunens södra del, blockerade den stora flodens huvudmynning och hindrade varje flykt i den riktningen.

Naturligtvis hade Tanus valt den norra positionen åt sig själv eftersom han visste att det var här det skulle gå mest vilt till. Jag önskade att det inte varit så. Inte för att jag är feg, men jag har alltid min härskarinnas säkerhet att tänka på. Det var först efter mycket intrigerande som hon lyckats ta sig ombord på Horus andedräkt, ett intrigerande i vilket hon, som alltid, djupt engagerat mig. När hennes far fick veta – och att han skulle få veta var säkert – att hon varit med om jakten, skulle det gå mig nog så illa. Men om han dessutom fick kännedom om att jag låtit henne vara i sällskap med Tanus en hel dag, då skulle inte ens min privilegierade ställning kunna skydda mig mot hans vrede. Hans instruktioner till mig beträffande den unge mannen var otvetydiga.

Men jag tycktes vara den ende ombord på Horus andedräkt som var oroad. De andra sjöd av iver. Tanus hejdade roddarna med en bestämd handrörelse, och båten saktade in och låg sedan och gungade mjukt på det gröna vattnet. Det var så stilla att jag, när jag kastade en blick överbord och såg min egen spegelbild, som alltid häpnade över hur väl min skönhet stått sig genom åren. Jag tyckte att mitt ansikte var skönare än de himmelsblå lotusblommorna som ramade in det. Men jag fick inte mycket tid till att beundra det, för besättningen hade fått bråttom.

En av Tanus stabsofficerare hissade upp hans privata standar i masttoppen. Det var bilden av en blå krokodil med gapande käftar och med den stora stjärten lyft till strid. Bara en officer av rangen Bäst av tiotusen hade rätt att ha sitt eget standar. Tanus hade fått den rangen, och befälet över Blå krokodil-divisionen i faraos eget elitgarde, innan han fyllt tjugo.

Nu var standaret i masttoppen signalen till att jakten kunde börja. Avståndet fick resten av eskadern borta vid horisonten att se oansenlig ut, men paddlarna började arbeta rytmiskt, höjde och sänkte sig som vingarna på flygande vildgäss och glittrade i solen. Kölvattnets krusningar bakom farkosterna spred sig över den stilla lagunen och låg kvar en lång stund på ytan, som vore de formade av lera.

Tanus sänkte ner gonggongen över aktern. Det var ett långt bronsrör. Han lät dess ände sjunka ner under ytan. När man slog på det med en hammare av samma metall skulle de gälla, ekande tonerna vidarebefordras genom vattnet och få vårt byte att gripas av panik. Beklagligt nog för min sinnesfrid visste jag att paniken lätt kunde förvandlas till blodtörstig vrede.

Tanus skrattade åt mig. Mitt i sin egen iver hade han märkt mina farhågor. För att vara en enkel soldat hade han en ovanlig iakttagelseförmåga. Kom hit upp i aktertornet, Taita! befallde han. Du kan slå på gonggongen åt oss. Det kommer att få dig att tänka på annat än hur du ska rädda ditt eget vackra skinn.

Jag var sårad av hans skämt men kände mig lättad av hans inbjudan eftersom aktertornet befinner sig högt ovanför vattnet. Jag satte mig i rörelse utan ovärdig brådska, och när jag passerade honom hejdade jag mig för att strängt förmana honom: Var mån om min härskarinnas säkerhet. Hör du mig, pojk? Uppmuntra henne inte till lättsinne, för hon är precis lika obetänksam som du. Jag kunde tala så till en ryktbar befälhavare över tiotusen man därför att han en gång varit min elev och jag vid mer än ett tillfälle svingat rottingen mot denna krigarbak. Nu flinade han mot mig precis som han gjort på den tiden, lika kaxigt och fräckt som någonsin.

Jag ber dig, gamle vän, överlämna damen i mina händer. Tro mig, inget skulle skänka mig större glädje! Jag sa inget om hans respektlösa tonfall eftersom jag hade brått att inta min plats i tornet. Därifrån såg jag honom gripa sin båge.

Den där bågen var redan berömd i hela armén, ja, längs hela den stora floden från katarakterna till havet. Jag hade konstruerat den åt honom när han blivit missnöjd med de klena vapen som fram till dess varit allt som stått honom till buds. Jag hade föreslagit att vi skulle försöka tillverka en båge av något annat material än de klena träslag som finns i vår trånga floddal. Kanske av något exotiskt virke som olivträdets kärnved från hettiternas land eller av ebenholts från Kusch. Eller av ännu mer ovanliga material som noshörningens horn eller elefantens betar.

Vi hade inte mer än hunnit inleda försöket förrän vi stötte på mängder av problem, av vilka det första var dessa exotiska materials bräcklighet. I naturligt tillstånd gick inget av dem att böja utan att det sprack, och det var bara ur den största och därför den dyrbaraste elefantbeten som vi kunde snida en komplett båge. Jag löste båda dessa problem genom att klyva en mindre bete i strimlor och limma ihop dem till en hel båge. Tyvärr var den för styv för att någon skulle orka spänna den.

Men därifrån var det ett lätt och naturligt steg att gå till en kombination av alla dessa fyra material – olivträ, ebenholts, horn och elfenben. Självklart blev det flera månaders experimenterande med de här materialen och med olika typer av lim som skulle hålla ihop dem. Vi lyckades aldrig åstadkomma ett lim som var tillräckligt starkt. Slutligen löste jag detta sista problem genom att linda hela bågen med elektrumtråd så att den inte skulle falla isär. Jag hade två stora karlar att hjälpa Tanus att med förenade krafter vira tråden om den medan limmet fortfarande var varmt. När det svalnade hade vi en nästan perfekt kombination av styrka och böjlighet.

Sedan skar jag till bitar av tarmen från ett stort lejon som Tanus jagat och dödat ute i öknen med sitt bronsbladsspjut. Dessa garvade jag och snodde ihop till en bågsträng. Resultatet var denna blänkande båge av en sådan utomordentlig styrka att bara en man av alla de hundratals som försökt kunde spänna den helt.

Den föreskrivna bågskyttestil som lärdes ut av arméinstruktörerna gick ut på att man skulle stå vänd mot målet, dra pilen mot bröstbenet, hålla kvar siktet och sedan släppa på kommando. Men inte ens Tanus orkade spänna den här bågen och stadigt hålla kvar siktet. Han blev tvungen att utveckla en helt ny stil. Stående i sidled, med vänster axel vänd mot målet, kastade han upp bågen med vänsterarmen sträckt och drog med en häftig rörelse tillbaka pilen tills styrfjädrarna rörde vid hans mun och musklerna i armar och bröst svällde ut av ansträngningen. I samma ögonblick som han spänt bågen maximalt släppte han, till synes utan att sikta, iväg pilen.

Först flög hans pilar iväg slumpvis likt bin som lämnar sin kupa, men han övade dag efter dag och månad efter månad. Högerhandens fingrar blev såriga och blodiga av strängen, men de läktes och härdades. Vänsterarmens insida var blå och hudlös där strängen snärtade till när pilen släpptes iväg, men jag lät tillverka ett skydd av läder. Och Tanus stod på skjutbanan och övade och övade.

Till och med jag började tvivla på att han skulle lära sig behärska vapnet, men Tanus gav aldrig upp. Sakta, plågsamt sakta, fick han kontroll över det tills han slutligen kunde skjuta iväg tre pilar med sådan snabbhet att de alla tre var i luften samtidigt. Minst två av de tre träffade målet, en kopparplatta stor som ett manshuvud placerad femtio steg från den plats där Tanus stod. Och sådan var styrkan i dessa pilar att de gick rätt igenom metallen som var tjock som mitt lillfinger.

Tanus döpte detta kraftiga vapen till Lanata, vilket råkade vara min härskarinnas namn som barn. Nu stod han i fören med kvinnan vid sin sida och hennes namne i sin vänstra hand. De utgjorde ett vidunderligt par, lite väl påtagligt kanske, för min sinnesfrid.

Jag ropade hårt: Härskarinna! Kom genast tillbaka hit! Det är farligt där ni är. Hon bevärdigade mig inte ens med en blick över axeln, men gjorde ett tecken åt mig bakom ryggen. Varenda en av galärens besättningsmän såg det, och de djärvaste av dem gapskrattade. En av de där små svarta argbiggorna som var hennes tjänarinnor måste ha lärt Lostris den där gesten, som lämpade sig mer för damerna på flodstrandens tavernor än för en högvälboren dotter av Intefs ätt. Jag övervägde att protestera men övergav genast den okloka tanken eftersom min härskarinna bara är mottaglig för tillsägelser i vissa sinnesstämningar. Istället ägnade jag mig åt att slå på bronsgonggongen med tillräcklig kraft för att dölja min harm.

Det gälla, ekande ljudet spred sig över lagunens glasklara vatten. Genast fylldes luften av vingsus och en skugga kastades över solen när ett väldigt moln av sjöfågel steg upp mot himlen från papyrusbältet och undangömda ställen med stillastående vatten. Det fanns hundra varianter: svart och vit ibis med gamhuvuden, helgad åt flodgudinnan; sträck med snattrande gäss i rödbrun fjäderdräkt, var och en med en rubinröd droppe mitt på bröstet; grönblå eller midsnattssvarta hägrar, med näbbar som svärd och klumpiga vingslag; och änder i sådan mängd att deras antal var en utmaning för åskådarens öga och trovärdighet.

Fågeljakt är ett av den egyptiska överklassens främsta nöjen, men den där dagen var vi ute efter annat villebråd. I det ögonblicket såg jag den spegelblanka ytan oroas långt framför mig. Det var en tung och massiv rörelse, och mitt mod sviktade, för jag visste vilket fruktansvärt djur som rört sig där. Tanus hade också sett det, men hans reaktion var en helt annan än min. Han gav skall som en jakthund, och hans män ropade och böjde sig över årorna. Horus andedräkt sköt fram som om hon varit en av fåglarna som förmörkade skyn ovanför oss, och min härskarinna tjöt av upphetsning och slog med en liten knuten hand på Tanus muskulösa axel.

Vattnet rördes upp igen och Tanus signalerade åt sin rorsman att följa rörelsen, medan jag slog på gonggongen för att stärka mitt mod. Vi nådde den plats där vi senast sett vårt byte röra sig, och farkosten stannade medan varje man på hennes däck ivrigt såg sig omkring.

Jag var den ende som tittade rakt akterut. Vattnet under vårt skrov var grunt och nästan lika klart som luften över oss. Jag skrek till högt och gällt som min härskarinna gjort och tog ett skutt tillbaka från akterrelingen, för monstret fanns rakt under oss.

Flodhästen är Hapis, flodgudinnans, tjänande ande. Det var bara med hennes speciella tilllåtelse som vi kunde jaga den. Det var därför som Tanus den morgonen bett och offrat vid gudinnans tempel, med min härskarinna tätt vid sin sida. Hapi är förstås hennes skyddsgudinna, men jag tvivlade på att det var enda skälet till att hon så ivrigt deltagit i ceremonin.

Odjuret som jag nu såg under oss var en enorm gammal hanne. I mina ögon tedde han sig lika stor som vår galär, en gigantisk varelse som lufsade fram på lagunens botten, med rörelser som hejdades av strömdraget så att han framstod som någonting hämtat ur en mardröm. Han sparkade upp moln av dy med hovarna på samma sätt som en oryxantilop rör upp damm när den springer över ökensanden.

Med styråran vred Tanus båten runt och vi satte av efter flodhästen. Men trots den långsamma och klumpiga galoppen drog han snabbt ifrån oss. Hans mörka skepnad försvann i lagunens gröna djup framför oss.

Ro! Vid Seths dåliga andedräkt, ro! vrålade Tanus åt sina män, men när en av hans officerare skakade ut den knutna pisksnärten rynkade Tanus pannan och skakade på huvudet. Jag har aldrig sett honom använda piskan då det inte varit motiverat.

Plötsligt bröt den stora hannen igenom ytan framför oss och blåste ut ett stort moln av stinkande ånga ur lungorna. Stanken sköljde över oss fastän han var långt utom pilhåll. Ett ögonblick bildade hans rygg en glänsande ö av granit i lagunen. Sedan tog han ett visslande andetag och var försvunnen igen.

Efter honom! dundrade Tanus.

Där är han, ropade jag och pekade över sidan. Han kommer tillbaka.

Bra gjort, gamle vän, skrattade Tanus mot mig. Vi ska nog göra krigare av dig till slut. Den tanken var löjlig eftersom jag är skrivare, en vis man och konstnär. Mina hjältedåd är intellektets. Icke desto mindre kände jag en rysning av välbehag, som alltid vid Tanus beröm, och min oro dränktes ett ögonblick i jaktens upphetsning.

Söder om oss hade eskaderns övriga galärer anslutit sig till jakten. Hapis präster hade hållit noggrann räkning på hur många stora odjur det fanns i lagunen och gett sitt tillstånd till att femtio av dem slaktades inför den kommande Osirisfesten. Det innebar att det skulle finnas nästan trehundra av gudinnans flock kvar i tempellagunen, ett antal som prästerna såg som idealiskt för att hålla vattenvägarna fria från tilltäppande ogräs, för att hindra papyrusen från att erövra mer av den odlingsbara jorden och för att regelbundet förse templet med kött. Det var bara prästerna själva som fick lov att äta flodhästkött på andra tider än under Osirisfestens tio dagar.

Så jakten bredde ut sig över vattnet som en invecklad dans, där eskaderns farkoster kryssade framåt och gjorde piruetter medan de rasande djuren flydde framför dem, dök och frustade och grymtade när de kom upp till ytan för att dyka ner igen. Men varje dykning blev grundare än den föregående, och vattenytan rämnade allt oftare i och med att deras lungor tömdes och inte kunde fyllas helt innan de förföljande båtarna kom emot dem och tvingade dem att dyka på nytt. Allt detta skedde medan bronsgonggongen i varje galärs aktertorn ljöd och blandade sig med roddarnas upphetsade rop och rorsmännens maningar. Allt var vilt tumult och kaos, och jag kom på mig själv med att ropa och hurra tillsammans med de blodtörstigaste av dem.

Tanus hade koncentrerat all sin uppmärksamhet på den första och största hannen. Han ignorerade honorna och de yngre djur som dök upp inom båghåll, följde efter det stora djuret genom alla dess vindlande rörelser och kom obönhörligt närmare för varje gång det dök upp. Trots upphetsningen kunde jag inte låta bli att beundra den skicklighet med vilken Tanus hanterade Horus andedräkt och mannarnas sätt att svara på hans signaler. Men han hade alltid haft förmågan att få ut det mesta ur dem han förde befäl över. Hur skulle han annars, utan vare sig förmögenhet eller beskyddare som tog sig an honom, så snabbt ha kunnat stiga i graderna? Det han uppnått hade han klarat genom egna meriter, och det trots det onda inflytandet från dolda fiender som placerat ut varje hinder i hans väg.

Plötsligt sprängde flodhästhannen ytan inte trettio steg från fören. Glänsande kom han upp i solskenet, monstruöst svart och ohygglig, med moln av ånga sprutande ut genom näsborrarna som den där varelsen från underjorden som äter hjärtat på dem som av gudarna vägts och befunnits för lätta.

Tanus hade en pil redo och nu kastade han upp den stora bågen och avlossade pilen i ett och samma ögonblick. Lanata spelade sin ohyggliga skimrande musik, och pilen sköt iväg med otydliga konturer som lurade ögat. Medan den fortfarande ven genom luften följde nästa efter och sedan ännu en. Bågsträngen sjöng som en luta, och pilarna träffade, den ena efter den andra. Den stora hannen bölade när de till sin fulla längd borrade sig in i hans breda rygg, och han dök igen.

Det här var projektiler som jag konstruerat speciellt för detta tillfälle. Styrfjädrarna hade plockats bort från pilarna och ersatts med små flöten av baobabträ, sådana som fiskarna använder för att hålla näten uppe. De sköts ner över skaftänden på ett sådant sätt att de skulle sitta kvar i flykten men lossna så fort djuret dök och drog dem genom vattnet. De var fästa vid bronspilhuvudet med en fin linnetråd som var virad runt pilen men som snodde upp sig så fort flötet lossnat. Så nu när hannen snabbt försvann under vattnet dök de tre små flötena upp till ytan och guppade fram bakom honom. Jag hade målat dem lysande gula så att ögat drogs till dem, och bytets position genast avslöjades fastän han var djupt nere i lagunen.

Sålunda kunde Tanus förutse alla djurets vilda rusningar och skicka Horus andedräkt för att genskjuta honom och placera ännu en uppsättning pilar djupt i den glänsande svarta ryggen när den sköt upp ur vattnet. Vid det här laget hade vårt byte en hel girland av vackra gula korkar bakom sig, och vattnet var rödstrimmigt av hans blod. Trots ögonblickets vilda känslor kunde jag inte låta bli att tycka synd om den stackars varelsen varje gång den kom bölande upp till ytan bara för att mötas av ännu en skur livsfarligt väsande pilar. Mina sympatier delades inte av min unga härskarinna, som befann sig mitt i striden tjutande av upphetsning och skräckblandad förtjusning.

Än en gång dök flodhästen upp rakt framför oss, den här gången vänd mot Horus andedräkt som just närmade sig. Han gapade så stort att jag kunde se långt ner i halsen på honom. Det var en tunnel av lysande rött kött som lätt kunde ha slukat en människa hel. Käkarna var kantade med en sådan massa huggtänder att jag slutade andas och rös över hela kroppen. I underkäken satt jättelika elfenbensskäror konstruerade för att kunna såga av den stående papyrusens hårda och kraftiga stjälkar. I överkäken satt skimrande vita spjut tjocka som min handled, vilka kunde borra sig igenom Horus andedräkt lika lätt som jag bet igenom en kaka av majsmjöl. Jag hade nyligen haft tillfälle att undersöka liket av en bondkvinna som, när hon skar papyrus vid flodstranden, oroat en flodhästhona som just gett livet åt en kalv. Kvinnan hade skurits mitt itu, så prydligt som om det vassaste bronsblad hade använts.

Nu var detta rasande monster med gapet fullt av glimmande tänder på väg rakt emot oss, och fastän jag stod högt uppe i aktertornet och befann mig så långt ifrån honom som överhuvudtaget var möjligt fann jag mig lika oförmögen till ljud eller rörelse som en tempelstaty, var förstenad av fasa.

Tanus avlossade ännu en pil som flög rätt ner i det gapande svalget. Men varelsens plågor var redan så ohyggliga att han inte tycktes märka denna nya skada, fastän den till sist måste få dödlig utgång. Han kastade sig utan tvekan rakt mot fören på Horus andedräkt. Och ett så fruktansvärt vrål av vrede och dödsångest trängde upp ur den plågade strupen att en artär brast djupt inne i den och droppar av blod sprutade ut ur det öppna gapet. Blodet förvandlades i solljuset till röda, disiga moln, på en gång vackra och hemska. Sedan dundrade flodhästhannen rätt in i fören på vår galär.

Horus andedräkt plöjde fram genom vattnet med en springande gasells hastighet, men flodhästen var ännu snabbare i sin vrede, och hans kroppshydda var så solid att det kändes som om vi gått på grund på en klippig strand. Roddarna kastades av sina bänkar medan jag slungades framåt mot aktertornets reling med sådan kraft att luften pressades ur mina lungor och ersattes av en rivande smärta i mitt bröst.

Men trots mitt eget nödläge tänkte jag bara på min härskarinna. Genom tårar av smärta såg jag henne kastas framåt av stöten. Tanus sträckte ut armarna för att försöka rädda henne, men han var också ur balans, och bågen i hans vänsterhand hindrade honom. Han lyckades bara hejda hennes fall ett ögonblick, sedan vacklade hon mot relingen med vilt viftande armar och ryggen välvde sig ut över djupet.

Tanus! skrek hon och sträckte ut en hand mot honom. Han återfick balansen med en akrobats vighet och försökte fånga hennes hand. Under bråkdelen av en sekund snuddade deras fingrar vid varandra. Sedan var det som om hon rycktes undan och störtade över kanten.

Från min upphöjda position i aktern kunde jag följa hennes fall. Hon gjorde en kullerbytta i luften som en katt, och den vita kjolen flög upp och blottade välskapta lår. För mig var det som om hon fallit i evighet, och mitt plågade skri blandade sig med hennes förtvivlade klagan.

Barnet mitt! skrek jag. Min lilla! För jag var säker på att hon var förlorad. Hela hennes liv, sådant jag känt det, tycktes spelas upp inför mina ögon. Jag såg henne på nytt som liten tulta och hörde de smeksamma uttryck som hon öst över mig, barnjungfrun som dyrkade henne. Jag såg henne växa upp till kvinna, och jag mindes all glädje och all sorg hon förorsakat mig. I detta förlustens ögonblick älskade jag henne ännu mer än vad jag gjort under fjorton långa år.

Hon hamnade på det rasande djurets väldiga, blodbestänkta rygg och låg ett ögonblick utbredd som ett människoofffer på någon obscen religions altare. Flodhästen svängde runt, sköt högt upp ur vattnet, och vred sitt jättelika deformerade huvud bakåt för att försöka nå henne. Hans blodsprängda grisögon blängde med vredens vansinne, och hans stora käftar slog ihop med en skräll när han nafsade efter henne.

På något sätt lyckades Lostris samla sig och klamra sig fast vid ett par pilskaft, som stack ut ur djurets breda rygg som om de varit handtag. Hon låg med spretande armar och ben. Hon skrek inte nu, all hennes skicklighet och kraft gick åt till att överleva. De krökta huggtänderna slog ihop som duellerande krigares svärd när de högg i luften. Varje gång tycktes de missa henne med bara en fingerbredd, och varje sekund väntade jag mig att någon av hennes utsökta lemmar skulle skäras av som ett ömtåligt skott från vinstocken och att få se hennes ljuva unga blod blandas med det djuriska som strömmade ut ur flodhästens sår.

Framme i fören hämtade Tanus sig snabbt. Ett ögonblick såg jag hans ansikte, en ohygglig syn. Han kastade ifrån sig bågen, eftersom den inte var till någon nytta för honom nu, och han grep istället om svärdsfästet och ryckte upp klingan ur dess slida av krokodilskinn. Det var ett glimmande bronssvärd lika långt som hans arm och så vasst att det kunde raka av håren från handens översida.

Han hoppade upp på relingen och stod där och balanserade en sekund medan han såg det dödligt sårade djuret virvla runt i vattnet nedanför honom. Sedan kastade han sig ut och föll som en attackerande rovfågel med svärdet i båda händer och riktat rätt ner.

Han damp ner på flodhästens tjocka nacke, satt där grensle som om han tänkt rida den in i dödsriket. Hela hans kroppstyngd och hela kraften i hans djärva språng låg bakom svärdet när det träffade. Bladet kördes in till hälften i flodhästens nacke alldeles vid skallbasen, och sittande på djuret som en ryttare borrade Tanus in den vassa eggen djupare. Svärdets sting fick djuret att gripas av bärsärkaraseri. Dess ansträngningar hittills föreföll kraftlösa jämförda med detta nya utbrott. Den store hannen lyfte upp det mesta av sin väldiga kroppshydda ur lagunen, svängde huvudet från sida till sida så att vattnet sprutade högt upp i luften och vräkte ner över galärens däck där det, likt en ridå, nästan dolde scenen för min skräckslagna blick.

Hela tiden såg jag paret på monstrets rygg skoningslöst kastas omkring. Ett av de pilskaft som Lostris höll fast sig i gick itu och hon var nära att slängas av. Om det hänt skulle hon säkert ha attackerats av odjuret och slitits i blodiga stycken av de där huggtänderna. Tanus sträckte sig bakåt och fick tag i henne med ena armen medan hans högra hand aldrig upphörde att borra bronsbladet allt djupare in i djurets nacke.

Flodhästen kunde inte komma åt dem utan högg ideligen sig själv i sidorna så att vattnet runt galären färgades rött av blod, och både Lostris och Tanus målades karmosinröda från huvud till fotsulor av det sprutande blodet. Deras ansikten förvandlades till groteska masker ur vilka deras ögon glimmade vita.

Djurets våldsamma dödskamp hade fört dem långt bort från galärens sida, och jag var den förste ombord som återfick besinningen. Jag skrek åt roddarna: Följ efter dem! Lämna dem inte! Och de sprang till sina platser och tog upp jakten med Horus andedräkt.

I det ögonblicket tycktes spetsen på Tanus svärd ha hittat ryggkotan i odjurets nacke och glidit igenom. Den väldiga kroppen stelnade till. Flodhästen rullade över på rygg med alla fyra benen rakt utsträckta, och han sjönk ner under lagunens vatten och tog Lostris och Tanus med sig ner i djupet.

Jag svalde det förtvivlans skri som ville upp ur min strupe och röt en order till däcket nedanför. Backa med årorna! Kör inte över dem! Simmare till fören! Till och med jag blev häpen över kraften och myndigheten i min egen röst.

Galären stoppades, och innan jag hann tänka befann jag mig i täten av en skara storvuxna krigare på väg över däck. De skulle antagligen ha hurrat om de sett vilken annan officer som helst på väg att drunkna, men inte deras Tanus.

Vad mig själv beträffar hade jag redan slitit av mig höftskynket och var naken. Inte ens hotet om hundra piskrapp kunde under andra omständigheter ha fått mig till det, ty jag har bara låtit en annan människa se de skador som statsbödeln åsamkade mig den där gången för så länge sedan, och han var den som från början gav ordern om att kastreringskniven skulle användas mot mig. Men nu hade jag för en gångs skull totalt glömt bort att min mandom var så grovt stympad.

Jag är en skicklig simmare och fastän jag nu, när jag ser tillbaka, darrar vid tanken på sådan dumdristighet tror jag faktiskt att jag skulle ha dykt och simmat ner genom det blodfärgade vattnet för att försöka hitta min härskarinna. Men medan jag stod på relingen öppnade sig vattnet rakt nedanför mig och två huvuden dök upp, båda med vattnet strömmande omkring sig och lika nära varandra som två uttrar som parar sig. Det ena huvudet var mörkt och det andra ljust, men från båda kom det mest osannolika ljud jag någonsin hört. De skrattade. De tjöt och skrek och hickade av skratt medan de tog sig fram mot fartygssidan, så hårt omslingrade att jag var säker på att de löpte risk att dränka varandra.

Plötsligt kunde jag inte tänka på annat än det chockerande i detta lättsinne och på den fruktansvärda dumhet som jag varit nära att begå. Precis som när en mor får lust att slå sitt förlorade barn när hon hittar det hörde jag min röst tappa all sin tidigare myndighet och bli gäll och grinig. Jag var fortfarande i färd med att läxa upp min härskarinna med all min berömda vältalighet när hon och Tanus drogs ur vattnet upp på däck av dussinet välvilliga händer.

Du ditt obetänksamma, otyglade lilla vilddjur! skällde jag på henne. Du din tanklösa, egoistiska, odisciplinerade lilla vildkatta! Du lovade mig! Du svor vid gudinnans mödom …

Hon sprang fram och slog armarna om min hals. Åh, Taita! utbrast hon, fortfarande bubblande av skratt. Såg du honom? Såg du Tanus skynda till min räddning? Var det inte det ädlaste du någonsin hört talas om? Precis som hjälten i en av dina berättelser.

Det faktum att jag varit på vippen att göra en lika heroisk insats ignorerades helt, och det gjorde bara min irritation än större. Till detta kom att jag plötsligt märkte att Lostris blivit av med sin kjol, och att den kalla, våta kropp som pressades mot min var fullkomligt naken. Inför officerarnas och männens oförskämda blick visade hon upp Egyptens fastaste lilla bakdel.

Jag ryckte till mig närmaste sköld och använde den till att skyla oss med, medan jag ropade åt hennes slavflickor att skaffa fram en kjol åt henne. Deras fnissningar bara ökade min vrede, och så snart både Lostris och jag åter var anständigt klädda vände jag mig om mot Tanus.

Och vad dig beträffar, ditt vårdslösa råskinn, kommer jag att rapportera dig till min herre Intefl Han kommer att låta hudflänga dig.

Det kommer du inte alls att göra, skrattade Tanus åt mig och lade en våt, muskulös arm om mina axlar för att krama mig så hårt att jag tappade fotfästet, för då skulle han låta hudflänga dig med. Men tack i alla fall för din omtanke, gamle vän.

Han tittade sig hastigt omkring, med armen fortfarande om mina axlar, och rynkade bistert pannan. Horus andedräkt låg en bit ifrån eskaderns övriga skepp, men vid det här laget var jakten slut. Alla galärer utom vår hade tagit sin del av det byte som prästerna gett tillstånd till.

Tanus skakade på huvudet. Vi har inte precis tagit vara på våra chanser, eller hur? grymtade han och beordrade en av sina officerare att hissa återkallelsesignalen till eskadern. Sedan tvingade han fram ett leende. Låt oss dricka ett krus öl tillsammans, för nu får vi vänta en stund och det här har varit ett törstigt arbete. Han gick fram till fören där slavflickorna pysslade om Lostris. Jag var fortfarande så arg att jag först inte hade lust att delta i deras improviserade fest på däck. Jag stannade istället kvar med högdragen värdighet i aktern.

Åh, låt honom sura ett tag, hörde jag Lostris viska högt till Tanus när hon fyllde hans bägare med skummande öl. Den gamla älsklingen blev ordentligt uppskrämd, men han kommer över det så fort han blir hungrig. Han är så förtjust i mat.

Hon är det mest orättvisa som finns, min härskarinna. Jag surar aldrig, jag är inget matvrak och den gången var jag knappt trettio år, även om alla över tjugo verkar gamla för en fjortonåring, och jag medger att när det gäller mat har jag en kännares förfinade smak. Den stekta vildgås med fikon som hon så demonstrativt visade upp var en av mina älsklingsrätter, vilket hon mycket väl visste.

Jag lät dem pinas ännu en stund, och det var först när Tanus själv kom bort med ett krus öl till mig och använde hela sin charm för att försöka övertala mig som jag veknade lite och lät honom lotsa mig fram till fören. Men jag fortsatte att vara stram mot dem ända tills Lostris kysste mig på kinden och sa, tillräckligt högt för att alla skulle höra: Mina flickor har berättat att du tog befäl över fartyget som en riktig veteran och att du just skulle kasta dig överbord för att rädda mig. Åh, Taita, hur skulle jag kunna klara mig utan dig? Först då log jag mot henne och tog emot den skiva kött som hon trugade på mig. Den var utsökt, och ölet var av hög kvalitet. Ändå åt jag sparsamt, för jag måste tänka på figuren och hennes tidigare gliring om min aptit gnagde fortfarande.

Tanus eskader var spridd över hela lagunen men började nu gruppera om sig. Jag såg att några av de andra galärerna var skadade precis som vi. Två skepp hade kolliderat mitt i jaktens hetta medan fyra andra attackerats av bytet. Men de återsamlades snabbt och intog sina stridspositioner. Sedan susade de förbi oss på rad med band av färgglada vimplar fladdrande från masttopparna för att tillkännage storleken på varje galärs byte. Besättningarna hurrade när de kom jämsides med Horus andedräkt. Tanus saluterade dem med knuten hand och vi hälsade med Blå Krokodilstandaret, som om vi just mot alla odds vunnit en storslagen seger. Pojkaktigt stoltserande, kanske, men jag är fortfarande tillräckligt mycket pojke för att tycka att det är roligt med militära ceremonier.

Så fort det var över intog eskadern åter sina stridspositioner och höll genom skickligt bruk av paddlar och styråror kvar sin plats i den lätta bris som blåst upp. Än så länge syntes givetvis inget spår av de slaktade flodhästarna. Varje galär hade dödat minst en, några två och till och med tre, men alla djurkroppar hade försvunnit ner i lagunens gröna djup. Jag visste att Tanus i hemlighet sörjde över att Horus andedräkt inte varit den mest framgångsrika båten och att vår utdragna sammandrabbning med den store hannen begränsat vårt byte till detta enda djur. Tanus var van att utmärka sig. Hur som helst var han inte sitt vanliga sprudlande jag, och han lämnade oss snart ensamma i fören och gick för att övervaka arbetet med att laga Horus andedräkts skrov. Djurets anfall hade sprängt bordläggningen och vi tog in tillräckligt med vatten för att det skulle vara nödvändigt att hela tiden ösa med läderämbaren. Detta var en högst ineffektiv procedur som hindrade männen i deras uppgifter som roddare och krigare. Nog borde väl detta kunna förbättras, tänkte jag för mig själv.

Så medan vi väntade på att de döda djuren skulle flyta upp till ytan skickade jag iväg en av slavflickorna för att hämta korgen med mina skrivdon. Sedan började jag, efter ytterligare lite funderande, skissa på hur man på mekanisk väg skulle kunna få ut vattnet ur en galär i strid, någon metod som inte krävde halva besättningens insats. Den var baserad på samma princip som används vid pumpinrättningarna. Jag trodde att två man skulle klara det istället för, som nu, ett dussintal vid ämbaren.

När jag var klar med utkastet funderade jag på den kollision som förorsakat den ursprungliga skadan. Historiskt hade den taktik som användes i strid mellan flodgalärer alltid varit densamma som den vid drabbningar på land. Skeppen brukade ligga långsides och avlossa skurar av pilar mot varandra. Sedan gick de närmare och hakade sig fast och bordade varandra, och avslutade striden med svärdet. Galärkaptenerna var alltid noga med att undvika kollision eftersom det betraktades som dåligt sjömanskap.

Men om … tänkte jag plötsligt och började skissa på en galär med förstärkt bog. I och med att idén slog ordentligt rot ritade jag dit ett horn som det på noshörningen i vattenlinjen. Det kunde snidas av hårt trä och kläs med brons. Riktat framåt och aningen neråt kunde det drivas igenom skrovet på en fientlig farkost och slita upp buken på henne. Jag var så upptagen att jag inte hörde Tanus dyka upp bakom mig. Han tog snabbt ifrån mig papyrusrullen och studerade den ivrigt.

Självklart begrep han genast vad jag höll på med. När hans far förlorat sin förmögenhet hade jag gjort allt som stod i min makt för att försöka hitta en rik beskyddare som kunde hjälpa honom in vid ett av templen som novisskrivare, för att där fortsätta sina studier och sin fortbildning. För jag trodde verkligen att han, under mitt förmynderskap, hade alla möjligheter att utvecklas till en av Egyptens stora begåvningar, kanske med tiden ett namn som kunde mäta sig med Imhotep som, tusen år tidigare, ritat de första fantastiska pyramiderna vid Sakkhara.

Jag hade, naturligt nog, inte lyckats eftersom samma fiende som krossat Tanus far föresatt sig att också spärra vägen för Tanus. Det fanns ingen i landet som kunde vinna över ett så fördärvligt inflytande. Så istället hade jag hjälpt Tanus att bli soldat. Trots min besvikelse och mina farhågor hade detta varit hans eget yrkesval ända sedan han kunde stå på benen och vifta med ett träsvärd mot de andra barnen på lekplatsen.

Vid alla karbunklar på Seths sittfläsk! utbrast han nu medan han studerade mina ritningar. Du och din pensel är värda tio hela eskadrar för mig!

Tanus nonchalanta sätt att vanhelga den store guden Seths namn gör mig alltid förskräckt. För även om både han och jag är Horus män tror jag inte på flagranta förolämpningar mot någon i den egyptiska gudavärlden. Själv passerar jag aldrig en helgedom utan att be en bön eller offra något, hur ringa eller betydelselös gud den än hyser. Det är enligt min åsikt sunt bondförnuft och en god försäkring. Man har tillräckligt med fiender bland människor utan att behöva skaffa sig fler bland gudarna. Jag är särskilt underdånig mot Seth eftersom hans formidabla rykte skrämmer mig. Jag misstänker att Tanus vet allt detta och kommer med sina eder bara för att reta mig. Men mitt obehag var snart glömt i värmen från hans beröm.

Hur bär du dig åt? undrade han. Det är jag som är soldaten, och i dag såg jag allt som du såg. Varför fick inte jag samma idéer?

Vi fördjupade oss genast i en livlig diskussion om mina ritningar. Nar turligtvis kunde Lostris inte stängas ute någon längre stund, och hon kom fram till oss. Hennes tjänarinnor hade torkat och flätat om hennes hår och sminkat henne på nytt. Hennes skönhet var distraherande, i synnerhet som hon stod bredvid mig och nonchalant draperade en slank arm över mina axlar. Hon skulle aldrig offentligt ha rört vid en man på det sättet eftersom det skulle ha ansetts oblygt och stötande. Men så är jag ju inte heller någon man, och fastän hon lutade sig mot mig lämnade hennes blick aldrig Tanus ansikte.

Hennes intresse för honom gick långt tillbaka i tiden, till det tillfället när hon lärt sig gå. Beundrande hade hon snubblat fram bakom den högdragne tioåringen Tanus, och troget försökt härma alla hans gester och ord. När han spottade, spottade hon. När han svor, läspade hon fram samma ed, tills Tanus bittert beklagat sig för mig. Kan du inte få henne att lämna mig i fred, Taita? Hon är bara en baby! Men nu hörde jag honom inte klaga.

Till sist avbröts vi av ett rop från utkiken i fören, och vi skyndade fram och spejade ivrigt ut över lagunen. Det första flodhästkadavret steg upp till ytan. Det kom upp med magen först medan gaserna i dess tarmar exploderade och buken svällde upp som ett barns ballong gjord av en getblåsa. Djuret guppade på ytan med alla benen stelt utsträckta. En av galärerna ilade fram för att hämta in det. En sjöman klättrade ut på kadavret och gjorde fast en lina vid ett av benen. Så snart det var gjort bogserade galären bort det döda djuret mot den avlägsna stranden.

Vid det här laget hade flera stora kroppar kommit upp till ytan runt omkring oss. Galärerna samlade in dem och släpade bort dem. Tanus gjorde fast två av dem vid vår aktertross, och roddarna slet vid årorna för att dra dem genom vattnet.

När vi närmade oss stranden skuggade jag ögonen mot de sneda solstrålarna och spejade framåt. Varje man, kvinna och barn i Övre Egypten tycktes vänta på stranden. Det var en enorm folksamling som dansade och sjöng och viftade med palmblad för att välkomna den hemvändande flottan. De fladdrande vita klädnaderna liknade en stormvåg som bryts mot den stilla lagunkanten.

För varje galär som närmade sig stranden vadade män klädda i de allra kortaste höftskynken ut med vatten upp till armhålorna för att göra fast rep vid de uppsvällda kadavren. Upphetsningen fick dem att glömma det ständiga hotet från krokodiler som lurade i det dunkla gröna vattnet. Varje år slukar dessa blodtörstiga drakar flera hundra av vårt folk. Ibland är de så djärva att de ger sig upp på torra land för att ta ett barn som leker nära vattenbrynet eller en bondkvinna som tvättar kläder eller hämtar vatten till sin familj.

Nu, i denna våldsamma hunger efter kött som grep dem, var människorna bara intresserade av en enda sak. De tog repen och drog iland de döda djurkropparna. När de halkade upp för den leriga strandsluttningen drogs mängder av silverglänsande småfisk med upp. De hade festat på de öppna såren och var långsamma med att släppa greppet. Strandade på lersluttningen sprattlade de och skälvde som stjärnor som fallit ner på jorden.

Män och kvinnor, alla med knivar och yxor i högsta hugg, myllrade som myror över kropparna. Yra av girighet skrek de och morrade åt varandra som gamar och hyenor vid ett dött lejon, stred om varje godbit medan de hackade i de väldiga kropparna. Blod och benflisor yrde när kniv- och yxbladen hackade och högg. Det skulle finnas långa köer med sårade vid templet den kvällen, människor som väntade på att prästerna skulle behandla dem för avhuggna fingrar och jack in till benet där vårdslöst hanterade verktyg slintit.

Också jag skulle ha fullt upp halva natten, för i vissa kretsar har jag rykte om mig att vara bättre på läkekonst än till och med Osiris präster. Jag måste i all blygsamhet tillstå att detta rykte inte är helt obefogat, och Horus vet att mina arvoden är mycket rimligare än de heliga männens. Min herre Intef låter mig behålla en tredjedel av allt jag förtjänar. Det gör att jag inte är helt barskrapad trots min ställning som slav.

Från aktertornet på Horus andedräkt studerade jag det skådespel om människans svaghet som uppfördes nedanför mig. Enligt traditionen tilllåts populasen att äta sig mätt av jaktens kött på stranden, så länge inget av bytet bärs därifrån. Eftersom vi lever som vi gör i ett grönskande land, som gödslas och vattnas av den stora floden, är vårt folk välfött. Men de fattiga klassernas huvudsakliga diet består av spannmål, och det kan gå månader mellan den senaste tuggan kött och nästa. Till detta kom att festivalen var en tid när vardagens all normala återhållsamhet glömdes bort. Det var tillåtet att ägna sig åt kroppsliga utsvävningar, att frossa i mat och dryck och köttets lustar. Det skulle vara gott om ömma magar och värkande huvuden och äktenskapliga beskyllningar morgonen därpå, men nu var det festens första dag och ingen hejd på aptiten.

Jag log när jag såg en mor, naken till midjan och insmord från huvud till fot med blod och fett, komma ut ur bukhålan på en flodhäst med en droppande leverklump som hon kastade till en av sin egen avkomma i den skuffande, skrikande hord med ungar som omgav kadavret. Kvinnan dök tillbaka in i djurets innandöme medan barnet rusade iväg med sin skatt till en av de hundratals kokeldar som brann längs stranden. Där slet en äldre bror ifrån honom leverstycket och slängde det på glöden medan en skara mindre barn otåligt trängdes runt dem, dreglande som hundvalpar.

Den äldste pojken lyfte bort den knappt svedda levern med en grön kvist, och hans bröder och systrar kastade sig över läckerheten. Så fort den var uppäten gläfste de efter mer, med fett och köttsaft rinnande nerför ansiktet och droppande från hakan. Många av de yngre hade antagligen aldrig smakat det utsökta flodhästköttet förut. Det är välsmakande och mört och finfibrigt, men mest av allt är det fett, fetare än nötkött eller randig vildåsna, och märgbenen är i sanning en delikatess lämpad för den store guden Osiris själv. Vårt folk hungrar efter ister och smaken av det gör dem vilda. De proppade i sig, och de var i sin fulla rätt den här dagen.

Jag var helt nöjd med att hålla mig på avstånd från denna tygellösa mobb, förvissad om att min herre Intefs fogdar skulle rädda de bästa bitarna och märgbenen åt palatsköket där kockarna skulle göra i ordning en egen utsökt tallrik åt mig. I vesirens hushåll har jag högre rang än alla andra, till och med högre än hans hovmästare eller chefen för hans livvakt, vilka båda är födda fria. Det sägs naturligtvis aldrig öppet, men alla erkänner i tysthet min privilegierade och överlägsna ställning och få skulle våga utmana den.

Nu såg jag fogdarna i arbete, såg dem kräva in den del som tillkom min herre, guvernören och storvesiren av alla Övre Egyptens tjugotvå provinser. De svängde sina stavar med den skicklighet som har sitt ursprung i lång vana, smällde till varje bar rygg eller naken bakdel som dök upp som måltavla och ropade ut sina krav.

Djurens tänder tillhör vesiren, och fogdarna samlade in varenda en av dem. De är lika värdefulla som de elefantbetar som en gång kom som bytesvaror från landat Kusch, bortom katarakterna. Den sista elefanten dödades i vårt Egypten för nästan tusen år sedan, när en av den fjärde dynastins faraoner härskade, det är i varje fall vad hieroglyferna på minnesstenen i hans tempel skryter med. Givetvis förväntades min herre ge ett tionde av jaktbytet åt Hapis präster som var flodhästarnas titulärherdar. Men tiondets storlek bestämdes av min herre, och jag som hade det övergripande ansvaret för palatsets räkenskaper visste var lejonparten av skatten skulle hamna. Min herre Intef hänger sig inte åt onödig generositet, inte ens när det gäller en gudinna.

Vad beträffar flodhästhudarna, så tillhörde de armén och skulle förvandlas till sköldar åt gardesregementenas officerare. Arméns kvartermästare övervakade skinnarnas arbete och hanteringen av hudarna, som var och en var nästan lika stor som ett beduintält.

Det kött som inte kunde ätas på stranden skulle saltas in eller rökas eller torkas. Skenbart skulle det användas till att föda armén, domstolarnas ledamöter, templens och statens tjänstemän. Men i verkligheten skulle en stor del av det säljas diskret, och intäkterna skulle fullkomligt naturligt falla ner i min herres penningkistor. Som jag sagt förut var min herre den rikaste mannen i Övre kungadömet efter farao själv, och blev rikare för varje år.

Ett nytt tumult bröt ut bakom mig, och jag vände mig snabbt om. Tanus eskader var fortfarande i rörelse. Galärerna lade sig på stridslinje, för mot akter, parallellt med strandlinjen, men femtio steg ut på gränsen till djupt vatten. På varje skepp stod harpunerare vid relingen med sina vapen lyfta och riktade ner mot lagunens vatten.

Blodet och avfallet i vattnet hade lockat till sig krokodilerna. Inte bara från hela lagunen, utan ända från Nilens huvudfåra, hade de strömmat till för festen. Harpunerarna väntade på dem. Varje lång harpunkäpp hade ett bronshuvud, försett med hemska hullingar. Fastsplitsat vid ett öga i metallhuvudet satt ett rep av lin.

Harpunerarnas skicklighet var sannerligen imponerande. När ett av dessa fjälliga ödledjur kom glidande genom det gröna vattnet, piskande med den stora taggiga stjärten, kom glidande som en lång mörk skugga, tyst och livsfarlig under ytan, väntade de på den. De lät krokodilen passera under galären, och sedan när den dök upp på andra sidan och harpunerarens rörelser skymdes av båtens skrov, då lutade han sig ut över den och högg till.

Det var ingen våldsam stöt utan nästan bara en lätt beröring med det långa spjutet. Bronshuvudet var lika vasst som en kirurgs nål, och det borrade sig in djupt under reptilens tjocka, fjälliga hud. Harpuneraren siktade på nacken, och så skicklig var han att många av stötarna trängde igenom ryggmärgen och omgående dödade djuret.

Men när en stöt missade sitt mål exploderade vattnet då den sårade krokodilen började vrida sig i vilda konvulsioner. Då vred harpuneraren sitt spjut så att metallhuvudet avskildes och blev kvar i reptilens bepansrade nacke. Sedan högg fyra man tag i linan för att tygla djurets kast. Om krokodilen var stor – och en del av dem var fyra gånger så långa som en man utsträckt på marken – for repslingorna iväg över relingen och svedde handflatorna på männen som försökte hålla emot.

När detta hände hejdade sig till och med den hungriga massan på stranden för att hurra och ropa uppmuntrande ord och för att se hur krokodilen till sist kuvades eller repet gick av som en pisksnärt och männen tumlade baklänges över däcket. Men för det mesta höll det kraftiga repet. Så fort besättningen lyckats vända reptilens huvud mot sig kunde den inte längre simma ut på djupt vatten. Genom skummande vitt vatten kunde de dra in den till skeppets sida, där flera andra män väntade med klubbor för att krossa den stenhårda skallen.

När de döda krokodilkropparna släpades in till stranden gick jag i land för att undersöka dem. Garvarna i Tanus regemente hade redan börjat arbeta.

Det var vår nuvarande kungs farfar som hade gett regementet hederstiteln Blå krokodilgardet och förärat dem Blå krokodilens standar. Deras rustningar är gjorda av reptilernas hornartade hud. Rätt behandlad och preparerad blir den tillräckligt hård för att stå emot en pil eller en fiendes svärdshugg. Den är betydligt lättare än metall och mycket svalare att ha på sig i ökensolen. I sin krokodilskinnshjälm prydd med strutsplymer och med sitt bröstharnesk av samma hud, blankpolerat och översållat med bronsrosetter, är Tanus en syn som kan sätta skräck i ett fiendehjärta eller skapa kaos i magen på varje jungfru som ser på honom.

Medan jag mätte och antecknade längden och omfånget på varje kadaver och såg skinnarna arbeta, kände jag inte ens det mest flyktiga medlidande med dessa ohyggliga monster, så som jag faktiskt gjort med de slaktade flodhästarna. Enligt min mening finns det inget mer vämjeligt djur i naturen än krokodilen, möjligen med undantag för den giftiga huggormen.

Min motvilja blev hundrafalt värre när en skinnare sprättade upp buken på ett av de största av dessa groteska djur och det ut på leran gled de delvis smälta resterna av en ung flicka. Krokodilen hade svalt hela övre hälften av hennes kropp, från midjan och upp. Fastän köttet blivit mjukt och vitt av matsmältningssafter och höll på att lossna från skallen var flickans håruppsättning med prydliga flätor och lockar fortfarande oskadd ovanför det ohyggligt förstörda ansiktet. Det makabra framhävdes ytterligare av att hon hade ett halsband om halsen och vackra armband av röda och blå keramikpärlor runt de skelettlika handlederna.

Knappt hade denna ohyggliga kvarleva avslöjats förrän det hördes ett skri så gällt och hjärtskärande att det trängde igenom massans larm, och en kvinna knuffade undan soldaterna och sprang fram för att falla på knä bredvid de ömkliga resterna. Hon slet sina kläder och jämrade sig högljutt.

Min dotter! Min lilla flicka! Det var samma kvinna som dagen innan kommit till palatset för att rapportera att hennes dotter försvunnit. Ämbetsmännen hade sagt till henne att barnet antagligen blivit bortrövat och sålt som slav av något av de rövarband som terroriserade landsbygden. De här ligorna hade blivit en maktfaktor i landet som bedrev sin brottsliga verksamhet mitt på ljusa dagen ända fram till stadens portar. Palatsets tjänstemän hade talat om för kvinnan att det inte fanns något de kunde göra för att skaffa tillbaka hennes dotter eftersom ligorna stod utom all kontroll som staten kunde utöva.

För en gångs skull hade denna hemska förutsägelse visat sig ogrundad. Modern hade känt igen de prydnader som fortfarande smyckade den patetiska lilla kroppen. Mitt hjärta värkte för den stackars kvinnan när jag skickade iväg en slav för att hämta ett tomt vinfat. Fastän både kvinnan och barnet var främlingar för mig kunde jag inte hindra tårarna från att välla fram när jag hjälpte henne att samla ihop kvarlevorna och lägga dem i kärlet så att de kunde ges en anständig begravning.

När hon vacklade bort in bland den ointresserade massan rumlare, med kärlet tryckt till bröstet, tänkte jag att trots alla riter och böner som modern skulle slösa på dottern, och även om hon mot all förmodan skulle ha råd med den svindlande kostnaden för den mest rudimentära mumifiering, så skulle barnets skugga aldrig finna odödlighet i livet på andra sidan graven. För att det skulle ske måste kroppen vara oskadd och hel före balsameringen. Jag kände djupt för den olyckliga modern. Det är en av mina svagheter att jag så ofta sörjer, att jag tar på mig de sorger och bedrövelser som tynger varje stackars olycklig som korsar min väg. Det vore lättare att ha ett hårdare hjärta och ett mer cyniskt sinnelag.

Som alltid när jag är ledsen eller upprörd sträckte jag mig efter min pensel och skriftrulle och började teckna ned det som hände omkring mig, beskrev allt från harpunerarna, den sörjande modern och slakten på flodhästarna och krokodilerna på stranden till den festande, frossande pöbelns otyglade uppförande.

De som proppat sig fulla med kött och druckit glupskt av ölet snarkade redan där de fallit, omedvetna om att de blev sparkade och trampade på av de andra som fortfarande kunde hålla sig på benen. De yngre och mer skamlösa dansade och omfamnade varandra och använde det tilltagande mörkret och de glesa buskarnas och den nedtrampade papyrusens bristfälliga skydd till att skyla sitt uppenbara kopulerande. Detta liderliga uppförande var bara ett symptom på de svårigheter som drabbat hela landet. Det skulle inte ha varit så här om det bara funnits en stark farao och en moralisk och rättskaffens administration i provinsen Stor-Thebe. Vanligt folk gör som de som står över dem.

Fastän jag var starkt kritisk till alltihop registrerade jag det noggrant. På så sätt förflöt en timme snabbt medan jag satt med korslagda ben och helt absorberad uppe på övre halvdäck på Horus andedräkt och ritade och skrev. Solen gick ner och tycktes släcka sig själv i den stora floden, efterlämnande ett kopparskimmer på vattnet och en disig rodnad på himlen i väster som om den satt eld på papyrusbältena.

Folkmassan på stranden blev mer och mer skränig och otyglad. Skökorna gjorde goda affärer. Jag såg en trind kärleksprästinna, med sitt kalls typiska blå amulett i pannan, leda bort en mager sjöman, som bara var hälften så stor som hon, från en av galärerna in i skuggan bortom elden. Där tog hon av sig kjolen, föll på knä i dammet och erbjöd honom ett par dallrande monumentala skinkor. Med ett lyckligt tjut kastade sig den lille karln över henne som en hund på en hynda, och efter några sekunder gläfste hon lika ljudligt som han. Jag började rita av deras krumsprång, men ljuset försvann snabbt och jag blev tvungen att sluta för dagen.

När jag lade undan min skriftrulle insåg jag med ett ryck att jag inte hade sett min härskarinna sedan innan incidenten med det döda barnet. Panikslagen kom jag på fötter. Hur kunde jag ha varit så försumlig? Min härskarinna var strängt uppfostrad, det hade jag sett till. Hon var ett duktigt och moraliskt barn, fullt medveten om de plikter och