Grekernas gudar och hjältar

By Lena Stiessel

En omissbar bok för alla som älskar spänning och historia!Lena Stiessels bok försöker utmana en allmän uppfattning om historia och mytologi som något torrt och dammigt. Här, i Stiessels oefterhärmliga prosa, är berättelserna fulla av kärlek, passion och blod. Berättelserna om Zeus, Orfeus och Athena är alla engagerande och spännande. Det finns mycket i vår moderna kultur som har sina rötter i den grekiska mytologin. Grekernas gudar och hjältar visar med stor pedagogisk pricksäkerhet precis hur detta ligger till. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726569674

Book preview

författaren.

Inledning

I forntiden trodde grekerna på många gudar. Den förnämsta av dem var Zeus. Han hade blixten som vapen, och han rådde över himmel och jord.

Zeus och de flesta gudarna och gudinnorna bodde uppe på ett högt berg, vars topp oftast doldes i moln. Det kallades Olympen. Därifrån såg gudarna ut över människornas värld, och de grep ofta in och hjälpte till eller straffade. Det gällde för människorna att hålla sig väl med gudarna och inte förarga dem. En tvist mellan gudarna kunde också bli ödesdiger för människorna. Det som hände i de odödligas värld påverkade hela tiden de dödliga.

Det fanns ett annat heligt berg, Parnassen. Vid dess fot var en klyfta, och där låg Delfi, där guden Apollon hade sitt orakel. Till detta orakel begav sig människorna, när de hade viktiga frågor att ställa. Guden gav sitt svar genom en prästinnas mun. Svaren var ofta mystiska och svåra att tyda.

I det gamla Grekland levde många hjältar, ett slags halvgudar. Zeus var far till de flesta, men de hade en vanlig dödlig kvinna till mor. Dessa hjältar räddade landet från farliga vidunder, och de for vida omkring och upptäckte världen. Grekland var på den tiden delat i en mängd små riken, som vart och ett styrdes av en kung som ofta härstammade från gudarna.

För de gamla grekerna tycktes naturen vara full av levande väsen. Flodgudar befolkade floderna och gav dem olika karaktär. I havet fanns farliga havsvidunder men även vackra sjöjungfrur och deras manliga motsvarighet, tritonerna. I skogen strövade satyrer, kentaurer och nymfer, i synnerhet nymfer fanns överallt. Skogen var full av dem, vart träd hade sin nymf, i vattenkällorna bodde nymfer, på bergen fanns de och i haven. De hade sin betydelse för hjältars och vanliga människors liv.

Skapelsen och moder Gaia

I tidernas början rådde kaos.

Ljuset var inte skilt från mörkret, och elden var inte skild från isen. Vattnet var inte skilt från berget. Jord och luft var sammanblandade. Allt var förvirring och röra.

Men ur kaos föddes moder Gaia, som är både jorden och moder till allt liv på jorden.

Helt av sig själv födde Gaia två söner, Uranos (himlen) och Pontos (havet). Uranos var hennes älsklingsson, och med honom födde hon många olika väsen. Bland annat födde hon tolv titaner. Titanerna var den första gudasläkten. Den yngsta av dem hette Kronos.

Kronos hatade sin far, Uranos. Han överföll honom och skar av hans testiklar. Av det blod som då rann ut på marken blev moder Gaia åter havande och födde senare giganter (jättar) och hämndegudinnor.

Men Uranos testiklar föll i havet, och ur skummet som då uppstod föddes Afrodite, kärlekens gudinna.

Kronos och Zeus

Kronos blev herre över hela världen, och han gifte sig med sin syster Rea. Med henne fick han sex barn.

Det fanns en spådom att Kronos, som störtat sin far från tronen, själv skulle duka under för ett av sina barn.

Därför slukade han barnen så snart de var födda. Men det sjätte barnet, Zeus, lyckades modern rädda. När han var född, räckte hon Kronos en sten insvept som ett spädbarn i lindor, och han svalde den.

Rea gömde Zeus i en grotta på ön Kreta. För att Kronos inte skulle höra barnskrik och bli misstänksam lät hon stora körer sjunga utanför grottan dag och natt för att överrösta barnet.

Zeus växte upp till en stark och ståtlig ung man. När han nått sin fulla styrka sökte han upp sin fader Kronos och besegrade honom. Av sin farmoder Gaia fick Zeus ett kräkmedel som han tvingade Kronos att ta. Strax kräktes Kronos upp sina fem barn.

En del berättare påstår att Kronos sedan blev inspärrad i underjordens djupaste hålrum. Enligt andra blev han härskare över de saligas öar, dit hjältarna fick komma efter döden.

När Kronos störtades blev också de andra titanerna fördrivna. En av dem förbrändes av Zeus blixt, och ur hans aska uppstod människorna.

Zeus var nu världens härskare, och han delade upp världsalltet mellan sig och sina två bröder. Själv blev han herre över jorden och himlen. Den ena brodern, Poseidon, fick haven, sjöarna och floderna, och den andra, Hades, fick underjorden.

Zeus gifte sig med sin syster Hera och bosatte sig uppe på berget Olympen. Där kom sedan de flesta gudar att bo.

Men Zeus hade inte bott länge uppe i Olympen, förrän de fördrivna titanerna tillsammans med giganterna gjorde ett försök att störta honom. De staplade berget Pelion ovanpå berget Ossa för att nå upp att kasta brinnande facklor och klippor mot Olympen och i en stormning kunna inta gudaborgen. Det blev en mycket häftig strid, men gudavärlden uppe i Olympen segrade, och sedan var Zeus välde tryggat.

Poseidon

Zeus broder Poseidon bodde i ett skimrande slott på havets botten. Han var havets gud. Ibland kunde han vredgas och rörde då upp vattnen med sin treudd så att stormen bröt lös. Men med en blick eller vink från honom stillades stormen, och vågorna lade sig. Han var också herre över floder och sjöar. Dessutom var han hästarnas gud, och han hade ett spann med eldiga hästar som drog hans vagn över vågorna.

Poseidon var gift med en vacker havsnymf som hette Amfitrite. De hade en son som hette Triton. Det var en buspojke som red på delfiner och blåste i sin snäcka och retades med havsnymferna.

Hades och dödsriket

Underjordens gud, Hades , var också bror till Zeus. Han beskrivs som mörk och dyster. Hans kungarike kallades även det Hades och var en sorglig plats, där skuggorna av de döda samlades.

Hades var en fiende till allt liv, men samtidigt var han jordguden som övervakade sädesförråden som människorna förvarade i källare under jord. Hades var också omätligt rik eftersom han härskade över alla dyrbara metaller som finns i jorden. Han kallades därför även Pluton, rikedomens gud.

När en människa dog, leddes hon av guden Hermes genom en ödslig trakt med dimmiga dalar tills de nådde floden Styx som var en av dödsrikets fem floder. Där mötte gubben Karon som rodde den döda över floden i sin båt. (Man lade därför alltid ett mynt under tungan på den som dött, så att hon kunde betala Karon för rodden.)

Innan den döda trädde in i dödsriket drack hon ur glömskans flod, Lethe, och lämnade då sina jordiska minnen.

Vid dödsrikets port stod den hemska hunden Kerberos med tre huvuden, som alla skällde samtidigt, och han hade en drake till svans. Han vaktade på de döda, så att de inte skulle kunna fly upp till den solbelysta världen igen.

Tantalos och Sisyfos

I dödsriket fanns tre domare som dömde de värsta syndarna till underjordens djupaste håla. En av de svåraste syndarna var Tantalos. Han var son till Zeus, och han hade varit kung och suttit vid gudarnas bord. Men så dödade han sin egen son och serverade honom åt gudarna. De åt inte av anrättningen, utan de återupplivade sonen och gav Tantalos ett av de värsta straffen i underjorden.

Där står Tantalos i vatten ända upp till hakan, och han är fruktansvärt törstig. Men så fort han böjer sitt huvud för att dricka, viker vattnet undan. Han är också hungrig, och framför honom hänger de härligaste frukter på träden. Men så snart han griper efter dem, höjer sig grenarna utom räckhåll.

Det är detta man syftar på då man talar om Tantali kval.

En annan syndare var Sisyfos, en kung som begått olika brott och som dessutom överlistade döden, då den kom för att hämta honom. Till straff för detta låter Hades honom ständigt rulla ett stort stenblock uppför ett brant berg. Just som han nästan fått upp det på toppen, rullar blocket ner igen.

Därför kallar vi ett ändlöst och meningslöst arbete för ett sisyfosarbete.

Danaiderna

I underjorden såg man också danaiderna som stod och öste vatten med såll. Deras historia var denna:

Zeus fattade kärlek till en prinsessa som hette 10. För att skydda henne från Heras svartsjuka förvandlade Zeus henne till en ko. Men Hera lät en broms jaga den stackars kon 10 genom flera länder, tills hon kom till Egypten.

Där löstes hennes förtrollning, och hon fick en son med Zeus. Denna son blev Egyptens första kung. Bland hans ättlingar fanns två bröder som skulle regera samtidigt på Egyptens tron. De kunde inte komma överens. Då befallde gudinnan Atena den ene kungen, Danaos, att lämna Egypten med sina femtio döttrar. Dessa kallades danaiderna. De roddes alla på ett stort skepp till ett annat kungarike.

Snart kom den andra broderns femtio söner och begärde att de skulle få gifta sig med sina kusiner. Men kung Danaos hade fått veta av ett orakel att en dotterson skulle komma att döda honom. Därför skaffade Danaos femtio dolkar och gav till sina döttrar och befallde dem att mörda sin brudgum på bröllopsnatten. Då skulle ju Danaos slippa få någon dotterson. Alla lydde sin far, utom en som blev kär i sin kusin. Gudarna vredgades över morden, och de bad Hades straffa de fyrtionio danaiderna. Han lät dem därför stå i underjorden och ösa vatten med sina såll.

Den femtionde danaiden blev drottning och levde lycklig med sin man. Hon fick mycket riktigt en son som blev Danaos död.

Pallas Atena

Gudinnan Hera var inte Zeus enda gemål. En tid var han gift med Metis (visheten). Enligt en spådom skulle Metis föda en dotter som var lika vis och stark som sin far och så en son som skulle bli hans överman. För att inte den spådomen skulle gå i uppfyllelse svalde Zeus Metis.

Men Metis var redan havande, och dottern som hon väntade steg upp i sin fars huvud. En dag fick Zeus en fruktansvärd huvudvärk. Värken var så svår att han fick gå till sin äldste son, smeden Hefaistos, och be honom klyva huvudet med sin slägga.

Då sprang Pallas Atena ut ur Zeus huvud. Hon var klädd i full rustning och utstötte genast ett härskri.

Atena blev sedan sin fars älsklingsdotter. Hon föddes i rustning och hon blev också den ordnade stridens gudinna. Men hon var mycket mer. Hon var vishetens gudinna, hon beskyddade vetenskap och konst